Ni som ligger på den här listan. Plats femtio eller så neråt. Som misströstar för den sakens skull. Det är ni som gör musiklivet intressant. Utan er, ingenting. Noll. Zip. Musik är härligt. Ljuvligt. Skoj. Förvånande. Upplyftande. Sänkande. Fest. Dödsmässa. Sorg och skratt. Ja allt det där på en och samma gång. Och mer. För alla. Berömmelse en förbannelse. Den är inget att längta efter. Gör er grej vänner. Hemligheten med lycka finns där. Det är bara ta för sig. Njuta av musiken och att få vara en av dem som skapar allt detta vackra. Vara en av kuggarna. I det som driver livet för en själv och andra.
Passar det? Alltid den första testet när nya kort anländer. Den här gången gjorde det det. Man kan andas ut.
Till slut skall det hör bli en trådlös CAN4VSCP gateway. Krävs lite mer programmering bara. VSCP tcp/ip link interface, UDP, MQTT, BLE över wifi. OTA uppdaterbar såklart.
Egentligen är väl denna enhet mer intressant för massorna. Ett kort som ger ett TTL serie interface till HAN P1 porten på moderna elmätare. Kan anslutas direkt till en USB adapter. Jag kommer att sälja både ett omonterat kort, ett monterat kort och USB adapter som passar. Pris några tior. Återkommer om det. Min writeup om installationen av vår nya smarta elmätare har förresten varit omåttligt populär. Allt kanske ändå inte blir till sand när man tänker efter.
Korten kommer från jlcpcb som jag är oerhört nöjd med. Får inte en krona av dom för att säga det.
Lite försenad efter rakning, hårtvätt och allmänt slöande äntrar jag kontorer. “Hej kontoret” undslipper mig och ler över känslan och det absurda i att säga så. De här lokalerna älskar jag som en livstidsfånge älskar sin cell. Måste få uttryck för det. Därav hälsningsfrasen. Uteblir känslan som finns där på morgonen är det dags att se sig om efter annat. Ättestupan kanske? Eller New York. Samma?
Dagen innehåller inga märkvärdigheter. Det är så de flesta dagarna i åtminstone mitt liv ser ut. Ja och det känns OK att det är så. Jodå, jag är fortfarande ute på mitt mission att förändra världen. Aldrig ge upp var det eller hur?
Så det är bara att säta sig med sin nybrygda tekopp framför skärmarna och ta sig igenom mailboxen med meddelanden från andsra tidssoner där man inte sover när vi sover. Ja och sen starta upp… nehej det behövs inte… utvecklingsmiljön är redan uppstartad. Det är bara att knappa vidare där man slutade. Men dagen kommer antagligen också innehålla lite lödning. Lödrök! Ljuvligt! Men säkert dödligt.
Så det är väl bara att köra igång. Det med en stilla förhoppning geggigt flytande i luften om att telefoner håller sig tysta.Man vill in i det där flödet. Zonen som en kamrat träffsäkert kallar den. Ett bra ställe att befinna sig på. Bra i alla fall om man tar sig ut därifrån ibland och lyssnar på fåglars sång och kysser tångdoftande hav och inser att det är utanför det där som verkligheten finns. Jodå!
Dags att lägga sig för den här gubben. Jo han som var trött redan vid tvåtiden tidigare idag. En ren eftergift för ålderdomen. Aldrig att jag tidigare skulle gett mig såhär tidigt om flytet finns där. Ja och det gör det nu. Men man förfaller. Orkar inte som förr. Ändå inte lastgammal. Eller jo kanske. Men man undrar hur det skall bli föröver. Orka rman ens gå ner för trapporna?
Trösten är att många yngre ger sig innan. Sover nu. Vad en sådan tröst nu skall kallas. Ynklighetens tröst. Kanske är de unga helt enkelt smartare. Snabbare. Ja troligen. Världen tillhör de unga. Det tror jag på. Men vi som aldrig ger upp måste få hänga med lite på det där också. Om då endast för att vi är svåra att bli av med. Biter oss fast. Hänger i den sista rottråden över stupet.
Dålig bok ligger och väntar bredvid sängen. Drar inte i mig som en bra gör. Man somnar efter ett kapitel. Lockas inte att läsa tre till trots utmattning intill död. Men ibland får man ta sig igenom också det som inte är “jävligt bra“. Nyanser är viktigt. Nödvändiga för att först.
23:35 denna kväll slutar alltså min arbetsdag. Eftersom jag varit på resande fot också under dagen så började den inte vid åtta i morse som vanligt utan istället strax efter ett idag på eftermiddagen. En halvdag alltså. Fusk. Slöhet. Smitning. Men man hoppas på ny dag imorgon. Med piggare huvud. Får man det så ner igen och på uppgiften igen. Aldrig ge upp. En panna som slås gång på gång mot stenmuren. Blod som sprutar och skvätter. Men aldrig ge upp. Inte innan muren faller. Eller pannan. Så är det. Det galna. Det hopplösa. Underbara. Ibland vackra.
