Day: 20 September 2022

Edvin hette han. Efternamn kan göra detsamma. Edsbyn. 1973 skulle jag tro. Han var uråldrig. Led av kärlkramp. Storväst och storstövlar varje dag. Fast han borde ha varit yngre än vad jag är nu. Eftersom han fortfarande jobbade kvar. Sådant som slår en alldeles för långt efteråt.

Träförädlingen. Jag blir satt i jobb tillsammans med Edvin efter att jag hoppat av gymnasiet efter ett alldeles misslyckat år. Jag är under arton och får inte stå vid maskiner. Så sa och säger ju lagen. Får olika sysslor. Skotta spån. Gräva gropar. Vattna isar. Trädgårdsmästare åt chefen och ekonomichefens familjer. Edvin gick på de här jobben som en utfasning skulle jag tro. Lite ofärdig sådär. Man tog hand om de sina hela vägen förr. Ingen spark ut i tomheten när man inte längre dög.

Edvin var totalt sexfixerad. Ja och enligt honom själv den störste mästaren i sängen som någonsin funnits. Ja och störst kuk hade han också. Visa den för oss andra det ville han dock aldrig. Men allt det där passade såklart bra för en i det närmast okysst snubbe på sjutton. Man sög åt sig. Trodde på en del. Mindre efter hand som man fick egna erfarenheter. När Edvin berättade hur han klarade åtta gånger efter varandra samma natt t.ex. En orgasm för honom. Fler än tio för partnern troligen. Till saken hör det inte alls. Men Edvin hade de fulaste kvinna som någonsin levt i Edsbyn. Ett medvetet val enligt honom. “Dom är bäst i sängen dom, vet du“. Vi runt omkring skrattade. Jag mötte henne ibland. Hon var trevlig och inte fulare än någon annan. Edvin var med all säkerhet en helt annan människa hemma.

Men jo, mest sexprat blev det under rasterna. Raster som ofta blev långa. Väldigt långa. För Edvin hade mycket sex att prata om han. Och hittade han inte på nytt så kunde han alltid börja om från början.

De där långa rasterna kunde bli ett problem ibland. Vi klippte alltså gräs åt cheferna. Irma, chefens fru irriterade sig på de där rasterna, skällde på sin man, Le Boss, som skällde på vår chef som skällde på oss. Befälsordning. Skit som rinner nedåt. Fast Edvin han pratade på. Vi tog bara rasten bakom en bättre och mer undanskymd buske. Jag kan undra nu varför Irma inte gick ut och klippte de där gräsmattorna själv, eller ansade alla buskarna på egen hand. Hon gick ändå bara där hemma. Men hon var väl för fin för sådant där. Det finns ju fortfarande folk som är det. Fanns fler då. Irma var definitivt en av dom. Helt utan anledning som alltid.

I och med att jag fyllde arton så fick jag stå vid en maskin och min kontakt med Edvin försvann. Vi sågs väl ibland på området och då fanns väl gärna en ny sexhistoria att berätta. Men för mig blev det lumpen och när jag kom tillbaks jobbade andra på maskinen jag varit på. Jag blev skickad till “sågen“. Sågverket som ingick i bolaget och låg bredvid. Där jobbade numera Edvin också. När jag tänker på det nu så har det alltså gått några år här. Edvin har fortfaran inte gått i pension. Han var antagligen alltså inte mer än sextio när jag först mötte honom. Men i mitt minne är han en riktigt gammal snubbe redan då. Hämtad som bild ur minnet, 87 ungefär. Men betydligt yngre än vad jag är nu alltså egentligen. Perspektiv. Ja, det får man där.

Vi jobbade ihop på sågen tills jag började plugga. Här var det mobbing på hög nivå av verkmästarens son. Jag. En drivande. Två medlöpare, Edvin en av dom, som det brukar vara. När jag efter ett år pratade om att börja plugga så försökte man dra ner självförtroendet allt man kunde. “Det går inte“, “Du blir galen” för det kände man många som blivit när man försökt. Fast jag stack ändå. Måste bort. Tänk om jag fått ett bättre mer trivsamt jobb efter lumpen. Det hade gått åt helvete. Jag hade blivit kvar. Hemsk tanke.

Jag såg aldrig Edvin igen efter att jag stack. Men minns honom och hans kärlkrampsanbitna ansikte och hans inåtvända leende och hans ohämmade liderlighet. Han var ingen ond man. Men jag minns också hans tystnad när det religiösa aset på övervåningen försökte pissa på oss där uppifrån. Må han hamna i helvetet den mannen. Brinn din jävel brinn ditt as. Hans skratt när farsans slog huvudet i en balk när han var där och tittade på en maskin kommer jag aldrig glömma. Aldrig har ondskan varit tydligare närvarande i mitt liv än i det skrattet.

Sensmoralen är väl egentligen enkel. Det som är dåligt för en kan många gånger bli avstampet till det som är bra för en. Och var det då egentligen dåligt ens.