Nytt år snart. Jag tänkte ta tag i övervikten det här året men av naturliga skäl blev det inte så. Det får istället bli nästa års löfte. Att gå ner några kilo. Börja röra på sig lite mer. Det är sannerligen dags att verkställa det där löftet. Om man skall leva vidare några år till. Det känns som jag vill det. Att jag har saker kvar att göra. Konstigt egentligen. Man borde vara klar för länge sedan med att leva. Egentligen. Är inte redan det här övertid egentligen?

Annars är det helg här i huset. Vilar mest. Fast planen vara att åstadkomma lite annat. Men det är sådär. Sömnskulder från låtsasarbetsdagar betalas på helgen. Jag läser en stund där i soffan efter frukost, sen somnar jag gärna. Sover några timmar. Hårt. Snarkande. Ordömmande.

Livet är så trivialt. Men själv tror jag att jag vill ha det så. Att det duger. Att det inte behöver vara så märkvärdigt. Att man redan nu har mer än man saknar. Att man kan uppskatta det normala.

Men jag vet såklart att det hjälper en att förstå ljuset värde om man först sett mörkret. Man måste nog till och med ha en påminnelse då och då om att det finns där. Annars kan man liksom aldrig ta till sig det ljus som erbjuds. Men förnöjsamhetens sinne är den finaste gåvan en människa kan få. Den har såklart ett pris som skall betalas den med, precis som djursholmsvillan har det. Inget kommer till en utan att man måste ge något tillbaks.

Den bästa komplimang jag någonsin fått när det gäller mitt skrivande fick jag från en vän från förr. Han hade sparat en av mina texter och sen lästa han den tillsammans med sin familj där på julafton. Kanske är det just den känslan man får när trettiotusen i en arena sjunger med i en låt man gjort. När man förstår att något man gjort verkligen betyder något för någon annan. Jag blev rörd när jag fick höra det där. Verkligen rörd. Ja och glad.

Fast det positiva sätter sig inte på en lika hårt som det negativa. Eller snarare var det så förr. En negativ kommentar vägde som lastbilslass i jämförelse med alla positiva kommentarer som liksom vindpustar nästan osynliga drog förbi en. Men kan ske har jag växt där. Ingetdera betyder så mycket längre. Jag går åt mitt håll vad än som sägs eller tycks. Fast det har jag såklart alltid gjort. Men lättare nu. Som blind och döv för allt tyckande.

Fast kanske har det varit fegt att fly ut i skogen såhär som vi gjort. Att inte våga stångas med de andra tjurarna. Fast jag tror ändå att det här har varit min väg. Rätt väg.

Det finns alltså en frihet i det här att åldras.

Annars längtar jag efter sommar. Men november och december har rasat förbi i år på samma sätt som förra året då de verkligen försvann i rekordfart. Hopp finns att också januari och februari kan rinna förbi på samma sätt. Hur som helst är det här bra månader när det gäller låtsasjobb. Mycket händer här under den här tiden. Visst, allt jag gör går tillsynes spårlöst förbi för resten av världen. Tills, då ibland, då man får höra vad det man gör betyder något för någon. OK, Små saker. Som egentligen är stora saker. Viktiga att ta till sig för att inse att man faktiskt, ändock, också är en liten kugge i det stora maskineriet där varje liten skitkugge också har en viktig uppgift.

Men nu skall jag gå upp. Jag har bara varit ner och hämtat ved och hängt upp julkulor och girlanger ute på bron. De enda av uppgifterna som blir verkställda idag. Jo lite snöskottning och pelletsfyllande också såklart. Sådant som inte räknas. Så nu blir det snart lite mat, brasa och någon film. Inget dåligt liv. Vad vore livet utan de där björkvedsbrasorna i öppna spisen? Visst, det är knappas ekonomiskt att elda i en öppen spis. Men själsligt sätt betalar den där eldens sprakade tillbaks varenda krona i runsvärme som den forslar ut genom skorstenen. Jag lovar. Man måste leva livet med båda hjärnhalvorna påkopplade.

Jag hoppas att ni andra, alltså du som just nu läser det här, får en riktigt fin lördagskväll. Några av er vet jag ju vilka ni är och ni får en positiv tanke här och nu, men ni som är okända för mig, alltså de flesta, ha nu en riktigt skön lördagskväll. Njut av att vara en av de som fått ett liv att leva.

Vadå Banksy, “han”. Man måste nog vidga perspektivet en aning. Liksom.

Tyvärr kommer jag inte i närheten av 500/500 idag. Måste ta mig tid att kolla kablar och annat.

Tre vita bussar vrålar upp för backen hit upp till kullen. Jo, nästan allt med motor som skall upp för våra backar vrålar. Det är brant. Dom här tre vita bussarna vrålar dock lite mer, lite högre, som om de gett sig fan på att ta sig upp hela vägen upp för backjäveln men inte riktigt orkar med det. Alltså nästan inte orkar, för upp kommer dom. Hade de varit skidåkare istället för bussar så hade de alla tre fallit ner bakom mållinjen med skidor pekande i konstiga riktningar som bilden av en skdåkare i mål tenderar att alltid se ut. Men nu är de alltså bussar. Vita.

Ut ur fordonen väller sisådär arton personer. Alla unga. Tjugoårsåldern. Jodå, det är mina elever. Från Gävle. Mest tjejer. Ni vet flickor och pojkar som är i sin bästa ålder. Det blir liksom inte bättre än sådär som det är där i ålderstrappan. Man blir inte vackrare. Man blir inte mer självsäker. Nej inte ens smartare.

Tjejerna har vita särkar på sig. Det är då jag kommer på att det är Lucia idag. Jodå, grabbarna, fyra till antalet sätter på sig strutarna. Var kommer den där galna iden ifrån egentligen? Någon måste ju ha kommit på det en dag. Tjejerna har alla ljuskrona på huvudet Lite galet det med. Men bättre såklart än utstuckna ögon. Om man tänker så. Alla är lucia. Här finns inga tärnor. Ja och in väller det. Fnissande. Gladögda. Det skall serveras kaffe på sängen. Jodå lussebulle och pepparkaka också. Japp, det måste ske på sängen. K tittar förvånat och nyvaket upp från sin sida när jag går och läger mig igen med hela gänget som följe. Det är ju inte varje dag som horder av ungdomar väller in i vårt sovrum. Men själv, när det blir pinsamt, så går jag in i den där andre. Han som klarar alla sådana situationer. Kan göra allt, ja och lite till, utan att skämmas det allra minsta för något endaste alls.

Men trevligt är det såklart. De sjunger några sånger. Ja och det är vackert. Jag gillar de här människorna. Jag älskar att få ha dem som arbetskamrater/vänner/elever under några år där på skolan, speciellt eftersom det är under en tid när de färdas från barn till vuxna. En så tydlig utveckling de genomgår just under de där åren. Ja som man gjorde själv. En alltid lika fascinerande resa att åse. En ynnest att få vara en liten del av.

Det är när en av luciorna tappar kaffepannan rakt över mig som jag vaknar. Hon skall servera påtår men snubblar på lillkatten som desperat försöker avlägsna sig från sovrummet. Japp, hett kaffe över hela mig…

Jaha liksom. Man tänker det. Jaha… Det var inte på riktigt. Man drömde bara… Igen… fast kanske tur ändå…

Fullmåne i natt. Är man varg kan man leta upp ett berg och ställa sig där och yla. Är man inte varg kan man istället leta upp ett annat berg och dansa naken och exalterat där i månens sken. Jodå, vill man kan man yla lite också. För sakens skull. Varför låta bli när man kan. Liksom.

Själv är jag alldeles för trött för allt det där. Åldern har krupit ifatt mig den här veckan. Möjligen är det en släng av influensa. Bara alltså. Om det är det har jag förtjänat den. Som jag har frusit. Rent av lidit. Utan egentlig anledning skall man dock konstatera. Någon nämnde att jag borde kolla sköldkörteln.

Ingen svarar på mina mail längre. Ja inte ens mitt senaste SMS fick ett svar. Man är ute. Osynlig. Eller kanske är det ålder (eller influensa) det där också. Jag noterar och går vidare. Lite ledsen blir man nu kanske. Men inte hjälper det. Inte ett dugg faktiskt. Det har man i alla fall lärt sig.

Så många julhälsningar blir det alltså inte. Det är liksom ingen ide.

Fast än finns det kakor kvar. Fast i en burk tog dom tydligen slut. Hmnmmm… K lovade att baka en ny sats i helgen. Vad vore man utan K? Smalare såklart. Men annars?

Fortum var hit idag. Inspektion och mätning. Den avgrävda elkabeln skall fixas. Den som är vår. Dom lovade att byta ut den. Det trodde jag faktiskt inte. Fast inte mer än rätt såklart. Men det får bli till våren. När syrenerna blommar. Ja eller i alla fall häggen. Tänka sig. Nästa vinter kan man köra med motorvärmare igen.

En donation modell större kunde gärna få ramla in just nu. Men det gör de aldrig när de behövs som mest. Pengar drar till sig pengar. Samma gäller donationer. Det får gå ändå. En vinter till kvar i limboland. Sen så. Om man lever. Om man ser. Om man kan gå. Ungefär i den ordningen.

Tror jag har fått fart på studiodatorn i alla fall. Men att skriva det där är lite “att ropa hej innan man är över bäcken”. Har trott det förr nämligen. Sen har det gått år helvete igen. Men längtar alltså efter att göra “musik”. Växer där. Smittar av sig på annat. Det är ungefär som när man sitter vid ett hav eller bredvid en fors. Det läker. Såren man får av dagarna där inuti. Dom vi alla får. Då och då. Som inte får bli för många så att allt faller. Det är därför det där andra behövs. Det som alltså läker.

Skriva är ju annars ett annat välbeprövat knep för läkning. Att få ur sig på. Jo, man kan betala en terapeut som låtsas lyssna på en också. Om man känner för det där fysiska. Själv föredrar jag alltså bloggandet. Billigare. Frågorna har jag redan. Det svåra här är att hitta svaren.

Men skall ge mig tror jag. Steven King i sitt esse ligger och väntar bredvid sängen. Finns ett enda problem där och det är att boken är tung och jag är svag i högern. Ja sen skall den ju hållas nära ansiktet också. Boken. För att jag skall se vad det står. Och så skall man klappa katten samtidigt. Den lilla. Den gamla versionen av katt står kvar i köket och skriker efter mer mat. Börjar så fort han ätit upp det han får. Det är inte konstigt att man somnar rätt snabbt. Liksom.

Gå och lägg dig du också. Vi kan synas vid björken. Den vid ån, alltså. Varför inte. Liksom.