Author: Åke Hedman

Jag går runt huset och stänger igen växthus och fixar lite annat inför kvällen. Koltrasten sjunger. Bara en t-shirt på överkroppen. Ingen kan begära mer av ett liv.

Känslan av sommarmorgon är oslagbar. Jag vaknar vid halv sex. Ligger kvar för “ingen går väl upp vid halv sex om man inte måste” känslan är stark. Vid frukost måste jag fundera hårt på om det är april eller maj. Logiken fungerar inte så vädret ger ingen hint i valet. Men hamnar rätt mot slutet av uppäten macka. Maj. Sommarkänsla kanske, men inte sommar.

Men Hulken stänger jag av igår. Han har jobbat på övertid i år ändå den store gröne. Av med Huilken och upp med alla fönster och dörrar blir det. Strumporna åker av dom med. Men på senare på kvällen när fryslorten i mig är tillbaks. Allt har sin tid.

Rygg då? Bättre men inte bra. Den klagande versionen. Bondens arv inbygt i mig. Men egentligen finns väl inte längre något att gnälla över där. Lite ont här och där håller gamla gubbar mer alerta. Påminner en om att det finns andra som har det ondare. Alltså finns anledning att vara nöjd.

Flytet i knappandet håller i sig. Får till större delen av den demo jag jobbar med just nu. Hur kul som helst och är slutförnde av saker som jag velat göra länge. Sandkonst visserligen. Men alla kan ju inte ge sig hän åt Melodifestival och Bonde söker fru.

Idag skall jag, trotts rygg, med K’s hjälp, få iväg några ton till återvinningen. Mycket skit finns det. Som man inte behöver. Skickar iväg alltså. Återvinningsvecka här nämligen. Containrar finnes. Kommunservice när den är som bäst.

Lär mig att ett lass single går på tiotusen spänn. Sådant man inte visste.

Benny Andersson har däremot inte synts till ännu…

Ibland, alltså vissa dagar, får man presenter av frun helt utan anledning. Då blir man glad. Ja och numera kan man kanske tro att jag samlar på grodor, för det börjar bli ett gäng. Men har man ett företag som heter Grodans Paradis AB så vore det såklart konstigt om grodan inte intog en central roll i lokalerna. Made in Germany. Bara det liksom.

På lunchen har vi, inte en groda, men väl en älg på besök på tomten. En ynnest att få ett sådant besök såklart. Vackra och ståtliga djur. Katten och jag beundrar. Tills katten tycker att mat är viktigare än älgar. Alla har sina prioriteringar i livet.

Läser en krönika och inser att alla inte tycker att varje planta är ett liv att bry sig om. Määää, liksom, tänker jag och går ner och jobbar.

Alltså, vissa dar börjar bättre än andra. Jag har visserligen ont i ryggen så att jag är spyfärdig men tillgången till codespaces piggar upp. Vem behöver opiater och Alvedon då.

Vissa dagar alltså… Man når hela vägen in i det där flytet. Öppna dörrar. Kopplar ihop sig med strömmen och flödet direkt på morgonen och bara kör. Idag är en sådan dag. Underbart. Han/hon/det/guds varsamma och manande hand på min axel hela dan. Tack för det. Tröstar och lyfter gör den.

Men nu när kvällen kryper på en så börjar man såklart bli trött. Befinner man sig nära den där kreativa strömmen brinner det både fram och bak och uppe och nere på ens arma själ. Man kan inte finnas där hur länge som helst. Måste hitta vila. Släcka. Lugna ner. Innan man kan söka sig dit igen.

Som straff har jag ont i ryggen. Inte konstigt att man har det såklart. Jag sitter för mycket. Väger för mycket. Prommenerar för lite. Helt självförvållat alltså. Rätt åt mig. Bara det. Går över får man hoppas. Måste ut på stigarna. Möta björnarna.

Jag lever för de här dagarna. Ja de vid havet och de på en stubbe i skogen också. Ingen människa kan begära mer av livet än några sådana här dagar.

Ingen anledning att plocka fram revolvern idag heller alltså.

Liksom.

Prognosen från SMHI förutspår sällan skådad temperaturexplosion på morgonen på onsdag. En aldrig tidigare skådad övergång mellan en kall årstid och en varm.

HURRA!

Söndag. Blåsigt och ganska kallt. Vi tänker oss att sätta ut en del av växterna. Men väntar några dagar till. Det kan bli för mycet bärande annars. Det också fast växthus skyddar och vakar. Tvångshåller temperaturer över nollan.

Bokslut i veckan. Ett år som gått. Igen. Inte mycket hände under ett vilans år. Fem av dem som det varit. Låtsasarbetsår. Men avslut skall göras i alla fall. Deklaration lämnas in. Företagaren har sin egen cykel. Som en bonde. Klagas väl ungefär lika mycket också i våra led. På det mesta.

Grovsopor samlas in i Los den här veckan. Ser över vad som kan rensas ut. Det blir många vändor till stationen. Träningscykel. Skärmar för trummor och sång från studion. Skidor. Snowbord. Skateboard. Leksaker. Stolar. Sådant som gått ur tiden innan man själv gör det. Jag borde såklart rensa mer. Men är dålig på det där. Döstädningstider är det väl redan egentligen. Man måste snart börja kasta allt det där som mest är ivägen. Som aldrig används och aldrig kommer att användas. Sluta att köpa på sig mer saker. Underlätta för de som skall rensa upp efter en en dag.

Bacchus bjuder till dans och jag följer med. Vitt. Sommarkänsla. Snart Rose. Nästan lika gott som ett glas whisky.

Nu ikväll arbete. Ja det mesta av eftermiddagen. Inget konstigt med det. Som det alltid har varit. Inte många med företag har sju till fem tider.

Hulken jobbar på sin sista vecka för säsongen. Får nog vila from onsdag när värmen är hit på kort besök. Vi har redan kört en halv månad längre än brukligt. Lättja. Att unna sig. Tror vi startar tidigare än vanligt i höst också. Ger efter helt för lättjan. Ofrysers. Lever lyxliv.

Tittar faktiskt till studiodatorn idag. Närmar mig skrivbordet till ungefär tre meter. Vänder. Det finns annat att göra. Så känns det. Men suget finns där absolut. En dag ger jag efter för det. Slänger iväg lite värdefull tid på lyckans fält. Vill jag boostrappa mig själv hela vägen upp till himlen så är det där det sker. Jo rätt ofta annars i den dagliga gärningen också. Men sandkonst såklart. Men har hittat den högre meningen med alltsammans. Tack han/hon/det/gud för det.

Några timmar kvar ännu för fåfänga drömar om det perfekta. En njutning finns i det också. Då och då. När man når krönen. Ser utsikten. Visionen. Har nedförsbacke framför sig innan nästa stigning. Där uppe är allt bra och perfekt. Man är lycklig. Blessed. En kort stund. Laddad med kraft som skall räcka hela vägen upp för nästa uppförsbacke. Utan att man ramlar tillbaks. Utan att man ger upp. Utan någon som skjuter på.

Jodå…