Author: Åke Hedman

Går det inte på något annat sätt så får man manuellt packa upp de där backupfilerna. Ja plocka ihop dem också. Det tar en hiskelig massa tid. Men lugnet lägrar sig över kullen. Kommer det där “JÄVLAR…” över en så vet man att det fortfarande finns en möjlighet och en möjlig räddning. Alltså avvaktar man den där insikten.

Jag backar upp mina “rörliga grejer” varje dag. För säkerhets skull. För ibland smäller det. Ja och då har man de där backuperna som säkerhet. Ja och visst har de räddat mig några gånger. Mer än en faktiskt.

Så när min dator inte går att starta efter en uppgradering tar jag det med ro. Försöker med de vanliga reparationerna såklart. Det brukar bli en dag som går åt åt det där. Sällan lyckas man. Men eftersom man vet att en nyinstallation tar ett antal dagar i anspråk innan alla saker är på plats igen, så är det värt det där såklart.

Men det där fipplandet fungerar såklart inte den här gången heller. Återstår att installerar om. Vet ju att de där backuperna ligger där på servern så ingen oro.

Men…

Inte fan går de att återställa. Nope… Backupprogrammet hittar dem inte ens. Något fattas i det där backupsetet. Vad? Ja det frågar man sig.

Vad?

Kunde vara snyggt om det hade talats om. Såklart.

Jag har saker att göra. Kan använda en dag till att försöka förstå detta “vad”, men mer tid går liksom inte att använda. Så det får bli en manuell återställning till slut. Ingen jättetragedi det heller. Det mesta finns på olika ställen. Dock inte allt. Man har ändå litat på den där backupen för den hel del grejer. Vad som för evigt är borta är osäkert just nu. Känns dock inte så bra i magen. Såklart.

Fast jag har varit med om värre. En gång för länge sedan miste jag ett halvårs utveckling av en produkt jag jobbade med då. Backuper fanns då med. Ickefungerande. Såklart. Då, den där dan, när man insåg att ett drygt halvårs utveckling var borta var en av de tyngsta ögonblicken i mitt liv. Tre månader senare hade jag skrivit om alltsammans. Ibland får man ta sig i kragen och säga åt sig själv att nu JÄVLAR!

Det får man väl göra nu också. Men i mindre skala. Att skriva samma kod två gånger skall ju förbättra den dessutom. Sägs det. Men roligt är det inte.

Tack gode han/hon/det/gud/jämvikten för git. Ja det är väl Linus man skall tacka. Kanske är det ändå han som är han/hon/det/gud/jämvikten. Eller inte. Vad vet man.

Kämpa på!

Binder upp, packar ihop och bär in. Vinter på gång. Det är dags för allt det där. Men först tre pallar pellets in i värmen. Men K som hjälp går det som en dans. Är ingen konst. Vi har väl sisådär en tjugo till att bära in innan säsongen är över.

Det är skönt att vara ute. Fast termometern kryper såklart ner mot noll idag med. Rör man sig är det liksom ingen fara. Det är värre att sitta stilla inne för då huttrar man hela tiden. Konstaterar att jag är egentligen inte konstruerad för det hör klimatet.

Gitarrerna hänger oanvända där på väggen. Det är inte bra. Men man skall finna tid där inga dåliga samveten finns för att kunna ägna sig åt dom där. Lättare senare under vintern. När alla listor har krympt åtminstone några punkter till. Om ens då. Jag lät dom ligga i nästan trettio år eftersom inte lusten fanns där så något odd år där de får vila igen är ingen fara. Allt det där är lustdrivet. Finns inga måsten i min musik. Mitt “kuligt”. Utan annan ambition.

Nu får det bli ledig lördag resten av den här dan. Man låter alltså den där lättjan ta överhand i sitt liv. Åker med. Ibland är det skönt att bara finnas till. Inte önska sig mer än just det.

Det finns alldeles för många strider man aldrig kan vinna. Jag har alltid vetat att det är så. Har alltid gått åt sidan när jag befunnit mig i den ringen. Men slagits hårt om jag trott att det funnits en chans att vinna. Men förlorat ibland då också såklart. Eller kanske gjort det oftast. Eller var också förlusterna vinster?

Fast jag tror att det där att veta att man inte kan vinna är en bra egenskap. Att kunna backa undan. Inte bli en rättshaverist. Att slåss bara för att få rätt ger aldrig den där slutliga tillfredsställelsen. Man måste ha en bättre anledning. Substans. En tro på något. Inte spraya guldfärg på skitklickar och inbilla sig att de inte längre är skit.

Man måste kunna säga “förlåt” till andra och till sig själv och backa undan utan att låta hatet leta upp en plats där inne i en och sätta sig där och lura.

Förloraren är inte den som går vidare i sitt liv.

Man kan bära in pellets för att fylla Hulkens hungriga gap och fundera sådär. Stjärnhimlen ovanför en är magnifik. Det är fyra grader minus och man är barfota i tofflor när man vandrar med de där säckarna. Sådär som man skall hålla på framåt maj nästa år. Morgon och kväll. Man kan lika gärna njuta av det. Göra det hela till en händelse för dagen. Om man orkar. Om man kan. Om man vill. Den där himlen ovanför ens huvud räcker ju egentligen. I alla fall om man stannar upp och tittar upp rakt ut i universum. Förundran och vördnad bör man lämpligen känna när man står där. Om man är levandes. Ja trotts att man bara bär på en säck pellets.

Det är nästan synd att Hulken blir mätt. Man kunde tagit en säck till. Det är en njutning alltsammans. En enkel njutning för en enkel själ som inte vill och inte kan vara bättre än någon annan. Som aldrig kunnat. Som gått undan när det inte gått att vinna. Men det är bara vid mållinjen som vinnare koras. Man måste veta det också och bida sin tid.

En synnerligen dålig dag här på kullen. Uppdateringen av OS går åt helvete och det blir att installera om. Men det slutar inte där. När jag skall lägga tillbaks backuper så fungerar inte det heller.

Urk!

DUBBEL URK! rent utav.

Nu är det kanske inte så förbaskat illa ändå. Kanske. Men det blir ett jävla ny-installerande här på kullen. Lär ta ett par dagar för att få allt att fungera igen.

Men Duplicity… helvete om jag vågar lita på den applikationen igen, någonsin.

Nu har ju Järvsö en ännu sämre dag med hela ICA butiken i lågor och nu nedbrunnen. Men det är såklart ingen tröst hos mig. Snarare en olycksbroder som råkat ännu värre ut.

Men installerar på… För freden eller nått.

N skall hämta paket. Ber honom att samtidigt handla lite godis. Sen äter jag godis så att jag får ordentligt ont i magen. Smart. Men det hindrar mig såklart inte från att koda vidare. Då krävs det grövre artilleri. Kanoner och bomber. Men man borde ha lärt sig vid det här laget. Det räcker med lite. Mycket är inte alltid bäst. Men man kommer göra om misstaget igen och igen och igen. Sockersuget. En stark kraft. Knark.

Men tänk ändå vad ett lugnt sinne gör för både inspiration och sugenhet. Det där med lidande konstnärer ni vet. Bara trams. Bäst blir resultatet när man inte lider. Såklart. Däremot kanske man måste spotta ur sig grejer när man lider för att på så sätt få inkomster. Men utspottningar kräver och innebär alltid kompromisser. Bäst blir det utan. Eller åtminstone med minimering på kompromisser.

Stor värme sprider sig här i huset. Alla kranar är nämligen uppskruvade på max. Det går såklart inte i längden. Men nu. Bara skönt efter kall period. Man får sänka imorgon. Det enda som behövs för ett ökenvarmt hus är några säckar pellets. Det är liksom ingen konst.

Taloxarna pickar ilsket på våra fönster efter som de kräver mat. Vi har bestämt oss för att försöka få till den där säcken per månad i år också. Det är nämligen lite tufft. Men de där ilskna gulsvarta kan vi ju inte ha här på kullen. De måste mutas med solrosfrön. De till sinnet betydligt mildare domherrarna, hackspett, nötväcka och lite annat får man på köpet. Men en god del av livet är de alla fåglarna. Fungerar tills koltrasten kan ta över. Pavarotti återfödd.

Trehundrasjuttiofem dagar kvar. Det låter som ett skämt. Det är ju ingenting. Mycket sommar och enkel tid i det där också. Friheten. Men tänker och längtar inte så mycket. Kör på och under de år sm gått. Man kan ju inte göra annat. Men skönt skall det bli att avsluta det där. En gång för alla. Friherre sen. Utan “dra åt helvete pengar” men ändå. Det skall nog gå ändå.

Men nu skall jag göra ett sista besök hos Hulken för dagen sen gå och lägga mig. Fredag imorgon fast det kändes som fredag idag också. Har behov av vila i helgen. Tröttheten ligger och lurar i kroppen. Det får alltså bli en del soffa utan dåligt samvete. Kanske hinner jag måla en dörr också och sätta upp ett snöskydd. Men hinner man inte så hinner man inte. Dåliga samveten ger inget tillbaks. Så dom kan man skippa.

Ja så godnatt helt enkelt. Nu dag imorgon. Kanske. Man skall inte vara för säker på någonting alls. Liksom.