Det slår mig. Tänk att bygga en kista som sänder en sista hälsning när elden tar en. Vore inte det lite cool. Ett sista blogginlägg här liksom. Temp och lite annat som info. VSCP såklart. Hmmmm…. det där måst man ju grunna lite på. “Tjena, hett här nu, 300 grader ungefär, solong“.
Den tanken skulle man ju faktiskt kunna utvidga till jordbegravning. Mäta temperatur, fuktighet, metangaser där nere. Under några år. Tio kanske. Men nåja. Elden kan jag längta mer efter. Inte den kalla jorden, Har alltid varit en fryslort.
Eller är det här makabert att ens prata om. Död är ju känsliga saker här i västerlandet. Fast dom flesta har den där döden på matbordet varje dag så är det något annat med det egna köttet. Det ytliga styr världen. Hur skulle annars en enda I-phone blivit såld? Ja för att inte tala om LP skivor. Idag.
I alla projekt går man igenom långa sjok av “tråkig programmering“. Alltså timme efter timme, vecka efter vecka med samma och samma och samma. Urtråkigt men en förutsättning för roligare mer spännande saker så moroten finns där som driver en vidare.
Har klarat av den första delen i ett sådant projekt. Ledsamt nog finns ungefär lika mycket av ungefär samma vara kvar. Man måste alltså leta nere i hälarna någonstans efter energi och försöka förflytta den hela vägen upp till skallen. Det är ungefär som en fjällvandring alltsammans. När man kommit upp för en topp och ser ner i dalen så inser man också att det finns en till topp och antagligen fler toppar att bestiga efter den man just tagit sig upp för.
Kampen finns där. Att klara av de bitar som inte triggar intellektet eller andra delar hos en själv som behöver bonuspoäng för att hålla igång.
Men dagar som går.
Just det där med dagar kvar triggar mig när jag läser en gammal tidning idag. Den innehåller nämligen vilka regler som gäller om man vill bygga sin egen kista. Det är sådant där man bör ha koll på som nybliven pensionär.Eller hur? Jag river ur såklart. En enkel omålad spånplattslåda duger utmärkt åt mig. Jag har redan hittat en steg för steg för att frakta liket från kylrum på sjukhus till krematoriet. Inget konstigt alls. Varför lägga ut alla dessa pengar? Bättre att ha en fest för de kronor som blir kvar och fira att man “är av med skithögen“.
Tycker jag.
Julen kryper inte närmare utan springer snarare närmare. Jag gillar jul. Men inte all stress före och under. Men i år lugnare än på länge såklart. Det har varit alldeles för många år av oro kring julen. Hur man skall klara av de där excesserna utan att allt går åt helvete. Men i år finns alltså andra marginaler. Ger trygghet med sedvanlig planering. Lugn.
Räven jag såg under dan sitter fortfarande fast i mitt sinne. Vilken skönhet! Har inte alltid gillat rävar dock. En gång rensade en räv vårt hönshus. Dödade alla utom tre. Kom tillbaks nästa dag och tog dom också. Då satt rävar som släkte löst. Lovar. Men rävar gör vad rävar gör. Människor också. Vi är fångar under våra instinkter. Och dom instinkterna är inte alltid så vackra.
Höns står för övrigt högt upp på önskelistan här. Med räv som rör sig i grannskapet så får man kanske tänka om där. Men det är otroligt mycket att ha höns. Personligheter är de var och en. Det tror man ju inte innan man har haft själv. Och sen är det det där med att gå ut och hämta färska ägg på morgonen. Lyx. Vacker symbios.
Får grunna på det där.
Men dags för min skönhetssömn nu snart. Ser man ut som jag gör så skulle man väl behöva sova i tusen år såklart för att det skulle hjälpa på något sätt. Så man accepterar, sover det man kan, lever vidare.
Nu skall jag hälsa på Hulken. Fråga om han är hungrig. Och om han är det fylla på lite pellets åt honom. Efter det är det väl katternas tur. Allt sådant där som aldrig tillgodoräknas någon.
Liksom.
ps Fem grader ute. Hääääärligt! Snart får man alltså skotta snö. Valet är frysa häcken av sig eller skotta. Väljer det senare varje gång. Jodå! ds
När en sådär riktigt fin räv kommer på besök, en julräv, då vet man varför man bor här. Jag står där och tittar på den genom fönstret och betraktar den på två meters avstånd. Magnifik är ordet. Man får såklart lov att lägga ut lite extra till “tomten” under julen i år. Alla vet ju att tomten kan ta vilken skepnad hen vill.
Annars är jag nyvaken. Går nämligen och “lägger mig en stund” på grön IKEA soffa efter lunchen. Somnar Blir en dryg timme. Antagligen inte välförtjänt. Men skönt var det. Är inne i den tröttaste perioden i mitt liv just nu som det verkar. Om det beror på tråkig parser programmering eller annat har jag ingen aning om. Man får ta sig igenom.
Nu sitter jag här med kaffe. Livet är inte så pjåkigt. Åtminstone är det svårt att önska sig mer just nu.
Vad skulle egentligen hända med samhället om räntorna gick upp till 1985 års nivå? Fjorton procent för ett bolån? Skräckscenarierna man presenterar idag verkar basera sig på decimaljusteringar av räntan. Men man kan såklart inte låta allt falla. Åtgärder måste vidtas. Vi som inte har stora lån får väl betala “solidariskt” på något vis. Antingen det eller också får vi fler grannar här istället för granar.
Därute är det vinter i paradiset. Eller åtminstone vinter på vår kulle. Man dras utåt. Men stannar inne såklart. Kallt ut4 – Varmt inne. Var man Ulf Lundell kunde man skriva en låt om det där. Jaha, har han redan gjort det? Oj, skrivit en bok också??? Ja alla har väl sin kulle. Eller grop. Eller vad det nu är man har. Något eget har i alla fall de flesta.
Har ni tänkt på att så fort man ser bilder på fångar i Svenska fängelser så har de mjukisbyxor på sig. Den där föreställningen om att det är hårda snubbar som sitter i fängelse får sig liksom en törn. Eller också är man hårdare än man tror själv, eftersom man också oftast sitter i de där utslitna mjukisbyxorna här på kontoret.
Jag brukar undvika mjukbyxor om jag går ut. Postlåda och posthämtning är det gyllene undantaget där. Möjligen också en sen kvällshämtning av K. Förfallet bör man hålla inom sina egna fyra väggar. Definitivt inte ta ut bland människorna. Ändå ser man förbannat mycket mjukbyxbärare på stan. Antagligen är bärarna fängelsekunder på permission. Finns andra slutsatser att dra?
Lillkatten vill gärna sitta nära. Gör det svårjobbat. Gör en vänsterhänt. Men just nu har jag fått en frist. Tvåarmad. Så jag skriver blogg. Borde jobba. Men “snart” tänker man. “Skall bara…” Ja de där vanliga ursäkterna för at komma i gång.
Fast mysigt med kattkel på kontor såklart. En lyx och en ynnest.
Småfåglarna är tillbaks. Dock inte ekorren. Men det kommer väl. Tackar skogens alla tomtar för det. Lillkatten och jag tittar fascinerat på när de stillar sin hunger. Honm den lille grå med svans, skulle väl kunna tänka sig att stilla sin egen hunger med en elle två av dem där ute dessutom om hon fick chansen. Alla katter har en fransman inom sig. Smågågelätare.
Uppdraget, förutom att försöka komma igång med arbetet, är att hämta ett paket åt yngste sonen. Inte allt för betungande. Skall försöka ordna det. Hyacint skall är beställd också. En som skall skickas söder ut.
