Author: Åke Hedman

Börjar komma in i det igen. Sakta. Första dan kändes det som en oövervinnerlig uppgift att “hålla koll på allt det här“. Idag tror jag att jag klarar det. Skulle jag inte göra det så är inte det heller det ett alltför stort nederlag. Man famlar fortfarande lite.

Målet med hösten måste bli att ta sig ner mot lågnivåprogrammeringen igen. Det är där jag hör hemma och trivs bäst. Nära hårdvaran. Andra får ta det andra. Hela syftet alltså med det arbete jag gjort på VSCP de senaste åren. Kill your darlings har det varit. Verkligen.

Men gillar såklart node.js och Python också. Men de har sitt eget helvete de också. Att underhålla koden är svettigt. Säkerhet och en flytande bas gör att man får jobba på. Lite som Windows DLL-helvete känns det som. I C/C++ rullar saker efter att man fått till det. Oftast till och med om man använder tredjeparts bibliotek.

Så mindre Python och node.js härifrån framgent. Måste till en del för node-red support kanske och lite annat, men bara glue.

Synd att båda är så trevliga att koda i. Shooop så har man resultat. Som att köra en bil med automatlåda.

Lika tråkigt i längden.

Inser att jag har låtar nu till ett nytt album. Måste man ju släppa då alltså. Som vanligt bara för att jävlas. Alltid retar det upp någon. Tråkigt, Spretigt, fast jag kan arbetsnamnet få vara. Ingen lär bry sig i alla fall. Utom jag då. Räcker för mig såklart.

Skulle kolla upp en artist nyligen. En tjej. Letade upp. Lyssnade tre sekunder och stängde av. Avfärdade som ännu en sing & songwriter. Insåg där och då att det är precis sådär min musik också bedöms. Tre sekunder sedan är domen där. Skit. Mer tid har man inte på sig. Allt har man däremot emot sig. Tufft för dom unga som vill fram. Spelar ingen roll för förbrukade ocoola gubbar.

Lyssnade förresten på artisten live senare. Skitbra. Turligt nog har jag insett sedan länge att jag ofta har fel. Det fås alltså alltid andra och tredje och fjärde chanser härifrån.

I skogen växer bär. Dags att ge sig ut. Burkar och frysar skall fyllas. Att addera till att göra listor alltså. Hur det skall få plats mer där?

Det bästa med bärplockarturerna är annars kaffet som med fördel intas på en stubbe. Gärna med utsikt och en bulle till. Då och där är livet gott.

Fast nu med. Är det. Livet alltså. Det som är gott.

Finns inget att klaga på.

Möjligen kan man klaga över en rygg som gör ont.

Men just det onda är ju självförvållat.

Man får alltså slå och skälla på sig själv. Spotta på sig. Görs lämpligast i motvind. Lovart. Pissar gör man däremot alltid i lä. Helst.

Liksom.

Fåglarna på kulle har äntligen hittat körsbären. Är mängder av både fåglar och körsbär här. Alla fåglar olika. Hungriga. Väl unt säger jag. Men var var fåglarna tidigare?

Nu får man väl skit för att man härmar Ulf Lundell igen. Skriver om fåglar. Men jag var först. Med råge. Han kan åka söderut och stanna där. Skitgubbe!

Men liv levs inte på bloggar. Liv levs i nuet. Det som var nyss och kommer sen. Som det inte går att hinna fatt. Så avslutar här och hänger mig fast i det evigt föränderliga nuet för en resa dit där ingen tidigare varit. Svårare än så är det nämligen inte att bli upptäcksresande. Man bara öppnar ögonen och hänger med så länge man får och orkar.

Vad gör en trött gammal ocool gubbe så här vid 23-tiden. Jo han går och lägger sig. Orkar liksom inte mer den här dagen. Illa eftersom det finns låtsassaker att göra. Som att rensa skrivbordet till exempel. Men det är såklart bara en reflektion av tillståndet inuti mitt huvud, så tar jag tag i det där på allvar så ser det snart lika ut igen. Kanske lika bra att låta det vara som det är helt enkelt. Fördelen är att man hittar saker man letar efter. Städar man så är det kört med sådant. Det vet man.

Låtsläpp idag. Som vanligt går antalet lyssningar ner. Det där säger säkert något. Men jag vågar inte undersöka saken närmare. Släppt är släppt. Gäller för övrigt även fisar.

Men nope. Slut för idag. Nu tar jag min synnerligen onda rygg och vandrar upp för trapporna. En bok, en säng och sen sömn väntar. Inte dåligt det på en tisdag kan man tycka…

Stigen som vi gjort själva med våra egna fötter snirklar sig upp bredvid den gamla nedfallna snedhagen upp mot bergets högsta punkt. Det är såklart inte sant att det bara är våra fötter som går här och skapar en stig. Rådjuren tar också sina dagliga turer här. Räven. Grävlingen. Ibland en björn och ofta det alltid osynliga lodjuret. En välkänd väg här i skogen. Men okänd för Lantmäteri, Google och andra som gör kartor.

Det här är den “nya stigen”. Den gamla försvann under en avverkning för många år sedan. Den som skapades av generationers fötter före oss. Maskiner och markberedning och vi skiter väl i stigar attityd är allt som behövs för att skicka in en liten stig in i glömskan.

Jag tänker mig att promenaden skall gå förbi Örnberget idag på morgonen. Förr en underbar plats med utsikt över världen och det som finns bortom den. Med bråddjupt stup och allt. Perfekt ställe att låta sig falla utför efter den slutgiltiga diagnosen. Fast utsikten är i princip borta. Numera igenväxt. Skogen har tagit över. Man anar Lossjön mellan träden. Hocklan. Kommer inte längre än till att ana. Kanske är det bara som sig bör. Men visst förtar det lite av känslan. Att inte längre se milsvitt.

Fast stigen upp som fått mig att längta och drömma mig ut hit finns inte heller längre. Den har blivit till en sörja, ett sår. Det är jobbigt att vandra här nu. Flera ton tunga skogsmaskiner har kört genom skogen och fraktat ut värden ur den. Jakten på pengarna. Utförsäljningen. Spekulationen.

Skogsbruket har blivit brutalare igen. Här har man visserligen inte kalhuggit som på andra ställen. Det är ett stort plus. Men att det handlar om pengar som skall tjänas är alldeles klart. Varför skall man annars investera i skog? Aktiespararmänniskorna. Förräntarna. Kortsiktighetens giriga pack. Som finns långt, långt bort från investeringsobjekten.

Men skogen har också sitt eget värde. Den är inte ens vår. Det där ägandet är bara på låtsas. Ja och visst ger hela den här processen människor jobb i glesbygd. Men få personer numera. Alltid ett stort utnyttjande. Men man får aldrig glömma att skogsbolagen bara är den ständige motparten i en förhandling. Tiden när man stod där bockandes med mössan i handen borde varit förbi sedan länge. Tar man måste man ge tillbaks. Det hade funnits fler arbetstillfällen i skogslandskapen om mer av pengarna stannat kvar. Mer av allt faktiskt. Men istället färdas de där pengarna iväg till London och New York. Kvar blir kalhyggen och leriga gator (läs sår) i skogslandskapet.

Jag blir lite nedstämd av det där och när jag går hem igen så går jag förbi den där skylten. Skoterled visar den. I princip oläslig nu. Den har grånat på samma sätt som mitt eget hår också är på väg i. Vi är båda på väg att upplösas. Om inte allt för många år finns ingen av oss kvar.

Jag har gått efter de här stigarna i snart trettio år. Det är ingen tid alls såklart. Skogen kommer att läka skogsmaskinernas sår. Försvann människan fanns inte många spår kvar efter henne här ens efter femtio år. Förändringen som är det enda verkliga. Jag har ingen förståelse för dem som desperat försöker hålla sig fast i en viss bestämd tid. Vilken är den rätta tiden? Den som skall bevaras? Den för tio år sedan? Den för hundra år sedan? Den för tusen år sedan? Meningslöst när nu är det enda som betyder något. Det enda som faktiskt existerar.

En ond rygg gillar i alla fall promenaden. Måste skärpa mig och komma ut oftare. Behöver det där dagliga. Allt annat hinns nog med ändå. Ursäkten annars för att inte ta de där promenaderna. Allt det där som skall göras trycker på och drar i en. Låtsasarbetet. Hur man än vänder och vrider på det så finns det verkliga ändå bara där ute efter en stig.

Försvarsmakten med annons på första sidan av SVD. Vem hade sett den komma?

Slutet. Jag sitter här igen. Låtsaskontor. Ett år till nästa semester.

Men OK. Faktiskt. Om jag bara får sitta här i lugn och ro ett tag och sakta inse faktum.

Det finns 4366 olästa mail i inkorgen som ledigheten genererat alldeles av sig själv utan att jag behövt röra ett finger. Det mesta är skit. En del viktigt. Annat definitivt läsbart. Det tar ett tag att ta sig igenom dock. Tid som kunde användas bättre. Känns det som.

Har fått ett ryggskott i starta jobba present. Såklart. En mild variant. Kanske är det Ischias. Kanske något annat. Gör ont. Men självförvållat. Sitter man hela dagarna och inte kompenserar för det får man helt enkelt skylla sig själv. Måste bli ändring där faktiskt. Tills dess tror jag faktiskt att jag överlever. Eventuellt.

Mest nöjd är jag nog med att ha tagit mig tid till att sitta några timmar i studion. Tre låtar. Jodå. Tack för den leveransen du som låter mig teckna ned dem. Vem du nu är. Nåväl, de är födda. Låtarna. Jag förväntar mig ingen mer lyssning på dom nya än de som redan finns utlagda. Men det kan ändå vara OK. Kvinnorna måste kanske höja sina röster för att höras. Gamla gubbar, speciellt ocoola, har inget för att ens göra sig det besväret. Nope. Inte ens om de orkat.

Men mycket nöjd med sommaren. Vila. Mycket. Bra. Men ett nytt växthus också. En inmurad stos till kaminen. Beskådat inspirerande konst och besett virkad sjö. Doftat på havet. Pridevecka i Lo(o)s. Återvänt till rötterna. Om man nu har några sådana? Ätit pizza i Furudal, platsen dit dit alla vägar bär. Nope, det är Furudal alltså. Inte Rom. Har aldrig varit annat. Alla vet det. Prova närmaste väg får du se. Åk på. Till sist Furudal. Stanna. Lika bra att ta en pizza om du når hela vägen fram.

Tror jag skall orka ett år till. Men börjar med 92-dagar och tar resten av “arbetsåret” därifrån. Där borta någonstans (nära nu) slutar nämligen låtsas definitivt.