Month: May 2026

Imorgon är det juni. Sommar. Fast det har varit sommar här i två dagar redan. Kanske tre om man slappnar av och inte är så kräsen. HÄRLIGT är ordet. Är det något som är värt att leva för så är det juni, juli, augusti.

Men fortfarande inga svalor här. Det skrämmer mig tamefan.

Imorgon är det dags att ge sig ut på vägarna igen. Skall besöka en fysioterapeut i Ljusdal. Ont i nacken. Har inga höjdarerfarenheter av det där skrået. Ofta får man med sig ett gäng kopierade övningar och ett lycka till. En gång så satt jag där och väntade en timme, när jag undrade över min väntan så fick jag reda på att personen jag skulle träffa var i Gävle. Bara att åka hem igen. Så vi får se.

En AI agent dessutom som skickar mig dit. För att prata med riktiga människor inom vården så skall man kanske ha en privat sjukförsäkring. Det har inte jag. Skrika högst gäller och det är jag förbannat dålig på.

Nu är jag inte riktigt säker på nackproblem i det här fallet. Men annars är det väl standardskadan nummer ett för programmerare. Nästan en självklara åkomma efter x antal decennier framför skärmar.

Upplever en 80-åring som köper en motorcykel på 400 kilo för att åka upp till Norrland från Skåne för att besöka bekanta. Ser andra som dör vid några och sjuttio. Man pendlar mellan hopp och … ja inte förtvivlan, men något slags frågetecken. Är det någon idé. Blir glad varje gång jag ser 80-åringar ta för sig och överraska. Då borde det ju kanske finnas mer tid. Ja och tror man det så kanske det hjälper lite det också. Alltså inte dö innan man är död. Fast ibland resignerar man. Tanken över ett slut på slitet kan kännas behaglig och skön.

Resten av veckan skall hur som helst vara rätt fri. Möjligen kan det bli en tur iväg och köpa sommarblommor på fredagen. Men där får vädret styra. Helt förvillad i år. Vi har haft den första riktiga våren sedan vi flytta hit. Två hela månader. Oftast är det vinter, sen kommer en pollenvecka och sen är det sommar. Men alltså inte så i år. Gott om tid till anpassning. Skönt är bara förnamnet. Det där var det jag gillade bäst när jag bodde i Södermanland. Lång vår, lång höst och skogar med lövträd.

Det är ganska fint att finnas till även denna dag. Tacksam för både känslan och ynnesten att få göra det.

Jag läser en grej av Bjarne Stroustrup. Innan C++ försöker han bygga ett distribuerat Unix. Men ger upp. Inser att det är för stort för en enda person. Byter alltså bana och bygger C++ istället. Ja resten är historia.

Känner ju igen det där. Det jag håller på med. För stort för en person. Alldeles för stort. Omöjligt. Det går inte ensamt. Ändå fortsätter jag. Antagligen är det det som skiljer en framgångsrik person från en sopa. Förmågan att ge upp.

Insikter som svider (lite).

Månadshandling. Den sista fredagen i månaden. Som en klocka. Bollnäs. Oftast. Eller nästan alltid. Vi handlar som vanligt lite annat än mat också. En bänksåg bland annat. En vi ändå skulle ha men som nu var nedsatt med 700 spänn och då får man passa på. Den nuvarande är hittegods. Låg på återvinningen. Tog med mig fast man inte får. Fick till den rätt skapligt. Burrar som andra och sågar. Fast om sanningen skall fram har det sågats många bitar med livet som insattes de senaste åren. Inte så nu längre alltså. Kanske någon annan hittar den gamla på återvinningen…

Äter på ett ställe som heter Esras. Helt fantastiskt. Finn smycket att välja på för vegetarianer och personalen är trevlig och proffsig. Kommer att återvända dit många gånger helt klart.

Det är gamle kamraten Tony som tipsat om stället. Jag har varit lite tveksam. Mest för att den gode Tony i hög grad är köttätare. Men han har rätt. Det har han ibland. Kanonställe. Så om du någon gång är i Bollnäs eller åker förbi…

Träffar honom faktisk senare när vi hämtat upp vår beställda mat. Vi ställer oss i vägen för alla andra och pratar. Två stora klunsar med respektive. Lomhörda som vi är hör vi inte hur folk svär. Står där som klippor som inte kommer falla på miljoner år. Andra må vilja komma åt det nybakade brödet men nu står vi där och är i vägen. Ni vet sådana där gamla jävla idioter som man kan bli galen på när man själv vill fram…

Jo!

En kort stund ser jag oss utifrån. Så jävla gamla vi är. Gubbar. Tänk om vi vetat 1978 när vi umgicks som mest att vi skulle stå i Bollnäs 2026 och stoppa upp all trafik fram till brödavdelningen. Stå där och vara mycket äldre och mer åtgångna än vad våra urgamla farsor var då.

Fast när man får god mat är det synd att man blir mätt.

Nu är jag hemma. Dricker kaffe och skall försöka jobba lite. Vädret ute är sådär härligt försommar soligt, varmt och gott. Plommonträdet blommar. Körsbären blommar. Häggen har spridit sin doft hela veckan och snart är både syrener och liljekonvalj på gång. Det ä en fantastisk tid. Men kommer på mig själv med att jag inte riktigt har haft tid att ta in allt detta fantastiska i år. Där måste det till bättring. Det får bli helgens viktiga uppdrag. Ta in, upplev, njut!

Vår bästa tid är nu!

Det är torsdag kväll, på väg mot natt, fast hela dagen har känts som fredag. Underlig äro tiden. Det har varit så mycket flängande och så intensivt jobbande den här veckan att man inte riktigt är med i sin egen tid ens. Demenskänningar. Troligen. Gammeln.

Gjorde klart ett kort igår och har fixat schemat för ett annat idag. En stund efter tio här på kvällen tog orken slut. Och utan ork så är det ingen större vits med att går vidare med att lägga ut komponenter på ett kretskort. Koncentration är nödvändig. Man får erkänna sig besegrad. Göra som Napoleon, dra sig tillbaks till en ö i Medelhavet. Ja och sen fortsätta ut i Atlanten efter nästa nederlag efter samma mönster.

Skall flänga iväg imorgon också. Får alltså skjuta på vidare jobb till framåt söndag. På kvällen då brukar det gå att smita ner. Veckan för över efter det verkar i princip vara utan grynnor och grund, ja utom på måndagen då, för då är det Ljusdal igen. Vilka synder jag gjort mig skyldig till för alla dessa avbrott vet jag inte men allvarliga torde de vara. Det enda jag vill är ju att sitta här under korkeken och lukta på blommorna alternativt själv transpirera och lukta svett. Ingen som märker det eller bryr sig. Möjligen katterna. Men dem kan man muta med lite kattgodis och då accepterar de (i princip) vad som helst.

Men tror att jag ger mig. Bra bok finnes. Den vill man ägna åtminstone en timme åt. Jo den är värd två. Men man skall vakna pigg och utvilad också vid fyra tiden. Gammal mans morgontider. Förr satte gubbarna på kaffe och satte sig och väntade på “tidningen” vid den tiden. Nu återstår bara kaffe. Själv härdar jag ut. Ligger kvar till sex. Gamla uppstigningstider. Då försöker jag få kroppen i rörelse. Inte förr. Det gör ont. Men just därför inser man att man lever. Att man fått en dag till. Sådant är man tacksam över. För den där goa känslan har redan börjat sätta sig i magen vid den tiden. Man längtar ner till kontoret…