Det är torsdag kväll, på väg mot natt, fast hela dagen har känts som fredag. Underlig äro tiden. Det har varit så mycket flängande och så intensivt jobbande den här veckan att man inte riktigt är med i sin egen tid ens. Demenskänningar. Troligen. Gammeln.
Gjorde klart ett kort igår och har fixat schemat för ett annat idag. En stund efter tio här på kvällen tog orken slut. Och utan ork så är det ingen större vits med att går vidare med att lägga ut komponenter på ett kretskort. Koncentration är nödvändig. Man får erkänna sig besegrad. Göra som Napoleon, dra sig tillbaks till en ö i Medelhavet. Ja och sen fortsätta ut i Atlanten efter nästa nederlag efter samma mönster.
Skall flänga iväg imorgon också. Får alltså skjuta på vidare jobb till framåt söndag. På kvällen då brukar det gå att smita ner. Veckan för över efter det verkar i princip vara utan grynnor och grund, ja utom på måndagen då, för då är det Ljusdal igen. Vilka synder jag gjort mig skyldig till för alla dessa avbrott vet jag inte men allvarliga torde de vara. Det enda jag vill är ju att sitta här under korkeken och lukta på blommorna alternativt själv transpirera och lukta svett. Ingen som märker det eller bryr sig. Möjligen katterna. Men dem kan man muta med lite kattgodis och då accepterar de (i princip) vad som helst.
Men tror att jag ger mig. Bra bok finnes. Den vill man ägna åtminstone en timme åt. Jo den är värd två. Men man skall vakna pigg och utvilad också vid fyra tiden. Gammal mans morgontider. Förr satte gubbarna på kaffe och satte sig och väntade på “tidningen” vid den tiden. Nu återstår bara kaffe. Själv härdar jag ut. Ligger kvar till sex. Gamla uppstigningstider. Då försöker jag få kroppen i rörelse. Inte förr. Det gör ont. Men just därför inser man att man lever. Att man fått en dag till. Sådant är man tacksam över. För den där goa känslan har redan börjat sätta sig i magen vid den tiden. Man längtar ner till kontoret…