Till slut så lyckades jag få till de där bromsbackarna. Ljusdal idag alltså. Inne. Men granne med biltvättande pedanter så blöt in på bara rumpan. Men inne är ändå inne. Jag har legat ute i snön i kyla och rusk allt för många gånger för att inte uppskatta den lyxen.
Jodå, det sitter fast. Kolven på ena sidan vill inte riktigt röra sig. En pinne på den andra. Tar en stund att reda ut. Men det reds ut. Kan åtminstone flina åt det. Ja och åt det faktum att jag lyckats får med mig alla verktyg som behövdes.
Belöningen denna dag är en mozarellamacka och en semla, Tycker att jag gjort mig förtjänt av båda faktiskt.
Nu är det här lite som att städa innan städfirman kommer. Jag skall nämligen lämna in bilen på service nästa vecka. Noterade dock att man skulle ha fyratusen för att byta bromsbackar och då tittade snålåke fram. Nu hamnade slutsumman på femhundra och några bortkastade pensionärstimmar. Jodå visst, man kan ha roligare i livet. Definitivt. Att hålla på och greja med bilar är, och har aldrig varit, inte min favoritsyssla. Men mycket man gör är ju inte det.
Servicen lär för övrigt göra ett skapligt hål i (den tunna) plånboken i alla fall.
Nu sitter jag här frusen hela vägen in i märgen efter att ha haft blöta kläder på mig. Händerna är bilmekanikersvarta och jag bör nog försöka angripa dem en gång till för att få dem att återgå till programmerarhänder. Fast å andra sidan ser det ju ut som om man har jobbar med de där händerna. Som programmerare framgår ju aldrig det. Så kanske skall låta skiten sitta.
Kallt är det hur som helst fortfarande. Fat inte inne. Och det kan man ju se som alltid något.
Hittar inget att klaga på. Avstår därför motvilligt från att göra det.
Stormen (läs pumpen) Nils kommer snart och räddar oss. Tack Frankrike och alla andra på kontinenten som tar smällen. Vi välkomnar istället den förväntat uppumpade varmluften till helgen.
Jag är ganska säker på att det är onsdag idag. Åtminstone inte helt osäker. Rent av troligt när jag tittar på almanackan. Den där osäkerheten kommer också med pensionärslivet och den tilltagande demensen.
Bilen är packad med verktyg. Imorgon skall tamefan de där bromsbackarna bytas. Tanken är att hyra in sig på OK i Ljusdal så att man kan hålla på inne. Får jag bara med mig alla verktyg så skall nog det där fixa sig.
Annars är det bara ljuvligt här. Kodar firmware och i det landet är jag för det mesta lycklig. Jag behöver inte mer egentligen. Realisera idéer med lite problemlösning längs vägen räcker.
Månadsmedlet stiger en bit varje dag. Samma då såklart också nästa månads förväntade elräkning. 1.22 SEK ligger månadsmedel på idag. Det enda man kan göra är att vara beredd. Förvånas över människor som med sent högljudda rop konstaterar att elräkningen för januari blev jävligt stor. Att inte ha någon aning om någonting alls och att oroa sig “just in time” är visst melodin. Själv försöker jag i alla fall förstå innan så att jag är förberedd. Utan att för den skull bygga skyddsrum och bunkra mat. Livet överraskar ändå så det räcker. Jag har aldrig dragit täcket överhuvudet när jag anat spöken i rummet. Min fantasi har alltid varit värre än verkligheten. Hittills.
Pengar gör i alla fall elbolagen, eller var nu de extra miljarderna hamnar. Någonstans, till någons fickor går de ju de där stålarna för kostnaderna för att “tillverka” elen är väl densamma. Tillgång och efterfrågansstyrning, kapitalismens grundstenar. Tycker inte att just det där fungerar på grundläggande saker som el, vatten, skola, åldringsvård, (järn)vägar och liknande. Skulle vilja se en förändring där. Socialdemokratins vassa kniv från förr tilltalar mig. På eggen balanseras det mellan den totala socialismens och den råa kapitalismen. Båda har plats. Men under kontroll och begränsning. Men det var länge sedan socialdemokrater förstod att den kniven skall hedras (och hållas skarp).
I kodandet har AI verktygen verkligen blivit som att ha en kompanjon. Jäkligt smidigt är det och riktigt trevligt. Kunde vi diskutera lite livsfilosofi också ibland så vore det nästan som att ha en arbetskamrat. Ja och när jag tänker på det så går nog det att lösa den detaljen också. Arbetskamrater kan jag nämligen sakna. De där man snackar icke jobbrelaterad skit med. De man kan förklara problem för så att de klarnar för en själv så man kan lösa dem. Som man kan springa in till och ropa hurra när man till slut löst dem. Fast å andra sidan så saknar man ju inte de där som frågar “hur går det?” åtta gånger om dagen. Där (efter frågan) önskar man bara att man hade en laddad grovkalibrig pistol inom räckhåll. När jag tänker på det sista är det kanske bäst man sitter ensam ändå. Alla solitärer på sin plats.
Hoppet står annars till helgen Då bryter det. Kyla blir till snöande. Men snart mars. Första söndagen Vasalopp. Hopp. HURRA!
