Categories
Swedish

Is open-source software evil? – Embedded.com

At first glance, open-source software seems like a good idea, but in the end, there are several properties of open-source software that just might make it

Source: Is open-source software evil? – Embedded.com

Categories
Swedish

Pensionär

Jag får PRO mervärde i inboxen. En ren förolämpning. Pensionärssmörja. Fast rätt såklart. Man måste gå samman om man skall få något gjort. Svagheten följer det solitära. Men… vadå… jag pensionär? Icke liksom. Inte ens när det vankas rabatter.

Hårda lungor här på morgonen. Svårandat. Är det döden? frågar jag mig såklart när jag vaknar kallsvettig i natt. Man är ändå en teatralisk fan. Tänker hjärtattack. Ja och måste gå igenom det där med att man inte vill störa sjukvården sådär på natten ens om det skulle bli allvarligare. Man får vänta tills det är normala öppettider. Ta bilen, inte ambulansen. Inte bråka. Inte synas för mycket. Två gånger har jag råkat ut för råskällande sjuksköterska pga av det. Men än känns det inte som det behövs i något avseende. Fröken Alvedon lindrar. I alla fall skapligt. Tillräckligt för att jag skall somna om i natt och nu här på morgonen är bara bröstont och tröttheten kvar. Dödsångest glömd och flinad åt. Alltså jobbar man. Knappar på.

Men identiteten. Att VARA pensionär. Svårt. Jo lätt när man checkar in de olika pensionflödena på kontot. Men i annat? Hur kunde det hända liksom. Träd som är stora men var små när man själv var ung och rynkiga, tunnhåriga kamrater från förr, är de enda tecken jag har som påminner. Möjligen också allt ont i kroppen. I övrigt är det ingen skillnad. Nope. I alla fall inte på annat sätt än att jag på många plan har den bästa tiden i mitt liv just nu. Jodå. Det har hänt i tidigare decennier också. Under många av dom. De flesta. Min bästa tid är nu. Det mesta av ungdomstiden oräknad. Handlar lite om inställningen att leva sitt liv också. Men enklare att leva än det är just nu det har det i alla fall aldrig varit i mitt liv.

Men tar en selfie till det här inlägget. Ja och kan man se mer pensionärsaktig ut än jag gör? Icke! Man har verkligen växt i epitetet “ocool gubbe“. Det framgår med all önskvärd tydlighet. Man behöver bara slå av alla filter och se verkligheten som den är. Kan jag leva med det?

Mänskorna är långt borta. Den närmaste är väl popstjärnan Ljungström som ringer ibland och uppdaterar mig om det lokala musiklivet. Kamrat T som fyller på med sitt från fabriken där jag själv kunde stått kvar. De flesta andra jag “pratar” med finns på säkrare avstånd. Minst ett hav finns det mellan dom och mig för var och en. Socialt inlåst och fastspänd på en kulle i ett Gult Hus är man. Skriker man högt “lämna mig i fred” finns såklart inget annat att vänta. Och vet du vad? Jag trivs med det där. I alla fall om jag får se andra människor och kan få ge mig på att läsa deras tankar och öden då och då under några enkla dagar under ett år då jag ger mig ut i verkligheten. Då när jag öppnar upp för intryck. Ser. Tar in. Innan jag kryper tillbaks upp på min kulle och blir solitären igen.

Tekoppen står och hoppar här bredvid mig. Vill bli urdrucken. Kräver det. Något att ta tag i. Jag har en hel sommars sommarprogram att lyssna ikapp. Har bara avverkat tre. Det är en skam. För jag har älskat den där serien under alla år. Tage D’s barn. Men inte det heller är som förr. Den där riktiga känslan som Tage letade kommer sällan riktigt fram längre. Det blir gärna elände. Elände är tydligen det enda som skapar känslor hos folk numera. Det glada och lyckliga skapar istället aggressioner och avundsjuka. Människan… Mer avskyvärd för varje generation. Men också fascinerande i sin anpassningsbarhet och uppfinningsrikedom.

Nej det var inte bättre förr. Bara annorlunda.

Categories
Swedish

Vardagsmagi

Barfota på solvarmt gräs. Visst är det att skämma bort sig? Så vandrar jag i trädgården på eftermiddagen. En stund i alla fall. Tänker att det inte är så dumt. I alla fall inte när solen är framme. För annars är värmen inte mycket att hurra för denna dag. Men man tar vad man får. Ja och drömmer gör man kanske lite om att samma fötter fick vandra nära hav i solvarm sand där vågor från en annan kontinent når land. Varenda våg som en resande som kommer hem. Som ett löfte. Med en historia att berätta.

Annars är det mest blåtandskodande idag. Rolig kodning. BLE. Mycket att lära fortfarande. Det bästa jag vet. Lära sig nytt. Är det något som etiketterar min person så är det just det. Att aldrig sluta lära sig. Att aldrig tröttna på den processen. Vetgirighetens fånge både på gott och ont.

Nu på kvällen bombarderar solen mig med allt den har när jag går ut och vattnar i växthuset. Fån min position står den lågt. Berg i vägen. Den lyser också rakt in på kontoret bortifrån vägen mot brandstationen. Som en tjuv rör den sig här inne. Sökande. En som lås och stängda dörrar inte hindrar. Och jag förundras som vanligt över de åtta minuterna det tar för ljuset att nå hit från solen. Men också materiens interaktion. Allt bestå i princip av tomrum. Ändå kan den tunnaste skiva hindra solstrålarna. Men inte utan att bli påverkad. Aldrig det. Sen glas då. Detta magiska glas. Som släpper igenom ljuset. Men utestänger det mesta av annat slag. Bandybollar till exempel. Eller fotbollar. Deras enda chans är att förgöra. Då kan de ta sig förbi. Men fotonen ha ringa problem. Ändå är båda elektromagnetisk våg och materia på samma gång. Dualismens offer. Skönhet. Ständig magi åt vilket håll man än tittar.

Det nya körsbärsträdet känner fortfarande av ensamheten och darrar lätt i vinden. Nu långt bort från sina fränder, de det växt upp i trygghet med under några år. Jag prata med det och försöker lugna. Förklarar att det kommer att bli älskat här på kullen. Bli omskött. Smekt. Gödslat, Ansat. Ja och älskat igen. Precis som Eken, Oxeln, Lilly & Annas plommonträd, ja och alla de träd här på kullen som människor i generationer före oss planterade. De som under några decennier hamnade i vår vård. För att vi i vår tur skall överlämna träden här på kullen till andra efter oss som har till uppgift att sköta om och bevara. Ha tålamod med. Som äppelträdet som var så nära döden när vi kom hit. En pinne på en nästa helt barkfri stam. I år dignar det av äpplen. En seger för tålamodet. Ja och viljan hos allt levande att vilja leva. Vackert.

Just idag känner jag att jag vill stanna här. Att det här är min plats på jorden så länge jag nu lever. Men egentligen betyder inte platsen så mycket för mig. Där hatten ligger osv. Det fungerar. Fast tanken på Hälsingland värmer mitt hjärta. Mer så ju äldre jag blir. Fanns jag någon annanstans i världen skulle jag nog längta hit. Bergen skogarna och sjöarna. Ja havet också. Så jag stannar nog. De sista åren också. Lika bra, nu när så många år gått och man funnits här i skogarna i sin självvalda exil.

Tittar på en film på nätet som en kommun snickrat ihop. Med finns bilder som jag tog en gång. Ingen credit för dem får man. Lite the story of my life över det. Men inte mycket att bli speciellt upprörd över heller såklart. Har hänt förr. Händer igen.

Oxdragarveckor föröver nu. Många har väl känt av det idag när de kommit tillbaks till jobbet. Jul är nästa ledighet och för de flesta blir det inte så mycket ledigt då heller. Några dagar och sen samma sak under våren fram till påsk. Dra, dra min gamle häst. Själv välkomnar jag. Men som varandes pensionär må det vara förlåtet.

Med det stycket återvänder jag till BLE världens mysterier. Jag gissar att jag inte kommer att kunna hålla mig från att skriva åtminstone en mening i morgon också. Socialt utarmad som jag är.

Categories
Swedish

Ännu finns de ovanliga – Sundsvalls Tidning

Kanske är det som Mokvist skriver i förordet att vi lever i kopiornas tid och att originalen kommer att bli färre och färre.

Source: Ännu finns de ovanliga – Sundsvalls Tidning

Categories
Swedish

(86) Södra skolan Edsbyn – YouTube

Categories
Swedish

Ost och holländska produkter Gouda Ost Shop

Ost onlinebeställning ? brett utbud av (Gouda) ost ? alltid färska kylda snabb leverans ?

Source: Ost och holländska produkter Gouda Ost Shop

Categories
Swedish

Bandspelare

brown wooden floor
Photo by FWStudio on Pexels.com

Helg och vila och man njuter. Måste vara hög ålder. Mentalt och kroppsligt förfall. Har aldrig hänt tidigare i mitt liv. Men mår gott. Varför inte?

Men söndag och kväll. Sirener för start av arbetsvecka ljuder strax efter sena Rapport. Jag hörsammar. Vandrar ner för trapporna och slår på Scorpions på hög volym. Minnen. Julafton. Tidigt 70-tal. Oannonserat. Marquee, London. För mig. Men också död. Glädje och sorg i samma andetag. Som alltid.

På TV på morgonen vinner en busschaufför från Mora 100 tusen i månaden i tio år. Han tänker inte köra buss mer. ICKE! Känner att för en gångs skulle hamnar de där pengarna rätt. Men också att alla har ett pris. Må pengarna inte leda till olycka och girighet.

Fredag natt. Himlen öppnar sig vid tolv. Det går inte sova. Det dundrar mot tak. Måste beses. Står där i fönstret och dumstirrar en timme. Är den nu undergången? Min regnmätare är död. Har inte orkat fixa. Tydligen faller 60 mm enligt SMHI. Världen (och det gula huset) står pall. Står där kvar som vanligt efteråt. Bilen (gratis) nytvättad liksom kullens löv som glänser som en nystekt fläskkotlett dan efter. Lill-katten ute.

Söndagen är kall. I alla fall jag fryser. Men det gör jag ju nästan alltid. Fryslortarnas förenings ordförande. Jag!?

Sex år framåt känns inte som en självklarhet längre. Har det någonsin gjort det? Jo. Man tänkte väl inte så som yngre. Men nu? Vad vet man? Farsan dog som 70-åring.

Men man lever. Ja och man behöver i alla fall inte bete sig som en avliden innan man är det. Eller sälla sig till de religiösa tokarna som hoppas och tror på att livet kommer efter döden. Så dumt! Om han/hon/det/guden ger dig ett liv så är det väl meningen att du skall leva det. Leva det fullt ut. Helt och hållet. Varje minut. Sekund. Timme. Inte längta och planera för nästa liv hur upphöj och gyllene det än målas upp.

Musiker som gör allt för att bli lika bra som en bandspelare flockas i världen. Ja och hyllas. Kommer aldrig att fatta det där. Ändå spelar jag alltså Scorpions själv här och nu istället för att lyssna på något nytt och spännande. Idiot! Stämpeln man slår hårt i sin egen panna efter att man kastat stenen i glashuset.

Apropå nytt. Hey Joe med Deep Purple. Allt nytt är inte nytt och hör inte hemma där man tror det hör hemma. Liksom.

Men min vecka har börjat. Alltså har jag annat att göra än att babbla här.

Tjing salabing.

Categories
Swedish

Niklas igen

Antalet måntaliga lyssnare här borde såklart vara +1000 eller mer. Såklart.

Categories
Swedish

Skäms

29 måntaliga lyssnare på Niklas Karlsson. Spotify’s lyssnare borde skämmas (och minst bli av med körkortet).

En rimligare siffra vore +1000 eller fler.

Categories
Swedish

Bo Bo Bo Bo Bollnäs

white animal skull on top of vehicle
Photo by pascal claivaz on Pexels.com

Åker till Bollnäs och tittar på bil. Det måste man när en dyker upp inom det insparade intervallet. Även om sparbössan egentligen är tänkt att bli fullare innan vi slår till. Men det blir mycket riktigt inget heller. Som det är. Köper frukt. Köper grönsaker. Äter sushi. Åker hem.

Spara först – köpa sen, är annars mottot här. På köpet kommer en viss frihet och såklart att man alltid kommer att ha en bil man aldrig riktigt kan lita på. Fast vilka kan det? Ens när man köper nytt.

Men det blir alltså inte så mycket mer idag. Trött nu och egentligen är det bara “packa ihop” som återstår den här veckan här på kontoret. Oj oj oj liksom. Jag som kom igång igår. Hoppet står till söndagskväll, när veckan börjar här i huset.

Rättvik Classic Car Week syns på trafiken när vi far till Bollnäs metropolen. Massor med amerikanare på väg hem. Samma på tillbakavägen. En del icke rullande också. På finbilarna läggs tusentals timmar ner under långa vintrar. Den insatsen måste man respektera. Ja och det gör man.

Men en rätt bortkastad dag då egentligen. Fast vi fick se en del av Bollnäs som vi inte kände till. Mycket vackert och mycket Hälsingskt med just stort H.

Får också lära mig att man skall vika ut handtagen på pappåsarna. Då går de inte sönder lika lätt. Hmm…. Tog sextio år att skaffa sig den kunskapen. Snabb är man inte i inlärningen. Men har i alla fall inte slutat att ta in saker heller. Alltid något tänker man.

Europa börjar sina ledigheter nu. Så lite tystare blir det framöver. Amerikaner och Asiater kör på som om livet hängde på varje dag på jobbet. Ja och kanske gör det det.

Men återstår alltså att knyta ihop påsen. Bluetooth mest här nu. För övrigt en organisation med mycket administrativt tjafs. Jag tror att alla där har varit Amerikanska tulltjänstemän tidigare. Man får ta sig igenom och förbi. Så mycket grävande i påsen blev det alltså inte idag.

I natt regn. Mycket regn. Den nederbörden behöver vi väl egentligen. Så det går inte att klaga där heller. Efter det där kommer lite mer värme. Då får man äntligen en chans att roa sig med gräsklippning igen.

Dagens musik på repeat.

Snart helg…