Categories
Swedish

Kodarmusik

Categories
Swedish

Det bryter

Bättre härifrån.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Bara en räv

När en sådär riktigt fin räv kommer på besök, en julräv, då vet man varför man bor här. Jag står där och tittar på den genom fönstret och betraktar den på två meters avstånd. Magnifik är ordet. Man får såklart lov att lägga ut lite extra till “tomten” under julen i år. Alla vet ju att tomten kan ta vilken skepnad hen vill.

Annars är jag nyvaken. Går nämligen och “lägger mig en stund” på grön IKEA soffa efter lunchen. Somnar Blir en dryg timme. Antagligen inte välförtjänt. Men skönt var det. Är inne i den tröttaste perioden i mitt liv just nu som det verkar. Om det beror på tråkig parser programmering eller annat har jag ingen aning om. Man får ta sig igenom.

Nu sitter jag här med kaffe. Livet är inte så pjåkigt. Åtminstone är det svårt att önska sig mer just nu.

cute red fox with fluffy tail in snowy winter
Photo by Funny Foxy Pride on Pexels.com

Categories
Swedish

1985

Vad skulle egentligen hända med samhället om räntorna gick upp till 1985 års nivå? Fjorton procent för ett bolån? Skräckscenarierna man presenterar idag verkar basera sig på decimaljusteringar av räntan. Men man kan såklart inte låta allt falla. Åtgärder måste vidtas. Vi som inte har stora lån får väl betala “solidariskt” på något vis. Antingen det eller också får vi fler grannar här istället för granar.

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

En kulle

Huset på kullen under några av årets mörkaste dagar. Två veckor kvar till båtvändning och hoppet.

Categories
Musik

Stanley Larsson – Jakten på Sveriges ende rocktrummis

 

 

https://www.rootsy.nu/artikel.php?id=199

Categories
Swedish

Ute

Därute är det vinter i paradiset. Eller åtminstone vinter på vår kulle. Man dras utåt. Men stannar inne såklart. Kallt ut4 – Varmt inne. Var man Ulf Lundell kunde man skriva en låt om det där. Jaha, har han redan gjort det? Oj, skrivit en bok också??? Ja alla har väl sin kulle. Eller grop. Eller vad det nu är man har. Något eget har i alla fall de flesta.

Har ni tänkt på att så fort man ser bilder på fångar i Svenska fängelser så har de mjukisbyxor på sig. Den där föreställningen om att det är hårda snubbar som sitter i fängelse får sig liksom en törn. Eller också är man hårdare än man tror själv, eftersom man också oftast sitter i de där utslitna mjukisbyxorna här på kontoret.

Jag brukar undvika mjukbyxor om jag går ut. Postlåda och posthämtning är det gyllene undantaget där. Möjligen också en sen kvällshämtning av K. Förfallet bör man hålla inom sina egna fyra väggar. Definitivt inte ta ut bland människorna. Ändå ser man förbannat mycket mjukbyxbärare på stan. Antagligen är bärarna fängelsekunder på permission. Finns andra slutsatser att dra?

Lillkatten vill gärna sitta nära. Gör det svårjobbat. Gör en vänsterhänt. Men just nu har jag fått en frist. Tvåarmad. Så jag skriver blogg. Borde jobba. Men “snart” tänker man. “Skall bara…” Ja de där vanliga ursäkterna för at komma i gång.

Fast mysigt med kattkel på kontor såklart. En lyx och en ynnest.

Småfåglarna är tillbaks. Dock inte ekorren. Men det kommer väl. Tackar skogens alla tomtar för det. Lillkatten och jag tittar fascinerat på när de stillar sin hunger. Honm den lille grå med svans, skulle väl kunna tänka sig att stilla sin egen hunger med en elle två av dem där ute dessutom om hon fick chansen. Alla katter har en fransman inom sig. Smågågelätare.

Uppdraget, förutom att försöka komma igång med arbetet, är att hämta ett paket åt yngste sonen. Inte allt för betungande. Skall försöka ordna det. Hyacint skall är beställd också. En som skall skickas söder ut.

Men jobba. Nu. Javisst.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Inte så lätt

Inte så lätt att jobba idag heller… Enhandsknappande igen.

Categories
Visdomsord

Dagens visdomsord

Möjligen kommer det inget visdomsord imorgon så håll inte andan. De bra är så få nämligen.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Bostongurka

person holding hotdog sandwich
Photo by Mark Neal on Pexels.com

Dagar som är sönderhackade som bostongurka. Bostongurkdagar utan korv. Liksom. Har svårt för de här dagarna. Behöver kontinuitet. Lugn. Lider alltså.

Lösningen är återstart. Gå och lägga sig eller supa sig dyngrak. Det senare alternativet känns inte helt tilltalande. Men att lägga sig? Jodå. Kanske ändå. Men går jag och lägger mig såhär före elva så vaknar jag vid ett och tycker det är morgon. Inte van vid det där. Men kanske behöver man öva. Man skall väl vara kvällstrött nu som officiellt gubbe. Sen vakna vid fem när tidningen kommer. Det jäbliga numera är annars att tidningen “kommer” före tolv. Ja och att man fortfarande måste prenumerera på den.

Ljungström, och hans vänner, jo han har sådana han, släpper nytt den tionde. Det ser jag fram emot. Still going strong där. Man hoppas på radiospelningar, Många minuter. Så han ler gubben. Släpper saker jag också. Men särskilt nytt är det ju inte. Inget att bry sig om heller. Troligen dock före den tionde. Spelar ingen roll. Glömskan bara.

Det är svårt att inte tänka på dom där som man spelade med då och där ibland. Det fanns något speciellt. Vi hade roligt, drömde, bråkade och spelade timme efter timme. Resten av tiden försökte vi bli full styrka Det var jävligt mycket jobb med det. Flickvänner och annat drog mer än träningar i repan.

Men alla konstellationer som det blev. Speciellt i början. Jompa och jag. Vi var som olja och vatten. Vill båda styra och ställa. Det gick inte alls. Ändå fanns där en stor vänskap. Allt ordnade upp sig när han körde dansband och jag körde mitt. Vapenvila. Vi i de olika bandkonstallationerna låtsashatade varandra. På nätterna efter danserna vänner och vi jammade tills solen gick upp. Det klagades väl på det där av grannar. Fast inte värre än att vi spelande nästa natt igen.

Jompa är död. Han for illa under några år. Sluggo blev distriktssköterska. Vem kunde tro det? Andra dog också. Lindberg blev kock. Follan chef som förväntat. Flu proffsig golvbaneskötare. Klicken och dom andra stannade på fabrikerna. När jag spionerar på alla de där människorna så ser jag att väldigt, väldigt många av dom lever ensam. Jag fattar inte det. Det fanns så mycket kärlekslängtan då. Hur kunde det sluta så?

Fantastiska människor hur som helst. Men tänker att man vill träffa dom alla IRL igen. Ja några har man ju träffat. Men jag tro inte på de där återträffarna. Bättre att bevara folk i minnet från när de befann sig på sin prime. Jodå, där står de allesammans som förstapriser i turneringar om att överleva och att leva.

Men några av de bästa människorna jag mött i livet fanns ju där såklart. Andra i Uppsala, Katrineholm, Stockholm och Gävle. Som det är i ett liv. Det är inte en tid som är allt. Jo, kanske för en del sorgliga varelser som har sin bästa tid i högstadiet och strax efter. Vi andra lever senare också. Stannar inte kvar i den där skiten. Utvecklas. Det finns fortfarande människor kvar att lära känna. Kanske.

Men tänk va’ bra. Nu har jag lyckats fördriva lite tid. Matar jag Hulk och fixar lite annat så borde klockan närma sig tolv och vettig sovtid. Bloggskrivander har många fördelar. Där är definitivt en.

Nu hoppas jag alltså på morgondagen.