Categories
Betraktelser & Berättelse

Vägen

Vägen bär till skogs. Lagom tidigt. Det är lördag. Man vill ta det lugnt en stund först. IKEA soffa. Grön. Halvsova. Dricka te. Men nu alltså ut i friheten. Fast tappar glädjen över tystnad, milsvid mark och skattkammarskogar redan innan vi lämnar Los. Det kan inte hjälpas. Allt är på låtsas. Det blå tar mig. Hela mig. Det finns inget kvar.

Men ändå. Tar en ny väg till smultronstället Klöverhäll. Alltid lite spännande. Man kan hamna var som helst. Men hittar inte riktigt. Bara nästan. Vänder. Tar den gamla vägen. Långt. Bilen krånglar. Hjärtat upp i halsgropen. Vi pratar långt ut i skogen utan täckning och människor. Tar oss knappt upp för backarna. Men puttrar på. Kämpar. Gasar. Hostar. Gurglar. Instrumentpanellamsblinkar. Stänger av. Startar. Det löser sig. Måste byta den där trasiga avgassensorn. Räddad ännu en gång av en reset. Hurra för alla RESET’s. Men lika trött, idag som igår – som alltid – på gamla bilar och avsaknad av säkerhetsnät. För vem ringer man med självklarhet när bilen krånglar och man står där lika handfallen och fattig som varje gång före?

Men Klöverhäll är vackert. En fin plats. Ett smultronställe som verkligen kan rekommenderas. Kaffe. En pizzabit från igår. Sockerkaka. Sen njuta av Voxnans strömmar som forsar fram där över hällarna. Fast helt och hållet går det inte att ta in idag så alltså. Oro – “skall vi komma hem” – ramlar runt i huvudet. Krackelerar och rör upp där det nu borde finnas jämvikt och lugn.

Jag tar stigen åt andra hållet mot vägen vi åkte först. Vill veta var man tar sig in från det hållet så vi vet nästa gång vi far där. Ett stup. En magnifik arbetad stentrapp med räcke är bygd där upp för stupet. Det måste varit ett jäkla jobb. Precis som hängbron nere vid forsen. Man undrar vem som åstadkommit allt detta. Vill dela ut priser, applådera och klappa ryggar i tacksamhet och BRAVO.

Hängbron har börjat förfalla. Man borde alltså ta sitt ansvar och fixa. Bära ut några brädor, byta ut och spika fast. Man kan inte bara förlita sig på att andra alltid skall ordna saker. Men nu för tiden kan man kanske inte bygga sådant här utan att också ha ansvar för allt som kan hända och inte hända. Det är alltid någons fel idag när det händer en olycka. Oturen och den egna klumpigheten är bortsorterad hos så många så att de har blivit en fara för ett fungerande samhälle. Dit tar jag ännu inte kommit.

Den lila kilen man ser på kartan är Dalarna. Resten är Hälsingland (Gävleborg). Bron är alltså flyktvägen över till Dalarna när man tröttnat på Hälsingland. Det är således av hög vikt att den bevaras även för framtiden. Man vet aldrig när den flyktvägen måste tas i anspråk. Såhär ser den ut om man backar upp lite.

Man undrar stillsamt vad som fick gränsritarna att rita in den där kilen. Man ser likadana kilar åt Jämtlandshållet också. Någon tanke har det såklart funnits med dem. Oklar är den tanken fortfarande för mig.

Vi besöker våra blåbärställen och kantarellställen i grannskapet också på vår resa. Det är fler blåbär än kantareller men eftersom vi ser noll stycken kantareller så är inte heller blåbärstillgången att skryta med. Några ätbär blir det. Inte mer. Alla säger att det är fullt med bär i skogen. Dock gäller det tydligen inte på de ställen där vi befinner oss idag. Men skam den som ger sig. Det kan komma fler dagar. Fler försök.

Förundras över att man inte längre reagerar mer än man gör över en stor björnskit på vägen när vi åker hem. Blåbär finns det, det ser man där. Men i allt annat så har en björn och de spår den lämnar efter sig blivit vardagsmat idag. Dom har blivit lite som bergen. Man vet att de finns där men förundras inte lika mycket som man en gång gjorde och borde över det mäktiga och storslagna.

Så hemma. Trött. Tjugofem grader. 60% fuktighet. Tryck 114 hPa. Nåja trött. Man piggnar inte på sig av de där siffrorna. Men sannolikt kan man sova med öppet fönster i natt också. Årstidens storhet finns just i det. Det stora finn i det lilla. Varje gång och alltid.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nu

Man undrar ibland. Över liv. Hur det blev. Varför. Vägen framåt. Fredagsfunderingar. Men man vandrar på. Som man gör. Hela vägen som jag lovade en gång. Imorgon bär. Så många som det går att hitta. Hittar man inga bär får man nöja sig med upplevelsen. Oftast räcker det. I alla fall om det finns lite matsäck och kaffe med. Det behövs inte så mycket. För att orka vandra på.

En trollslända stor som en handflata flyger in på kontoret idag. Vacker och skimrande blå. Med visst besvär lyckas jag få ut den igen. Så att dess dag i ljuset inte slutare på ett datoriserat dammigt och gammalt låtsaskontor. Jag kunde såklart ha skitit i den också. Lämnat den åt sitt öde där vid ett stängt fönster med friheten på andra sidan. Kanske säger handlingssättet något om vem man är. Eller också gör det inte det. Jag skulle ha släppt ut den i alla fall. Jag tror på liv. Behöver inga belöningar nu eller i ett efterliv för att göra det där. Karma och han/hon/det/gud kan dra åt helvete.

Eller inte.

Liksom.

Min fredag är i alla fall slut. Fönster är stängda. Dörrar är stängda. Bara sängkammarfönstret är öppet. Suger i mig det sista av sommaren. Låter det blå omsluta mig.

Categories
Swedish

Bidrag till marknadsföring av vandringsleder – Välkommen till Los & Orsa Finnmark

Source: Bidrag till marknadsföring av vandringsleder – Välkommen till Los & Orsa Finnmark

Utmärkt!   En skatt detta!

Categories
Swedish

Kaffedopning

close up photo of cigarette
Photo by Basil MK on Pexels.com

Kaffe är liksom grejen. En halvtimme efter att muggen är urdrucken är jag igång igen. Centralstimulerande. Och gott. En seger alltså. Fast om jag minns rätt så fick man kämpa för att tycka om det. Jag började plugga (igen) när jag var tjugotvå. Läste in teknisk linje på gymnasiet nere i Katrineholm innan fysiken. Alla drack kaffe där nere. Inte jag. Men grupptryck och sena timmar med läxläsning fick in också mig i fikafollan. Bort från läskedryckerna. Ja sen har man suttit där. Tog med lasten till Uppsala och sen vidare in i programmerings konstiga värld. Mängden räknades i kannor nu. Inte i koppar. Alltid med en cigg också ständigt redo. Kaffe och cigaretter visade sig ju vara själva grejen liksom. Det kan jag sakna fortfarande trotts att det var länge sedan nu som jag rökte en cigg senast.

Numera dricker jag inte så mycket kaffe. Max två muggar på en dag. Oftast bara en. Den där uppiggande effekten känner jag dessutom sällan av. Behöver den normalt inte. Utom som idag då. Då den verkligen är det som avgör dagens utveckling. Länge leve gifterna. Liksom.

Fast nu kväll då. Höjer man upp sig med kemikalier åker man neråt efter en snabbare kurva. Så också med kaffe. Mycket skit i den där drycken. Jag känner stor osäkerhet till alla rapporter om dess goda egenskaper. Där är det nog mest pengarna som talar. Samma pengar som får 5G att synas och diskuteras överallt också just nu. Det an inte ens visste att man längtade efter men tydligen längtar efter. så att man nästan borde bli sjuk.

Apropå konstigheter. Amerikanska valet. Rapporteringen är som om det var val i Sverige. Är vi så jäkla intresserade va det där egentligen? Eller är det där intresset, liksom 5G spaltmeterna idag, en skapelse? Att USA är den goda makten och Kina och Ryssland och några till de onda. Sådär enkelt Hollywood upplagt. Ja eller tvärt om om man är lagd på åt det hållet. För enkelt för mig. Behöver regnbågen och gråzonerna i mitt liv. Har aldrig mött en företeelse eller en människa som varit antingen ond eller god. Grått/regnbågen är själva verkligheten. Kaos och jämvikt. Ja Kaos == Jämvikt rent utav. Min religion.

Här regnar det. Hade jag nu fått upp väderstationen så skulle jag kunnat skriva mer om det. Men har koll på en hel del andra parametrar. Men skall bespara er alla de siffrorna. Men regnar gör det. Trevligt när man sitter här inne på ett låtsaskontor och försöker avluta dagen lite tidigare än vanligt. Jag gillar regn. I lagom mängd.

Hittills den här veckan har jag inte träffat någon annan än familjen. Man kan nog lägga på fler veckor på det om man inte räknar med affärsbesök. Kanske sorgligt. Kanske inte. Men jag har varit solitären hela mitt liv. Ända från barnsben faktiskt. Kan inte minnas att jag någonsin har känt en direkt sorg över det heller. Alltså insett ensamheten och sen gråtit en skvätt. Nope, min hjärna har alltid levererat. Oftast inga nyttigheter förvisso. Men något och det hela tiden. Tillräckligt för att det inte skall bli tråkigt. Jag är oändligt tacksam för min hjärna och hur den fungerar. Den duger liksom. Alla kan ju inte vara genier. Eller också är det just det vi är. Allihop.

Det måste vara någon gång runt den här tiden som jag åkte till Uppsala. Jag praktiserade som kemist på vattenverket i Eskilstuna under sommaren och hyrde ett rum där under veckorna. En månad tidigare hade jag fått antagningsbeskedet till fysikerlinjen i Uppsala. Det största faktiskt. Jag känner den där känslan av att öppna det där brevet i magen fortfarande. Eufori. Att få egna barn är väl den närmaste jämförelsen. Men då var man så slut att man inte riktigt kunde ta in det. Men det där brevet. JIPPPPPPPPIE!!!! Tror att jag firade med ett paket tresmak glass. Fem spänn. Det finns ingen att dela glädjen med. Men upp till Uppsala var det. Lägenheten var tömd. Rummet i Eskilstuna tömd. Jag skulle bo på hotell innan jag får studentrummet. Tåg upp mot Uppsala. Halvvägs stannar tåget. Vi har krockat med en bil. En kille och en tjej omkommer. Påkörda vid en obevakad järnvägsövergång. Men världen rubbas inte ens. Underligt. Något borde man ha känt där. Hemskt såklart. Men mer borde fastnat. Men vi fortsätter med buss bara efter någon timme. Uppsala. En ny stad. Ett nytt liv. Kommer man att klara det där? Oro. Sen studentrum. Nya kamrater. Bra och roliga människor. Den första kursen. Analys. Den första tentan. Som man klarar. Jippie! Vill mer. Vill bli en ny Einstein. Är ju det nästan redan. JoJo… Vill förstå han/hon/det/gud och lagarna som styr universum. Blir faktiskt avundsjuk på alla som är där i den där situationen just nu. Vilka lyckostar.

Liksom.

Categories
Swedish

In memory

Backa-Jan. Den gode.

Categories
Swedish

Mini-vintergata upptäckt – ”förvånansvärt icke-kaotisk”

Tolv miljarder ljusår bort har astronomer identifierat vad som tycks vara en galax liknande Vintergatan.

Source: Mini-vintergata upptäckt – ”förvånansvärt icke-kaotisk”

En rökring.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lyssnar

Jodå, kom ju på vad den där “release” anteckningen i almanackan står för. Det är ju “Buslåt till Backa-Jan” som släpps (ungefär) då. Ja det där har jag ju såklart släppt tanken på och vandrat vidare i såklart. Det finns fler låtar. Dock bara en (mycket saknad) Backa-Jan.

Sitter och lyssnar på Han & Hans Vänner. Imponeras av produktion och låtskriveri. Borde säga det till Ljungström nästa gång vi pratas vid.

Den stora tröttheten övermannar mig idag. All ork lämnar mig en bit in på förmiddagen. Hatar det! Nej, hade inte börjat lyssna på Han & Hans Vänner när det där hände. Både han och vännerna är oskyldiga till tröttheten. Men vart tog energin vägen? Behöver hålla energinivåerna uppe. Behöver pricka av på listorna. Försöker med mat. Försöker med en kopp av husets starkaste kaffe. Försöker med självsuggestion. Kanske hjälper det. Kanske stjälper det. Just nu kan ingen förbättring skönjas ens om man med kikare spannar in bästa möjliga plats i fjärran.

Ute, japp soligt och varmt, gungar en tom hängmatta under ett träd… Men hen som sitter där på axeln… Behöver jag säga mer. Den där djävulen hindrar mycket som vore gott och upplyftande.

Får väl somna en stund här i stolen. Det har fungerat förr. Familjen förundras aningen över det där. Men fem eller tio eller femton minuter kan göra underverk. Skapa en fungerande människa av en som inte är det. Hur många resor från Stockholm under sena nätter och tidiga morgnar har man inte räddats av den där mikrosömnen som stulits på en parkeringsficka? Går icke att räkna. Mer sällan och räkningsbara är dock de som händer på låtsaskontoret. Men ibland alltså… Det går inte längre… Snark…

Fast kaffet verkar ha lite effekt på misären. Så kanske klarar man av att uppbåda lite energi här på eftermiddagen. Det går såklart inte på annat vis. Även om man alltså inte måste längre. Men man vill ju. Tacksam för att man gör det. Hela vägen in i kaklet gäller.

Man får försöka.

Categories
Betraktelser & Berättelse

!!!

Det regnar inte. Det är inte kallt. Det är sommar fortfarande. Ute alltså. Alltså, varmt utan ansträngning inne också. OHulkat. Jag kör med öppna fönster. Upp med allt bara. Njut. Fast fågelsång. Noll. Men hackspett och skator vid fyratiden i morse. Skator kan många “ord”. Spännande att tjyvlyssna på. De låter dessutom som vilken rädd människa som helst när de flyr för att en hök äntrar området. Men inga problem såklart. Man samarbetar om man är fågel. Jagar bort. Svarta och vita och blå och alla andra. Solidaritet kallas det. För den som inte vet alltså. Förr var det ett ord som en hel del människor tyckte var vackert. Nu för tiden är vi bara några få. “Jag” – ordet – har liksom tagit över världen. Ingen är svagare än “jag”.

Men det är gott att leva en dag till i livet. Man får vara tacksam. Det är enkelt att vara det. Faktiskt.

Nu här på kvällen bara mörker såklart. Men klockan har passerat 23:30 och det är fortfarande tretton plus ute. Alltså öppet fönster i natt också. En lyx för en Hälsing såklart. Man sover bättre. MYCKET bättre. Ja och så kan man lyssna på skatorna på morgonkvisten.

Fast dagen. Det blir visserligen en hel del gjort. Men inte det jag tänkt mig och dessutom mycket mindre. Men det är väl så med dagar som går. Åtminstone ibland. Eftersom det är varmt och strålande sol så kollar jag om jag har wifi vid postlådan och det har jag ju, ja tvåhundra meter bortanför den också. Så där blir det till att experimentera. Man vill ha ett mail när posten anländer. JU! Såklart. Liksom.

Fast egentligen är det väl mest en tänkardag. Behöver fundera ibland. Vägval. Höger? Vänster? Uppåt? Eller kanske rakt nedåt, ner i det djupa hålet. Eller varför inte satsa på alla håll samtidigt för att man inte kan bestämma sig. Eller ingen riktning alls kanske. Lägga av. Vila sig. Liksom.

Den artonde augusti står det “release” i min almanacka. Inte mer än så. Jag har ingen aning vad som avses. Är det jag som skall göra en release? Ja och i så fall varför och av vad? Mystiskt. Liksom.

Är det något särskilt med den artonde augusti?

Ja jag vet inte.

Kommer sannolikt aldrig få veta.

Men det får stå kvar. Utifall.

Fast nu börjar det bli dags att lägga sig. Trött nämligen. Det är väl gammeln. En gång i livet var jag som piggast den här tiden. Nu när telefonerna var tysta och sannolikheten att de skulle börja ringa var nära noll. Med en ständig cigg i mungipan körde man på bortåt fyra sådär. Ackumulerade sömnskuld och hämtade hem sömn på lördagsmorgnarna. Fast man kan visst inte det säger expertisen. Fast då har de inte följt några decennier av mitt liv. För det kan man visst. Fast antagligen betalar man en summa i år i slutet av sitt liv för det där. Allt har ett pris.

Men alltså, nu för tiden är det oftast tolvtiden som gäller. Åtta till tolv utom på fredagskvällar och lördagar. Sömnskuld noll. Ingen återhämtning behövs men hämtar in ändå av gammal vana. Räknar man ihop så blir det en jäkla massa timmar. Bäst att inte göra det alltså. Det blir för galet. Vem vill inse att man är galen?

Så, trappor upp gäller nu. Medicin, tandborstning, läsa, sova. Sen får man hoppas på morgondagen…

Categories
Företagande

Elektronik I Norden » Svenska företag sveks under pandemin

Vården letade efter skyddsutrustning och den svensk industrin ställde om. Många plastföretag gjorde snabba investeringar och hade fullt fokus på att leverera snabbt och säkert. Samarbetet tog fart …

Source: Elektronik I Norden » Svenska företag sveks under pandemin

Categories
Swedish

Hungern

man holding ice cream cone under cloud
Photo by Rakicevic Nenad on Pexels.com

Hungern sliter i mig. Klockan är tio. Det är långt till lunch. “Mariekex” tänker jag. Hinner transformera kexen till “glass” på vägen uppför trappan upp till lägenheten. Men glassen är slut visar det sig. Tur. Jag behöver verkligen inte mer glass. Fast kex finns det kvar. De är billiga. De är visserligen inte särskilt goda. Men fullt ätbara. Både mentalt och sötsugssläckande fungerar de. Så jag vänder ner igen med en bunt i näven. Lätt dåligt samvete mal där i huvudet. Borde inte äta en massa skit. Två minuter senare är de uppätna. Hungern något stillad. Det där sugande signalerna från magtrakten upphör.

Söker koncentrationen här på förmiddagen. Den är märkligt avlägsen. Oklart varför. Men kommer inte riktigt igång med mitt. Gillar inte. Inte det minsta. Van som jag är att bara köra, köra och köra med mitt.

Försöker med musik. Injicera lite av det blåa direkt in genom öronen. Men utan större framgång. Åtminstone hittills. Mina spellistor är många och långa. Det finns hopp. Man får mata på. Till slut så kanske. Fast bäst en sådan här dag är såklart att göra något som man inte behöver tänka så mycket på när man gör. Gräva en grop eller ett dike till exempel. Fast här, i mitt, det som ligger i röret just nu, jag behöver koncentrationen för att komma igenom det. Allt av den varan jag kan uppbåda.

Stiltje alltså.

Irritation över den.

Som skapar ännu mer stiltje.

Jävlar!

Jag får alltså vattna blommorna. Prata med “tanterna”. Ja, mina pelargoner. De har varit eftersatta ett tag. Jag har haft nog med axel, infektioner och att inte se. Men har bättrat mig på sistone. Planterat om. Plockar oftare. Pratar med dem. De har sakta börjat le igen. Blomma.

Skulle iof kunna städa också. Inte mycket tänk behövs där. Men hur lockande är det? Man får fråga sig det. Känna på tanken. Känns det ändå inte som om man kastar bort en massa dyrbar tid? Fast inte är det bättre såklart att bara sitta där och vänta på inspiration.

Vi lever i singulariteternas tidevarv. Tvåsamhetens lov sjungs väl fortfarande bland de flesta. Men parterna har sina liv och umgänge på jobbet under dagen och på Facebook (etc etc) under kvällarna. Partners lever i varsin verklighet. Känner man varandra längre? Har man ens några gemensamma “vänner”? Gemensamma vardagshistorier? Vill man känna varandra längre? Har man något gemensamt längre utom en halvtimme vid kvällsmatens tystnad? “Gott!”. Är allt det där kanske bara för att man skall stå ut med tvåsamheten? De flesta får närmare relationer utanför än innanför hemmet. Alla har slutat lyssna på varandra i den verkliga världen. Ingen säger ens “Va?” längre eftersom man inte orkar höra ändå.

Fast kanske är det inte sådär det är. Jag har säkert fått allt om bakfoten. Som vanligt.

Liksom.

Imorgon släpps IKEA katalogen. Jag minns inte hur många järnvägsvagnar med kataloger det är som skulle distribueras. Men många. Jag antar att vi här på kullen också behöver något från det där företaget. Trotts ingen Ingvar. Fast lite gäsp är det såklart.

Men undrar om det inte börjar pirra lite i inspirationscentrum. Dags att försöka sig på lite koncentration igen kanske. Se åt vilket hållet den leder. Ett liv utan lödrök är inget liv.