Tungandat idag. Ibland får man försöka ändå fast lungorna inte riktigt vill vara med. Men turen till postlådan och tillbaks blir en utmaning en sådan här dag.
Man får väl leta reda på svärtade glas till ikväll. Förra solförmörkelsen (11/8 1999) jag var med om då hade jag precis börjat jobba på gymnasiet i Mora. Hade väl egentligen gett upp allt jag tror på när jag gick där och det där konstiga ljuset träffade staden och fåglarna tystnade. Nu är ju inte Mora en stad, men ändå liksom. Hade inte koll på att den var på gång den gången.
Just nu är jag inte “past” ge upp, eller ja egentligen är man väl det, “past” många ge upp. Men befinner man sig i min ålder och man inte har några ge upp i sitt liv att blicka tillbaks på så kan man inte ha levat alls. Själv har jag såklart ett gäng. En del svåra, en del som var hur lätta som helst. Återstår säkert fler.
Men den där gången i Mora då var det verkligen efter ett hårt taget beslut att ge upp. Jag satt på en brant klippa här på berget i närheten, kallar den “vändpunkten” numera, var fattigare än någonsin, fattade att det inte gick längre. Kom fram till att förändring var nödvändig. Gick hem igen, letade jobb i platsjournalen, hittade ett lärarjobb i Mora, sökte det, fick det. Hade aldrig varit lärare någonsin i mitt liv. Mer spännande karriärbyte var bara förnamnet.
Men som vanligt när man gör sina 180 graders svängar så blir allt bra. Trivdes alldeles utmärk med lärarjobbet. Ett helt fantastiskt år. Fantastiska elever. Fantastiska kollegor.
Men man får väl ändå ge sig ut vid åttatiden ikväll. Titta. Den förra som jag upplevde var alltså då 1999 så det var ett tag sedan. Troligen får man inte uppleva fenomenet igen.
Det där med ålder förresten. Man har ju sin ålder. Det är bara att räkna efter. Men det är inte samma som det man känner i huvudet. Skulle man gå efter den ålder man ha där inne i huvudet så skulle man troligen bli mycket pinsam.
En kamrat inblandad i VSCP protesterade högljutt när jag hävdade att man blir tröttare och tröttare för varje år. Incheckningarna på Github talar ett annat språk tykte han. Ja och plats 1295 bland alla projekt som finns på Github (630 miljoner) talar såklart sitt eget språk. Topp 0.0021 i promille. Då skall man ta i beaktande att det mesta jag checkat in står jag för själv. Här är det inte som i stora projekt där man kan vara hundra pers eller fler som skriver kod. Kände att det där faktiskt kunde användas som ett fuck off statment ändå. Do the work brukar man ju säga, prata inte så förbannat mycket. Och åtminstone just det borde väl ingen kunna ta ifrån mig.
Ja nu spelar inte av det där någon roll. Visste inte ens om den där funktionen innan jag fick reda på den igår. Ja och snart, ganska snart, lär väl kurvan dala betänkligt och abrupt hur som helst… Allt är/blir sandkonst…
Snart tjugosex år med VSCP. Ändå finns det så mycket kvar som man vill göra. Däri finns det stora dilemmat. Det är en omöjlighet att hinna med allt. Vore såklart skönare att lämna ifrån sig något som man stämplat “klart” på. Men det finns alltså ingen chans att det skall inträffa. Det får man tugga i sig.
Fast närmare det målet kan man i alla fall nå om man jobbar på. Kör vidare. Nirvana är ju också ouppnåeligt för en levandes. Så varför inte då ett helt färdigt VSCP ramverk.
Jobba vidare alltså…
