Utresa

Joho. Man reser. Ljusdal. Ut i världen. Nåja. Möte med fysioterapeut klockan elva. Tror man. Men när jag efter att ha vandrat runt en timme i köpingen och vid kvart över tio infinner mig i lokalerna visar det sig att jag är en kvart sen. Tiden var elva. Men det går bra ändå. Allt avklarat på tjugo minuter, Fler övningar. Avancerat upp till pinne som hjälpmedel.

Problemet är att om man färdas med buss så blir det en hel dag ändå. Men turligt nog följer K med idag så vi är två som bara sitter och väntar. Som tröstar oss med automatcappucino och en bulle på Coop a tjugo spänn stycket. Båda med beröm godkända faktiskt.

Sen mer väntan och väntan och väntan innan vi kan fara hemåt igen. “Varför sätter x-trafik in de sämsta bussarna på de längsta resorna” frågar K. “De borde tänk på chaufförerna…”. Jag nickar automamtiskt som svar eftersom bussen hoppar och studsar så mycket och huvudet med den. Både krängningshämmare och stötdämpare saknas tydligen. Men absolut. Borde bolla vidare till den sjungande bussföraren som visst också är skyddsombud. Men han vet säkert redan. Så jag skiter i det. “Dom bästa bussarna till Järvsö” säger – nej kommenderar – han nog också. Lite avundsjuk på Järvsö nämligen. Väntar på Lill-Babs pris. “Fast hon är ju död” försöker jag. Men han lyssnar inte på det örat. Det är som med Nobel det där antar jag. Det överlever. Han får nog det där till slut. Om nomineringsgruppen öppnar sina stängda öron och stänger sina ögon.

Hemma igen upptäcker vi att Hulken har stannat. Passar på liksom. Men kallt. Fast milt ut så det kunde varit kallare. Men vi är redan frusna så vi gnäller lite över det där över en sen macka. Sen sparkar jag igång Hulken igen. Allt förlåtet. Allt glömt.

Nu finns det en timme att göra något på. Viktigt är att lyssna på lite musik. Utan den dör jag lite. Med också. Fast då långsammare och mindre plågsamt.

Grön IKEA soffa väntar. Några avsnitt av olika serier som rullat i veckan. Får väl ta det sista avsnittet med Bill G. också. Fast tråkigt, så tråkigt. Sen helg. På söndag, ny vecka.

CRS-19 MISSION | SpaceX

SpaceX is targeting Thursday, December 5 for launch of its nineteenth Commercial Resupply Services mission (CRS-19) at 12:29 p.m. EST, or 17:29 UTC, from Space Launch Complex 40 (SLC-40) at Cape Canaveral Air Force Station, Florida. Dragon will separate from Falcon 9’s second stage about nine minutes after liftoff and attach to the space station on Sunday, December 8.

Source: CRS-19 MISSION | SpaceX

Undrar

Undrar lite ibland vad jag håller på med. Till vilken nytta… För vem… Sen fortsätter jag igen. Som om jag själv vore programmerad till att göra just detta. Konstigt är det. Så jävla roligt är det egentligen inte. Det är i målet som lusten finns. Om man någonsin tar sig dit. Ja och väl där (när man tar sig dit) brukar det ju börja om från början igen. Alltihop.

Det blåser rejält här på kulle idag. 17 m/s i vindbyarna enligt Smhi. Själv har jag inte lyckats fått upp väderstationen som skulle upp i år. Hmmm… Det går trögt det där. Så några mätvärden på vind kan jag inte plocka fram. Men en dag så…

Imorgon Sjukgymnast, Jo “fysioterapheft” går ju inte att stava till. Buss alltså. Heldag i Ljusdal alltså. Men K skall med. Får kanske kaffe och bulle på Coop. Men en hel dag åt helvete. Fast vad är en dag i ett liv egentligen? Man får tänka så. Eller inte tänka alls. Tut att det går bussar fortfarande kan man också tänka. Det är inte överallt det gör det.

“Fysioterapeut” är det om någon funderar. Det går att Googla på sådant om inte stavningskontrollen klarar av ens försök.

Pratar med verkstaden. Dom får inte upp motorhuven. “Det är väl som själva helvete….” vill jag skrika, men skriker inte. Dom skall försöka igen. Det rasar…

Hatar allt som har annat än en elmotor. Inget med förbränningsmotor är min vän. Har aldrig varit.

Men snart är det jul. Det är bästa att man är snäll. Så att tomten ger en en pepparkaka och lite julmust. Mer behövs inte. Fast julmust får vi kanske vara utan. Tung att bära hem. Vatten är inte så dumt det heller. Minsann.

Fast nu så. Min tur att fixa mat. Måste komma på vad bara. Hmmm… Ja så får det bli.

Nära hälften av alla amerikaner har låglönejobb – Arbetet

USA:s arbetslöshet är på rekordlåg nivå. Men klyftorna på arbetsmarknaden är stor. 44 procent av alla arbetare har låglönejobb med en medianlön på 170 000 kronor per år, visar en ny rapport.

Source: Nära hälften av alla amerikaner har låglönejobb – Arbetet

Varmt – Kallt – Terapi

Tro mig. Eller tro mig inte. Du väljer. Såklart. Som alltid. Men att bära in den första hela pallen pellets själv utan att något annat än att den vanliga otränade kroppen gör ont är härligt. Jodå jag har burit lite pellets tidigare i år. Men halvpallar. Småduttat. Men inga riktiga sådana där bär in jobb sedan slutet av januari. Ja och JA. Det mesta styrkearbetet sker med vänstern, men det har det gjort tidigare också.

Troligen var jag stuveriarbetare i ett tidigare liv. Gillar det där monotona. Böj rygg. Upp med en säck på axeln. Bär ner i källaren. Lasta av. Ut igen. Nu är det bara sexton kilo i de här säckarna. Inga femtiokilos stuveriarbetarlaster. Men ändå. Det renar det där fysiska arbetet som det man gör med huvudet aldrig kommer i närheten av.

Önskar mig en PT i julklapp. En elak jävel. Som får fart på mig.

En annan sak med att vandra mellan pannrum och utemiljö är temperaturskillnaderna. Nu är det inte så farligt idag. Men vissa gånger har det ju varit nästan trettio plus i pannrummet och minus tjugo ute. Härdar. Eller skapar framtida problem. Hursomhelst fungerar det. Efter att man burit några säckar och fått igång systemet märker man inget av det där.

Ja nu återstår en pall. Den tar vi mot kvällen.

Bäst vore såklart om det här hände varje dag. Men kanske skulle man kunna bära in en pall ena dan och bära ut en pall den andra dagen. Men det blir lite som att hållas på gym. Känns så förbannat värdelöst. Ja rent av som att torrgå som en vän kallar promenera utan att ha ett mål. Ett bra uttryck. En bra vän.

Men jag tycker livet är bättre om jag kan hantera pelletsen och skotta själv. Mår inte bra när andra måste göra det åt mig. Hur än berättigat det än är känner jag det då som om jag smiter undan. Bondarv, troligen.

Men här får min dag börja. Jag tor på den här dagen. Att det blir en bra dag. Jodå. Liksom.

En ny dag

En ny dag här på kullen. Det är visst onsdag. Ganska säker på det. Men veckorna rusar framåt med sådan fart att det är helt omöjligt för mig att hänga med. Det blir mest måndag morgon och sen fredag e.m. Däremellan försök att bli klar med det man tänkt sig göra klart innan fredag. Man inser att återstående liv åderlåts med samma hastighet.

Varmgrader ute. Inte ovanligt att det kommer en sådan period just nu. Halt också såklart. Vågar nästan inte skicka iväg K på jobbpromenaden här på morgonen. Det är branta backar upp hit till kullen.

Fast K har dubbdäck och låg fallhöjd. Har fysikens lagar på sin sida liksom. Man hoppas att det går bra.

Billös alltså. Japp det är som det är. Får väl skippa julmusten i år.

Fast sugen idag. Så lika bra att krypa in i Åkes värld. Där finns ingen oro och inga plågor. Bara buggar och funktionalitet. Jag trivs där.