Categories
Mer eller mindre kända gubbar i Hälsingland. Noveller

Stor-Sveas-Bertil

Ännu ett porträtt i serien Mer eller mindre kända gubbar i Hälsingland.

Han hette väl Stor-Sveas-Bertil om jag minns rätt och var en rätt säregen person som hela sitt liv bodde i Freluga strax utanför Bollnäs. Eller “hette” är väl inte korrekt såklart. Döpt var han till Bartolomeus Maximus Karlsson. Men det fanns ingen endaste en som kunde förstå varför någon ville ha ett sådant namn, så redan i folkskolan fick han heta Bertil istället. Det var ju så med folket utanför de stora städerna på den här tiden. Man skulle inte vara annorlunda och var man det ändå så ändrade de mer jordnära – de stod nämligen stadigt på jorden – omedelbart på det. Tog ned och gjorde om. Ja, egentligen är det väl ingen skillnad på den punkten idag heller i de flesta glest befolkade byarna runt om i landet. Man skall inte tror att man är någon. Nejdå, man skall inte ens tro att man är älskad av någon. I alla fall inte mer än någon annan. Det mesta är likgiltighet och man skall veta sin plats. Framförallt skall man inte försöka ändra på något utan att någon annan, helst uppifrån – manar en att göra en förändring. Lyfter. Fast helst inte då heller såklart. I alla fall inte om man ville ha sina gamla vänner kvar. För misstänksamhet och avund väntade den som försökte.

Men det var Stor-Sveas grabb vi skulle prata om. Bertil. Han som alltså blev känd som Stor-Sveas Bertil. Fast prefixet Stor-Sveas kom senare, många år efter folkskola och katekes. Först efter att det stod klart att han aldrig skulle lyckades lämna det lilla hemmanet med en ko, en häst, några höns, lite åker och lite skog, där Stor-Svea kämpat på som änka ända sedan maken omkom i en olycka när Bertil fortfarande låg vid bröstet. Nej han blev kvar hemma Bertil, skötte den lilla gården tillsammans med sin mor, gjorde det fast han var bäst i klassen på både matematik, teckning och slöjd i skolan och både skolläraren, prästen och godisfabrikör Stolpe gjorde vad han kunde för att Stor-Sveas pojk skulle börja på läroverket och beträda den ädla banan som ingenjörsyrket hade att erbjuda och som de som med goda resultat bemästrade den mystiska Pythagoras sats förväntades beträda för att förkovra sig också i de ännu mer intrikata ekvationer som den matematiska vetenskapen kan servera i en mängd som aldrig tycks ha ett slut.

Tro nu inte att en endaste en i Stor-Sveas-Bertils närhet, ja och allra minst Bertil själv, såg en framtid som Civilingenjör eller något annat som krävde studier långt borta i många långa år. Så högt gick det såklart inte att sikta. Nej inte ens drömma. Ingen hade någonsin nått sådana svindlande höjder i den lilla byn. Men 25-öres ingenjör var ett hederligt yrke och ett väl avvägt mål för en hemmansägarson. Utbildning fanns i närmaste stad. Sannerligen också det ett rejält kliv uppåt. Ja gav rätt att bära vitmössa, inneha ingenjörsring och att bli kallad herr Ingenjören på arbetet man mangrant fick direkt efter examen. Inga attribut som gick av för hackor något av dem således. Lite som cape, krona och spira för ett skrå som industrialiseringen hade satt på uppgång och framgång i det Svenska folkhemmets utveckling ot soliaritet och välstånd.

Ja man kan ju nu undra varför jag håller mig kvar vid något som Stor-Sveas-Bertil aldrig blev. Jag menar, det är ju solklart i det här läget att han förblev hemma. Det är väl egentligen mycket mer intressant varför han förblev hemma. Men problemet i den saken är att ingen vet. Det bara blev så. Slotter. Hö som skall torka. Hö som skall in i ladorna. Säd som skall till kvarnen. Mjöl som skall hämtas från kvarnen. Sen skulle åkrar plöjas framåt hösten. Ja och på vintern skulle den lilla skogen skötas om. Och när den var omskött behövde någon annans skog skötas om för att man skulle få in lite kontanter. Veckor alltså i en koja ensam långt ute i skogen med bara gammelhästen som sällskap. Hem bara på helger. Helger när det fanns mycket eftersatt att ordna med på gården. Ja sen kom våren. Ved skulle sågas. Åkrar skulle sås. Ja och så började ett nytt varv i årshjulet.

Sådär gick alltså åren för Stor-Sveas Bertil. När kriget bröt ut ryckte Bertil in och gjorde sin plikt. Kom hem och fortsatte som vanligt. En vinter när han kom hem från skogen fann han huset oeldat och kallt. Det måste ha stått så några dagar och ouppkliven i sängen hittade han sin mor stel och död. Det är såklart få döda som kliver upp. Så det hela var inte särskilt förvånande. Praktisk till sin natur som Bertil var så matade han katten, gjorde eld i spisen, gick ut och matade och sen mjölkade den mjölkstinna kon, matade grisarna, la ut säd till hönsen och plockade in de bruna äggen i en fodrad korg. Först efter det gick han till grannen, lånade telefonen och ringde doktorn. Men eftersom Stor-Svea var död var det ju inte mycket doktorn kunde göra. Han fick ringa till begravningsbyrån istället.

Kyrklig begravning blev det såklart. Så var seden i tiden och i byn. En kall vinter gjorde det svårt att gräva graven men ved fanns obegränsat i mängd här ute i skogslänen och efter att ha eldat några dagar på gravplatsen fick dödgrävaren till en grop som var nog djup och nog stor för Stor-Sveas kvarlevor. Ja och en pilsner för besväret. Stor-Sveas Bertil och några grannar var den enda som var med på begravningen. Många vackra ord sas om Stor-Svea som det ju är brukligt när man är död och det är för sent för att vackra ord skall komma till någon riktigt nytta. Ja åtminstone för dem de berör. Men bättre vackra ord än elakheter såklart. Stor-Svea hade aldrig gjort någon något ont. Kämpat på utan att klaga som människorna gjorde här i byn. Nu hamnade hon på en fin plats under en björk där hennes bortgångne man redan låg. Bertil ordnade inskription i stenen av dödsdatum och kors att stå där i evinnerliga tider eller så länge kyrkogårdförvaltningen ville.

Det var nya tider nu. Stor-Sveas Bertil var ensam och trött på det lågavlönade slitet i skogen. Han visste att karamellfabriken sökte folk så han frågade och fick jobb som vaktmästare där. Grisen slaktade han till julen det året. Hästen, hans bäste vän, fick gå i hagen tills han självdog av slag under ett kraftigt åskväder några år senare. Kon fick grannen och han arrenderade också de två åkerplättarna som bete. Hönsen hade Bertil kvar som sällskap. Lite ägg och någon att prata med i utbyte mot lite rester var en utmärkt affär. Då som nu.

Sen gick åren. Stor-Sveas Bertil han vara många år på karamellfabriken. Men en dag var det guldklocka och adjö. Den dag som kommer omvänt proportionerligt mot hur man trivs. Ingen ville väl direkt bli av med honom, för Stor-Sveas Bertil var nog den bäste vaktmästare som fabriken någonsin haft. Noggrann, pålitlig och flitig. Men chefen och fackföreningsrepresentanten, som båda själva längtade efter den där dagen om sisådär tolv, tretton år när de själva skulle gå i pension, den som den ene skulle tillbringa i Spanien och den andre i Alfta, båda hade sommarhus, tyckte att Stort-Sveas Bertil förtjänade den här gotiden i sitt liv. Att Bertil gärna arbetat kvar var det ingen som tog reda på. Ja och Stor-Sveas Bertil var inte den som bråkade. Han tog guldklockan, kristallvasen, blommorna, plockade ur sitt skåp och sa hej och adjö och kom aldrig igen tillbaks till karamellfabriken.

Vad som hände under de år som följde vet väl egentligen ingen. Stor-Sveas Bertil sågs aldrig på de sociala tillställningar som anordnades och vänner det hade han inga. Han var hemma helt enkelt. Visst sågs han på affären ibland. Korv, en pilsner, Svens limpa. Ja och då och då sågs han på systemet också. Ut kom han med en kvarting renat som väl räkte ett halvår ungefär. Någon drinkare och äventyrare det var han alltså inte det var alla överens om. Att han ville hållas för sig själv – det hade han ju gjort hela sitt liv – det fick man väl respektera. Ja och så fick Bertil framleva sina år.

Troligt är väl att Stor-Sveas Bertil aldrig ens reste utanför landets gränser. Ja, hade det inte varit för rekryten hade han nog inte ens lämnat Freluga. Men det verkade som han trivdes med det där livet. Barnen som sålde majblommor fick alltid något sålt hos Stor-Sveas Bertil, likaså de som sålde jultidningar. Lite godis fick man sig också alltid tillstoppad om man nu var ett barn och inte allt för uppnosig. Men så många andra var väl inte och hälsade på Bertil. Visst hejades och pratades det väder i affären men mer sas det som brukligt var inte. De som ville fick sköta sitt på den här tiden. Störde de inte så var det ingen som undrade vad och varför eller varför.

Eftersom inte någon av oss lever för evigt och klockan tickar på så tog livet slut en dag också för Stor-Sveas Bertil. En dag när han cyklat ner till affären för att handla ramlade han ihop när det var hans tur kassan. Den ljuslockiga Kristina som hade kassatjänst just den dagen ropade på chefen Arne som ringde efter ambulansen. Kristina som var en ovanligt snäll människa, ja snällare än de flesta, hon visste att några ord till en ensam människa från en kassörska verkligen kunde göra verklig skillnad för en ensam människa, följde med i ambulansen. Hon visste ju att Bertil inte hade någon. Så hon satt och höll Stor-Sveas Bertil i handen hela vägen till sjukhus. Hörde hur han fick svårare och svårare att få luft och när Bertils hand blev slapp och när han rosslande andades ut en sista gång visste hon att allt var slut. Stor-Sveas Bertil hade lämnat den värld vi känner.

Jaha tänker du. Vad var det med det nu då. Sådär är ju alla liv. Man lever, sliter till och från, sen dör man. För de flesta av oss är det inte mer än så. Man tycker såklart själv att man gjort det bra. Bättre än dom flesta. Men det är liksom ingen som berättar ens livshistoria för den skull. Inga nyhetsprogram som berättar för Svenska folket att man dött. Vad var det nu som var så märkvärdigt med Stor-Sveas Bertil?

Ingenting. Egentligen. Det är väl det enda svar man kan ge. Eller…

En kusin som var närmast arvtagare skulle städa ur efter Stor-Sveas Bertil. Gården skulle säljas. Kusinen bodde i södra Sverige och hade inget behov av en till egendom. Mycket pengar handlade det inte om heller. Hus fanns det många i Hälsingland. Invånare fanns det färre. Ja och ännu färre som verkligen ville bo i landskapet men satt fast med ett hus och därför inte kunde flytta till närmaste storstad. Folk visste inte bättre på den tiden nämligen. Men någon krona skulle väl kusinen ändå få in. En semester i ett soligt land för honom och hans fru borde slanten väl ändå kunna räcka till. En varsin sådan där färgad drink med paraply också. Det var det som var drivkraften hur som helst. Annars hade det nog blivit en tänd tändsticka och en snabb resa hem igen.

Att städa ur efter en gammal gubbe som Stor-Sveas Bertil nu han bli är ju mest gamla kläder och uringula kalsonger såklart. Sådant man kan kasta på elden omedelbart. Några möbler fanns det väl som gick att använda. Men det mesta var från Stor-Sveas tid och inte alls så praktiska och nya och fina som de som numera gick att inhandla på IKEA. Det mesta av bohaget bars alltså ut till en kase och eldades upp.

Ett hus med alla de där vanliga sakerna. Rent och snyggt. Inget speciellt utom i ett av rummen som Stor-Sveas Bertil använt som kontor där det fanns mängder av rutat papper. Det fanns hyllor fulla av dem. Varenda pappersark innehöll matematiska uträkningar. Stor-Sveas Bertils kusin som var en enkel man visste inget om alla de där siffrorna och formlerna. De kunde lika gärna vara skrift på något hemligt språk. Men han var inte den som var helt tappad bakom en vagn av valfri storlek vår käre kusin. Det skall han ha all heder för. Han anade ändå att de här papperen kanske kunde ha ett värde för någon. Alltså tillkallades byns skollärare som hummande och ojande tittade igenom pappren men inte förstod mycket mer av innehållet han heller. Hur som helst kom man överens om att skolläraren skulle ta hand om papperen. Det var bäst så. Kusinen ville hem. Så så blev det.

Skolläraren ägnade flera månader åt att gå igenom högarna. En del saker kunde han härleda till bevis för avancerade matematiska problem som Euler och Gauss och andra arbetat med. Men annat förstod han inte alls. Men bevis var det. För något. Ett dokument förstod han beskrev de fyra grundkrafterna och avslutades med en underlig ekvation. Nog hade han hört något om att förenandet av växelverkan var en av drömmarna inom fysiken. Den heliga gralen rent utav. Jo visst var det väl så. Han borde ringa någon som fick titta närmare på all det här. Tänk om något av alla papper innehöll något av värde?

Ja och så gjorde vår käre skollärare. Men när professorerna och docenterna och de andra han kontaktade i den akademiska världen fick höra historien om Stor-Sveas Bertil så skrattade de bara och hade inte tid att ta sig en titt på pappren. “Inte kunde väl…” och sådant där ni vet. Det här var viktiga farbröder. Jo, för det var nästan bara farbröder. Ja och en kvinna. Men hon hade inte tid hon heller. Hon hade viktigare saker att göra än att titta igenom en massa skräp som en gammal obildad gubbe lämnat efter sig. Alltså precis som alla de andra.

Så till slut gav skolläraren upp. Insåg att det var meningslöst. Man är galen om man stångar huvudet mot en vägg för länge. Eller blir. Ja och papper med ekvationer på gick ju att tända i spisen med de också. För det var så det blev. Ja utom den där bunten om växelverkan då. Den fick jag i min hand en dag. Som ett minne av Stor-Sveas Bertil. Bartolomeus Maximus Karlsson, kanske den störste Hälsingen någonsin om världen bara fått veta. Fast nu fick den ju inte det. För jag har aldrig visat de där papperen för någon endaste en.