Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Poesi & Dikter Swedish

Bergen

Det är höst i Hälsingland. Bergen sjunger för oss som bor här. Gör man sig så ren man kan i sitt hjärta och kan hålla igen tanke och prat så hör man sången. Orkar man inte det bjuds man enbart på tystnaden. Inget dåligt andra val såklart. Mycket finns att finna i tystnaden för den som orkar söka.

Men bergens sång. Det är inga ytliga toner som rullar ut över skogarna. Här handlar det om berättelser om liv sedan urminnes tider. Om dom som levt här i generationer före oss. Om tiden före människan. Om bergens vålsamma födelse. Om hur de, liksom allt annat, också sakta färdas mot sin död. Sitt förfall. Erosionens makt. Entropin. Lagen och jämvikt. De handlar om den första trollsländan som flög ut över Hälsinglands sjöar och fann världen vacker. Om älgen som dricker nere vid ån där på kvällen och vill finnas, vill leva, just där. Om bävern som förbereder sig för vintern och fäller årets sista asp till förråd för att kunna överleva långa kalla vintermånader.

Man blir självklart hänförd över den där sången när man ensam står där och lyssnar strax branten ovanför sjön, den man älskar och har band till. Uråldrig upphöjd berggrund sjunger med ett självförtroende som bara den som är rik på guld och andra ädla mineraler kan sjunga. För såklart är vi alla fattiglappar om man jämför med bergens skatter.

Det är lätt att tro på troll, älvor och annat som de som tror sig vara visa hävdar inte finns här i skogen. Speciellt när skymningen faller och fantasin får fritt spelrum. Men idag när de blivit som tivoliattraktioner och spektakel och skådespel i böcker och film så visar sig såklart inte de som bara kan anas i oljuset så ofta längre. Blyga och skygga som de är. Men bergen sjunger om dom också såklart. Deras existens och deras oliv hör till den här världen lika mycket som de levandes liv och öden. Men det är sorgliga partier i sången det här såklart. Att inte bli trodd på. Att sägas, påstås, inte finnas. Det sänker vem som helst ner i depressionens mörker. Och oljuset breder ut sig där förr fanns ljus.

Så jag står där och lyssnar. Timmarna går, men tid, vad är tid i detta. En minut är lika lång som ett år. Just här om man vill. Det är bara deklarationer och andra tvång som skall in på årlig basis som hindrar en från att låta tiden fritt flöda i så lösa koppel också i sin egen verklighet. Man måste hålla igen lite. Bergen behöver såklart inte det. De kan låta tiden gå, eller stanna eller flöda iväg fritt i årsringar och årslagers tillväxtmönster. Mot framtiden, tillbaks till forntiden eller uppåt, ut ur tiden.

Det är vackert. Sorgligt. Glatt. Och jag ler. Värden gläds. Stubben framför mig vill bjuda upp till dans, men jag avböjer. Inte är jag en dansare. Blyfotade människa är jag. Dansens lätthet är min lott i nästa liv. Då när jag skall bli en fjäril som dansar ut en sommar. Jodå, nog skall jag leta upp stubben då alltid. Bjuda upp till dans. Jag lovar det här och nu. Sicken fantastisk dans det kommer bli här på berget ovanför älsklingssjön. Bergen skrockar åt min plan. Stubben ler.

Så drar vinden in och vill vara med. Virvlande drar den fram över över sjön och över bergen som fingrar i ett solo på en distad hårdrocksgitarr. Det är dags för mig att gå hem. Vinden är en skrävlare. En som inte har mycket till övers för mitt älskade Hälsingland. En jag inte drar helt jämnt med. Vinden drar fram överallt. Hinner aldrig fästa sig vid något eller någon. Orolig. Rastlös. Opålitlig. Alltid sökande efter något den själv vet att den aldrig kommer att finna.

Men sjung för mig Hälsingland nu när jag går hemåt. Den vackraste sången vill jag höra. Den som alltid gör mig glad.

Categories
Poesi & Dikter

Midsommarnattens köld är hård

Midsommarnattens köld är hård
blommor sig huka och gömma.
Alla i tält de frysa så svårt
och värst under midnattstimma.
Frosten svävar som ett osaligt spöke,
över allt som hos plantskolan handlats in,
pengar i sjön tänker olycklig moder.
Endast en full liten gubbe är vaken.

,,,

2.6C and falling.

Categories
Poesi & Dikter

Dags att sova

Ständigt mot natten döden mig griper efter
vill ta mig i sin famn och lura mig att sova
jag kämpar förgäves mot sällsamma krafter
men somnar snart in som den svage jag är
imorgon jag hoppas att solen igen får se
så att samma kamp imorgonkväll kan utkämpas och ske.

Categories
Poesi & Dikter

Billy

Först ringde herr Bill och ville ha sill.
Men jag blev lite sur och sa åt han på skarpen
att inte ringa alla dessa gånger,
hotade med att han hamnar i en av mina sämre sånger.
Men Bill han ringde allt igen
och sa att om han inte sillen får
så blir han aldrig mer en kompis
med en sån som mig, en vän.
Jag sa än sen och gick den långa
vägen hem i yster tystnad,
till dem som släpper krystad
katt för långa långa trappor ut
till jamande och kurrande i huller
buller land som ingen lycklig tant på solstol
finner ljuvligt under  träd i blom på strand.
Men hemma hos dem jag älskar
så ringer då Bill igen om sill
men då jag ryter där i luren
köp en bläckfisk, din blekfis
köp säckvis utan blåbläck
men ring aldrig mer till mig
för gör du det
så skall jag tal om din last
för alla världens söta tjejer
och det är sant och inga påhitts grejer
så tack och hej din lilla rike fis
och lova nu att va en sjysst och
snäller gosse, för om du ringer
en gång till om sillar
så skall jag stämma dig på allt dit flis,
och aldrig ringde Bill igen…

Categories
Poesi & Dikter

Gräset, vinden och vattnet.

gräs (1)

Jag lever i gräset,
i vinden,
i vattnet.
Det är endast i elden jag är död.
Men det är bara förvandling.
Elden som brinner i gräset
förångar vattnet och gör det fritt i vinden
för att till slut få ro på gräset igen
då som den lilla droppen.
Rinna, strila ned för grässtrån
ner i marken
sugas upp av kapillära
krafter
åter bli en del av förvandling.
Kemi i livets tjänst
aldrig någonsin olevandes
bara flyende mellan faserna.
som en av allt det andra
det som lever där i
gräset, vinden och vattnet.

Categories
Poesi & Dikter

Det var en gång…

Det var en gång en liten get
som sket och sket och sket och sket,
så mötte den en dag en gammal ko
tillsammans gick de två på zoo.
Där såg de djur av alla slag
men kunde bara vandra där ett litet tag,
så hem de gick med klöv i annan
de två som livet fört tillsamman.
Nog gick de där med stolta steg
och tusan, om inte kossan knixade och neg
när hej hon sa till liten get
med puss på nos så röd, så het.
Nu ses de två tillsammans vandra
i lust och nöd och inga andra,
skall skilja dessa två på något vis
för deras kärleks barn, en liten gullig gottegris.

Categories
Poesi & Dikter

Sikta rätt

Ser du stjärnan i det blå
den det står en gubbe på
den är faktiskt riktigt vacker
I alla fall vid hjärtattacker.

Fast inte är den ung och söt
den liknar mest en, gammal nöt
som skickat ljus i hundra år
som nu nått fram till dina tår.

Så låt den lysa där och skina
fast avundsjuk du blir o grina
för att den lyser starkare än du
och börjar natten redan då vid sju

Så res dig upp och sätt på strumpor.
för fosterland med bara rumpor
och skjut dig upp i smäcker båge
ta i och ladda, ja visst med råge

Och sen du hänger där och blinkar
och blir du nödig, säkert pinkar
då kan du komma oss ihåg
och sikta högt och inte låg{t}.

Categories
Poesi & Dikter

Till Sixten (vem han nu är!?)

Sixten, en liten krabat
som inte vet ett dugg om sin mat
men kock skall han bli
fast det låter du bli
sa hans mamma så surt
för nog är det nåt lurt
med gossar som du
som inte ens fyllt sju
som skriker och bråkar
och ibland liksom råkar
vara snälla som lamm
men sluta skrik pang pang pang pang
och sen somnar i soffan
till tecknat och sagor
så söt som en endaste Sixten
kan bli.

Categories
Poesi & Dikter

Mycket underlig “grej”

Tre spikar.
En stor genom magen,
en liten genom vänster hand,
en nubb genom ena ögat.
Treenighetens signum,
spikar av sorg,
inslagna i kött och
genom kött till
blomstertid nu kommer.

Spikar som fäster
och naglar fast,
den tanke som inte borde
fått födas, men nu är
fjättrad, fången,
fast den borde
blivit fri, från sadistens
plågande i kött till
lust och fägring stor.

Men hammaren som
driver lusten genom köttets
mjuka, ned till underlagets
hårda, gör det det den
måste, det uppenbara,
det som den är konstruerad för
utan tanke på att ont
den gör och att
du nalkas ljuva sommar.

Categories
Poesi & Dikter

“Det är ett jävla tjat om Hälsingland”

IMG_20130728_145508

Hölick, du är port
till Hälsingland från havet,
till de skönaste,
till berg och skogar,
till de vackraste och raraste,
som vi som lever nånsin sett.

Gårdar, stora, skryt,
där mänskor bor som
själv sig kallar Hälsing,
som står för ord och handling,
och älska sina sjöar,forsar liksom jag.

Det Hälsingskt vrånga finns i vägar
som ej går runt men över berg.
En kraft hos mänskor,
gett vårt landskap,
mer än bara
bergens blåa färg.

Hos dig jag föddes, reste ut
och flydde, ville bort till
världens slut och bortom.
Men ändå fanns du alltid
i mitt hjärta,
som minnen, dofter
sköna drömmars väv.

Så stod jag åter här på
Hölicks klippor,
och ser det första berget där mot land,
den blåa strimman där mot vattnet
som bjuder in igen till
Hälsingsk famn.

Just här där skogen möter havet,
känns nästan åtrå inför
all din prakt.
idag jag kommer hit tillbaka,
mitt Hälsingland,
nu är det åter bara, du och jag.