Categories
Poesi & Dikter

Frågan är just det

Granarna står där grannen stod.

Så sa han.

Kan det verkligen vara sant?

Svarade hans kamrat.

Jodå granen stod just där” säger han som aldrig lärde sig stava men som också är med på ett hörn.

Ja, och ingen endaste en blev mycket klokare av det.

Categories
Poesi & Dikter

100

Nedanstående dikt läses lämpligen den 1/6 varje år.

Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens i går
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.

Caj Lundgren (Kajenn)

Categories
Noveller Poesi & Dikter

Tiden som går

1978
Lumpen avklarad.
Ett bortkastat år.
Kamratgänget höll på att falla sönder.
Andra intressen.
Andra vägar.
Nej, du blir nog inte popstjärna.
Sa man till sig själv.
Insåg.
Musiklärare eller studiotekniker?
Möjliga val.
För att vara kvar i musiken ändå.
Passionen.
Studietekniker valdes.
Hur man nu blir det?
Måste plugga.
Efter sommaren drog jag utan ett “hej”.
Kom aldrig igen.
Sålde gitarren.
Sålde förstärkaren.
Köpte TV.
Lärde mig älska fysik, matematik, kemi.
Fysik blev en ny het passion.
En eld.
Universitet.
Uppsala.
Fysikstudier.
Där fanns en källare.
I den fanns datorer.
Bort med akademisk uppnäsa.
Elektronik.
Programmering.
En värld som förrändrades.
Man ville vara med i allt det där.
Kärlek.
Trettio år.
Som går.
Men alldeles för snabbt.
En lånad gitarr.
En återfunnen vän där i den.
Musiken.
En längtan man inte visste fanns.
Men som känns inuti.
Bara själv.
Enkelt.
Inga drömmar om berömmelse eller “bra”.
Bara en stulen timme här och där.
I ett land där tiden inte finns.
Ett hem, en trygghet igen.
Var man otrygg innan?
Knappast.
Så vad blev man?
Uppfinnarjocke?
Gubbe?
En av allt för många ord?
Ljusdals svar på Florence Foster Jenkins?
Ingenting?
Men lycklig då och då.
I allt det där.
På en kulle.
Ett stort gult hust där.
Ibland funderande.
I ett försök att förstå.
Att en dag så finns man inte längre.
Att den dagen närmar sig.
Obegripliga tanke.
Tillsamman smed det oändliga.
Början var ju nyss.
1978 igår.
Ett liv som gått.
Nästan.
Men det känns inte så.
Nog vill man mer.
Ett akord till.
Några nedtecknade ord till.
En elektronikkonstruktion till.
Ett program till.
Men ännu större.
Ett solvarmt körsbär över läpparna.
Ja två.
Eller tre.
Liv.
Enkelheten.
Se det stora i den.
Hela vägen.
Tills man når det oundvikliga.
Inte finns mer.
Och allt är för sent.


Categories
Poesi & Dikter

Oklart

Vem vet egentligen vart stigens slingrande väg oss för?
Man liksom bara går och går och försöker uppskatta
platsen där man nu för tillfället just färden för.
Är det bakom nästa krök som lyckans glädje finns?
Eller kanske här, där jag nu står och i detta enkla där jag bara finns.
Förnöjsamhet eller hopp om bättre dagar
platser dit man längtat sen och då
fast nu är här och bäst i allt.
Jag tror jag måste vandra stigen framåt, bortåt, nedåt
framåt sen som jag en dag jag av moder föddes
för meningen med färden den var aldrig riktigt min att finna.
jag kom till jorden bara för att en dag helt försvinna.
Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Poesi & Dikter

Stad (utan ljus)

Skulle behöva en stad. Nu. Direkt. Stor sådan. London. New York. Paris. Möjligen Stockholm. Den där staden och långa gator som man kan vandra efter. Långa, gärna kalla, promenader. Sen hem till en lägenhet i en trappuppgång där man inte känner en (d)jävel. Korka upp en flaska whisky. Sitta där på golvet i ett hörn av lägenheten och dricka upp en lagom mängd av den. Så att man blir lite lummig sådär. Småfull rent utav. Men inte mer. Stoppa där. Sen en ordbehandlare som bara består av penna och papper. Skriva resten av natten. I alla fall så länge man orkar. Göra sig av med lite av det där som borde får komma ut. Upprepa alltihop nästa dag/natt. Och nästa och nästa. Tills antingen whiskyn är slut, pappret är slut eller man tröttnat på staden och en trappuppgång där man inte känner en enda (d)jävel. Åka hem till landet igen då. Lämna det skrivna kvar åt en städerska att kasta bort. Nöja sig så.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Poesi & Dikter Swedish

Bergen

Det är höst i Hälsingland. Bergen sjunger för oss som bor här. Gör man sig så ren man kan i sitt hjärta och kan hålla igen tanke och prat så hör man sången. Orkar man inte det bjuds man enbart på tystnaden. Inget dåligt andra val såklart. Mycket finns att finna i tystnaden för den som orkar söka.

Men bergens sång. Det är inga ytliga toner som rullar ut över skogarna. Här handlar det om berättelser om liv sedan urminnes tider. Om dom som levt här i generationer före oss. Om tiden före människan. Om bergens vålsamma födelse. Om hur de, liksom allt annat, också sakta färdas mot sin död. Sitt förfall. Erosionens makt. Entropin. Lagen och jämvikt. De handlar om den första trollsländan som flög ut över Hälsinglands sjöar och fann världen vacker. Om älgen som dricker nere vid ån där på kvällen och vill finnas, vill leva, just där. Om bävern som förbereder sig för vintern och fäller årets sista asp till förråd för att kunna överleva långa kalla vintermånader.

Man blir självklart hänförd över den där sången när man ensam står där och lyssnar strax branten ovanför sjön, den man älskar och har band till. Uråldrig upphöjd berggrund sjunger med ett självförtroende som bara den som är rik på guld och andra ädla mineraler kan sjunga. För såklart är vi alla fattiglappar om man jämför med bergens skatter.

Det är lätt att tro på troll, älvor och annat som de som tror sig vara visa hävdar inte finns här i skogen. Speciellt när skymningen faller och fantasin får fritt spelrum. Men idag när de blivit som tivoliattraktioner och spektakel och skådespel i böcker och film så visar sig såklart inte de som bara kan anas i oljuset så ofta längre. Blyga och skygga som de är. Men bergen sjunger om dom också såklart. Deras existens och deras oliv hör till den här världen lika mycket som de levandes liv och öden. Men det är sorgliga partier i sången det här såklart. Att inte bli trodd på. Att sägas, påstås, inte finnas. Det sänker vem som helst ner i depressionens mörker. Och oljuset breder ut sig där förr fanns ljus.

Så jag står där och lyssnar. Timmarna går, men tid, vad är tid i detta. En minut är lika lång som ett år. Just här om man vill. Det är bara deklarationer och andra tvång som skall in på årlig basis som hindrar en från att låta tiden fritt flöda i så lösa koppel också i sin egen verklighet. Man måste hålla igen lite. Bergen behöver såklart inte det. De kan låta tiden gå, eller stanna eller flöda iväg fritt i årsringar och årslagers tillväxtmönster. Mot framtiden, tillbaks till forntiden eller uppåt, ut ur tiden.

Det är vackert. Sorgligt. Glatt. Och jag ler. Värden gläds. Stubben framför mig vill bjuda upp till dans, men jag avböjer. Inte är jag en dansare. Blyfotade människa är jag. Dansens lätthet är min lott i nästa liv. Då när jag skall bli en fjäril som dansar ut en sommar. Jodå, nog skall jag leta upp stubben då alltid. Bjuda upp till dans. Jag lovar det här och nu. Sicken fantastisk dans det kommer bli här på berget ovanför älsklingssjön. Bergen skrockar åt min plan. Stubben ler.

Så drar vinden in och vill vara med. Virvlande drar den fram över över sjön och över bergen som fingrar i ett solo på en distad hårdrocksgitarr. Det är dags för mig att gå hem. Vinden är en skrävlare. En som inte har mycket till övers för mitt älskade Hälsingland. En jag inte drar helt jämnt med. Vinden drar fram överallt. Hinner aldrig fästa sig vid något eller någon. Orolig. Rastlös. Opålitlig. Alltid sökande efter något den själv vet att den aldrig kommer att finna.

Men sjung för mig Hälsingland nu när jag går hemåt. Den vackraste sången vill jag höra. Den som alltid gör mig glad.

Categories
Poesi & Dikter

Midsommarnattens köld är hård

Midsommarnattens köld är hård
blommor sig huka och gömma.
Alla i tält de frysa så svårt
och värst under midnattstimma.
Frosten svävar som ett osaligt spöke,
över allt som hos plantskolan handlats in,
pengar i sjön tänker olycklig moder.
Endast en full liten gubbe är vaken.

,,,

2.6C and falling.

Categories
Poesi & Dikter

Dags att sova

Ständigt mot natten döden mig griper efter
vill ta mig i sin famn och lura mig att sova
jag kämpar förgäves mot sällsamma krafter
men somnar snart in som den svage jag är
imorgon jag hoppas att solen igen får se
så att samma kamp imorgonkväll kan utkämpas och ske.

Categories
Poesi & Dikter

Billy

Först ringde herr Bill och ville ha sill.
Men jag blev lite sur och sa åt han på skarpen
att inte ringa alla dessa gånger,
hotade med att han hamnar i en av mina sämre sånger.
Men Bill han ringde allt igen
och sa att om han inte sillen får
så blir han aldrig mer en kompis
med en sån som mig, en vän.
Jag sa än sen och gick den långa
vägen hem i yster tystnad,
till dem som släpper krystad
katt för långa långa trappor ut
till jamande och kurrande i huller
buller land som ingen lycklig tant på solstol
finner ljuvligt under  träd i blom på strand.
Men hemma hos dem jag älskar
så ringer då Bill igen om sill
men då jag ryter där i luren
köp en bläckfisk, din blekfis
köp säckvis utan blåbläck
men ring aldrig mer till mig
för gör du det
så skall jag tal om din last
för alla världens söta tjejer
och det är sant och inga påhitts grejer
så tack och hej din lilla rike fis
och lova nu att va en sjysst och
snäller gosse, för om du ringer
en gång till om sillar
så skall jag stämma dig på allt dit flis,
och aldrig ringde Bill igen…

Categories
Poesi & Dikter

Gräset, vinden och vattnet.

gräs (1)

Jag lever i gräset,
i vinden,
i vattnet.
Det är endast i elden jag är död.
Men det är bara förvandling.
Elden som brinner i gräset
förångar vattnet och gör det fritt i vinden
för att till slut få ro på gräset igen
då som den lilla droppen.
Rinna, strila ned för grässtrån
ner i marken
sugas upp av kapillära
krafter
åter bli en del av förvandling.
Kemi i livets tjänst
aldrig någonsin olevandes
bara flyende mellan faserna.
som en av allt det andra
det som lever där i
gräset, vinden och vattnet.