KÄMPA! 🙂
Det finns faktiskt tillfällen när en ensamvarg som mig också saknar arbetskamrater. Som nyss när ett svårt problem löste sig. Då vill man såklart att också andra skall höra ens JAAAAAaaaa… När man sitter själv ekar det så snabbt ut även om känslan av tillfredställelse ändå finns kvar ungefär som om andra hörde. Katten och frun reagerar inte längre på dylika utbrott.
Men det finns andra tillfällen också. Spånandet framför en whiteboard. Man ger och tar. Får försvara sina tankar och idéer. Känslan av att tillsammans göra något stort.
Men arbetskamrater man kan gå in till när man har ett problem och diskuterade det med någon. Ofta löser man det ändå själv i ett sådant läge bara genom att förklara för någon annan. Annars brukar man få värdefull feedback som tar en vidare.
Eller i fikarummet. När man pratar om annat. Viktigt. Annars blir man teknokrat, tråkig och trångsynt, alltså precis en sådan som jag.
Sen allt det jag nämnt ovan när man sitter på den andra sidan såklart. Det är ingen skillnad.
Fast utan arbetskamrater så får man inte frågan “hur går det?” och det gör det ju ändå värt det att sitta ensam.
AI då. Jodå man kan göra utropet i den riktningen också. Får följande svar av Claude Opus 4.5
That’s great to hear! Async issues can be really tricky, especially in embedded systems like ESP32 where you’re dealing with FreeRTOS tasks, callbacks, and event-driven networking code. Congratulations on working through it! ?
If you’d like to document what you learned or the solution you found (for future reference), I’d be happy to help with that.
Alltid positiv och beredd att hjälpa till. Spånandet går ju fin fint också. Också när man vill diskutera ett problem. Fikadiskussioner har jag ännu inte provat… men varför inte…
Men tamefan,,, man har äntligen fått en programmerarkompis… En som aldrig frågar “Hur går det?” Lycka!
JAN TÅNGRING: AI är finfin felfinnare– vad händer nu? Elektroniktidningens nyhet att AI hittat 50 buggar i filbiblioteket cURL är stor inom både AI och programmering. Det är en milstolpe i mötet mellan de två.
Source: JAN TÅNGRING: AI är en finfin felfinnare – vad händer nu? – Elektroniktidningen
Långa byggen idag. Man har tid att tänka medans datorerna gör sitt. Som mest fem burkar som jobbar samtidigt. Normalt tre. Man kan inte fara iväg allt för långt i tankarna när jobben körs. Eller kan och kan. Det kan man väl alltid. Men vill man hitta tillbaks får man liksom försöka hålla de galloperande tankarna i närheten också.
Därför blir det inte så mycket filosifierande en dag som den här. Det är bara att gneta på. Bit för bit tills jobbet är gjort. Ja och just där finns problemet. Att inte se något slut på uppgiften.
En kompis körde ofta med sanningen
Skall man äta en elefant så måste man äta upp den en tugga i taget.
Det finns ingen annat sätt att lösa det på. Giltigt det där såklart på alla större uppgifter. Det gäller att dela upp det som skall göras/lösas/fixas i mindre delar och lösa dem en efter en. Gör man inte det mäktar man inte med. Det tappas “sugar”.
Men också de små uppgifterna kan te sig oövervinnerliga i just de att de är många. Liten mun – stor elefent – många tuggor. Där är det något annat man får sätta in. En envishet hämtad nerifrån tårna. Min enda styrka fins turligt nog där. Never give up!
Allt det där tråkiga är såklart svårast. Precis som det finns delar av en elefant som är hårdare och äckligare att tugga i sig än andra delar så finns det delar i projekt som man hatar och avskyr men ändå måste fixa. Skriva dokumentation t.ex. JÄTTETRÅKIGT! Men man måste göra det ändå. Eller göra installationsprogram. URTRÅKIGT! Men samma sak där. Det måste göras.
Sen är det det där med “klar” såklart. Man blir aldrig klar med någonting alls. Man bestämmer sig för att man är “klar“. Sätter den där stämpeln “KLAR” och håller andan. Det första kommersiella projektet efter universitetet för min del var ett modem. Vid ett läge skulle grejerna släppas. Själv såg jag bara alla buggar, brister och fel som fanns kvar. Men fram åkte stämpeln “KLAR” och man slutade andas. Ingen annna upptäckte någonsin de där felen och bristerna och det hela blev en stor succe. Förstagångskonstruktören tittade förvånat på.
Problemet är att man på sin höjd orkar med ett projekt på riktigt. Därför blir det ingen bok eller fullt genomarbetade låtar och musik härifrån. Man orkar inte med det helt enkelt. Man kan vilja göra tusen andra saker, men känner man efter det allra minsta, så vet man att en eldsprutande drake till som sprutar förtärande eld i rumpan på en på väg mot ett “klart“, ja det räcker. Två, eller gud förbjude, tre eller fler skulle förgöra en.
Fast denna morgons fråga till magen när jag steg in på kontoret besvarades med ett ja den också. Alltså – “Är det här jag vill vara“. Kurrar magen fram ett “ja” så är det OK. Är det ett surt “nej” som bubblar upp genom halsen är det dags att göra annat. Kanske ta semester. Dra till Grekland och öluffa. Eller, skita i alltsammans. Köpa en jojo och leka med den hela dagarna istället. Ja om nu just det känns gott och riktigt.
Men tills dess…
Daniel Marjamäki har hittat ett sätt att leva på kodanalysatorn Cppcheck – ett öppenkodsprojekt som han själv grundade och har lett under 17 år.
Source: Så slår han mynt av sin öppenkod – Elektroniktidningen
Det som alltid verkar gå sönder på frysar och kylskåp är kontrollenheterna. Ofta riktigt simpla grejer som man tar hutlöst betalt för. Man får passa på att uppgradera till en uppkopplad frys medans man ändå är på gång fixar det där. Sen går den +10 år till. Här blir det en RP2350 och Ethernet från Wiznet. Kallar det hela en demo så känns det inte som bortkastad tid att lägga tid på sådana här sönderfallsprogrammerade miljöbovar av värsta slaget.