Category: Betraktelser & Berättelse

Hittar tillbaks till Eva Dahlgren igen. Längesedan. Gammal flamma. Alltså hon är ju mer för Evor. Men Ändå. Liksom. En gammal kamrat från Norrköping som var ljudtekniker på hennes turnéer berättade om hennes kärlekspreferenser. Det skulle vara så hemligt på den tiden. Det hyschades. Man fick inte sprida vidare. Nehej! Lite har vi ju i alla fall utvecklats idag. Dock inte alla. Liksom.

Själv tänker jag att all kärlek är bra kärlek. Hade nog gillat Eva Dahlgren oavsett. Såklart.

Eva får vara solen här idag. Någon annan sol synes icke. Förresten så måste man såklart hylla herr Glenmark så fort man viskar Eva Dahlgren och lyssnar på hennes musik. Ett geni den mannen. En mästare. Allt för underskattad av sin samtid.

Kodar såklart här idag också. Krypterade 802.11 framear med underliga format susar genom luften. Hoppar vidare hit och dit som droppar i ett stilla regnväder under en lugn och varm sommardag. Det är hemskt hur bra det fungerar. VSCP-Droplet får det hela heta.

Alltså rätt roligt är det.

Blev inte en sämre dag av äldste sonens besked om nytt jobb. Känns lite som dom har hamnat på sina platser nu ungarna och man kan lämna scenen utan vånda. Skönt för en ocool gubbe och pensionär. En utandning. Klara sig måste dom ju. Det är därför dom föddes. Det var därför man tjatat och stått i. Kärlek igen. Kanske inte tydlig alla gånger. Men av den sort som aldrig kan dö och är ovillkorad.

Klockan är fyra. Två och en halv timme av veckans knappande återstår. Har alltså inte tid med det här. Utan önskar alla en trevlig helg här och nu och loggar ut från den ocoolaste bloggen som finns (i Los).

Min morbror Hasse (en av de där snällaste) med sin mamma (min mormor alltså) buren på starka och trygga armar, en mormor tydligt märkt av sjukdom och ett arbetsamt liv.

Avdelningen minnen.

Mamma Britta och mormor utanför “ålderdomshemmet”.

Tretton minus på kullen. Minus arton nere i byn. Ändå är det långt till den absoluta nollpunkten. Men vatten fryser redan här. Annat också. Å andra sidan har guld och aluminium varit fruset på länge. Olika är det.

Min kamrat popstjärnan Ljungström har kommit på ett bra knep när han inte orkar prata med mig på telefon längre. Då ringer hans jobbmobil nämligen. Han måste svara. “Hejdå“. Sådär abrupt liksom. Men det är såklart han som ringt upp. Han borde veta hur det blir redan före uppringning. Nästa gång han ringer skall jag tala om för honom att det går bra att bara lägga på utan ursäkt. Eller säga “hej då” och lägga på om han har en vänlig dag. Men han vet att jag hatar telefoner och telefonsamtal. Vill plåga mig. Med uppringningen lyckas han såklart med sitt uppsåt att ta mig ut ur koncentrationen. Vad skall man annars med vänner till liksom.

Fast idag pratade jag med brorsan i en halvtimme före så jag hade redan lämnat koden och tankar kring den. Så tji fick han Hudiksvallsgubben.

Hulken hoppar alltså i källaren. Eldavbrott två nätter i rad. Två i natt. Fyra igår. Hoppas på att få sova hela natten i natt. Men glad åt teknikens under och ett larm i telefon. Duschvatten varje morgon. Och för mig spelar ju det där inte så stor roll. Pensionär vettu.

Kodar om ganska mycket kod som andra fixat till. Egentligen inget fle på det som finns där men krypteringen är helt uppfuckad. Så det är ett stort bett i ett jävligt surt äpple att koda om. Men passar på att KISS’a till det lite på samma gång. Få det som jag vill ha det. Keep It Simple Stupid alltså. Kiss kommer visst till Dalhalla förresten. Orealterat såklart. Jag har aldrig egentligen gillat Kiss. Men får nog rulla igång lite Kiss på Spotify just för den skull. Variation sökes.

Hittar detta. Kanske gillar lite ändå…

Förresten tänk om man vetat att 2023 skulle Kiss komma till Rättvik då där under 70-talet. Absurt då. Inte nu. Allt förändras.

Är man kissnödig kan man kiss(a) på sig. Men också det är orelaterat.

Lyckligt lottad är man hur som helst som får sitta här på kontoret och misslyckas med det mesta i lugn och ro. Misslyckas man tillräckligt länge kan det till och med bli kallat “grit” till slut och bli till något bra. Men bäst att inte sätta upp sådant som mål för att inte misslyckas med att nå dem också.

Koda på helt enkelt.

Läser man. Ja och öppnar.

“En kvinna i 60-års åldern…”

Sänkt!

Järvsökatt (och lillkatt) med lite Ukrainska rötter. Vi lyssnar på Sometimes I Feel Like Screaming och ogillar vinterkyla.

En projektledare ringde och grät. Tyckte nog att jag gått lite väl hårt fram mot yrkesgruppen. Men det tyckte såklart inte jag. Då la han på och mumlade strax innan något ohörbart som nog sannolikt var en väl formulerad förolämpning. Typiskt projektledare om du frågar mig. Värdelösa. På allt utom kaffedrickande, pratade och Excel och Word då såklart. Bunta ihop och frys in hela bunten.

Jag som är en urgammal programmerare är det väl inte så mycket med heller. Det är därför jag ger mig på projektledare. De enda jag med nöd och näppe hamnar ett snäpp över. Jag menar, bäst att förklara det innan någon annan säger det.

Men urgammal eller inte. Kaffe får jag. Jo, jag får brygga själv. Men ändå. Mina två koppar efter lunch stärker och ropar efter nya segrar. Nu levererar jag alltså bara misslyckanden, men ingen kan ju hävda att just det är kaffets fel. Nope.

Minus fyra grader ute. Men kallare än gårdagens -11/-12. Hur kommer det där sig egentligen? Troligen har det med fuktighet att göra. Vind och det. Men man fattar liksom varför det finns en kyla i Stockholm som jagar efter arma människor som iskalla och snabba och inte på något sätt barmhärtiga ismonster. Enda gången man inte fryser där är i Juli. När inga Stockholmare är kvar i stan. Sannolikt upplever Stockholmare alltid Stockholm som kallt alltså. Men å andra sidan är de kanske inte lika frusna som jag är.

Nu längtar jag dit. Museum och andra lokaler. Jodå. Snabba förflyttingar i det kyliga för att klara sig bäst man kan undan monstret.

Fast dit kommer man icke. Sitter fast i uppvärmingsmonstrets bojor. Åtminstone fram till maj. Sen kanske. Men har börjat kika lite på Prag också. Har nämligen aldrig varit där. Visst borde man ha varit det i min ålder?

Har suttit fast i ett projekt ett tag. Så lossnar det och då blir jag sjuk. När jag kommer tillbaks har det släppts en nu major version av hela det projekt jag använder för utveckling. Hundra sidor ändringar (plus). Mellan kaffeklunkarna så ändrar jag kod alltså och försöker hitta var definitioner och annat nu finns. Det är ett steg framåt och tio steg bakåt. Men tänker ändå att det är värt det. Att köra ett nytt projekt uppe på en plattform som redan är gammal är verkligen att ropa efter stryk senare. Det är bara projektledare som inte förstår det dumma i det och då bara för att Excelarket som var så fint skulle blir så fult. Estetik på hög nivå.

Men med musik så går det mesta. Åtminstone för mig.

Tre pepparkaksgubbar… Borde det inte vara tre projektledare?

Här ligger en man som misslyckades med allt
(…men hade ganska skoj under tiden..)

Jag vaknar vid fem. Märker att det inte finns några utsikter om att somna om. Slår lite motvilligt på det jag pretentiöst kalla tankar. Det där med att gå upp vid fem och äta frukost får väl vänta till efter sjuttio ändå. Någon självaktning får man ändå ha vid sextiosex.

Men med tankar påslagna. Jo en enkel operation förresten. I mitt huvuds flöde har alltid svårigheten varit att inte slå på dom. Hålla emot störtfloden. Ja och försöka filtrera. Men påslagna så tänker man.

Funderar på livet. Allt man gjort. Vid sextiden kommer jag fram till meningen som inleder det här inlägget efter att ha gått igenom livet kronologiskt. Inte har man lyckats med mycket inte. Det är rent av sorgligt. Men roligt har man ju också haft. Rätt ofta. Så orden inom parentes måste ju med som slutomdöme också.

Det är rent av synd att man inte vill ha varesig begravning eller sten när man kommer på saker som man velat skriva på “sin” sten. Fast “skriva” i mitt fall… Vore väl bättre med någon Bluetooth annonsering. Men med tanke på övrigt i liver så skulle det väl inte fungera. Eller bli förbjudet. Eller något.

Fast har så många förlagor till den där virtuella stenen nu att det skulle behövas en stor en. Sten alltså. En storherresten. Ja och någon måtta får det ändå vara. Så jävla märkvärdig har jag aldrig ansett mig vara.

Låter det bittert. Säger nog mer om dig än mig isåfall. Så som diagnoser om andra ofta är. Man behöver inte gräva ner sig för en möjlig version av avslutstext. Inte för mycket annat heller. Jag må tycka synd om mig själv ibland, men det är i alla fall mitt fel alltsammans. Ja och att tycka synd om sig själv är ändå bara ett beslut man gör. Enkelt att besluta sig för annat om man känner för det. Så enkelt som att sätta på en Metallica-låt på högsta volym.

Fast det där tidiga vaknandet gillar jag inte speciellt mycket. Tycker att det verkar inträffa oftare och oftare. Det är ju skönt att sova. Speciellt på morgonen. Så då borde man alltså passa på att sova då. Men går det inte så går det inte. Det inser var och en. Problem som uppstår är att det blir för få timmar sömn. Fem h är min gräns. Under det slår det tillbaks någon gång under dan. Fast som pensionär skulle man ju såklart kunna lägga sig då då såklart. Med gott samvete. Men försök att förklara det för den lille slavdrivaren på höger axel.

Ute håller det på att ljusna. Det är tretton grader kallt och allt är djupfryst där ute. Har jag sagt någon gång att vinter det gillar jag inte. Jo kanske. Men vackert är det.Jävligt vackert. Som en dröm. Helt säker är jag också på att var det inte snö och vinter så kulle man ha saknat eländet. Människosläktet är av ett konstigt slag.

Men har man misslyckats med allt hittills så är det väl dumt att sluta med det nu. Så låt dagen ha sin början.

(…med en sipp Earl Grey såklart… Han lyckades ändå rätt bra den gode Earlen men som vanligt var det väl någon annan (lägre person) som misslyckades åt honom…)