Category: Betraktelser & Berättelse

6:49. Alltså NU. Höstdagjämning. Mer höst blir det liksom inte. Njut av den. Färgerna. Den klara luften. Meteorregnet.

Alla backuper fixade. Musiken är på. Te i kommen. Hälsingetoppen ute. Men sen då?

Det är något med den 21 september. Det ringer en klocka någonstans inombords. Men mer än så dyker inte upp i mitt huvud. Jag kan anstränga mig hela dan för att försöka komma på något relevant. Så känns det. Den där klockan ringer tydligen förgäves. Min åldrande skalle är inte mottaglig.

Torsdag. Städdag. Avklarat nu. Skönt. Liksom. Fast städning handlar om att göra utan att tänka för mycket. Då går det bra. Fast lite ärmlig och klen idag så det är jobbigare än vanligt.

Men kaffe nu. Efter mat. Jodå. Det är gott. Man moffar i sig. Kaffet avnjuts stilla. Får räcka en stund. Skall ta mig ner i programmerarstämning. Måste göra det. Jag är ändå programmerare. Inte en märkvärdig person. Bara YAP – Yet Another Programmer. Jo. Jag brukar köra med YAP när folk ber om en titel. Ännu ha ringen frågat vad det står för. Fast jag då gärna talar om det om någon skulle fråga.

Vår bästa tid är nu. ja jag tycker så. Har tyckt så hela livet. Möjligen då med undantag för en återkommande längtan efter inbetalningar på kontot. Det har hänt mer än ofta genom åren. Men sällan eller aldrig nu på senare tid. Det jag har lärt mig av just den där längtan är att när man längtar som mest efter att något skall inträffa så ställer universum in sig på att leverera så sent det går. Ja det är rent av så att universum anstränger sig en aning för att göra det där. Nästan över rimlighetens gräns. Studien är empirisk. Men ändå. Det är ALLTID så. Så sluta längta. Gå upp på morgonen och njut av NU.

Mitt råd. Som alla såklart skiter i. Men det kan ju jag å andra sidan skita i. Visst är det bra på det viset? Ha!

Man kanske skulle sätta en ring i näsan. En stor en. Röd. Självlysande. Som folk kan dra i när man förvillar sig iväg åt ett annat håll än det är meningen att man skall gå. Tänk ändå. En sådan och folk som drar i den åt rätt håll, skulle förändrat mitt liv. Septum heter det visst. Ja, kom kanske på det för sent. Men med tilltagande demens kanske det vore en bra grej ändå. Får fundera…

Fast kod. Sådan finns att göra. Det går så långsamt. Som om man går/kodar med käpp. Men vill göra saker riktigt ändå. Inte fuska. Skit samma att ingen bryr sig i slutänden. Handlar om stolthet. Den sista stoltheten. Stoltheten tog död på Nordamerikas indianer (ja jag vet “urinnevånare” heter det i känslighetens tidevarv). Kan väl få ta död på mig också. Fast jag varken är indian eller urinnevånare någon endaste stans.

ps “ur” i “urinnevånare” har inget med klockor att göra. Nope. ds

Jag tänker “tisdag” fast det är “onsdag”. Men det är väl inte så noga. Man är pensionär. Det kunde vara lördag också utan att det spelade någon roll. Egentligen. Liksom.

Kämpar mycket med synen just nu. De där grå fonterna som erövrade världen före den förra operationen är tillbaks igen. “Varför i helvete använder alla grå fonter” mumlar jag för mig själv. Nu som då. Fast skillnaden nu är att jag minns hur det var dagen efter operationen när jag kom ner till kontoret. Färger och inte en grå font på vit bakgrund så långt ögat nådde. Ja till och med huset var ommålat gult och fint.

Men det är drygt att försöka se när just behovet av att se är en stor del av arbetsdagen. Läsandet av tidning på morgonen är t.ex. helt borta nu. För jobbigt. Skärmarna fungerar då alltså ändå. Men jag har fått sätta upp fontstorlekar och kontrast men bländas av allt som är ljust. Ja och blir trött. Så trött, eftersom jag får anstränga mig. Lite av ett år till är det här som är halvt bortkastat för att man får stå i kö och stå i kö och stå i kö. Men nästa månad har jag tid. Hoppet står till den tiden. Har man otur innebär det bara mer väntan.

Fast man skall väl vara glad över Svensk sjukvård. Såklart skall man det. Utmärkt för det mesta men tyvärr också släpphänt mot alla dem som skriker högt. Behov borde såklart och självklart styra. Inte röststyrka (och pengar i fickan).

Ja gammal människa och sjukdomar.

Sorry! Det finns inget tråkigare att lyssna på för andra. Jag vet. Förväntar mig inga sympatier. Åtminstone det får du som läsare hålla till min fördel. Min kamp. Ingen annans.

Trotts ovanstående har det varit en rätt bra dag idag. Nu håller iof ögonen på att trilla ur sina fattningar. Men det är fortfarande några timmar kvar tills det är dags för deras vila. Vi kämpar på tillsammans min kropp och jag. Eller jo och ja och visst. Vi är ett och samma. Såklart är vi det. Men kämpa på gäller lik förbannat. En bit till. Ett steg till. En dag till.

Serru!

Det regnar. Ordentligt. Höstregn. Programmerarväder.

Själv har jag precis fått upp värmen och sitter här med en kopp kaffe. Ja, mugg snarare. “Samma gamla mugg” skulle man kunna nynna. Om det nu var en sång det där. Men bara är alltså bara en mugg då. Fast jag har tre av dom. Reklammugg från en Engelsk firma som tillverkar temperaturgivare. Passande. Kan man tycka. Eller inte tycka. De fria landets bekymmer.

Lillkatten sover här bredvid mig. Eller snarare en bit ifrån mig. Hyllan ovanför labbänken är hennes val idag. Tydligen för varmt här hos mig. Fast jag såklart fryser. Fryslortarnas klagan ljuder i lokalerna. Men det skall visst härda. Om man överlever. Men norrlänningar gör ju inte det. Dör före sörlänningar. Det är visst kylan. Hjärtat gillar det kalla lika lite som mig.

Men programmerarväder alltså. Så egentligen borde jag väl inte bry mig ett skit om något alls. Men inspirationen tryter. Jag ser bara berget av “tråkigt kodande som måste göras” framför mig. Ett år skulle jag tro. För hög nivå för mig. C++ och HMI. Men man borde kanske göra som alla andra. Slarva fram något vackert med Javascript och HTML Vi lever ändå i genvägarnas tidevarv. Prefabricerat är nyckelordet. Vackert under den avskrapade fernissan blir det inte.

Snorar idag också. Man bör snora såklart. Om det finns snorungar måste det väl finnas snorgubbar. Ja och isåfall är jag en ocool sådan. Liksom.

Fast kaffet i min temperatursensormugg är nu slut. I botten av muggen står det tydligt och klart att det är dags att ta tag i arbetet. Det tänker jag hörsamma. Definitivt tänker jag det. Livet är alldeles för kort för att blunda för dylikt. I alla fall denna dag. För övrigt lätt att förstå om man tänker efter såklart.

Jodå. Förkyld igen. Det hjälper inte ens att man utropar “nu får det väl för fan räcka“. Förkylning är det. Ont i i lungorna. Snor. Hosta. Antagligen något slags straff förstår man. Möjligen är det arvssynden som slår till. Någon avlägsen släkting som ställt till det och nu får man sota för det. Fast å andra sidan har man väl saker på sitt eget samvete också. Har inte alla? Jo och ja och visst gäller i alla fall för mig. Så straffet behöver faktiskt inte komma långväga – i generationsled räknat – ifrån.

Kallt är det också. Pressar med alla de elektriska element jag har här på kontoret. Vattenfall applåderar. Fryser ändå. Men helvete heller att Hulken skall igång innan Oktober. Så illa har det aldrig varit hittills Så illa tänker det inte bli i år heller. Nope och ICKE!

Men första skrapa rutor på bilen morgonen är avklarad här på kullen. Men jag skiter i att skrapa rutorna. Stannar inne. Men bilskraprrutsdag är det ändå såklart. En jävla skitdag helt enkelt. Ja och värre dagar kommer. Snödriver och nordanvind. Bara skoter och skidåkare med för många förfrusna synapser gillar.

Äldste sonen hälsar på i helgen. Bara sådär. Det händer inte så ofta nu för tiden. Men roligt såklart. Men han har sitt liv. Uppsala. Åker iväg igen och lämnar bara minnena efter sig.

Fast månad idag. Det har inte blivit sådär mycket som jag hoppats. Har est snorat och fixat en enhet som gett upp. Skitgöra under en skitdag. Bara bajs liksom. URK!

Till råga på allt så ser jag sämre än någonsin idag. Skit det också. Men har nu fått en tid so ögonläkare om en månad. Så kan jag hålla mig vid liv så länge så finns det faktiskt hopp. Fast fan trott’.

Skit också!

Liksom.