Category: Betraktelser & Berättelse

“På väg in i studion”. Visst låter det lite coolt sådär. Ja och jag är på väg nu här ikväll till min alldeles egen. Fast känner mig inte speciellt cool. Snarare ocool som de flesta dagar annars. Men roligt har jag där i det där rummet. Det går inte att komma ifrån.

Död förra veckan. Sjukdom i familjen den här veckan. Man skall härdas. Får vara nöjd med att man i alla fall lever och har skaplig hälsa själv. Men under rapport varnar dom att alla över 65 inte kommer klara de kommande dagarnas värmebölja. Nåja tänker jag. En dag händer det. Det vet man. Men ikväll är det studiokväll. Siktar inte högre. Nöjd så.

Byter tak på vårt Villa Villekulla växthus idag. Ja jag vet särskrivet. Men vafan… Villavillekullaväxthus. Någon måtta får det allt vara. Spyr du på särskrivningar så spy nu. Till höger. Fasat växthuset då. Byggt av alla möjliga olika sorters överblivet material. Inga 90-gradiga vinklar. Inga 45-or heller. Men medans den sista stormen blåste iväg det prefabricerade till skogs så står det här emot. Raka vinklar är egentligen bara en västerländsk sjukdom ändå.

Ibland önskar också jag att man var en cool person. De verkar ha så roligt all de där coola personerna. Andra dagar känns det helt ok att vara just en ocool gubbe. Turligt för mig är de flesta dagar “andra dagar“.

Människor träffar jag inte under tiden när jag jobbar. Men då finns de på nätet åtminstone. Under semestern går det sociala livet ner på nivå noll på alla plan. Man lever i exil. Tur man har katt och att det finns fåglar och flugor man kan prata med. K går också att prata med ibland när hon är på det humöret.

Men nu så. Hörlurar på. stormembranmikrofon på uppvärmning. Le din jävel viskar man till sig själv och så går man in i sin “studio” och njuter av det liv man fått. Andra tittar på program från Skansen, så varför inte?

Det är på alla sätt galet, det här med ledighet dag efter dag. Man befinner sig i en dimma där man inte utan ansträngning kan komma fram till vilken dag det är. Att man sen också gillar läget, ja, det skrämmer lite det med.

Fast lite börjar det allt pirra i mig efter att få sätta igång igen. Men tre veckor kvar. Trycker undan. Tänker klara av hela semesterledigheten som ett proffs på vila.

Badat har jag inte gjort. ÄR badkrukan personifierad. Kallt vatten upp till knäna kan gå för sig. Men efter det börjar hjärnan säga ifrån. Vid tjugotvå grader någonstans går nog gränsen för att mentalt ta sig över den kulle som kallt vatten har som inverkan på hela mig. Synd för jag älskar att simma och dyka. Borde skaffa våtdräkt.

Sover inget vidare. Saknar den gamla sängen. Den där man steg upp helt mörbultad ur på morgonen men där man hade sovit gott under natten. Nu ligger man på mjuka moln. Vaknar utan allt för mycket krämpor. Men sover djupt och gott och bra, NEJ, det gör man inte.

“Studio” på kvällarna. När jag orkar. Man blir slö av att vila. Älskar den nya gitarren. Urskön att spela på. Men har använt den mesta tiden till att leka med olika tekniska detaljer. Gör liksom inget om jag ger mig hän åt lite sådant här i sommarnatten. “Musik” blir det när musik pockar på.

Att bevista en konsert av det svängigare slaget ligger högt upp på önskelistan just nu. Men allt man hittar är det gamla vanliga. Har levt med det gamla vanliga ett helt liv snart och vill ha lite nytt. Ge mig en demofestival, ungdomar och livsglädje.

Loosgrufvans dag idag på Loosveckan. OO’na flödar över. Små o’n inom parentes (o)(o) är vackrare än stora (O)(O). Brukar vara mycket folk en sådan här dag som vill ge sig ner i de kyliga gruvgångarna. Väl värt ett besök om du aldrig varit på dit. På kullen mittemot, det är där jag finns, MIN kulle. Ser du en tjock gammal gubbe där så vinka. Vinkar tillbaks gör han inte men du får motion för handens leder.

Lillkatten släpar in en ekorre igår. Äter upp huvudet och lämnar resten åt oss. Men jag var mätt och frysen var full så slänger ut till räven. Inget går till spillo och liv är en förbrukningsvara. Som flugsnapparen som far runt i trädgården igår. Det ser trevligt ut. Men mycket död där kring honom också såklart. Varje insekt han tar hade antagligen velat leva ett tag till den också.

Lillkatten är väl inte längre “lillkatten” nu när Petitè inte är med oss längre. Får sluta tänka på henne som den lille.

Nu skall jag ge mig ut i den varma solen. Letar man ett skuggigt parti så går det också för sig. Fast kan behöva lite D-vitamin så jag gör några tappra försök till att fixa lite saker stående under solen. Blir mest försök. Men vem vet, idag är en annan dag. Energin kanske rinner till. Just nu är det ingen som vet.

Att läsa är såklart en del av semesterlivet. Härligt att kunna slänga sig själv på soffan och läsa en helt vanlig dag är det ju. Lyxtillvaro.

Läser Ken Follett i helgen.Har läst det mesta som utgivits av honom och Svärdet och spiran är ju en bok man kan hålla sig hårt i såklart. Men hans serie om människors öden under andra världskriget är (nästan) ännu bättre.

Tretton miljoner ex har han sålt av sina verk. Det antalet borde innebära miljardinskomster för honom själv. Han är populär och en storsäljare precis som det finns sådana i musikbranchen, på företagshimlen, bland konstnärerna, i mitt seget skrå. Gudar.

Fast åtminstone när det gäller böcker kan jag enkelt nämna böcker som betyder mer för mig än de böcker som storsäljarförfattarna skapar. Samma sak med musik. Ja i företagsbranchen också. Det är den där lilla inima koncerten som var det största jag upplevt i den vägen. Den där tunna boken som ligger mig varmast om hjärtat gillar inte så många andra. Jag kan nämna något liknande om alla andra också. Att sälja mest, att vara gillad av flest osv betyder inte ett skit när det kommer till kvalitet.

Tröst för vanliga människor är detta faktum (eller missförstånd). Gillar man Camilla Läckberg så är det OK såklart. Hur skulle det kunna vara på annat vis?

Hur som helst är det gott här på kullen. Losvecka. Ja Loosvecka heter det väl. Men för mig blir Loos bara en hänvisning till önödig död under första världskriget. Inget jag vill påminnas om. Dessutom tycker jag det är coolt med “L” “O” “S” och att det saknas historisk förankring – fabuleras har det gjorts dock – för annat.

Men “L“-vecka är det allså. Det går att läsa mer om den här.

Är precis på väg in i “studion” för att skapa dödlig musik. Det odödliga får andra stå för. Det tros och sägs också där att nöjet med att skapa musik är större om många utifrån hyllar den och om pengar trillar in en mass. Men såklart är det inte så. Jag kan gå i god för det. Det är precis lika roligt att skapa “musik” ändå. Serru! Fast jag har märkt att när man säger just det där, eller skriver det som jag gör här, så tror liksom inte folk på en. Jag måste rent av flina lite för mig själv och samtidigt sucka tungt över en värld som inte vill förstå att skapandet är själva grejen, precis som resan och vägen är det. Hjältarna är inte så jävla lyckliga som folk tror. Lyckan är till för all oss som aldrig blir hjältar.

Så det så!

Men som sagt. Fyra timmar. En studio. Jag. == Lycka!

Vattnar. Stänger ner. Ännu en dag till ända.Mina dagar numera är utan datum, veckonummer och klockslag. Blir man hungrig då äter man, är man törstig dricker man, är man trött lägger man sig och sover. Enkelt liv.

Jag sätter mig en stund och tittar på eken som vi hämtade hit från Södermanland. Ek är inte så vanlig här. Den hade en svår start, rådjuren älskade den, snön hatade den, men börjar sträcka på sig nu. Tre meter och lite till. Om ingen som kommer efter oss får för sig att hugga ner den kanske den står kvar här trehundra år efter att vi är borta. Någon sitter kanske där jag sitter en dag och undrar vem som planterad den.

Men eken är sin egen. Vi är medboende bara. Inte ägare. Detsamma gäller allt annat på kullen. Vi som bor här bor här finns här tillsammans en tid. Mer är det inte med det. Att våra namn står där som ägare på 3500 kvadratmeter av kullen betyder föga.

Använder det mesta av dagen till att forsla järnskrot till idrottsföreningens insamling. Varmvattenberedare, rör, delar av Hulken. Återstår gör själva Hulken då. Ett halvt ton gjutjärn. Skall väl ge mig på det där också endera dan. Slägga, rondell, tigersåg och jag. Vänner från förr.

Jag gillar det där att poa på. Favoritliv det också faktiskt. Läste någonstans att är man mätt och har tak över huvudet så har man det bättre än 70% av jordens befolkning. Är inte det förjävligt! och ännu jävligare om man klagar om man nu har lyckan att finnas bland de tretti procenten.

I den bok jag läser nu så uttrycker godsherren om sina kolgruvearbetare att arbetarna inte känner på samma sätt “som oss“. Samma sa man ändå in på 60-talet om svarta i söderns USA. De kände inte som vita. Ja och tänker man på det så pratar väldigt många så om kor och grisar och andra slaktdjur idag. “Dom känner inte som oss“. “De är enklare varelser“. Ett sätt att mörka och stoppa huvudet i sanden. Hur skall man annars kunna hantera “de underlägsna” på det sätt man gör. “Kräken” hette djuren på min morfars lantbruk. En benämning som gjorde det lättare att slakta där ute på ladugårdsbacken när hösten kom säkert.

Jag önskade våfflor idag. Får visst det också. Våfflor äter man med händerna. Stoppar i sig tills man inte får plats med en enda till. Lyxmat såklart. Gott så in i helvete. Ja vi pratar pannkaksvåfflor. Inte efterättsvarianten, som iof också är god.

Imorgon skall jag byta tak på växthuset. Kanske hinner jag flytta lite jordgubbsplantor också. Man man hinner liksom vad man hinner. Resten får man ta en annan dag. Det är inte svårt nu i dessa tider.

Men havet börjar dra i mig. Nästa vecka får man nog hörsamma dess rop och närma sig den sjunde vågen lite försiktigt när den rullar in och hälsar på sitt lite ystra sätt.

Äntligen lite värme. Kroppen behöver det. Själen med. Kylan inom en har liksom lägrat sig i alla delar och var jag än går ser jag spår av min vän som inte är med oss längre.

Tårar, jag har inte lätt för tårar, men de sista dagarna finns de där hela tiden. Det har alltid varit lättare att innerligt älska ett djur än en annan människa för mig. Att släppa loss känslorna på riktigt. Allt är sannare, det är mindre fulspel, känns äkta, ibland brutalt till och med när någon annan med självklarhet väljs framför en själv. Men alltid utan en massa konstigheter.

Fast “alltid” är nog fel ord.

Jag känner mig oftast förminskad bland andra människor. Troligen inbillar jag mig, eller kanske är jag bara känsligare. Man försöker ta till det sista som en räddning från bokstavskombinationerna. Vill inte ha de där stämplarna. Förstår inte de som söker efter dem. Som vill ha.

Läste förresten en artikel om en obducent förra veckan. Han berättade att han bara en gång under sina år har upplevt en kropp invändigt som ser ut som den som beskrivs i läroböckerna. Tusentals kroppar har passerat hans knivar. Alla har variationer, missbildningar, ser olika ut. Hörde samma sak från en radiolog för några år sedan. Ingen ser lika ut inuti. Ingen!

Ändå förväntas vi fungera och tänka på samma sätt. I psyket förväntas likformighet. En omöjlighet såklart. Jag är helt säker på att bokstavskombinationerna vi omger oss med idag i så stor omfattning kommer att bli något man i framtiden kommer att förfasa sig över likt lobotomeringar som tvingades på människor för inte så länge sedan.

Vi är olika. Det finns inget läroboksideal som vi måste passa in i. Det är precis tvärtom. Världen, skolorna, arbetsplatserna, allt, måste anpassa sig efter att vi är olika.

Tills någon lyssnad på säger det där får vi väl dras med bokstavskombinationer och strävan efter likformighet. Men om nu ingen (ännu) kastat en efter dig tro för han/hon/det/guds skull inte att du är normal. Det är du inte. Det är ingen.

Men tänkte skriva om värme och tårar.

Nackdelen med att åka med en älskad katt till en veterinär är att när man kommer därifrån minns man bara den där tekniskt kalla avlivningen. En nervös, rädd katt på ett bord. En älskad vän som man helst bara vill hålla om och krama. Ett hjärta som saktar in. Allt det goda, alla fina minnen genom åren, känns bleka bakom det där starka svåra och sterila. Det irriterar såklart. Men för varje gång ögonen tåras av ett minne kommer man längre och längre, närmare, mot en mer nyanserad bild. Till slut minns man det goda. Insikten om att det var nödvändigt sjunker också in och tar över från skulden som värker som en skadad tand just nu. Det finns alltid hopp.

Ja och så värmen. Ser bättre ut nu. Framåt kan man nästan tro att det ärt sommar på gång. De sista dagarna har man frusit. Men inte längre alltså. Imorgon klagar jag säkert på att det är för varmt. Människan…

Igår när jag gick och la mig skickade en vän ett SMS med en bild på en bäbis. Han hade blivit stolt morfar. Jag blir så glad för att de vågar ge sig hän i glädjen över att få bli det. Det finns hopp för min generation också. Minns såklart farsans min när han höll vår nyfödde son i famnen när vi kom hem från BB. Han var ingen känslornas man men nog smälte han där alltid. Fast så långt som att uttrycka den glädje för en vän, så långt gick han nog inte. Vi är olika.

“Studion” är räddningen. Så jag sitter där. Det går att sitta där hur länge som helst. Det är en annan tid som tickar på just där. Helt kravlös rör sig tiden framåt, tyvärr går den också snabbare än i den övriga världens klockor, men just här, i det där, räcker det med att bara finnas.

Jag tänker varje gång jag har en session där att jag måste få in det här i det vanliga livet. Få in det i veckorna. Klämma in med skohorb om det behövs. För jag älskar det här. Men sen kommer vardagen. Projekten. Ja och jag älskar ju det också. Det är som att ha två fruar till. Rädd att man skall fasta i det där att inte räcka till som man redan suttit fast i hela sitt liv men fortfarande förnekar som vilken amatör-Judas som helst.

Annars… Jag håller inkorgen på lagom nivå genom att dagligen gå igenom den. Skiten hanterar jag direkt. Några andra viktiga saker kan man ta tag i. Sen färgmarkerar jag. Får ta tag i färgerna i augusti tänker jag. Bokför löpande också. Men mängden transaktioner är i sanningen inte tröttande nu för tiden. Inte ens minusknappen är särskilt påfrestad i dessa tider.

Igår lämnade jag lokalerna här nere strax före tolv. Det var den första kvällen efter de ljusa nätternas återkomst som det var mörkt ute när jag avslutade min dag. Det går så fort. Fast det är mysigt med det där mörka också såklart. Oknytten vågar sig fram igen och spanar på oss från stenar, buskar och stora träd. De väntar på sin tid. En dag skall de ta över världen. Jag tor på oknytten.

Ingen riktig fart i växthuset i år. Turligt nog blev en gurka kvar här inne på kontoret och den växer däremot så det knakar. Får väl göra växthus av den andra skolsalen nästa år.

I varenda by i Sverige ägnas enorma krafter åt att förevisa det gamla. Allt handlar om förr. Hur mycket bättre det var. Hur mycket finare det var. Att längta dit. Inget handlar om framtiden. Om en tro på en bättre framtid. Skall det förbättras så skall det “bli som förr“. Fast allt man hyllar är det som var framtidstro och framtidsanda när det hände. Det är som att saker måste lagras i hundra år eller mer innan de smakar och har värde. Slavarbete blir rentvättat men tiden och får wow faktor. Hierarkier lika så. Pampar som höjs till skyarna men som i många fall var rena kriminella skitar som utnyttjade allt och alla för egen vinning.

Värst är det när man gottar sig i brott som skett för en mansålder sedan. När turerna går ut i skogen där någon slagits ihjäl på brutalaste möjliga vis. Man gottar sig i det där utan tanke på trauman hos släkt som finns kvar och kanske bara är en generation bort från händelserna. Just de människorna är ännu värre än bakåtsträvarna. Gamar, asätare, det är vad de är.

Fast kanske är räddningen för landets alla byar att hålla kvar i det gamla. Bara man bestämmer sig för århundrade. Skall man satsa på 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet eller “modern tid” 1800-talet. Eller ännu tidigare. Stenåldern. Fast kanske allt som var förr är utmärkt. Förra året är defacto bättre än nästa år. Såklart. Får det där året sen ligga till sig så… ja vem vet vad det kan bli av det om man vårdar det ömt.

En gammal gubbes klagosång. Ni får ursäkta. Jag är bara en landsflyktig gammal sur gubbe som uttrycker åsikter som bara svirrar iväg och försvinner ut i universum. Alla slutade lyssna för flera år sedan. Om nu någon lyssnade ens då. Jag längtar bort varje dag. Men gav jag mig iväg så skulle jag längta tillbaks varje dag. När man väl insett det lyckas man i alla fall hitta en slags jämvikt. Den att inte höra till var man än befinner sig. I den insikten kan man åtminstone leva vidare. I alla fall om man tar en dag i sänder. Men mindre sur gubbe blir man aldrig, bara mer, och tamefan om inte just det ändå känns rätt gott!