Category: Betraktelser & Berättelse

Det är Backa-Jans födelsedag idag. Världens snällaste människa. Men är man död så firar man såklart inte själv. Men det hindrar självklart inte mig från att sända en extra varm tanke – och mumla “grattis” – till sen snällaste människa jag mött. Saknad!

Jag har en fantastisk dag igår. Sluta. Lägga av. Ge upp. Någon timme på morgonen är det så. Resten av dagen och kvällen i flow. Härlig programmering när det är som härligast att finnas till. Han, hon, det, Gud vill antagligen skoja lite med mig. Eller bara (d)jävlas. Förändrar väl inget. Kodandet kommer alltid vara en glädjekälla. Hur det än blir.

Åska och störtregn här igår. UPS’arna piper plågat vid varje nedslag. Den ena fick nytt batteri under dagen. Välbehövligt. Behöver alltså jobba lite. Men inga strömavbrott. Tackar.

Med en kopp svartvinbärste bredvid mig så tänker jag köra igång dagen. Eller den är väl egentligen redan igångkörd. Har redan uträttat visst. Men kodandet – som jag längta till denna morgon – det har jag inte kommit igång med. Så varför inte köra igång med det nu…

Tanken liksom hittar jord att gro i sisådär en halvtimme före sex nu på morgonen. “Skall jag lägga av?”. Lägga ner mitt livsprojekt helt och hållet. Bli pensionär på riktigt. Göra annat de här sista åren. Ja kanske rent av lägga ner firman. Det sista är visserligen ett projekt man måste planera och låta flyta på några år. Men kanske… Befriande (!!!???) tanke ändå.

Att tänka i de där banorna är som att sitta i ett jordbävningsepicentrum. Allt man är, vill vara, sin identitet – skall man kasta bort den? Ge upp? Misslyckas igen.

Fast egentligen har jag gjort det där flera gånger förr. När jag slutade spela var den första. Ja och det gick ju bra ändå. Eller, ja, man överlevde ju i alla fall. Sen när jag valde jag datorer som väg istället för fysik. Inte har jag ångrat det någon gång. Men det där var absolut inte ett självklart val då den gången. Att sätta företaget i konkurs där 1992 är väl också en sådan där omvälvning. Snacka om att ge upp identitet och liv. Men till och med det överlevde man ju. I princip i alla fall.

Fast värst var det ändå 1999. Mitt i efterräkningarna efter den där konkursen. Jag hade försökt att komma tillbaks sen konkursen. Men den här dagen insåg jag att det nog inte gick. Jag satt på en klippa ute i skogen och funderade. Tanken var ungefär samma som nu. “Skall jag lägga av?” Lägga ner. Göra annat? Jag satt där en timme eller två. Såg ut över skogen. Lyssnade på tystnaden och kom fram till att det inte fanns något annat val. Beslutet var enkelt egentligen. Det är det när man inte har andra val. Nästa dag sökte jag jobb som lärare på gymnasiet i Mora. Började en månad efter det. Så jävla märkvärdigt var det inte att ge upp och misslyckas en gång till. Jag trivdes riktigt bra med det jobbet faktiskt. Har bara positiva minnen kvar därifrån. Klippan kallar vi för “vändpunkten” sedan dess.

“Företagare” är nog det svåraste i identitetsväg för mig att göra mig av med. Jag har haft företag i olika former sedan jag gick i åttan . Fast de sista åren… har jag ens drivit ett företag på riktigt. Det har mest kostat pengar. Ja och tid. Bokföring skall ändå göras. Det som finns kvar har väl egentligen inget värde. Lite lager. Lite skrot. Men att mista en viktig del av sin identitet är den stora förlusten. Det svider som fan. Men…

Sen “VSCP” då. Jag har ägnat i princip all vaken tid åt det projektet i snart tjugofem år nu. Ett kvarts sekel. Vad är man om man släpper det? Så förbannat mycket energi, svett och möda åt helvete.

Fast det är bara ett projekt. Något som bara jag tror på. Lyckas man inte få med andra är det dödfött ändå. Det måste man inse. Ja och där har vi kanske inte alltid varit men där är vi nu. Man har misslyckats.

Ja kanske skall man skriva den stora boken “Konsten att misslyckas“. Fast oklart givetvis om någon skulle vilja läsa en sådan bok. Fast å andra sidan att misslyckas med en sådan bok borde ändå ge viss cred., trovärdighet och substans till författaren kan man tycka. Ja åtminstone det.

Farsan “la av” några år före pension. Det var ingen som såg det komma. Före det jobbade han jämt. Gav allt. Ja och jag tror att han njöt av de där sista åren när han kunde greja lite med vad han ville utan krav och måsten. Fast det blev ju inte så många år. Han gick bort alldeles för tidigt. Kanske är också det en del av att sluta och ge upp.

Att erkänna att man misslyckats svider såklart. Ännu värre är att nu här på morgonen kunde jag väl inte riktigt komma på något tillfälle när jag “lyckats“. Ja och det är ju nedslående. Men kanske inte en anledning att kasta sig ut för ett stup för, eller som anledning att sätta en revolver mot tinningen och trycka av för. De flesta liv är väl sådär enkla egentligen. Topparna av tillfällen när man lyckas och dalarna när man misslyckas är inte så stora och omvälvande för de flesta. Jo kanske i stunden. Men nästan aldrig om man får lite distans till saker och ting. Då planas det ut. Hyvlas ner. De där ögonblicken av eufori och gråt är bara delar av vanligt enkelt liv som levs.

En tanke som ett frö som hittar lite jord att gro i. Vi får se vad det blir av det där lilla fröet. Skall man vattna och se till att det får ljus så att det kan växa eller skall man hindra och kväva innan det växer upp och tar över och inte längre går att stoppa.

Ja och kanske har den här bloggen gjort sitt den också. Egentligen har den väl bara lyckats överleva sig själv. Ja om man nu ens kan säga att den lyckades komma igång med något man kan kalla ett liv ens.

Nåja…

Så mycket fart är det inte på gubben. Undertecknad alltså. Det vilas mest. Ja renoveras lite också. Golv som sätts igen. JÄVLIGT! är bara förnamnet. Dammigt. Säkert både asbest och arsenik i dammet. Men det är sådant man får stå ut med i vid renoveringar av gamla hus. Men värst ändå är allt det sneda. Det finns inte en enda rak vinkel att ta tag i. Noll. Zip. Sen det där att en balk slutar där den inte längre behövdes. Man får hitta på många underliga lösningar för att kunna sätta fast saker på ställen de ursprungliga byggarna inte tänkte att saker skulle fästas. Som golv då t.ex. under det som en gång var en köksbänk.

Charm (med gamla hus) kallar man väl sådant där. Men aldrig medans man håller på. Lovar. Jo. Möjligen om man är snickare och går på timme. Då borde man väl hurra. Som snickaramatör gör man det inte alltså. Nope!

Ändå är det någon slags befrielse just nu att göra något annat med händer och huvud än att som vanligt knappa på. Det är något som är avkopplande med fysiskt arbete. “Klart” är dessutom också mer tydligt när man befinner sig i det där. Så det finns således ingen anledning att klaga. Njuter rent av (lite) faktiskt.

Som vanligt i månadsslutet tar vi oss an Bollnäs på fredagen. Fyller bilen med mat och annat för den kommande månaden. Denna gång lyckas vi också få in en ny herrcykel och en dammsugare och en son i bilen. Ja, med nöd och näppe skall erkännas. Men det är sonen som behöver skjuts för att få till de där extra inköpen och allt löser sig på bästa sätt. Själv nöjer jag mig med ett enkelt köp av en genomskinlig plastlåda och glasögonservetter på Biltema. Nödvändigheter. Kanske. Eller möjligen inte.

Sista april. Valborg i veckan. Hur många kasar har man släpat ihop grejer till? Hur många fyrverkerier har man samlat in pengar till? Det blev några. Då som nu var det där något som jag mest höll på med för mig själv. Sista veckan eller möjligtvis de två sista brukade de andra ansluta. Det var såklart en självklarhet. Det fanns aldrig någon som sa tack.

Första maj på torsdag. En viktig dag tycker jag. Det land vi har idag, som iof urholkas i snabb takt, skapades av de som trodde på att jobba tillsammans. De som skapade folkhemmet där alla hade en plats. Visst, det fanns brister. Massor. Men balansgången mellan socialism och kapitalism gående på en skarp knivsegg av finaste Svenskt stål, den var genial. Nu har vi ramlat av. Vi borde klättra upp där så fort vi kan och fortsätta balansgången så snart som möjligt igen om någon nu skulle fråga mig. Men den där pendeln skall väl så helt ut åt höger först innan det blir förändring. Sen blir det väl en pendelrörelse för långt ut åt vänster. Jämvikten, den finns däremellan. Sanningen också. Bromsa vänner.

Nåja. Skulle väl gått i tågen om de varit någon mening med dem idag. För många tomma ord. Det är Greta och hennes kompisar som driver den viktiga kampen idag. De traditionella har blivit rädda för att förlora det de samlat på sig, så rädda att de bara kör på i full fart rakt mot stupet. Bromsen vet de inte var den sitter. Vill inte veta. Alldeles för jobbig att leta reda på.

Alltså är allt gott!

Jag undrar ibland. Eller om sanningen nu äntligen skall fram, jag undrar ganska ofta. Över mycket. Mest undrar jag över konstiga saker. Men kommer sällan fram till någon slutsats jag vill dela med andra. Fast jag delar den ofta ändå mer andra. Er. Läsarna. Tvingar på er. Fast jag inte vill då alltså. För sådan är jag. Men kan be om ursäkt. Ja. Det kan jag.

Ursäkta!

Trött. Känns igen. Alltid trött. Det nya normala. Eller det nya svarta om man så vill. Ja eller varför inte det nya gula kan jag undra. Färgen för oss galningar. Svart är visst för alla. Eller för ingen. Eller också är det tvärt om. Vem vet?

Inte jag…

Mycket handpåläggning idag. Mindre kodande. Kan vara skönt med sådana dagar ibland. Visserligen. Men idag hade jag gärna dykt ner i kodandets land. Men handpåläggning alltså. Det skall botas hit och dit. Som Jesus.

Just nu funderar jag mest på mat. Tänker att lite mat i magen skulle vara gott. Ja, rent av jättegott. Kan uppfyllas. K vandrade upp för trapporna för en stund sedan för att steka köttbullar. Jo “kött”-bullar. Utan kött. Något annat jox. Anammas. Går i. Om man saltar lite. Efter att man stoppat i sig åtta stycken är man ännu tröttare. Men mätt. Eller mättare. Kanske är det bra ändå. Bäst vore såklart om man blev otrött av en tallrik mat också. Men det blir man sällan. Väldigt sällan. Magar skall jobba. Tarmar skall jobba. Enzymer skall utsöndras. Sånt tar på krafterna. Tröttar ut. Konstigt vore det väl annars. Tycker man. Eller tänker man. Ja åtminstone funderar man i de banorna.

Det är krångligt. Inte alls enkelt. Det mesta. Uttrycket “det är mycket med ett spett” stämmer. Men de flesta ger sig inte hän åt ett spetts alla hemligheter. Det borde man. Man lär sig om tingens komplexitet om man gör det. Det till synes enkla är lika komplicerat som det som får det att snurra, hoppa och ryka i huvudet på en. Ser man inte det komplexa har man inte tittat noggrant nog helt enkelt. Ja, eller behöver glasögon och vilja.

Va!?

Tur att man inte är musiker. Då hade man haft en spelning i helgen. Snacka om tröttande om man var det och hade det alltså. Men nu har man inte. Spelning i helgen alltså. Kan man då dedicera från det att man inte är musiker. Troligen. Jodå. Och ja. I alla fall om man blir gladare av det. Kan man det. När som helst egentligen och ofta. Om man vill.

Man får väl äta chips istället. Men är man då en potatis. Och om man sitter i soffan och äter sina chips vem är man då?

Funderar på det…

Det är rätt troligt att det blir någon form av svamp till helgen. Fascinerande att odla själv. Det enda man skulle man i övrigt skulle kunna önska sig är att man fixat en timelapsserie så att man kunde se explosionen som den borde ses.