Category: Betraktelser & Berättelse

I början på veckan. Skall installera nya radiatorer på kontoret. Behöver dra om lite el i samma veva. Måste stänga av alla maskiner för att kunna göra det. Avstängning är något som normalt inte händer annat än vid strömavbrott.

Jag vill ha åtminstone min utvecklingsmaskin uppe. Utan den känner jag mig både blind och döv. Så med lite skarvsladdar i olika ritningar kan jag få lite ström till den. Men startar, nope, det gör den inte.

Eftersom jag döstädat en tid finns det inte lika mycket reservdelar som ligger och skräpar som brukligt. Förr kunde man alltid få ihop en hel dator av skräp som låg i hyllorna. Perfekt när man skall felsöka och försöka komma på vad som är fel. Nu får jag plocka ner en av servrarna och låna grejer därifrån. Inte helt optimalt men det fungerar det också. Tar bara längre tid och genererar lite muttrande.

Hur som helst kan jag konstatera att det är nätaggregatet som gett upp. Skitgrejer. Har bara snurrat 24/7 i ungefär sexton år. Skräp. Får tag i ett nytt på Netonnet, en retur till nedsatt pris, och idag till lunch ramlar den in på det lokala utlämningsstället. Nu installerat. Allt snurrar igen. Hälsingetoppen publicerad. Några mail skall hanteras. MÅNGA mail skall INTE hanteras. För ute lyser solen. Tjugoåtta grader. Inte fan tänker jag sitta här inne på kontoret mer än jag behöver. Nope.

Men renovering pågår fortfarande. Köpte spärrfärg på Biltema. Men noterade aldrig att den var avsedd för båtar. Målade i förrgår. Den skulle vara grå men var mer silvrig. Luktade dessutom JÄVLIGT starkt. Men sitter som berget. Fast väggen skall såklart vara vit. Får försöka måla över tills jag inte orkar måla över längre. Eller ha några silvriga fläckar. Hmmm… Varför inte. Tufft. Konstprojektet “bottenfärgen“, en målning som aldrig blev målad.

Men fantastiskt här på kullen. Blev till och med fotboll igår. Visserligen sittande i soffan. Men ändå, det hör inte till vanligheterna att fotboll intresserar mig. Tycker tjejerna rent generellt spelar betydligt roligare fotboll än killarna. Killfotbollen är 98% urtråkig speluppbyggnad och 2% anfall. Taktiken har körts i femtio år nu och har aldrig fungerat. Tjejerna leker mer. Mentalt mer lika Amerikaner och Kanadensare och andra inte-ge-uppare.

Spännande var det i alla fall. All heder åt tjejerna.

Nu skall jag ge mig ut i solen. Somna i hängmattan. Eller… möjligen slipa bort färgen från en list…

Semester från allt. Utom lite renovering. Fast renovering är semester det också. I alla fall för mig. Jag antar att en snickare eller målare eller VVS montör kan programmera och löda på sin och liksom jag tycka det är semester. Olika är det. Alltid och allt.

Njuter gör jag. Känns som det här behöver jag just nu i denna tid. Så jag njuter. Svettas lite också. Kliar mygg och bromsbett, men får man grilla ibland – som i går – så överlever man allt. Nästan. Åtminstone räcker det för mig.

“Studion” skriker på mig. “KOM HIT!” Jag skall hörsamma det där en dag. Ja troligen en kväll/natt. Men just nu lite saker som måste klaras av känns det som. Världen lär skita i vilket och det gör mig inte ett dugg.

Gott här på kullen alltså. Möjligen är man lite för slö emellan åt. Men samma sak gäller väl där också. Ingen bryr sig och jag har ingen chef.

För den som gillar kolbullar och dylikt så pågår Losveckan denna vecka. Fast det heter visst “Loosveckan”. Bypiskan viner om man som lokalbo skriver “Los” och inte “Loos“. Jag tillhör inte dem som tycker att fler av någonting alltid är bättre. Detta gäller också bokstaven “o“. Men tror såklart på friheten. Stava hur fan ni vill. Att jag anammat den devisen själv framgår väl tydligt här på bloggen.

Men nu skall det visst slipas lite tak. Börjar närma oss slutet på grundjobbet i ett rum som förr var kök och därför har behövt mycket arbete. Måla, tapetsera, lägga nytt golv är sådana där glassiga saker som man får belöning direkt för. Grundarbetet är helt belöningsbefriat och segare dock. Men måste göras. Fast det skall visst muras och putsas lite på det också först. I den skala som skall ske här är ny för både K och mig. Men man får läras sig. Ser mer fram emot sådant än jag känner rädsla och får ångest för det okända. Tack farsan för det där.

Det är alltså ljuvligt att leva. Tacka fan för det!

Ett besök i Moviken hör till sommarens måsten. Dellensjöarna är en pärla. Konst i hamn är så opretentiöst och skönt som konst alltid borde presenteras. Man kan lära sig av att finnas i detta att det inte är så långt från meteoritnedslagets inferno till den oändliga skönheten. Den ständiga förändringens lag som bara de sinnessvaga vill hindra.

Men vi har planerat en heldag. En bil man litar på. Jag och K. full tank. Vi åker genom Hälsingland där Hälsingland är som vackrast. Målet är Växbo krog. Stället har funnits på våra listor över besöksmål under många år. Känt för sin goda mat. Jonsings magi i köket. Och visst stämmer allt det där. Blir mätt och belåten och bemött som om jag var den tjocke baronen av Hälsingland. Det är aldrig bara maten. Bemötandet är lika viktigt. För en liten skitperson som mig kan ett leende, lite vänlighet, och att jag platsar i ett sammanhang vara det som gör en bra sommar av vilken sommar som helst. Här levereras allt. Värt varenda krona.

Efter maten utforskar vi romanland i trakterna. Besöker platser som inspirerat till stor romankonst. Man blir sugen på att läsa kapitel igen. Fan vad Hälsingland är vackert. de här öppna landskapen, jordbruksbygderna som fortfarande lever, Ljusnan, Voxnan, bergen, havet, sjöarna. Kärlek till landskapet. Fast “aldrig vackrare än…“. Aldrig så. Jag kan ju hitta det här, fast med andra vyer och perspektiv, var i världen jag än befinner mig. Det är bara att öppna ögonen. Att rangordna, säga “vackrast“, kräver att man redan har sett allt. Men det har ingen. Men ljuvlig är den den Svenska sommaren en sådan här dag.

Vi köper en burk sommarhonung i Viken, Alfta på vägen hem. Flytande fortfarande. Gyllene som guld. Sommaren på burk.

Sen Voxnan västerut. Vi tenderar att alltid åka hem i solnedgången. Sol i ögonen. Hundratjugo genom skogarna som man sett i alla ljus och under alla årstider. Hemåt. Borta bra men hemma bäst, nog är det så. Vår kulle. Min kulle.

En speleman är den ende jag känner som vi träffar under dagen. Men jag känner inte igen honom. Frågar “vem fan är du då“. Vågar det för en gångs skull. Jag må vara förlåten för det är långt emellan att vi ses och får väl fråga sådär med gamlingens rätt. Kanske? Men som alltid när jag pratar med en musiker. De berättar om sitt. Sin musik. Sina gig. Är aldrig intresserad av mitt. Det blir lite som med dem som alltid berättar om sina sjukdomar. Till slut orkar man inte lyssna. Hejdå.

Kan självklart rekommendera Moviken och Växbo krog. Kommer du förbi Viken så är det läge att svänga in och köpa en burk Honung också hos Xandra. Eller åka in i Älvkarlhed till Nirs och köpa en ost innan man når Viken. Det stora finns (nästan) alltid i det lilla.

Jag klipper gräset. Praktiserar som han/hon/det/gud i den mindre skalan av en gräsmatta i en trädgård. Det är alltså jag som avgör vem om skall få växa vidare, vem som skall dö, och vem som inte skall få det. Miljarder grässtrån. Miljoner blommor. Humlor. Skalbaggar. Myror. En padda. Ja allehanda ting.

Varje gräs är ett kärt barn. En älskad make/maka. En mormor eller en farfar. Om man nu alltså tänker så. Det enda jag önskar i min praktik som han/hon/det/gud denna dag är att få en välansad gräsmatta. De må be hur mycket som helst de där grässtrånen. Jag har svårt att se dem som individuella individer där jag går fram med mitt burrande vidunder till tropisk storm. Jag kapar dem ‘en mass’. Ja och om de nu är ett kärt barn, en älskad make/maka, en mormor eller en farfar så skapar jag sorg där i gräsmattan. Hur mycket sorg som helst. Och naturligtvis går jag där och är inte dummare att jag förstår att det lär vara urjävligt svårt att ha jobbet som han/hon/det/gud när gräsmattan istället är hela universum och alla individuella individer som finns där. Förbannat svårt förstår man att det är faktiskt. Så svårt att man inte ens borde göra ett halvhjärtat försök att åberopa han/hon/det/gud en enda gång rent utav när behov liksom uppstår i de mörkaste av stunder. Tänk alla röster som befinner sig där samtidigt i ett universum. Bara grässtråna borde skapa en rätt högljudd kör. Såklart är det då än mindre mening med att vända sig till en prästusling för stöd. Företrädare för han/hon/det/gud. Så förmätet.

Nåja. Det blir i alla fall roligare att klippa en gräsmatta om man filosoferar lite. I alla fall om man inte är nobelprisaspirant.

Annars har dagen bjudit på värme och en himmel utan moln. En tallrik thaimat har också intagits, en vegetarisk sådan som dessutom var helt perfekt. Sen har jag ännu en gång fått onda ögat kastat på mig när vi skulle köra över en bro från matstället på väg hemåt. Lägger hundskrämmar till övriga nedsättande attribut som kastas efter mig. Kunde ha blivit hundöverkörare. En ny erfarenhet i så fall som fick läggas till älg, rådjur, hare, mm

Semestern fortgår alltså. Livet är gott också utan att knappa sig trött framför datorn. Just nu känns det som om det här lediga livet bara kan fortsätta och fortsätta…

Amen

Oj! Solen tittar fram. Temp > 15 grader. Man får rusa ut. Klippa. Klippa. Klippa. Sen är den dagen över. Men semester.