Duscha

Det vila här. Inte mycket annat sker. Jo, jag ställer ner shunten på Hulken eftersom det är alldeles för varmt och jag hämtar en bunke potatis i källaren på samma gång. Jodå, jag läser också en och annan rad. Men inte för många och det där läsandet hör ändå till “inget gör” kategorin.

Annars regnar det. Litervis. Fast bättre det såklart än snö. Men det hotas med sådan imorgon såklart. Den som lever får se. Den kommer när den kommer. Det finns inget man kan göra något åt det.

Jag får nog hälla upp ett glas whisky för att göra det här mycket lättsamma levernet riktig rättvisa. En pool och lite sol hade fulländat alltsammans. En brasa skulle kunna vara ett alternativ där men det är redan FÖR varmt för att peta in någr pinnar där och tända på.

Man har det alltså bra. Behöver inte ge sig ut att leta mat. Inte ens godis. Skåpen är fyllda. Man har dragit en vinstlott i det där lotteriet som ständigt pågår här på jordklotet. Född på rätt plats. HAr man verkligen gjort sig förtjänt av det?

Möjligen skulle man ta sig en dusch. Se det som dagens kraftansträngning i så fall.

Japp, så får det bli.

Tjing!

Mysfredag

Nyss, alldeles nyss, för en liten stund sedan var det måndag. Man hade en hel obruten vecka framför sig. Skulle hinna… ja rent av göra “klart “saker.

Men nu siter man här. Det är en kvart kvar på veckan. Den låtsasarbetande delen alltså. Man har inte hunnit me allt man tänkte sig att hinna med. Som det alltid är. Som det alltid kommer att förbli. Turligt nog har man varit med om det där förut. Ofta. Tillräckligt ofta för att ta det där med jämnmod.

Ett alternativ skulle såklart kunna vara att fortsätta att jobba fast det är fredag. Men där är jag ovillig. Jag har försökt haft fredagar lediga hur än jäktigt och stressigt det än varit. Andra dagar går bra att jobba på. Det Inkluderar lördagar och söndagar. Men fredagskvällar. Nope. Skall den regeln brytas behöver det vara kris. Sådetså.

Nu känner jag mig tämligen sönderkörd av låtsasjobb just nu. Behöver vila. Japp, man behöver det också. Saker kan vara hur roliga som helst. Tyvärr innebär det oftast att jag somnar på grön IKEA soffa efter att ha fått en bit mat. Jag brukar säga, nåja “be”, K att väcka mig om en halvtimme. Men det gör hon aldrig eftersom “jag sover så skönt”, och därför vaknar jag alltid sent, när det är dags att gå och lägga sig, och har missat både långfilmer och serier. Själva vitsen med mysfredag,

Liksom.

Fast jag har inga planer för att jobba imorgon heller. Jo kanske här hemma med något. Men inget låtsasjobb. Absolut inget låtsasjobb. Ja åtminstonde inte förrän på söndag. Då när man har en hel obruten vecka framför sig igen, alltså eoner av tid att åstadkomma saker på.

Besöket hos hälsocentralen gav åtminstone positiva besked idag. Nu behöver jag bara besöka dem en gång i månaden framöver. Framgång. Ja visst skall den dessutom föda framgång. Det är ingen måtta isåfall på allt positivt.

Jag har 774 dagar kvar till pensioneringen idag. De flesta drömmer väl om vila vid den punkten. För mig är det precis tvärt om. Slut på låtsasarbete. Jobb på riktigt. Ja jävlar. Tills man dör. Ja om man inte gör det före. Har hänt fler än mig. Numera tar man ingen morgondag för given. Fat det har nog jag aldrig gjort. Kanske när man var barn. Men knappast som vuxen.

Snön har smält bort igen. Men det är såklart bara en tidsfråga nu innan den lägger sig och stannar där. Man får ta det där. Det finns mysighet med snö också.

Fast nu alltså helg. Backuper är på väg mot sina destinationer. incheckningar gjorda, Skärmas skall slås av. Just nu tar det en full dag att få iväg en minimal backup. Om någon vecka skall det där förändras när ljuset äntrar fibern. Det blir antaglöigen bra, Eller bättre. Hoppas man. Nya möjligheter kommer in i kåken i alla fall. “Hurra” borde man väl ropa. Då. Inte än. Man skal över bäcken först som vi alla vet.

Trevlig helg – Socialister!

Ljusare

Ljusare. En andra dämp snö. Som faller ner i natt. Den blir antagligen inte kvar. Plusgrader. Smälter. Bort. Försvinner. Jag litar på träden. Mycket blad kvar. De vet att det inte är riktigt dags än. Väntar in i det längsta. Som jag gör. Behöver höststormar. Påminnelser. Chock. Sen omställning. Till slut. Acceptans.

Man borde beställa dubbdäck…

Men…

Aningen blått här idag. Men bra för låtsasarbete. Det går som bäst då och inspirationen går i topp. Man skulle kunna tro att det var tvärt om. Men saker är sällan de man tror.

Det är dags att dra igång den här dagen. För freden. För friheten. För de tre apornas hämnd. Eller något. Funderar man för mycket om “varför?” kommer man nästan alltid fram till slutsatsen “meningslöst”. Åtminstone om man är riktigt ärlig mot sig själv. Så tänk inte så mycket. Man lyssnar på K. Hör hennes ord. Kör istället. Hela vägen in i allt det där. Låter det blå omsluta varje del av min kropp, mitt sinne och stannar där inne som om det var ett kassaskåp där dörren gått igen och man har nycklarna kvar i sin ficka.

Godmorgon proletärer

Kaffe

Om knoppen saknas tar man vad man haver…

Kaffe. Jag försöker hålla mig från det på morgonen. Därför att om jag gör det så blir lunchkoppen så mycket godare. Men ibland går det såklart inte. Som idag. Det behövs kaffe för att få igång de inre maskinerierna. Har man inte åtminstone lite ont i magen lever man liksom inte.

Så jag sitter här och smuttar. Jag är väl egentligen lika dålig på att dricka kaffe som att dricka öl. Det går långsamt. Det skall njutas. Men det är som det är. Jag har ingen anledning att ändra på det.

Ute ligger det där gråa vädret som om det var ständigt närvarande skulle vilja få mig att ge upp allt och avsluta. Det är deprimerande. Stockholmsväder. Samma fukt som hänger i luften hela november och under en del av december också i södra Sverige. Här uppe slipper vi det där såklart när kylan och snön vältrar sig in. Japp, föredrar faktiskt kylan. Det här gråvädret lyfter inga själar upp mot himlen.

Fast bra låtsasjobbarväder är det naturligtvis. Ja och eftersom det är själva essensen i livet så vem är jag att klaga? Nä, just det.

Mina ben och knän börjar sakta återgå till normal funktion igen efter antibiotikakurer. Piggheten och suget är också tillbaka. Axeln den är väl ungefär som före operationen. Jag lyfter fortfarande högern med min vänster mellan mus och tangentbord. Japp som förr. Men än finns det hopp. Skall börja fysioterapi snart. Där finns det en skopa mer rörlighet och styrka att hämta hoppas jag.

Men nu skall jag dyka ner i mina klara vatten. Många vackra, färggranna fiskar finns det där och alldeles lagom tempererat är det. Ingen dum värld att befinna sig i alltså. Jag flyter omkring där en dag utan problem som vilken surfare som helst. Japp, det är nu du skall känna avund.,

Ha en bra dag proletärer!

oljuset

Jag står där halvnaken i fönstret och spannar efter tomtar i oljuset där genom ett fönster inatt runt halv tre. Japp, skall man ändå upp och lätta sig kan man lika gärna passa på att spana ut mot skogen. Det är där dom finns. K’s farmor såg dem i blåbärsriset, ofta, så varför skall då inte jag också kunna få se en eller två eller ett helt gäng på väg till någon fest. Därför spanar jag. Ännu så länge har de undgått mig dock. Men jag är säker på att en dag, ja då står det en liten tomte där ute. Sen vet jag äntligen med säkerhet om tomtarnas luva är röd eller grå. En fråga jag grubblat länge på. En av de stora frågorna.

Det måste såklart vara fullmåne eller eller åtminstone nästan. Oljus. Annars ser man inget. Men i oljuset under denna natt, det som ännu inte fått vinterns blåaktiga ton, det där som skapar en magiskt glittrande värld i vinterriket, syns alltså inga tomtar. Det är bara jag och natten som finns där. Till och med fladdermössen har lämnat arenan och de där sista nattfjärilarna som klistrar sig på fönstren under den första frosten är också borta.

Fast man syns såklart. Kanske av ett lodjur som sitter där en bit upp på berget och njuter av en natt med lagom ljus att jaga i. Fast på katters vis föraktar det mig såklart. Min osmidighet. Min mage. Min pluffsighet. Det ger mig bara en blick innan det tyst smyger iväg längre upp på berget.

Eller kanske älgen också ser mig. Den som gömmer sig för alla älgjägare som vallfärdar ut i skogen för älgjakten som börjar den här veckan. Jag nickar rmot den. Där den kanske står utan att synas. Lugnar den. “Här kan du stanna” skickar jag telepatiskt. Här kommer inga jägare in. Jag tror det fungerar. Det känns så.

Jag tar mig några bondkakor ur burken som står där och inbjuder till det. Jodå, man får också vid den här tiden. Man skall ju orka sova några timmar till. Står där sen och slötittar en stund till medans bondkakor tuggas sönder och sväljs. Vi går mot gryning. Men än regerar oljuset. Jag vandrar mot den knöliga sängen.

Livet är gott – eftersom man lever.