Category: Betraktelser & Berättelse

Jag vet. Man skall inte gnälla. Men konstatera saker kan/bör man. Alltså konstateras att det hostas här fortfarande. Lyckas låtsaskontorssitta två timmer igår. Mycket gjort blev det inte. Nytt försök idag. Har inga stora förhoppningar på stora resultat.

Smak saknas. Ork saknas. Aptit saknas. Inte ens kaffe smakar. Upp och ner är världen. Host och host och host och host. Irriterande som två instängda myggor vid insomningsdags. Men är troligen på bättringsvägen. Det känns så. Eller också är det bara någon dum obotlig optimism som talar. Framtiden utvisar.

Men såklart. Folk dör. Folk lider. Människor är rädda. Här hostar jag och har det ändå ganska bra. Inte mycket att klaga på egentligen.

Liksom.

Så sitter man där då äntligen igen på sin låtsaskontorsstol. Visserligen är hostan från helvetet kvar till vissa delar, visserligen rinner näsan, visserligen känner jag mig rätt mör och jodå, jag sover till halv tolv innan jag tar mig ner hit. Men ner kommer jag. Det har jag inte lyckats med på några dagar. Det är ovanligt. Suget brukar ta överhanden. Några Alvdeon och sug håller mig igång en lång bit på vägen.

Jag har sannolikt åkt på en vanlig influensa. Har upplevelserna med en Coronainvasion kvar som de flesta andra. Men det räcker med vanliga förkylningsvirus också. Det kan jag lova. Det var år sedan jag åkte på en riktig influensa. En som fick mig på rygg. Så det var antagligen dags. Stod där och väntade med en etikett “Åke Hedman” om halsen när man släppte in hen.

Bättre idag alltså. Tror jag. Går upp på morgonen och tror det varje dag. Sen börjar jag hosta. Ja sen är den dan över. Kanske är det bristen på magmuskler. Hade man mer vältränad kagge kunde man hosta sig igenom en dag i låtsasjobbets glädje. Men nope, här fungerar det inte. Efter duschen är jag helslut och få kasta mig på soffan. God bok och sömn säger kroppen. Ja och man vill ju sköta sig. Så det blir god bok och sömn.

I grund och botten är man ju bara del av en jättestor cellsamling. Eller mikroorganismer och celler kanske man skall dela in kroppens beståndsdelar i. Fast mikroorganismer är väl celler de med. Hur som helst. Tillsammans utgör all de där miljarder beståndsdelarna det som man stolt kallar “jag”. Man liksom åker ut med helikopter över en bergskant i alperna där kameran filmar rakt nedåt om man tänker sådär och det når in i tröghjärnan. “Tillsammans” handlar det om. Det är något slags solidaritetsprojekt allt det där med att vara en levande människa. Va!? En massa celler/mikroorganismer som jobbar tillsammans för att allt skall fungera. Som värsta samhällsbygget är det. Med miljarder invånare. Invånare som skall vara nöjda. Som skall befinna sig i balans. Ja, rent av kommunistiskt är det. Lika åt alla. Eller åtminstone det de vill ha åt alla. Jämviktsprojekt. Det fungerar liksom inte om någon del börjar roffa åt sig.

Det där jaget sen. Om man inte krånglar in en gud och delar på själ och kropp så blir väl det där jaget på sin höjd en talesperson för de där miljonerna. En som kan säja “aj” och skratta. Resten sköter alla de där miljarderna tillsammans. För att vi tillsammans skall leva en dag till.

Jag tänker ofta på alla där inne i kroppen. Nu med virus i kroppen så pågår ju verkligen regelrätta strider. Slemmet som kommer ur näsa och som man hostar upp innehåller mängder av döda egna celler och döda motståndare som sköljs bort ur systemen. Vårt immunförsvar är fantastiskt. Anpassar sig efter hotet. Offrar sig själva i kampen. Målet är att vi alla andra som blir den här “jag” skall överleva. Fantastiskt. Jo jag säger “tack” då och då. Och menar det. Jag vet inte om det når fram till vita blodkroppar och andra. Men jag hoppas det. För nog finns det anledning att känna tacksamhet för det arbete som görs i kroppen av immunförsvar och annat. Där finns ingen tvekan. De bör ingå i åttaapplåden de med tycker jag.

Är du förkyld ökar näsans snorproduktion, och du kan räkna med att få i dig mellan en halv och en hel liter snor om dagen.

Tur att man sväljer det mesta alltså.

Liksom.

Nåja, OK, det är inte helt svart. Man lever. Deppar inte. Så helt illa är det nu då ändå inte. Saker händer och man får bara ta en annan färdväg framåt när de gör det. Hostar vidare. alltså. Gör det bästa av det som är.

Mina nya arbetsställningar plägar kroppen såklart, Man får ont på nya ställen. Testa själv. Placera huvudet två decimeter framför skärmen. Ha musen i ett stadigt grepp, mata in lite på tangentbordet med den anda handen. Sexton timmar där i det ihopknycklade gör en ganska mör. Min vanliga låtsasprogrammerarställning är annars väldigt mycket tillbakalutad och avslappnad. En arbetsterapeut skulle väl gå i taket om de såg den arbetsställningen också men eftersom jag inte har drabbats av så många problem efter över fyrtio år framför skärmarna så borde det inte vara en helt giftig arbetsställning. Praktik före teori.

Katarakten kan däremot kanske vara en effekt av skärmarbete. Sveriges vanligaste operation redan. Kommer det bli ännu vanligare nu när skärmgenerationen börjar bli äldre. Lite som skogsarbetarnas onda ryggar. Allt har ett pris som skall betalas till fullo till slut.

Kanske.

Överst Times Square för åtta minuter sedan. Man inser att det är allvar det här.

Det är en äkta gråvädersdag här på kullen. Möjlighen är det iof bara gråstarren. Men utan att kunna rådfråga någon om det är en korrekt slutsats så ser ändå världen rätt grå ut idag. Hur man ser på världen är ändå en subjektiv sak. Så grå må den vara alltså. Må din värld vara soligare.

Jodå. Inuti undetecknad är det väl inte heller grått. Jag har i princip inte upptäckt att världen där ute är grå förrän för en liten stund sedan jag heller. Är nog nere på ung. tjugo centimeter från skärmarna nu och håller man huvuidet där om dagarna ser man inte så mycket av världen alls. Den upplevs genom diverse websidor mest. Inget bra sätt om man vill föstå världen, det fattar ju alla. Fast å andra sidan kan man såklart göra som majoriteten – tro att man förstår världen ändå. Gå på. Komma med lösningarna. Vara det enda geniet.

Fast…

Det är när man tror att man är den ende med vettige tankar som man skall ta sig i akt. Det är då det för det mesta är precis tvärtom.

Bygger VSCP idag med. Det som kan kallas låtsasjobb. Man bör ju använda det man själv tillverkar. Annars är det ju skräp såklart. Problemet är att det aldrig finns någon annan att skylla buggar och fel på. Varenda en man hittar svider och går inte att bortförklara. Men de är såklart också en seger när man hittar dem. Åtminstone efter att de är rättade. Fördröjd seger. Fast “jävla skitkod“, som alla programmerare säjer om andra programmerares kod, kan man alltså inte slänga ur sig. Fast man tänker det ibland om sanningen skall fram. Och det svider. En knytnäve rakt i fejjan liksom.

På torsdag är det alltså meningen att jag skall förundersökas och ev. opereras för min gråa starr. MEN förkylningen hänger i. Måste nog kolla imorgon om dom vill ha dit mig. Jag lovar – DET SVIDER! Det här går inte så mycket längre som det är nu. Ett återbud är det sista jag vill. Men det handlar om respekt för andra också. Även om Coronasmitta vore rätt osannolik här eftersom jag egentligen alltid befinner mig i enslingars egenkarantän.

Imorgon nio grader varmt. Vindarna tilltar där ute nu. Det blir stora tryckskillnader som skall jämnas ut. Men hela det här året har ju varit mycket blåsigt så en dag till förändrar inget. Men hej och hå vad skönr med dom temperaturerna. Vårdagjämning på fredagen dessutom. Det händer saker. Tror på sommaren. Japp!

Dagens snällis var för överigt den här snubben

Tack liksom…

Man behöver inte leta länge för att hitta något att glädjas åt heller å andra sidan. Fast varför glädjas över en ny vår när man kan hoppas på underrgång…

Pigg som en gammal Fergusson som fått en ny toppackning och startas upp för första gången efter det. Ljuvligt att vandra ned till kontoret och ta tag i alla mail som droppat in under de dagar jag spenderat på soffan som en hårt prövad manflue drabbad gubbe.

Host. Host. Hela helgen och lite till.

Får lite råd från min Indiske vän på några bra kurer med gurkmeja som skall hålla mig borta från corona elände. Indierna har varit med förr. Fast själv sätter jag stor tilltro till mina soldater. Alla mikroorganismer i kroppen som jobbar med att driva ut allt ont som man drar på sig. Dom gör ett operhört jobb. Dag ut och dag in jobbasd det. Man uppskattar dem sällan efter förtjänst. Så säg några goda ord till dina mikroorganismer då och då. Det brukar jag göra. Sunda vanor är väl den bästa present man kan ge dem såklart. Ja och en positiv livssyn. Mycket gnällande tror jag inte att mikroorganismerna heller gillar.

Det är synd om alla småföretagare nu. Jävligt synd om. Ändå nlir jag förvånad när uthålligheten är bara någon vecka. Nog borde väl åtminstone någon ha lite sparat i sina lador också. Eller har det blivit sådär tight över hela skalan numera. Alla lever hand i mun. Vinster plockas ut och levs upp. Ingen funderar ens på sämre tider. Hemskt måste det hur som helst vara. Bankerna är ingens vän. Åtminstone det kan man vara helt säkert på.

Ja, jag ville bara ge ett livstecken från mig idag så att det framgår att jag är vid liv och puttrar på. De flesta bryr sig såkalrt inte om vilket. Helt OK med mig.

Men ta det försiktigt där ute. Lyssna på myndigheter. Vet du bättre själv än alla experter så kanske du skall ta en funderare på varför just du inte är den där experten. Är det bara otur starta en stödförening och lev som vanligt. Pandemier kommer historiskt i vågor. Kanske inte så denna gång. Vem vet? Men så har det varit. Då har vi ett förbakat kämpigt år framför oss. Kanske två. Och han/hon/det/gud/slumpen får gärna hålla sig från muterande just för tillfället. Det räcker. “Fall på knä”

Var än frun hasar fram nu för tiden så lämnar hon ett sådant här spår efter sig. Dags för nytt duntäcke möjligen. Fast utan dun får det nog bli den här gången. Ett jävla plågeri det där.