Ibland, alltså vissa dagar, får man presenter av frun helt utan anledning. Då blir man glad. Ja och numera kan man kanske tro att jag samlar på grodor, för det börjar bli ett gäng. Men har man ett företag som heter Grodans Paradis AB så vore det såklart konstigt om grodan inte intog en central roll i lokalerna. Made in Germany. Bara det liksom.
På lunchen har vi, inte en groda, men väl en älg på besök på tomten. En ynnest att få ett sådant besök såklart. Vackra och ståtliga djur. Katten och jag beundrar. Tills katten tycker att mat är viktigare än älgar. Alla har sina prioriteringar i livet.
Läser en krönika och inser att alla inte tycker att varje planta är ett liv att bry sig om. Määää, liksom, tänker jag och går ner och jobbar.
Alltså, vissa dar börjar bättre än andra. Jag har visserligen ont i ryggen så att jag är spyfärdig men tillgången till codespaces piggar upp. Vem behöver opiater och Alvedon då.
Vissa dagar alltså… Man når hela vägen in i det där flytet. Öppna dörrar. Kopplar ihop sig med strömmen och flödet direkt på morgonen och bara kör. Idag är en sådan dag. Underbart. Han/hon/det/guds varsamma och manande hand på min axel hela dan. Tack för det. Tröstar och lyfter gör den.
Men nu när kvällen kryper på en så börjar man såklart bli trött. Befinner man sig nära den där kreativa strömmen brinner det både fram och bak och uppe och nere på ens arma själ. Man kan inte finnas där hur länge som helst. Måste hitta vila. Släcka. Lugna ner. Innan man kan söka sig dit igen.
Som straff har jag ont i ryggen. Inte konstigt att man har det såklart. Jag sitter för mycket. Väger för mycket. Prommenerar för lite. Helt självförvållat alltså. Rätt åt mig. Bara det. Går över får man hoppas. Måste ut på stigarna. Möta björnarna.
Jag lever för de här dagarna. Ja de vid havet och de på en stubbe i skogen också. Ingen människa kan begära mer av livet än några sådana här dagar.
Ingen anledning att plocka fram revolvern idag heller alltså.
Prognosen från SMHI förutspår sällan skådad temperaturexplosion på morgonen på onsdag. En aldrig tidigare skådad övergång mellan en kall årstid och en varm.
Söndag. Blåsigt och ganska kallt. Vi tänker oss att sätta ut en del av växterna. Men väntar några dagar till. Det kan bli för mycet bärande annars. Det också fast växthus skyddar och vakar. Tvångshåller temperaturer över nollan.
Bokslut i veckan. Ett år som gått. Igen. Inte mycket hände under ett vilans år. Fem av dem som det varit. Låtsasarbetsår. Men avslut skall göras i alla fall. Deklaration lämnas in. Företagaren har sin egen cykel. Som en bonde. Klagas väl ungefär lika mycket också i våra led. På det mesta.
Grovsopor samlas in i Los den här veckan. Ser över vad som kan rensas ut. Det blir många vändor till stationen. Träningscykel. Skärmar för trummor och sång från studion. Skidor. Snowbord. Skateboard. Leksaker. Stolar. Sådant som gått ur tiden innan man själv gör det. Jag borde såklart rensa mer. Men är dålig på det där. Döstädningstider är det väl redan egentligen. Man måste snart börja kasta allt det där som mest är ivägen. Som aldrig används och aldrig kommer att användas. Sluta att köpa på sig mer saker. Underlätta för de som skall rensa upp efter en en dag.
Bacchus bjuder till dans och jag följer med. Vitt. Sommarkänsla. Snart Rose. Nästan lika gott som ett glas whisky.
Nu ikväll arbete. Ja det mesta av eftermiddagen. Inget konstigt med det. Som det alltid har varit. Inte många med företag har sju till fem tider.
Hulken jobbar på sin sista vecka för säsongen. Får nog vila from onsdag när värmen är hit på kort besök. Vi har redan kört en halv månad längre än brukligt. Lättja. Att unna sig. Tror vi startar tidigare än vanligt i höst också. Ger efter helt för lättjan. Ofrysers. Lever lyxliv.
Tittar faktiskt till studiodatorn idag. Närmar mig skrivbordet till ungefär tre meter. Vänder. Det finns annat att göra. Så känns det. Men suget finns där absolut. En dag ger jag efter för det. Slänger iväg lite värdefull tid på lyckans fält. Vill jag boostrappa mig själv hela vägen upp till himlen så är det där det sker. Jo rätt ofta annars i den dagliga gärningen också. Men sandkonst såklart. Men har hittat den högre meningen med alltsammans. Tack han/hon/det/gud för det.
Några timmar kvar ännu för fåfänga drömar om det perfekta. En njutning finns i det också. Då och då. När man når krönen. Ser utsikten. Visionen. Har nedförsbacke framför sig innan nästa stigning. Där uppe är allt bra och perfekt. Man är lycklig. Blessed. En kort stund. Laddad med kraft som skall räcka hela vägen upp för nästa uppförsbacke. Utan att man ramlar tillbaks. Utan att man ger upp. Utan någon som skjuter på.
Liv lever man. Men lugnt. Börjar dan med bröd från det lokala bageriet. Ett stenkast bort faktiskt. Bättre än man hade det i Uppsala, Täby osv. Helglyx. Medvetet begränsat för att det inte skall bli vardag. Det skall vara helglyx. Men 200 spänn som förr måste planeras in noga är väl knappast ett problem som spontanitet nu i dag. Man hoppas att man aldrig vänjer sig med det. Att man uppskattar det som bara är fortfarande till dess fulla potential. Lycka.
Skulle väl kunnat göra musik idag. Men vila. Lite annat. Lugn. Behöver. Unnar sig. Snart är det vecka igen. Men helger har blivit mer värdefulla. Det fanns en tid när helgen var ett tvunget avbrott i något annat och där jag längtades tillbaks till det. Ja jobbade helger också. Men nu. Behöver vilan. Behöver avbrottet. Kan uppskatta det. Från arbetsnarkoman till mer nykter dito.
Sherry är det som bjuds här just nu. Kanske lite vin till maten. Whisky är också öronmärkt som lyx. Man skall längta.
Buskar och träd i trädgården börjar få blad. Man ser vad som överlever vintern. Finns glädje och sorg i det. Men bor man såhär får man vara beredd på att allt inte klarar sig. Men Eken, Oxeln, Flädern, Krikonen. Särmland alltsammans. Lever. Vill leva med oss. Tack.
Nu vila. Lite vila på vila. Men det kan man väl unna sig. Varför inte? Finns bok att läsa. Kaffe att dricka. En smörgås att äta. Det går ingen nöd på oss.
En hel dag i eget. Mer begär jag inte. Och här är man. Njuter av att göra eget. Bara eget. Men trött då istället. Trotts halvsjusovande. Men allt kan man ju inte få. Man kämpar hela vägen fram till soffan. Den som är grön och från IKEA.
Ligger där nära svanstippen på Hälsingetoppen såklart. Nästan sist bland de minst populära. Nollorna. Alltså noll är det minsta man kan ha i Spotifies popularitetsindex. Ja och det har man alltså. Att resultatet sedan viktas på antal följare känns rättvist och bra tycker jag. Men i mitt fall då som varken har vänner eller folk som älskar mig så hamnar man såklart långt där också. Ja och jo. Det handlar om (dålig) musik också. Men bra musik lyssnar man på. Den första siffran ger en bra indikation på vad som lyssnas på. Den andra siffran (följare) handlar mer om hur populär man är. Då kan det räcka med en stor släkt. Jag skulle alltså inte bli lucia om jag ställt upp. Tur att jag aldrig ställde upp. Liksom.
Men i toppen på några listor (oavsett område) har jag aldrig legat. Ja inte i mitten eller den första kvarten heller. Ett helt liv så och man lär sig att stå ut med detta faktum utan att börja grina och deppa för den skull.
Ja Hälsingetoppen i sig är vl inte den populäraste listan i världen den heller. En följd av ovanstående då såklart. Sand blir allt jag rör vid.
Men bortser man från brist på framgång i livet så är allt annat helt perfekt. Så det finns inget att deppa för. Har väl egentligen aldrig funnits. Om det nu beror på galenskapen elle rinte det har jag ingen aning om. Hur skall den drabbade veta det.
Men här sitter jag alltså i min stol och flinar ändå. Har den där gokänslan i kroppen varje morgon när jag trampar ner till kontoret. Det kan inte bli annat med de där känslorna när man med galningens vetskap och säkerhet känner i allt att man gör det man skall göra. Vem, om inte man själv, skulle annars avgöra den sakern. Tätt väg eller fel väg. Man får känna efter. Eller låta andra bestämma vilka vägar man skall gå och gå deras väg.
Tro jag skall ta en lite tupplur. Pensionärer får det.
God helg på er allesammans. Löv, sol och koltrastsång. Uppåt värre.
Städning och bokföring på samma dag. För många ett besök i helvetet. Kanske inte det roligaste jag vet heller. Men normaldag. Överlevnadsbart. Har varit med om värre dagar. Mycket värre. Vissa saker är det bara att göra. Gärna hålla käften medans man gör dom också.
Det är något lustigt med bokföring. Något slags ordningssinne man inte visste man har triggas igång av den. Nu speciellt så in i hellskotta såklart eftersom jag byter bokföringsprogram till moderna grejer. ALLT är annorlunda. Det som förr tog två timmar tar nu alltså två dagar. Men man får inte ge sig. Väl inlärt går saker kanske fortare. Man hoppas det. På hoppet lever mänskligheten.
Annars är livet gott här. Vaknar vid fem. Gammelgubbevaknar. Men dennna morgon somnar jag om igen och dår gör ju inte det något att ägonen åker upp vid okristlig tid.
Korthårig som fan. Bad om “inte så kort“. Undrar lite hur det hade blivit om jag inte bett om “inte så kort“. Men ingen förstod ju vad jag sa i alla fall såklart. Men hår växer ut. Har i alla fall gjort det hittils. Det man har kvar. Inte så viktigt. Jag ingen påfågel. Ingen har blivit attraherad av mig de senaste fyrtio åren. Det lär inte börja nu.
Allt drar sig ner mot noll. Till och med bloggen. Den har annars tickat på stadigt under alla år. Man är liksom på väg ut ur tiden känns det som. Bortglömd är bara förnamnet. Men om man nu är en som har haft som högsta önskan i livet att bli lämnad i fred så skall man såklart inte klaga. Här och nu är man nära nirvana i det avseendet. Lever man blir det bättre ändå skulle jag tro. Jag blir väl en sådan där man hittar i en stol mumifierad efter sex månader. Död sedan länge. Hoppas bara attd et sista jag gör är att få igenom en ren kompilering. Skämmigt om det är några errors så där i slutet. Man vill sluta på topp.
Har inte riktigt hämtat mig efter sågklingeincidenten igår. “Grejer som man använde på 40-talet“. Ja jävlar. Man borde ha blivit ryss.
Skit samma. Jag var väl bäst på 70-talet jag med. Troligen. Eller också är det nu. Alltid bäst i ögonblicket. Jo så är det såklart. Vill man tro i alla fall. Åtminstone sikta på det. Alltid göra så bra ifrån sig som man kan.
Men nu telefon i fickan. Öronsnäckor in. Musik och dammsugare på…
En ocool gubbe far till Ljusdal, sen till Färila och sen till Ljusdal och sen hem till Los. Man reser. Man skall skjutsa fru på möte. Passar själv på med uträttande av ärenden. Klippa sig. Frisör från Ukraina. Kan varken Svenska eller Engelska. Halvkort blir kort. Punkt. Blir glad eftersom jag inte blir erbjuden pensionärspriset. Betalar gärna de extra fyrtio för den upplevelsen.
Men jord, bark, blommor, mat till hemresa, handling, om-igen skrot. Konsoler. Perfekt till nytt packbord. Pengar ut. Inget in idag.
Tänker mig att lämna in sågklingan på vedkapen för slipning. Anar rean innan hur det skall låta. Och så låter det. “Det där är ju klingor man använda på fyrtiotalet….“, slutade användas på 60-talet upplyses jag rodnande om. Det är antagligen därför jag har två. Dyrare att slipa än att köpa ny. Antagligen är dessutom axeldimensionen så helt fel att man lika gärna kan köra alltsammans på skroten. Men det där får undersökas. Farsan bygde den där sågen åt oss. Inte bara en grej.
Men nu allt avklarat. Hemma. Slut av upplevelsen. Klingor avlämnade i idrottsföreningens skotinsamling. Suck…
Nu sitter jag alltså här som mitt korthårige jag. Men det växer ut. Ja och jag har lyckats hålla efter innan både axellångt och hästsvans har uppstått. Man är nu bara en gamal gubbe. Som iof fortfarande kottlas av livet. Men det är säkret en sjukdom det med. Men lyckas hålla mig innanför ramarna ibland.
Nu momsrapportering i sista minuten. Första efter paus. Måste skärpa mig där och lägga mig på färdigställande långt före sista-dan. Men det är det där “jag gör det imorgon“. Om metoden tillämpas kommer man alltid till en dag när det inte finns en till “imorgon”. Tur såklart. Annars tog man väl aldrig itu med vissa saker.
Vaknar fem imorse också. På tok för tidit såklart om man betänker mina sänggående tider. Men bättre såklart än veckans tidigare fyror. Fyra är inte heller en bra tid att gå upp vid. Men allt går. I alla fall tills det inte gör det längre.
Men sett och pratat (inte med den Ukrainske frisören då) med folk idag. Det är inte varje dag. Hela vecklan har varit unik på det sättet. Känns avklarat nu. Jag kan knappa på. Åtminstone efter att momsen är avklarad. Så mycket tranasktioner sker det inte här just nu. Men nytt bokföringssystem oroar lite där. Drägglar avundsjukt efter dem som lämnar in en hög papper till revisorn och har glömt dem allesammans så fort dörren stängs efter avklarad inlämning. Ut kommer “fixat” därifrån. Här sätter vi istället en heder i att ha allt klart och avstämt för egen motor. Eller segel då. Revisorns jobb är bokslutet. En försäkring (nästan) värd sin peng känns den som. Men hittils inga linjaler på fingrarna varesig från skattemyndighet eller revisor.
Skulle kunna somna på min post här och nu. Inte otroligt att jag gör det heller snart. Men orkar hur som helst intre svamla mer i denna kanal.
