Semester från allt. Utom lite renovering. Fast renovering är semester det också. I alla fall för mig. Jag antar att en snickare eller målare eller VVS montör kan programmera och löda på sin och liksom jag tycka det är semester. Olika är det. Alltid och allt.
Njuter gör jag. Känns som det här behöver jag just nu i denna tid. Så jag njuter. Svettas lite också. Kliar mygg och bromsbett, men får man grilla ibland – som i går – så överlever man allt. Nästan. Åtminstone räcker det för mig.
“Studion” skriker på mig. “KOM HIT!” Jag skall hörsamma det där en dag. Ja troligen en kväll/natt. Men just nu lite saker som måste klaras av känns det som. Världen lär skita i vilket och det gör mig inte ett dugg.
Gott här på kullen alltså. Möjligen är man lite för slö emellan åt. Men samma sak gäller väl där också. Ingen bryr sig och jag har ingen chef.
För den som gillar kolbullar och dylikt så pågår Losveckan denna vecka. Fast det heter visst “Loosveckan”. Bypiskan viner om man som lokalbo skriver “Los” och inte “Loos“. Jag tillhör inte dem som tycker att fler av någonting alltid är bättre. Detta gäller också bokstaven “o“. Men tror såklart på friheten. Stava hur fan ni vill. Att jag anammat den devisen själv framgår väl tydligt här på bloggen.
Men nu skall det visst slipas lite tak. Börjar närma oss slutet på grundjobbet i ett rum som förr var kök och därför har behövt mycket arbete. Måla, tapetsera, lägga nytt golv är sådana där glassiga saker som man får belöning direkt för. Grundarbetet är helt belöningsbefriat och segare dock. Men måste göras. Fast det skall visst muras och putsas lite på det också först. I den skala som skall ske här är ny för både K och mig. Men man får läras sig. Ser mer fram emot sådant än jag känner rädsla och får ångest för det okända. Tack farsan för det där.
Det är alltså ljuvligt att leva. Tacka fan för det!
Ett besök i Moviken hör till sommarens måsten. Dellensjöarna är en pärla. Konst i hamn är så opretentiöst och skönt som konst alltid borde presenteras. Man kan lära sig av att finnas i detta att det inte är så långt från meteoritnedslagets inferno till den oändliga skönheten. Den ständiga förändringens lag som bara de sinnessvaga vill hindra.
Men vi har planerat en heldag. En bil man litar på. Jag och K. full tank. Vi åker genom Hälsingland där Hälsingland är som vackrast. Målet är Växbo krog. Stället har funnits på våra listor över besöksmål under många år. Känt för sin goda mat. Jonsings magi i köket. Och visst stämmer allt det där. Blir mätt och belåten och bemött som om jag var den tjocke baronen av Hälsingland. Det är aldrig bara maten. Bemötandet är lika viktigt. För en liten skitperson som mig kan ett leende, lite vänlighet, och att jag platsar i ett sammanhang vara det som gör en bra sommar av vilken sommar som helst. Här levereras allt. Värt varenda krona.
Efter maten utforskar vi romanland i trakterna. Besöker platser som inspirerat till stor romankonst. Man blir sugen på att läsa kapitel igen. Fan vad Hälsingland är vackert. de här öppna landskapen, jordbruksbygderna som fortfarande lever, Ljusnan, Voxnan, bergen, havet, sjöarna. Kärlek till landskapet. Fast “aldrig vackrare än…“. Aldrig så. Jag kan ju hitta det här, fast med andra vyer och perspektiv, var i världen jag än befinner mig. Det är bara att öppna ögonen. Att rangordna, säga “vackrast“, kräver att man redan har sett allt. Men det har ingen. Men ljuvlig är den den Svenska sommaren en sådan här dag.
Vi köper en burk sommarhonung i Viken, Alfta på vägen hem. Flytande fortfarande. Gyllene som guld. Sommaren på burk.
Sen Voxnan västerut. Vi tenderar att alltid åka hem i solnedgången. Sol i ögonen. Hundratjugo genom skogarna som man sett i alla ljus och under alla årstider. Hemåt. Borta bra men hemma bäst, nog är det så. Vår kulle. Min kulle.
En speleman är den ende jag känner som vi träffar under dagen. Men jag känner inte igen honom. Frågar “vem fan är du då“. Vågar det för en gångs skull. Jag må vara förlåten för det är långt emellan att vi ses och får väl fråga sådär med gamlingens rätt. Kanske? Men som alltid när jag pratar med en musiker. De berättar om sitt. Sin musik. Sina gig. Är aldrig intresserad av mitt. Det blir lite som med dem som alltid berättar om sina sjukdomar. Till slut orkar man inte lyssna. Hejdå.
Kan självklart rekommendera Moviken och Växbo krog. Kommer du förbi Viken så är det läge att svänga in och köpa en burk Honung också hos Xandra. Eller åka in i Älvkarlhed till Nirs och köpa en ost innan man når Viken. Det stora finns (nästan) alltid i det lilla.
Jag klipper gräset. Praktiserar som han/hon/det/gud i den mindre skalan av en gräsmatta i en trädgård. Det är alltså jag som avgör vem om skall få växa vidare, vem som skall dö, och vem som inte skall få det. Miljarder grässtrån. Miljoner blommor. Humlor. Skalbaggar. Myror. En padda. Ja allehanda ting.
Varje gräs är ett kärt barn. En älskad make/maka. En mormor eller en farfar. Om man nu alltså tänker så. Det enda jag önskar i min praktik som han/hon/det/gud denna dag är att få en välansad gräsmatta. De må be hur mycket som helst de där grässtrånen. Jag har svårt att se dem som individuella individer där jag går fram med mitt burrande vidunder till tropisk storm. Jag kapar dem ‘en mass’. Ja och om de nu är ett kärt barn, en älskad make/maka, en mormor eller en farfar så skapar jag sorg där i gräsmattan. Hur mycket sorg som helst. Och naturligtvis går jag där och är inte dummare att jag förstår att det lär vara urjävligt svårt att ha jobbet som han/hon/det/gud när gräsmattan istället är hela universum och alla individuella individer som finns där. Förbannat svårt förstår man att det är faktiskt. Så svårt att man inte ens borde göra ett halvhjärtat försök att åberopa han/hon/det/gud en enda gång rent utav när behov liksom uppstår i de mörkaste av stunder. Tänk alla röster som befinner sig där samtidigt i ett universum. Bara grässtråna borde skapa en rätt högljudd kör. Såklart är det då än mindre mening med att vända sig till en prästusling för stöd. Företrädare för han/hon/det/gud. Så förmätet.
Nåja. Det blir i alla fall roligare att klippa en gräsmatta om man filosoferar lite. I alla fall om man inte är nobelprisaspirant.
Annars har dagen bjudit på värme och en himmel utan moln. En tallrik thaimat har också intagits, en vegetarisk sådan som dessutom var helt perfekt. Sen har jag ännu en gång fått onda ögat kastat på mig när vi skulle köra över en bro från matstället på väg hemåt. Lägger hundskrämmar till övriga nedsättande attribut som kastas efter mig. Kunde ha blivit hundöverkörare. En ny erfarenhet i så fall som fick läggas till älg, rådjur, hare, mm
Semestern fortgår alltså. Livet är gott också utan att knappa sig trött framför datorn. Just nu känns det som om det här lediga livet bara kan fortsätta och fortsätta…
Jodå, semester, på allvar, grejar här hemma. Men har varit till Katrineholm och Sundsvall också. Båda dagsturer. Längre blir inte turerna i år. Eller vem vet egentligen. Allt är öppet. Vi sitter inte fast.
Men måste fixa moms idag. Därtill fixa några fakturor. Japp, alla mittåt när det gäller fakturor. En dyr hobby det här. Men jaga, golf, segling och annat är väl också dyrt. Passion kostar. Utan passion finns ingenting.
Kontakterna jag väntat på från Kina kom idag. Eller snarare det kom inte. Fick en påse med helt andra saker. Lite junk sådär. Begär pengarna tillbaks. Brukar fungera. Men hade hellre velat få kontakterna. Men småjävlas skall det såklart göra och lite hör det väl till. Inget att ojjjjja sig allt för mycket över.
Imorgon skall det regna. Då får man vara inne och slipa, spika och måla. Härligt det. På kvällarna numera har man ont i kroppen, ovan som man är att göra annat än att knappa på tangentbord och hålla i sin lödpenna. Men gillar mycket. Det lustiga är att det här känns som ett RIKTIGT jobb, medans min dagliga sysselsättning, programmering, inte riktigt gör det. Så i princip jobbar jag väl på semestern och är ledig resten av året om man skall gå efter den känslan.
Men förbereder också lite för bergvärme i källaren. Fast vågar inte skrota för mycket av pelletsgrejerna innan allt är på plats. Ja det var det där småjävlandets igen. Händer ju att det storjävlas också. Jag är alltid beredd på allt. Speciellt på skit. Men hoppas kan man ju. Och förberedd så gott det nu går är man ju då.
Semesterkassa går alltså till färg, penslar, slippapper, lister och allehanda andra renoveringsartefakter. Jo, ett element skall installeras här på kontoret också. Ett annat flyttas. Har jag berättat att jag är en fryslort… Det kommer bli finfint för det var länge varit för lite element i mitt kontor för rumsytan. Kompenserat endast med ett elelement (när det är som kallast) och av att pannrummet ligger precis under. Men bergvärmepumpen ger (räknar jag med) inte det där pannrumsöverskottet jag behöver. Alltså ett element till. Fixas normalt på en dag om det inte jävlas. Fast det brukar det ju såklart göra. JÄVLAS::: Så jag räknar med två dagar och ont i kroppen i tre dagar efter dem.
Koltrastsång… Nästan obefintlig i år. Det är bara under inledningen av sommaren som det vackraste man kan lyssna på ljöd över kullen. Sedan tystnad. Känner såklart saknad där. Lever lite för den där sången. Men det finns såklart annat som ljuder på kullen. Vacker det också. En trädkrypare dunkade in i köksfönstret på förmiddagen. PANG! Satt en timme på salladsodlingen och hämtade sig men var borta sen så jag hoppas att den klarade sig. En kär vän nämligen vid vinterns fågelbord som jag skulle sakna.
Böcker läses. Filmer betittas. Det sovs med öppna fönster. Nåja, de två sista nätterna har det varit möjligt. Men jäklar vad bra man sover med ett öppet fönster. Sov till halv sex i natt utan en enda vaken minut. Det är verkligen ovanligt i mitt fall. Visserligen kunde jag inte somna om där vid halv sex men eftersom K snarkade på så låg jag kvar och väntade ut henne så vi kunde äta frukost tillsammans. Funderade ett tag på att gå upp och börja dagen. Men har en bra bok och då är det lätt och enkelt att ligga kvar en timme extra.
Glass förresten. Det är gott. Har ätit många.
Någon gång här under semestern så skall jag också riva lite gammal isolering på rör. Extra kul eftersom krökarna med stor sannolikhet innehåller asbest. Det blir alltså heltäckande overall och P3 andningsskydd. Fast egentligen är väl det där ingen fara med en gamling som mig. En åkomma till bara om man drabbas av konsekvenser. Fast det är konstigt, man tröttnar liksom inte på att vara levande i brådrasket. Vill gärna leva lite till. Asbest är såklart inget man leker roliga lekar med. Men man skall betänka att männen som bröt den kom hem med asbest över hela sig. Nålar som stack ut i alla kläder. De flesta klarade sig från mesoteliom. Men antagligen oftast bara för att de dog av andra orsaker först eftersom mesoteliom har en långsam utveckling. Men farligt är det även om man inte skall överdriva enstaka korta exponeringar.
Ser en av byns tuffaste grabbar idag på macken. De blir liksom som överliggare de där numera medelålders männen. Överliggarna i Uppsala var också kufar. Som de här grabbarna. Ändå har det liksom kvar en hög status här i byn. Människorna liksom anpassar sig efter tillgången. Gäller väl både kvinnor och män. Kvinnor hör då. Till slut räcker det med att man inte är allt för tokig och har platt mage. Oftast behövs inget av de attributen heller. Bara en historia som aldrig stämt eller någonsin fungerat. Själv ser jag bara byorginal och förskräcks av alla sänkta krav som människors lustar drar ner dem till så fort de inte har mer att hoppas på. Ryser, ja det gör jag.
Det kommer alltså inte att blir så mycket skrivet här nu under se här fem veckorna. Men skall försöka någon gång ibland ändå. Betoningen är definitivt på “försöka” där. Endast luststyrt är bloggandet för min del. Inte mer. Inte mindre.
