Category: Betraktelser & Berättelse

I alla projekt går man igenom långa sjok av “tråkig programmering“. Alltså timme efter timme, vecka efter vecka med samma och samma och samma. Urtråkigt men en förutsättning för roligare mer spännande saker så moroten finns där som driver en vidare.

Har klarat av den första delen i ett sådant projekt. Ledsamt nog finns ungefär lika mycket av ungefär samma vara kvar. Man måste alltså leta nere i hälarna någonstans efter energi och försöka förflytta den hela vägen upp till skallen. Det är ungefär som en fjällvandring alltsammans. När man kommit upp för en topp och ser ner i dalen så inser man också att det finns en till topp och antagligen fler toppar att bestiga efter den man just tagit sig upp för.

Kampen finns där. Att klara av de bitar som inte triggar intellektet eller andra delar hos en själv som behöver bonuspoäng för att hålla igång.

Men dagar som går.

Just det där med dagar kvar triggar mig när jag läser en gammal tidning idag. Den innehåller nämligen vilka regler som gäller om man vill bygga sin egen kista. Det är sådant där man bör ha koll på som nybliven pensionär.Eller hur? Jag river ur såklart. En enkel omålad spånplattslåda duger utmärkt åt mig. Jag har redan hittat en steg för steg för att frakta liket från kylrum på sjukhus till krematoriet. Inget konstigt alls. Varför lägga ut alla dessa pengar? Bättre att ha en fest för de kronor som blir kvar och fira att man “är av med skithögen“.

Tycker jag.

Julen kryper inte närmare utan springer snarare närmare. Jag gillar jul. Men inte all stress före och under. Men i år lugnare än på länge såklart. Det har varit alldeles för många år av oro kring julen. Hur man skall klara av de där excesserna utan att allt går åt helvete. Men i år finns alltså andra marginaler. Ger trygghet med sedvanlig planering. Lugn.

Räven jag såg under dan sitter fortfarande fast i mitt sinne. Vilken skönhet! Har inte alltid gillat rävar dock. En gång rensade en räv vårt hönshus. Dödade alla utom tre. Kom tillbaks nästa dag och tog dom också. Då satt rävar som släkte löst. Lovar. Men rävar gör vad rävar gör. Människor också. Vi är fångar under våra instinkter. Och dom instinkterna är inte alltid så vackra.

Höns står för övrigt högt upp på önskelistan här. Med räv som rör sig i grannskapet så får man kanske tänka om där. Men det är otroligt mycket att ha höns. Personligheter är de var och en. Det tror man ju inte innan man har haft själv. Och sen är det det där med att gå ut och hämta färska ägg på morgonen. Lyx. Vacker symbios.

Får grunna på det där.

Men dags för min skönhetssömn nu snart. Ser man ut som jag gör så skulle man väl behöva sova i tusen år såklart för att det skulle hjälpa på något sätt. Så man accepterar, sover det man kan, lever vidare.

Nu skall jag hälsa på Hulken. Fråga om han är hungrig. Och om han är det fylla på lite pellets åt honom. Efter det är det väl katternas tur. Allt sådant där som aldrig tillgodoräknas någon.

Liksom.

ps Fem grader ute. Hääääärligt! Snart får man alltså skotta snö. Valet är frysa häcken av sig eller skotta. Väljer det senare varje gång. Jodå! ds

När en sådär riktigt fin räv kommer på besök, en julräv, då vet man varför man bor här. Jag står där och tittar på den genom fönstret och betraktar den på två meters avstånd. Magnifik är ordet. Man får såklart lov att lägga ut lite extra till “tomten” under julen i år. Alla vet ju att tomten kan ta vilken skepnad hen vill.

Annars är jag nyvaken. Går nämligen och “lägger mig en stund” på grön IKEA soffa efter lunchen. Somnar Blir en dryg timme. Antagligen inte välförtjänt. Men skönt var det. Är inne i den tröttaste perioden i mitt liv just nu som det verkar. Om det beror på tråkig parser programmering eller annat har jag ingen aning om. Man får ta sig igenom.

Nu sitter jag här med kaffe. Livet är inte så pjåkigt. Åtminstone är det svårt att önska sig mer just nu.

Inte så lätt att jobba idag heller… Enhandsknappande igen.

Dagar som är sönderhackade som bostongurka. Bostongurkdagar utan korv. Liksom. Har svårt för de här dagarna. Behöver kontinuitet. Lugn. Lider alltså.

Lösningen är återstart. Gå och lägga sig eller supa sig dyngrak. Det senare alternativet känns inte helt tilltalande. Men att lägga sig? Jodå. Kanske ändå. Men går jag och lägger mig såhär före elva så vaknar jag vid ett och tycker det är morgon. Inte van vid det där. Men kanske behöver man öva. Man skall väl vara kvällstrött nu som officiellt gubbe. Sen vakna vid fem när tidningen kommer. Det jäbliga numera är annars att tidningen “kommer” före tolv. Ja och att man fortfarande måste prenumerera på den.

Ljungström, och hans vänner, jo han har sådana han, släpper nytt den tionde. Det ser jag fram emot. Still going strong där. Man hoppas på radiospelningar, Många minuter. Så han ler gubben. Släpper saker jag också. Men särskilt nytt är det ju inte. Inget att bry sig om heller. Troligen dock före den tionde. Spelar ingen roll. Glömskan bara.

Det är svårt att inte tänka på dom där som man spelade med då och där ibland. Det fanns något speciellt. Vi hade roligt, drömde, bråkade och spelade timme efter timme. Resten av tiden försökte vi bli full styrka Det var jävligt mycket jobb med det. Flickvänner och annat drog mer än träningar i repan.

Men alla konstellationer som det blev. Speciellt i början. Jompa och jag. Vi var som olja och vatten. Vill båda styra och ställa. Det gick inte alls. Ändå fanns där en stor vänskap. Allt ordnade upp sig när han körde dansband och jag körde mitt. Vapenvila. Vi i de olika bandkonstallationerna låtsashatade varandra. På nätterna efter danserna vänner och vi jammade tills solen gick upp. Det klagades väl på det där av grannar. Fast inte värre än att vi spelande nästa natt igen.

Jompa är död. Han for illa under några år. Sluggo blev distriktssköterska. Vem kunde tro det? Andra dog också. Lindberg blev kock. Follan chef som förväntat. Flu proffsig golvbaneskötare. Klicken och dom andra stannade på fabrikerna. När jag spionerar på alla de där människorna så ser jag att väldigt, väldigt många av dom lever ensam. Jag fattar inte det. Det fanns så mycket kärlekslängtan då. Hur kunde det sluta så?

Fantastiska människor hur som helst. Men tänker att man vill träffa dom alla IRL igen. Ja några har man ju träffat. Men jag tro inte på de där återträffarna. Bättre att bevara folk i minnet från när de befann sig på sin prime. Jodå, där står de allesammans som förstapriser i turneringar om att överleva och att leva.

Men några av de bästa människorna jag mött i livet fanns ju där såklart. Andra i Uppsala, Katrineholm, Stockholm och Gävle. Som det är i ett liv. Det är inte en tid som är allt. Jo, kanske för en del sorgliga varelser som har sin bästa tid i högstadiet och strax efter. Vi andra lever senare också. Stannar inte kvar i den där skiten. Utvecklas. Det finns fortfarande människor kvar att lära känna. Kanske.

Men tänk va’ bra. Nu har jag lyckats fördriva lite tid. Matar jag Hulk och fixar lite annat så borde klockan närma sig tolv och vettig sovtid. Bloggskrivander har många fördelar. Där är definitivt en.

Nu hoppas jag alltså på morgondagen.

Tydligen…

En söndag i studion. Ja nog finns nog en stor del av lyckan där. Men tid som aldrig räcker till. För just där tickar alla klockor på i turbofart. Man sätter sig. Sen har en dag gått. Förhoppningsvis finns ändå något man kan kalla låt innan strömmen slås av och skärmar släcks. Oftast gör de det. Fast man tänjer på tiden för att nå just dit.

Somliga söker det där och betalar stora pengar på dyra kurser får att nå det. Mindfullness hittade någon på. Men visst. Ett bra ord. För det är väl så det är. Ett sinne som är upptaget av bara ett. Gratis här. Att göra det man själv vill och inte det andra vill.

Ja och jo, det blir en låt. En till i den där högen av låtar. Inte märkvärdigt. Ingen annan än jag kommer nynna på den här låten. Ingen annan än jag kommer att kommentera den. Fast jo, om de måste. Som något slags väluppfostrat maner, “Bra låt“, utan att hört den egentligen såklart. Sådant som betyder noll att få. Noll att ge. Som en kyss utan känsla. Man är hellre utan.

Men det är såklart inte som förr nu. När man var ung ville man skriva hits och bli älskad och höras och synas och finnas. Nu finns inget av den där längtan kvar. Just de här timmarna är det jag önskar och det jag får. Jo, jag är en lycklig människa. I alla fall där. Helt klart där. I det där jaget som jag är.

Som vanligt går hälften av tiden åt för tekniska detaljer. Det där som irriterar. Jo jag är ju tekniker. Gillar normalt det tekniska och problemlösandet. Men i studion vill jag skapa “musik“. Inte tjafa med teknik. Men man kommer aldrig ifrån det. Hälften av tiden är att strula med sådant som inte fungerar som det skall.

Men alla vägar som bär framåt har hinder. Vill man njuta av vägen måste man ta sig över alla hinder. Så många val finns det inte där.

Så nu när jag sitter här och det är måndag så känns det alltså gott. Jag skall kasta mig in i nästa passion. Bra dagar bjuder ju den på mindfullnes också. En lyckligt lottad pensionär är man väl. Fast jag har fortfarande svårt med kopplingen till det där ålderuttrycket. Bara siffror och pengar som “strömmar” (jo jag överdriver där) in på kontot utan att man lyfter ett finger.

Allt gott alltså. Kan man begära mer?

Det enda som drar, och längtas till, nu är en grön IKEA soffa som står där osutten och oliggandes i uppe i lägenheten. Allt annat, kodandet, här nere, det sköts bara enligt rutin. Jag mal på. Knappar På* Trött. Behöver vila. Den som jag ofta exekverar i grön IKEA-soffa.

Men inte ovanligt att det trötta överväldigar mig när det kommer klödknäppar. Tröttheten följer liksom med på köpet. Ingen aning varför det är så men inträffar gör det varje gång. Att frysa tar antagligen mer energi än man tror. Ja och då fryser jag väl inte, varken så mycket eller ofta. Bara vid bilhämtningar och postlådehämtningar utsätter jag mig för de låga molekylära rörelserna. Annars studsar dom pigga rackarna omkring ganska bra. Som ungar efter lördagens godispåse faktiskt.

Ja egentligen kunde jag väl bara avbryta. GFe mig. Kalla dan för helg. Finns ingen chef eller lag som tvingar mig att sitta kvar här nere och försöka få något gjort. Pensionen kommer ändå. Räkningar kan betalas. Där finns lugn.

Men det gör jag inte. Något slags ansvar som alltid funnits inom mig. Som har fått för sig att det är bättre att försöka. Troligen en ren missuppfattning och ett missförstånd såklart. Som ett liv hade varit bättre utan.

Jag knappar på*

När jag hör moderatledaren stå och gnälla i TV (gör han annat) så kan jag för mitt liv inte förstå hur någon vill rösta på hans parti. Det där gäller KD och SD också såklart. Det är helt obegripligt för mig. Ändå röstar i princip hälften av Svenska folket på högerns gäng. Vill ha det som i Amerika kanske. Vill roffa åt sig själv och skita i alla andra.

Men…

Det är inte det där att hälften av Svenskarna inte längre tror på solidaritet och att hjälpas åt som skrämmer mig mest. Det som skrämmer mig är att all de här människorna antagligen tänker och tycker på samma sätt när iställer en vänsterpolitiker talar. Helt plötsligt öppnar sig en avgrundsdjup klyfta. En bråddjupt gap där ingen av de som står på sidorna av det förstår den andra. Vi vet alla var de där klyftorna och splittring kan åstadkomma. Förstörelsen hämtar allt sitt syre därifrån och det svarta där nere i djupet drar till slut med sig allt.

Man blir inte uppiggad av sådana tankar heller.

Men det är såklart en helt annan kyla som breder ut sig det där än den som finns där ute. Vinter. < -10. Helt vanlig vinter. Inget märkvärdigt. Men man är ovan. Det var ett tag sedan och man har känt ljumma sommarvindar som har placerat en på någon slags drömplats som inte stämmer med verkligheten. Nope. Det är så här det är. Kallt när det är vinter. Ibland varmt när det är sommar. Fast inte så ofta. Om man nu skall bo här i norr.

Traveling Wilburys har 2324519 måntaliga lyssnare på Spotify. Det innebär att dom alltså bara har lite drygt två och en halv miljon fler än vad jag har. Ett konstaterande bara. Inget mer med det.

Ännu inte en enda fågel vid fågelbordet. Fågelfröutgifterna verkar bli låga i år. Men tråkigt såklart. De finns nära mitt hjärta dom där fåglarna plus ekorrarna. Fast det räcker väl med att bara en av dom lyckas hitta hit igen, sen är dom alla här igen. Det skvallras mycket i de där kretsarna.

Sluter jag ögonen här och nu så somnar jag. Jodå. Det gjorde jag faktiskt igår. Sov en kvart. I stolen. Ni vet sådär så stt man vaknar när huvudet faller åt något håll. Bör alltså skaffa en flygplanskudde. Så att man kan sova ordentligt på jobbet. Eller en soffa. En där man kan sträcka ut sig en stund. Ja i alla fall om det skall fortsätta på det här viset. Trötthetsviset.

Vill man ge ett namn åt det där kan man säga att man behöver tänka en stund. Visst låter det seriöst?

Men tangenter bör tryckas ner och kod skapas. Åtminstone är det så i mitt liv. Trötthet eller inte, det där måste fortgå. Så jag beträder den stigen. Soffan får vänta till ikväll och sju ungefär. Där är det, GÄSP, stäng igen ögon och fall ner i det sköna mörkret.

Japp.

Liksom.

Alldeles för många hemlösa i Sverige. Det är en skam.

https://www.sverigesstadsmissioner.se/files/5216/3828/8124/Stadsmissionen_Hemlos2021_webb.pdf

Växthuset sköter sitt jobb under vinterhalvåret också.