Category: Betraktelser & Berättelse

Kommer hem. Eftermiddag. För sent för att dyka ner i något riktigt projekt. Svarar på mail. Det tar en stund. Som alltid. Men glad åt de där mailen. Min länk mot mänskligheten. Den enda rent utav.

Vi är till Bollnäs och månadshandlar. Vi håller avstånd. Spritar oss. För att skydda andra. För att skydda oss själva. De flesta verkar sköta sig. Bra. Många munskydd ute. Trendskifte.

Känner att jag skulle kunna dyka ner i de djupa vattnen igen. Fast jag är trött. Men i de där djupen finns också energi. Det är konstigt. De där man brinner för ger energi och håller elden brinnande. Men efteråt. Då måste man hitta vägar för att fylla på ved för att underhålla den där elden. Gör man inte det. ja då brinner man aldrig mer till slut. Brinner upp. Det gör man bara en gång. Japp. Det är svårt att återfödas som fågel Fenix efter det. Men det går det också. Åtminstone en del gör det. Jag väljer att lägga på några torra vedträn emellanåt istället. Underhåller. De kallas “fredagar” här de torraste vedträna.

Vår vintersäsong är tuff. Man får vända på slantarna. Pelletsräkningar först. Sen de andra. Sen mat. Noll kvar. Alltid. Men glad om det inte är minus. Lycklig rent utav. Men vi skuldsanerare med 239 dagar kvar har såklart julkrav på oss vi också som alla andra. Man får ta i från lilltån och försöka.

Men 239 dagar är såklart ingenting.

Vasaloppssöndag snart.

Sen lättar det.

Med fredag idag alltså. Inget kvällsskift på det hr låtsasjobbet. Grön IKEA-soffas famn istället. Lite film eller serier på det. Vila. Gillar såklart. Måste ha. Göra annat imorgon också. Nyttigt det med. Sen på söndag skall jag riva det som behöver rivas och sen bygga nytt där det gamla stod. Jag är inte sentimental på det viset.

En god dag. Nu kaffe och en mandarin. Lyxartiklar. Stoppa in och hälla i sig. Enkelt. Gott. Njuta. Sen kanske en howto. Eller också skall jag bara flumma runt lite ovanför allt ogjort. Fundera lite över vilken tråd man skall börja rycka i på söndag. Om man nu skall rycka i någon alls. Mellan projekt, med ett “klart” bakom sig, är oftast den bästa tiden. Man har redan glömt hur jobbig den där vägen mot “klart” alltid är. Som föderskor fungerar också vi projektgalningar. Vi lär oss aldrig.

Ser att nu när Black Friday är i avtagande så håller det på att bli Black Weekend. Suckar gör man.

Programmerare förresten. De flesta programerar. Ja det är ju inte så konstigt. Men sen är det några som liksom flyter upp ovanför den där programmeringsprocessen. Dom blir experter på hur man skall programmera. Anammar någon av de olika metoder som finns för ändamålet eller uppfinner en egen. Tycker att man skall använda mindre tid till att programmera, mer tid åt hur. Jag har alltid bett dom alla dra åt helvete med sina metoder. Har nog sett tjugo nu under “min karriär”. Suck igen. Liksom.

Men nu alltså… ja något…

Så blev det lite släpp idag också. Mer kan jag inte göra än så. Mina releaser brukar för det mesta gå småspringa ganska obemärkt förbi världens ögon, lite som jag själv håller de sig gärna lite i skymundan. Kanske lika bra det. Det finns en njutning i att skapa ändå. Det tog år att fatta det och att vara nöjd över det.

Men här och nu är min vecka slut. Imorgon en fullständigt utmärkt låtsasarbetsdag men jag har annat för mig. Som det är. På söndagkväll är man förhoppningsvis tillbaks i låtsasarbetsstolen igen som en piggare ocool gubbe än som det känns just nu.

Under dagen mognade en tanke fram. Jag skall nog kasta bort några år av mitt arbete. Ner i soptunnan med det bara. Det är i högsta grad “Kill Your Darlings”. Enklare är ofta bättre. Så mer MQTT lär det bli framöver. Det är ändå en standard numera. Hur det blev det, ja… KISS är ledstjärnan hur som helst. Keep It Simple Stupid. Men det är inte alltid så enkelt som det låter att hålla sig till ledstjärnor. “Det är mycket på ett spett” om man börjar ägna sig åt sådana på allvar. Trots det ser ett spett ganska enkelt ut vid första anblicken. Alltså som det mesta. Gäller för övrigt också människor. Man skall aldrig dra för snabba slutsatser om dom heller.

Men nu sovdags. Ja läsdags. En utmärkt vecka i koncentrationens tecken har det varit.

Jag kommer från en bondesläkt. Ja min mammas föräldrar var bönder. Bönder har mycket historier om de där man inte ser. Jag har hört de flesta. Då när mjölken surnade utan anledning så visste man ju vad som var på gång. Eller när kon dog. Bara föll ner den där dagen som egentligen började så bra. Eller när det blev missväxt. Eller åt andra hållet, när potatisskörden slog rekord och man sköt den största älgen någonsin den hösten. Småfolket var antingen med en eller emot en, men alltid där med ett finger, ett krokben eller en hjälpande hand.

Nu för tiden är inte alla de där tecknen lika tydliga. Det finns liksom så mycket som distraherar. Vem har tid med älvor och hustomtar när man har Facebook?

Jo jag såklart. Eftersom jag inte har Facebook. Och i natt kom det ett tecken igen på att småfolk och oknytt fortfarande lever och verkar i vår närhet.

Kolla på diagrammet ovan. Hur det hoppar till där vid 03:20 (som egentligen är 04:20 eftersom diagrammet visar UTC). Det måste ju vara tomten som är på recogniseringsbesök helt klart. Eller möjligen – bra med alternativa förklaringar – är det möjligen “ondskan” som går in i huset. Ja eller ut. Eller också är det de eviga kvarsittarna och deras lärare som fick ett utbrott just där vid den där tiden i de gamla skolsalarna.

Det finns liksom ingen annan förklaring. Sensorerna ljuger inte. Det är härmed bevisat, svart på vitt, att tomten och småknytten finns och smyger omkring här om natten när vi andra sover får bästa och skönaste sömn.

————————————————————————————–

För att du nu inte tro att värmesystemet hickade till just där bifogar jag temperaturerna för pannan också

Och ute temperaturen

Japp. Småknytt!

Om du är Amerikan.

Happy Thanks giving! Yes I really mean that.

Om du inte är det.

Välkommen till ännu en grå och lite dyster vintertorsdag.

Men misströsta inte. Imorgon är det Black Friday. Mammons tempel och gyllene salar står redo att ta emot dig och dina banktransaktioner på din resa mot fulländning och lycka redan före julafton.

ps Är du en Kalkon (eller tror att du är en) och bor i Amerika, ja då är ett grattis berättigat för dig också om du kan läsa det här ds

“Slut för idag” – “Tack för idag” var kul när man var liten. Svårt att förstå nu. Men det sas varje dag när man slutade skolan. Man var mer lättroad förr.

Men ändå passar det just nu. Jag tänker nämligen ge mig. Klockan börjar närma sig midnatt och ocoola gubbar känner trötthet. Möjligen beror den tröttheten på dagens inbärande av tre pallar pellets. Ovan. Eller också beror det på att jag varit djupt koncentrerad hela dagen emellan de där inbärandet. Två python script i varandes, nämligen.

Men skit samma såklart. Jag har gjort en låtsasarbetsdag och förtjänar en stunds läsande i min bok. Svårare än så behöver det inte vara.

Egentligen behöver jag väl inte berätta det här heller. För vem är intresserad av det här? Nu är det gjort i alla fall. Slöseri med bokstäver som istället kunde använts av någon annan som hade något viktigt att framföra. Man bör alltså skämmas.

God Natt!

En god whisky och en kanelbulle är helt klart underskattat. En god whisky och två kanelbullar lika så.

Jag plockar fram en ljusslinga. Vi brukar bara ha en nu för tiden. Lagad några gånger såklart. Det mesta hänger med på övertid här. Inget att gråta över. Men nu idag, den fungerar utan ytterligare fixande. “Grattis” säger jag till mig själv. Skall passa på att sätta upp den innan det blir kallare. Annars står man nästan alltid dår på kvällen första advent när kalla vindar sticker knivar rakt igenom en och slingor är det sista man vill hålla på med. Tänkte alltså att nu har man några dagar på sig. I dagsljus och plusgrader. Sen kan man väl göra en ansträngning och tända den då den där dan när det är dags för det.

Nej jag får inte ha den blinkande i år heller. Nedröstad. För kitchigt. Håller väl med. Egentligen. Men är lite barnslig. Eller mycket barnslig. Ärlighet varar längst. Gillar blinkande ljus och färger alldeles för mycket för att egentligen inte åtminstone vara hedersmedborgare i Las Vegas.

Imorgon en månad kvar till jul. Som det ser ut blir det den konstigaste julen i mannaminne. Men vi klarar nog det. Julen är ändå bara ett påhitt. Det finns fler dagar på året då man kan umgås, äta och utföra löjliga ritualer. De som får vara friska och överlever det här har väl ändå fått en julklapp som heter duga.

Förresten har jag för mig att jag får blinka lite med ljusslingan en liten stund på självaste julafton. Måste höra mig för med familjerådet om det gäller i år också. Hoppas. Det är de små glädjeämnena som får mig att le.

Första året vi bodde här så veckopendlade jag till Stockholm. Då var den här tiden fantastisk. När man svängt av vid Tönnebro så kom alla de där ljusen i det svarta. Och innan man var framme i Bollnäs så var man fullständigt all-in på julstämning. När man fortsatte västerut förbi Edsbyn ökade dessutom alltid snömängden och det gjorde ju den inte den där känslan mindre bubblande. Mycket slingor och ljusstakar var det då också hemma.

Men sen har det avtagit. Barn har blivit ganska stora. Man uppskattar annat. Det är en helt annan sak med små barn och jul. Länge sedan nu. När vi hade höns brukade vi koka en full kastrull med spagetti till hönorna på julafton. Det blev ett fasligt liv och spring och kackel i hönshuset när de fick så stora mängder “mask” sig serverade. En glädje för givare också. Som det alltid är.

Tomtegröt har det varit många år också såklart. Utsatt på julaftonskvällen. Nej jag tänker inte tjata om Tomtens Dagbok i år. Men tomtegröt blir det kanske. Man bör hålla sig väl med småtomtarna i tider som dessa.

Jag kände en slags magi i luften under alla år under julen. Kanske var det folks förväntningar och längtan som man kände. Det hade väldigt lite med Jesus att göra. Att gå ut på julnatten kändes mycket speciellt. Vi gjorde det ofta. Men sen så försvann den där magin någonstans. Poff bara. Och jag har sökt den sedan dess. Nu är julen mest som vilken helg som helst. Kul mest bara för att vi samlas i familjen och umgås. Magin är däremot som bortblåst. Synd. Lämnade en stor tomhet efter sig. Jag har för mig att jag sjunger om den där magin i låten Ett brev.

Jag känner magin varje jul,
trots att religionen och Jesus
är mig fjärran.
Jag har känt den i
Stockholm och New York
och jag tror att känslan
är densamma
i hela världen.

osv

Ja, ja, jag tjatar. Skrev en jullåt under många år. Der där var en. I år blir det ingen. Men vem vet, kanske tar upp det där nästa år igen. Om man finns.

Men jul snart alltså. Efter det kommer semlorna. En himmelsk tid. Där finns magin kvar med stor tydlighet. Det är bara lyfta av locket på en färsk semla och fara iväg till den magiska världen av njutning. Härliga tider.

Nu skall jag sova. Eller läsa. Ja fylla pellets.

Kamrater i en annan del av världen längtar efter Thanksgiving. Nyss Indien med sin Diwali. Jag tar åt mig dom båda två. Inte det religiösa dock. Jag må tro på ett universum som är en intelligens i sig, han/hon/det/gud/jämvikten, men allt annat skiter jag fullständigt i. Varje uns av det där har bara fört med sig elände för människorna. Allt finns och existerar. Följer några enkla lagar. Sen är det inte mer med det. Men gott så. Åtminstone för undertecknad.

Fast det är något speciellt med Thanksgiving. Det är nästa en del av en. Man har sett så förbaskat många Amerikanska filmer där det varit Thanksgiving så att man nästan tror att man firat det där massor av gånger fast det egentligen är firat noll gånger här på hemmaplan. Det är som en gul New York taxi. Man vet allt om den. Känner till hur det är att sitta i den. Hur den doftar. Men åtminstone jag har aldrig färdats i en. Ännu. Eller Amerikanska villakvarter. Det känns liksom hemma med den där betonggångbanan som går framför husen. Men jag har aldrig gått på en. Ändå uppväxt med den.

Så det är nästan så att man firar Tanksgiving.

Diwali visste jag inte ens existerade för så lite som tio år sedan. Men open source är vänskap också över gränserna och man får också sådan info till sig. Lär sig gilla. Vill fira. Men annars vet man ju inte jättemycket om Indien såklart. Kunskapen baseras mest på ett gäng fördomar. Man får jobba på det där. Varje dag och varje minut.

Men på torsdag så får man väl alltså sända en god tanke åt Amerikanerna. De gör så gott som de kan och nog ser det nästan ut som om de är mitt inne i en stadskupp just för tillfället. Jag känner bra människor där borta. Önskar dem bara gott såklart. Gillade dessutom systemet och möjligheterna som fanns där tills jag själv gick där några kvällar efter gatorna i San Francisco och såg alla som inte fick ta del av den Amerikanska drömmen. Minns speciellt den unga kvinnan med ett litet barn tätt tryckt intill sig i ett gathörn. Redo för att sova en natt ute efter gatorna. Sverige, det som vi iof är på väg bort ifrån, är så mycket bättre med sin balansakt på knivseggen mellan socialism och kapitalism. Jämvikten igen.

Men vi firar inte Thanks giving. Inte Black Friday heller. Det där sista blir man oerhört trött på. Inboxen för mail svämmar över i dessa tider och det lär inte ta slut det där flödet igen förrän någon vecka efter jul. Eller riktigt slut tar väl spamfloden väl aldrig.

Man är hur som helst glad att man inte föddes som kalkon.

Solen, nä den ser man inget av vid den här tiden. Månen däremot. Lite halv sådär. Hänger till synes stilla precis här över kullen, men swichar väl iväg genom universum den med som allt annat som befinner sig i fritt fall kan man tänka. Man blir trött bara av att tänka på de där hastigheterna. “Att allt måste gå så fort” tänker gubben i sitt hus här på kullen. Suckar sen sådär gubbtrött som bara gubbar kan.

Googlar man, och det gör man ju när frågetecken uppenbarar sig, så ser man att vi rör oss kring solen med 107200 kilometer i timmen. Det är till och med snabbare än vår Renaults toppfart. Sen rör sig solsystemet runt galaxen i 800000 kilometer i timmen. Ja och vår kära galax brassar på i 470000 kilometer i timmen i förhållande till Andromedagalaxen. Hopen, vår galaxhop, gasar på ännu mer. Sådär fortsätter det. Ändå sitter man här och tycker att man sitter still. Att det nästan är på gränsen till tråkigt. När man egentligen borde hålla i sig utav bara fan.

Det blir inte mycket gjort här. Nåja, får iväg en release idag. Men förmiddag på grön IKEA soffa. I princip hela dagen på lördagen tillbringas också just där. Det vilas. Läses några sidor. Ses en och annan meter film. Mycket mer än så blir det inte. Bra nog tänker man. Inga dåliga samveten här inte. Man vilar när det behövs och när det går.

Så-det-så.

Första advent om en vecka. Man behöver alltså inhandla en Blossa årsglögg. En eftergift åt traditionerna. Helt klart så. Man behöver några ledstänger att hålla sig fast vid för att inte ramla kull.

Gillar den här hastigheten som året färdas fram i. Såklart gör jag det. Dagar går. Jag vill att dom gör det. Ett tag till. Sen kan tiden få bromsa. Eftersom dagarna som går också räknar ner varje människas liv. I min ålder får man vara rädd om de återstående dagarna. Men alltså kör på nu. Nytt år vill jag se. Vasaloppstart. Sen så.

Men man skall vara försiktig med sina önskningar. Har man otur så uppfylls dom som bekant.

Jag råkar ha en alldeles förträfflig tidpunkt nu då det är mycket lämpligt att avsluta den här låtsasarbetseftermiddagen och låtsasarbetskvällen. Så därför gör jag det. Nöjd med en helg i slöhetens tecken. Ja det är jag. Karantän på köpet liksom. Bara Hulk (fylla pellets) och bok och drömmar återstår. Inte dåligt alls.

Liksom.