Category: Betraktelser & Berättelse

Är till Hudiksvall idag och handlar elgrejer. Sådant går åt i dussinet just nu. Dyrt är det också. Men det må vara. Jag betalar och går ut och är ungefär lika nöjd vid utgången som jag var vid ingången. Men ganska mycket fattigare såklart.

Tanken är att jag skall köpa golvlister också. Men virrig som man är numera glömmer jag att jag tog av takräcket förra veckan. Hmmm… Det får alltså bli en tur till. Ett tag funderar jag faktiskt på att köpa ett nytt takräcke där i Hudiksvall. Men efter en titt på väderleksrapporten besinnar jag mig. Regn i mängder väntas. Golvlister och regn är inte den bästa kombinationen trotts allt. Nåja, har bil och jag har vilja. Det ordnar sig.

Hem går vägen efter den gamla Dellenbanan. Elektrifierad järnväg. Sedan länge. Men nedlagd nu. Nu hyllas det högljutt de nya elbussar – teknikens framsteg – som skall åka fram och tillbaks efter samma sträcka. OJ! tänker man.

Väl hemkommen har jag fått både kretskort och några påsar med komponenter. Jo en packe strumpor också för att berika den mjuka delen av min personlighet och för att kunna hasa vidare här på kontoret i strumplästen. Prickiga. Men komponenterna… När jag nu börjat med hårdvara igen – underbara syssla – så dyker det återigen upp paketen från olika håll av världen. Idag två paket från Kina (kretskort, LoRa enheter) och ett från Frankrike (processorer). Återigen får jag skämmas att den stora lastbilen skall behöva åka upp hit på kullen med det lilla paketet. Kinesernas grejer hanterade Postnord med förträfflighet. Fattar aldrig varför det klagas så mycket på dom. Har aldrig problem. Hur som helst blir jag aldrig speciellt mycket fattigare på de där hårdvarugrejerna. De levereras fritt och grattis varje gång. Tack för det. Det finns de som uppskattar en referensdesign fortfarande. Jag behöver bara bidra med lite tankearbete.

När vi far iväg i morse får jag en varning av vår LeakBot, att vi har en läcka. Hittar dock ingen men skall leta vidare. Spännande grej det där för övrigt. Man knipsar fast den på ingående röret. Sen monitorerar den och kopplar upp på wifi.

Nu drickes kaffe. En syssla som man definitivt inte skall förringa. Sen skall jag rita klart ett kort och beställa kretskort till det. Ja och så fanns det visst lite dokumentation att fixa…

…att det alltid blir såhär.

Eller “blir“, “är” är väl ordet.

Tisdag. Veckan är snart slut. Det känns alltid så vid lunchtid på tisdagar. De där dagarna som är kvar är inte riktigt att räkna med liksom. Kvarts och halvdagar. Ja om fredagar ens kan räknas som arbetsdagar.

Ont i huvudet. Har hållit i sig några dagar. Fast inte värre än att man klarar av att greja på. Men lite stör det ändå. Men plågas man inte av något så lever man inte. Vill man leva får man alltså acceptera. Detta, en av mina deviser för att orka leva vidare.

På kullen regnar det. Katterna gör det enda vettiga, de ligger utsträckta och sover i varsin fåtölj. Utan blåslampa i rumpan skulle jag nog valt samma syssla. Nu uppskattar jag att följdverkningarna av blåslampa i rumpan och vila samtidigt skulle få flera oönskade konsekvenser. Jodå, jag vet att den där blåslampan är imaginär. Men helvete vad den värmer ändå skall ni veta.

Vi diskuterar det här med open source projekt och framgång. Hur VSCP mäter sig med Linux och Curl och andra projekt, inte alls såklart. Men det är som Svensktoppen och Diggilo det där. Massorna älskar, massorna vill ha, och alla vet att det ändå finns annat som också är bra. Jodå, spelade hårdrock på sjuttiotalet när alla ville ha dansmusik. Ville man ha pengar, berömmelse, spelningar och tjejer gav man sig in i dansbandsland. Och inget fel med det såklart. Alla väljer sin väg. Fast pratar man med folk från den där tiden idag så hyllar de flesta inte Vikingarna utan andra band som Black Sabbat, Deep Purple som samma personer ägnade minimalt med intresse då. Berömmelse är alltid både en boja och en eftersträvansvärd position. Fråga vilken Nobelpristagare som helst.

Ja och skall villigt erkänna att ära och berömmelse VAR något även jag eftersträvade en gång i tiden. Man var helt enkelt barnsligare på det där viset förr. Nu är den enda belöning man vill ha lugn och ro. Ja och några dagar till att leva och koda på.

Skall nog ta en tidig lunch nu. Äta. Ja, det gillar jag också.

Det regnar ymnigt. Man bör alltså som gammal gubbe ge sig ut och ställa sig i regnet, vända ansiktet upp mot himlarna, öppna munnen, och dricka. Stå där och få i sig det himmeln bjuder på tills man är helt genomblöt. Då först, gå in igen, byta kläder, plocka fram en god bok, ta en kopp choklad, sjunka ner i soffan, leva pensionärsliv med inslag av galenskap.

Fast å andra sidan. Regnväder, i alla fall ihållande, är detsamma som programmerarväder. Det är sådana dagar det händer. Om det nu händer saker i min ålder. Men hoppet finns där. Det blir kontoret alltså efter en kort tur ut i blötan.

Kontoret är kallt. Inte jävligt kallt. Men kallt. Letar upp det billiga elementen som varit hjälpvärme under några år. Tamefan att det fungerar. Verkar som om termostaten har packat ihop. Men här på kontoret finns det grejer. En kupevärmare, den är föregångaren till det där billiga elementet. Har levererat 2kW nära min kontorsstol i många år. Alltid brummande som en god gammal vän. Men obrummande idag. Död. Startar inte ens. Nåja åkarbrasor…

Men måndag. Veckans bästa dag. HURRA!

Förra veckan en kanonvecka. Fantastiskt att man har de där dagarna som jag upplevt under den veckan fast man är en gammal gubbe. Man tackar för sådant. Det har aldrig varit pengar jag varit ute efter, det har alltid varit de där ögonblicken. Från dag ett faktiskt.

Helgen har gått i tapetseringens tecken. K och jag. Jag gillar att vi gör sådant där tillsammans. VI. Jag gillar också den där känslan av skapande som leder till ett “klart“. Det ser jag sällan i allt annat jag gör. “Klart” är alltid så abstrakt i utvecklingsprojekt. Men tapetserar du. Målar du. River något. Man blir klar till slut liksom. Tydligt och klart. Ja och innan man är klar så är man inte det. Skönt och enkelt att ta till sig och förstå.

Fast helgerna säger tjoff när man håller på. Nu gör det ju inte mig så mycket. Jag gillar måndagar mer än andra dagar. Men K har sin arbetsvecka. Det blir såklart tyngre än att låtsasjobba som jag gör.

Nu återstår att lägga ett nytt golv och spika golvlister. Sen stämplar vi “klart” på det där rummet och börjar med nästa. Enkelt.

Får en sådan där bra idé idag. En kanonidé. VSCP relaterad såklart. Jag är enkelspårig på det viset. Nu skall det för ärlighetens skull först konstateras att det där händer allt som oftast. Idé. En dag letande, testande, provande. Sen faller det oftast på pengar. Nästan aldrig på möjligt genomförande. Ännu oftare hamnar den i ett diffunderande tillstånd. Man hittar den tio år senare urvattnad och undrar varför man inte gjorde något av det där.

Nåja, det är aldrig särskilt märkvärdiga saker. Jag är bara en vanlig människa. Numera är också risken för återupptäckt av egna gamla projekt av mig själv om tio år också minimerad. Då är man död eller dement. Sandkonst mest idag alltså. MEN… De här dagarna… När jag får läsa manualer. Räkna på komponentpriser. Testa om det fungerar. Tänka lådor. Kundgrupp. Möjligt utpris. Ja allt det där. Tack gode gud för dessa dagar. De är verkligen mitt livs guldögonblick.

Hade jag vänner så skulle man kunna tänka sig att man ringer runt och berättar om den där fantastiska iden. En del brukar i alla fall återkommande ringa mig och berätta om dylikt i euforiska ordalag. Så många gånger har det hänt att jag själv har insett att för andra är ens egna kanonidéer ungefär lika intressanta som om man skulle börja prata sjukdomar. Så jag håller tyst. Helt övertygad att mina bekanta inte är ett dugg intresserade.

Det fanns nog tider när det uppstod frustration över att aldrig kunna gå i mål med saker. Men man vänjer sig. Känner sig inte ens bitter. Bara jävligt upplyft att fortfarande ha de där dagarna. Guldögonblicken.