Category: Betraktelser & Berättelse

Semester. Andra dagen. Jag vet inte. Kanske är det inget en låtsasarbetande kan känna av, men i min semester, nog finns det en abstinens här i det här. Låtsasjobbsabstinens i mitt fall då. Det är lite som att sluta röka. Fast ännu värre egentligen. Jag ville sluta röka men låtsasjobba. Nope, inte vill jag sluta med det. Och nu alltså inget. ojobb.

Men man vill fortsätta i tangentens riktning. Tröghetskrafter. Alltid.

Ändå sitter jag då här på låtsaskontoret. Men tillfälligt. Jag tar det här på allvar. Skall bli låtsasjobbsfri. I alla fall under de här veckorna. Använder händer istället. Skruv, spik, rör och efter det, bra bok, bra film och skaplig sömn.

Men varmt äro det icke. Lättfrysta ocoola gubbar huttrar. Jordgubbar med. Vän av ordningen må tänka “lättfrusna”. Men jag är inte så noga med slikt. Sommar äro det dock. Det brukar vara såhär.

Får enkronasskärm levererad som är inhandlad på Tradera. Fungerar som en skärm skall fungera. Tydligen är det under denna tid av året som man skall införskaffa sig en skärm. Minnesnotering tagen. Behöver inte fler nu. Check!

Längtar ut på vägarna. Märker att folk man känner redan är där. De där årliga besöken, från de sparsamma kontakterna, haglar in och folk står i kö för besök och prat. Det brukar inträffa den sista veckan i Juli det där annars. Jag känner bara “lämna mig ifred” men är väl ändå inte så dramatisk åtminstone inte till vardags. Men nästan då ändå. Erkänner. Stuga ute i väglöst land med fiber och sjö vore platsen för en sådan som jag.

Att se igen är en fantastisk erfarenhet. Jag jublar inombords flera gånger per dag över detta. Då skall man betänka att jag ännu inte provat ut nya glasögon och för tillfället går med ett par som inte allas stämmer. Det skall alltså bli bättre! Som om inte redan detta vara kanon! HURRA!

Men musiken… Den saknas mig. Det är för lite musik just nu. Jo, såklart, man skulle kunna stoppa pluggar i öronen och vandra runt med den där. Men i världen, ute, där allt annat händer, på riktigt, där vill jag vara med på riktigt också. Höra och se i nuet. Man kan kalla det där mindfullness eller vad man vill. Men för mig behöver det inte vara så förbaskat märkvärdigt. Det räcker med att finnas till ibland och känna att man är en levandes del av allt. Borde vara ett slags grundtillstånd i den mänskliga själen kan man tycka. Men är det så sällan idag. Allt är flykt.

Men lite sjuka både K och jag. Förkylda. Känns i kroppen. Behövs lite återhämtning. Gissar att det handlar om ledighetssjukan. Slappnar man av alldeles så lite så anfaller “dom”.

Fast nu då. Laga matberedare. Gårdagens försök godkändes inte. Ja, höll inte kan man också säga. Nytt försök idag alltså. Sen leta den där påsen med brickor som jag köpte förra året. Såg den alldeles nyligen. Frågan är bara VAR?

Så… en halvtimme ifrån semester. Hemska tanke. Jo på riktigt. Fast… Det är när man känner just så som det är dags att bryta. Så är det bara. Så semester får det bli. Fyra veckor med smärre avbrott för ett och annat. Kanske. Eller inte. Kanske bara musik. Fast det finns att göra. Jodå. Fast det är på låtsas. 486 dagar kvar och de där dagarna räknas väl av också under en semester.

Som lärare på Gymnasiet så var den där första semestern något märkligt. Vi jobbade in några veckor under terminerna. Det blev en hel sommar ledig totalt sett. När jag stod här första dan kunde jag inte fatta att det var sant. Jag hade tio veckor framför mig av ledighet, tid då jag dessutom slapp veckopendla. Löningar skulle ändå komma in på kontot. Märkligt och svårförståeligt för någon som större delen av livet kört eget. Det var ofta svårt att tacka nej till jobb som egen. Kom jobb in på sommaren så körde man. Man visste ju inte hur hösten skulle bli. Men de där dagarna alltså. Eller hela den sommaren. Den var frihet burkifierad. Kanske känns det på samma sätt när man går i pension. Den som lever får väl se. Hela tanken känns mest främmande just nu.

Semester hemma såklart. Det är inget annorlunda mot hur det brukar vara. Det finns saker att göra. Tycker om det. Att greja lite. Så det skall nog gå vägen. Antagligen blir det någon tur ut och beskåda landskapet. Hudiksvalls museum och Sara-Vide Ericson’s utställning är ett måste såklart. Sen Moviken är en självklarhet. Gränsfors bruk (lerkrukor för vår del) sen kanske. Eller Sörfjärden/Mellanfjärden/Norrfjärden. Eller Hölick. Eller ställen man aldrig besökt såklart. Smultronställen finns det gott om. Massor på nära håll också. Matsäck och gott humör räcker. Kaffe i det fria smakar mer än vad det bästa drycken på den bästa krogen någonsin kan smaka. Ja en ostmacka och en pirog likaså. Lyxmat.

Fast jag skulle alltså kunnat sitta här och fortsatt. Men inser alltså att livet består av mer än det här. Har aldrig glömt det trotts att det här är en mycket viktig del av mitt liv.

Fast nu är vi såklart allesammans lite förkylda här i huset. Återstår att se om det bara är ledighetssyndromet som knackar på (avslappning släpper fram allt möjligt) eller om det är något värre. Har man tur överlever man. Som alltid.

Alla backuper är väl på väg precis som de skall vara. Koden är incheckad till servera i USA. Det finns egentligen inte mer att göra för mig här nere på låtsaskontoret än att stänga av skärmarna, gå ut härifrån och stänga dörren. Kanske blir det ett och annat blogginlägg också framgent. Kanske inte. Kusten får styra. Någon låt skall jag i alla fall försöka få till. Lyckas jag inte med det så får jag anse semestern för misslyckad. Det bestämmer vi här och nu. Ja eller jag.

Hoppas du som läser det här (du är min hjälte som orkar) också har en skön sommar. Det är du värd vettu! Njut och klappa dig snällt på kinden från mig.

Somnar idag också. I låtsaskontorsstolen den här gången. Vaknar av att yngste sonen står framför mig och försöker få kontakt. I min hjärna tar han form först i en dröm och sen bleknar han sakta fram i och med att verkligheten också gör det. “Hallå”. Vad som nu är “verklighet”. Eller ens “verkligare”. Han tror väl att det är tid för arv en stund den stackarn.

Powernap i låtsaskontorsstol är inte helt ovanligt. Fem, tio minuter halvsovande i tillbakalutat läge brukar ta mig upp på banan igen. Ovanligare är att det att jag somnar på riktigt som idag. Men det har hänt förr. Spelar ingen roll såklart. Effekten blir densamma. Man piggnar till. Orkar vandra vidare.

Men ont i kroppen, halsen, snorig. Japp förkyld. Antagligen därifrån den extra tröttheten kommer också. Irriterande nu när jag vill få bort lite från todo-listan för framtida nära semestersegrar.

Smith & Thell snurrar fortfarande såklart

Det är som en godispåse. Går inte sluta äta/lyssna. Snurrar i huvudet också mellan spelningarna på Spotify. Det enda man kan göra som befrielse är att lyssna sönder. Befria sig genom utnötning. På dom bara, liksom.

Vad vore jag utan musik?

Sommar i P1 snurrar på. Som vanligt är det de avsnitt man inte har så mycket hopp om som är de mest lyssningsvärda. Det är därför man måste ge sig in i varje dags avsnitt så fördomsfritt man nu kan. Man blir nästan alltid överraskad. Som i dagens avsnitt med Therese Lindgren Lyssningsvärt! Det är inte lätt att leva.

Nu skall jag snora på och lägga kod till kod och få det hela att bli till något i slutänden. Med musik går allt.

Liksom

Soffan vinner mot ocool gubbe på knock-out under Rapport. Jag kvicknar inte till igen förrän vid halv nio. Har svårt att ta mig upp ur grön IKEA soffan till och med då. Jag brukar vinna de där fajterna. Ganska lätt till och med. Men kanske är min tid ute nu.

Nu sitter jag här på låtsaskontoret i alla fall. Långt ifrån hundra i fart. Men skall väl försöka komma igen. Som jag måste. Om det nu skall bli något slut på kortmeningar och bli ledigt härifrån. Ja som om det inte var en form av ledighet redan det här med låtsasjobb. Jag försöker göra mig märkvärdig tydligen. Snart börjar jag säkert prata om mig själv i tredje person också.

Att gammal är äldst kan man konstatera om man lyssnar på Han & Hans vänners senaste släpp. Konstaterar jag då alltså. Vem jag nu är att tycka till som saker. Men det svänger ruskigt mycket om det här. Borde bara bli livematerial hädanefter. Det låter lite som om de allesammans glömt gylfen öppen med flit innan de hängt på sig instrumenten. Busigt liksom.

Jodå det lyssnas på min musik också. Det är inte bara “gamlon” som jag själv som lyssnar faktiskt. Men mest underligt är såklart att jag får ihop en bunt lyssnare.

Jag undrar ofta varför. Att se att det är några stycken som kontinuerligt lyssnar är nog min enda och bästa egotripp. Speciellt då den där Norska gruppen som återkommande lyssnar. Hur hittade de min musik? Undrar man.

Jag saknar ofta det där med spelkamrater. Hade jag bott kvar i Ovanåkerstrakten hade det där varit ganska naturligt. Man hade nog deltagit ibland. Gästat. Här i Ljusdal finns jag såklart inte i det där. De som verkar här vandrar till varandra efter andra väl upptrampade stigar.

Men var tid har sina tidsfördriv. Jag har i alla fall inga planer på att leva på bara minnen härifrån eller ens i en närtid härifrån. Det finns både låtar och annat kvar som måste ut. Nope, inget som tidningarna skriver om såklart. Vem skulle det över huvud taget intressera undrar både redaktion och jag såklart. Fast som i länken ovan då så vet man inte vad som hamnar i tidningen under sommartid och nyhetstorka. “Ibland får man helt enkelt ställa upp” tänkte jag nog där när vikarierande reporter på lokalkorreposten tjatade efter att ha läst ett inlägg i sociala medier. Hittills har ingen artikel känts på annat sätt än att man framställs som en idiot. Antagligen säger det egentligen mer än jag själv vill inse. Även en tidningsman/tidningskvinna hittar då och då ett “sädeskorn” av sanning.

Suck!

Har lillkatten med mig. Hon rusar ner för trappen ibland i racerfart för att hinna med in på låtsaskontor. En ynnest såklart. Våra katter har sin givna plats i hjärtat. Fast är hon här blir det tystare. Man kan inte vräka på med musik. Men det gör såklart inget egentligen när man har en katt att prata med istället. Vi är som ett team sådana här gånger. Vi mot världen eller med den till 100% om man så vill. Vad vore livet utan katter? Jo jag förstår mig på dem som har hund eller häst eller underbara höns, eller varför inte bin, också. Eller kanske kvalster. Vi är ändå bara djur vi med. Avstånden mellan arterna är kortare än vad vissa vill få det till. Det är med människoupphöjare som med vilka andra idioter som helst. Ju dummare man är desto säkrare är man på sin sak. De som tror på människans rätt att styra och ställa och vara både gud och kejsare är nog de dummaste av dem alla.

Fast säg inte till någon att det är jag som har sagt det.

Man skall nämligen vara snäll.

Liksom.

K inleder sin semester idag. Ni vet alla hur det känns den där dan man går av. Då och där ligger en oändlighet av ledighet framför en. Man får suga i sig. Sköna tider försvinner förbi snabbare än till och med vad löningar gör. Detta faktum säger en hel del.

Låtsassemestrarna börjar inte förrän nästa vecka. Dag -> oklart. Men ledigt på riktigt från det som är på låtsas skall det bli. Jag är bättre på det där numera. Kan koppla ifrån. Förr var det sämre med just det. Men då var det mindre saker som var på låtsas också å andra sidan.

Det återställs efter grävningen här idag. När man åker härifrån är allt bättre än innan. Man kan bara tacka. Skönt med seriösa aktörer. Känner jag Los rätt så lär det väl vara en och annan som klagar ändå. Den här byn är nog den plats där jag mött mest klagande av alla platser jag bott och verkat i. Men som vanligt är det bara några stycken som å andra sidan hörs mycket. Dom som tänker “dom” och “vi” i allt. Känner sig missfördelade i varenda detalj. Ja som helt enkelt måste gnälla för att de själva mår så jävla dåligt antagligen.

Som låtsasjobbare så kan man välja att inte lyssna på dem.

Så jag slår dövörat till.

De flesta Losbor är ändå förbaskat bra människor. Det får man aldrig glömma.

Sätter på kaffe. Inte bra. Kvällskaffe är ett gissel. Kan jag somna ikväll blir det att springa på toaletten stup i kvarten. Kan jag inte somna blir det också spring åt samma håll. Prostata och kaffe har en speciell och kinkig relation. Öl lika så.

Anledningen till kaffet är en burk med nybakade bondkakor. Jag menar vem kan hålla sig från att plocka med sig en näve ner till låtsaskontoret. Ja och något måste man ju ha att skölja ner dem ned också. Kaffe alltså. Det får bära eller brista.

Förresten måste jag ge Ellevio en stor eloge för att de fixade kabeln som de grävde av för flera år sedan. Trodde nog att jag skulle få laga det där själv, men man har utan att tveka tagit sitt fulla ansvar. Mycket bra gjort måste jag tycka. Att få el i garaget igen är såklart och självklart en stor lyx. Gräsfrö på köpet dessutom. Liksom.

Budar en krona på en skärm på Tradera idag. Tänker att går det så går det. Ja och den blir min. Visserligen får jag lägga till en hundring i frakt men summa summarum är att den transaktionen löser ett skapligt akut låtsaskontorsproblem.

Nu skall jag suga i mig mitt kaffe och koda några rader.

Jag städar kontor. Japp, det är verkligen på tiden. Det är rent ut sagt förbannat äckligt, dammigt och lortigt här på låtsaskontoret. En av fördelarna med att se dåligt var att man inte noterade det där. Rättelse: Den enda fördelen, och man får leta den jävligt hårt.

Dammsugare klarar 100 + 45 + 45 och lite till kvadratmeter sen är påsen full och säger att det får räcka. Tycker dammsugaren, dock inte jag. Men såklart, fler påsar, nope det finns det inte. Inte en endaste en. Slänger alltså iväg en beställning. De där kvarvarande 100 – några tiotal kvadratmeter får alltså tas då när nya påsar anländer. Men griper istället tag i skurandet av de dammsugna delarna av lokalerna (som inte alls är på låtsas). Detta genererar svartvatten. Men till slut ljuvlig doft av såpa i lokalerna. Sisådär, det går en dag.

Nu sitter jag här. Trött ocool gubbe med ont i kroppen. Löjligt såklart. Finns ingen anledning varken till trötthet eller ont. Men ändå är det där. Behöver mer fysiska sysslor alltså. Träning. Tecknen är tydliga. Fast nu får det räcka. Alltså för idag. Tar tag i koden istället. Låter hjärnan också få del av dagens träning. Söker jämvikten. Som alltid.

När jag sitter vid skrivbordet inser jag att det enklaste hade såklart varit att låna dammsugaren uppifrån lägenheten. Göra klart. Nåja, ibland hjälper hjärnan till när man behöver sitta lite på rumpan igen.

Nyheter, jag är i den ålder när man anser dem heliga. Dock inte längre låst av tablå nu när det finns SVT Play och andra appar. Men se dagliga nyheter det vill jag gärna. Hinner med ett webinar om ST’s nya nätverksprocessor innan dock. Men som vanligt är det mest en tidsspillan. Man tar in den där informationen snabbare själv genom att titta i ett datablad. Jodå, ibland får man titta länge och noga om man vill förstå. Men oftast hämtar man in massor med en genomläsning. Har svårt att förstå att tillverkarna kör så hårt med webinar. Men antagligen är jag bara för gammal för att ta in informationen den där vägen. Ja och min tid är snart ute så jag tänker inte lägga mig i.

Nyheterna ger väl inte så mycket dom heller o sanningen skall fram. Världen är galen. Galnast är Trump. Socialdemokraterna har glömt vad ordet “solidaritet” betyder. Inget nytt alltså.

Jodå, hinner få i mig lite mat också och diska lite innan jag vandrar ner för trapporna igen. K har möte med de sina. Vi möts i trappen – hon på väg hem, jag på väg ner till låtsaskontor – och säger “god kväll”. Vi innefattar säkert “god nat”t i det också eftersom jag nu oftast sitter här några timmar när jag väl satt rumpan i stolen.

Ja nu låtsasjobb då alltså. Ja och denna text som uppvärmning. Men på riktigt fast det nu är på låtsas. Jo, det kan ni ge er fan på…

Ett första klassens regn av äkta vara drar fram över Hälsingland. Man kan inte annat än älska det. Vi behöver det här regnet. Luften, växterna, djuren och ocoola gubbar liksom hukar sig ner i skydd, men sen sträcker vi alla på oss när vi girigt dricker välsignat vatten sänt från himlarna.

Är man låtsasjobbare kan man njuta av en dag på ett låtsaskontor. Ja som alla andra dagar. Men skillnaden, en regnvädersdag som denna, är att man sitter här inne med det godaste av samveten. “Kojdag” tänker man. Man skulle ändå hållits inne. Så varför inte tycka om det hela. Eftersom man kan.

Men visst. Barnet inom en viskar i ens öra att man borde ge sig ut. T-shirt, jeans och en dans i regnet. Dansa där tills kläderna är genomblöta. Tills man är grundligt döpt av sommarens första riktiga regnväder. Har erhållit tillåtelsen av gudarna, eller kanske gjort sig förtjänat av ynnesten, att få njuta ännu en sommar.

Fast har man inte den där tillbedjande naturen, en sådan som inte behöver gudar och herrar, ja då kan man såklart godkänna den där rätten till njutningen ändå. Resonera med sig själv och säga att “visst, du får njuta, du förtjänar det”. Ja och sen åker man bara med. Tänker inte. Bara existerar i alla anspråkslöshet som en av de levande bland så många andra levande. Inser att vara en av alla dessa är en vinst, en ynnest, ett första pris och absolut ingen självklarhet.

Mitt sinne innehåller lugnet den här morgonen. Det är inte alltid så, fast ändå oförtjänt ofta är det ändå som jag går upp och känner tillförsikten fylla mig vid frukost. Tron på en bra dag. En där jag har tillåtelse att uträtta storverk. Nej då, nej då, nej då. Inga storverk som tidningar skriver om och tv kanaler gör dokumentärer om. Min värld är sedan länge bara min egen. Måttstockarna därefter. För andra må mina storverk vara små och obetydliga som de minsta obetydliga smulor som ligger kvar under bordet efter den stora vilda festen. Men kärleken till mitt verk är äkta. Som bekant är kärleken blind och döv. Den som befinner sig i den kan väl med rätta och efter alla vedertagna mått kallas galen. Men allt det förminskar såklart inte känslan inne i orkanens öga. För den som uppfylls. Där inne där guldet skapas av bly och sand. Spelar det verkligen någon roll att man är den ende som ser det? Att bevisen saknas?

Således – Ljuvliga måndag.

Med rätt grejer går det lätt. Själv lyfte jag inte ens ett pekfinger.