Category: Betraktelser & Berättelse

Morgon. Inte utan min tekopp. Jodå, det fungerar med kaffe också. Eller inget. Men helst te. Earl Grey. Tröttnar aldrig. Det skall sippas. Räcka en stund. Sista slurken hälls i halsen strax innan koppens innehåll är helt kallt. Sen kan man gå vidare. Starta dan. Den som alltså börjar perfekt.

En kusin begravs idag. Lämnar oss för tidigt såklart. Jag klarar inte av begravningarna längre. Prästerna som talar som utvalda och självutnämnda representanter för något slags högsta chefsskap. Tänder ett ljus här hemma och skickar en tanke istället. Hoppas att ingen tar illa upp för att jag tänker så. Men vet ju att många gärna ägnar sig åt just det ändå.

Men all denna död. Kamrater och släkt. Unga och gamla. Det är jobbigt.

Skickar iväg en release igår. Andi drar iväg två. Det står alltså inte stilla. Bra det.

Måste försöka få till en ny telefon. Den senaste – en en mycket uppskattad gåva från en VSCP medarbetare – går bara att starta om man har tur eller i alla fall ganska mycket tålamod. Men har en gammal Iphone 4 liggande också. Kanske kan man klara sig ett år med den.

Telefoner och bilar. Ointressant. Fast användbara. Men det där dreglandet över dem. Nope, inte för mig.

Ser bra. Däri finns lycka.

Men nu skall jag hitta på något. Varför inte liksom. Nu när jag får leva fast andra inte får det. Nog borde man alltså leva för något. Inte bara stå där stilla och trampa vatten i en förort. Bättre att gå på en tung väg och vara levandes än att gå på en lätt och inte vara det. Alltid. Man får inte glömma det. Antagligen finns det mer man inte borde glömma. Men i min ålder räcker inte minnet så långt. Nope. Inte många sanningar finns kvar heller. Allt som är hugget i sten är till för att ifrågasättas.

Så låt torsdagen starta med en rivstart såhär lite sent om sidor.

Nattens sänker sig här i Hälsingland. Som den ju gör den här tiden. Men mörkt. Icke. Nu är det de ljusa nätternas tid. Det är nu man skall ge sig ut mitt i natten efter skogsvägarna för att se djur och annat liv som finns där i skumljuset. Man kan inte göra annat än att älska den här tiden såklart. Efter midsommar är den slut. Då är som att släcka en lampa. Ljuset smyger sig sakta på inför sommaren men försvinner blixtsnabbt. Jag har aldrig fattat hur det där går till.

Själv tänker jag helt enkelt gå och lägga mig. Operationer och livet tröttar en ocool gubbe. Fast sugen. Alltid sugen. I min ålder liksom. Tack alla goda gudar för den sugenheten.

Godnatt.

Opererar högra ögat idag. Kommer till sjukhuset före tio. Sitter på tåget mot Ljusdal på väg hem igen halv ett. Gammellinsen är hård som en golfboll. Vad annat att vänta av en gubblins tänker jag. Men ultraljudverktyget på styrka tre fixar det där. Linsen är borta på ett litet kick i den där ljustortyrmaskinen. Ny lins pressas in i två milimeterssnittet. Efter det för mig – “VARDE LJUS” – och ljust blev det. Jag ser nämligen bara 0.1 korrigerat på det ögat. Men kan ändå se att det finns saker och att de rör sig, ja och så ljus och mörker. Nu jäklar blev det alltså ljust. Väldigt ljust. Någon liksom tände lampan.

Ljus alltså och fullaste skärpa på vänster öga. Succé! I alla fall så här långt. Man skall ju inte ropa hej innan man är över bäcken och allt det där. Men LYCKA! här och nu. Det är nu som räknas. Faktiskt.

Ögondropparna däremot är ingen lycka. Man skall droppa dem i ögonen i tre veckor, En gång varje dag. En flaska om tre milliliter kostar 280 spänn. Man behöver en till varje öga. Kan krossa vilken budget som helst. Man tänker att smuggling av knark, cigg, sprit knappast lönar sig i jämförelse med att smuggla ögondroppar. Straffskalan borde vara lägre den med. En man med grå trenchcoat som tillgodosåg behovet för halva priset borde väl stå där utanför entrén till apoteket. Kanske skulle man helt enkelt själv bli den mannen. Ja, eller lära sig blanda dropparna själv. Det finns säkert tips om hur man gör det på nätet. Fast, nåja, nu är dom inhandlade. Operationerna är utfärda. Förstögat såg bra ut sa doktor X. Nytt liv! Behöver förhoppningsvis aldrig mer sådana här dyrdroppar. Andra får ta sig ann den affärsidén. Alltså! Liksom!

Vinkar till Janne när vi åker förbi Järvsö. Tänker att han finns där. Men det gör han såklart inte. Hans värld är hela universum nu. Jag är säker på att han förundras över det han ser och hör. Saknad så att hjärtat nästan brister. En vän. Som blev det. För evigt.

I Ljusdal uppstår väntan innan buss mot Los avgår. Coop då såklart. Köper lite dygnsgammalt bröd till halva priset – duger till mig – köper sen den där vanliga cappuccinon och bullen för en tjuga. Valuta för stålarna. Sitter där sen och tittar på människorna och fantiserar om deras liv. Ett plus numera är ju att jag ser dem rätt bra också. Människorna är vackra. Nästan alla. Nope fel. ALLA.

Möter brandkåren med fulla blåljus när jag går tillbaks mot bussen. Åskväder. Blixtarna viner över Hälsingebergen på vägen hem. Skogsbränderna släcks på löpande band. Hemma skakar både hus och rutor när åskan dundrar på. Sommar hörnini. Det är stort och smått. Nätets alla grejer överlever. Man borde väl tacka någon slags gudom för sådant.

Somnar en stund på soffan innan jag skall fixa mat. Uppstigning fem gör att det inte blir så många timmars sömn. Det skall oroas för att inte vaknas också. Ja och ocool gubbe läggas sent eftersom han “skall ju bara” innan ljuset på låtsaskontoret släcks. Men allt sådant där löser sig. ALLTID.

Men nu då. Ja knappa på såklart. I alla fall så länge som man orkar.

Det finns en obeskrivlig glädje i att se igen. Ofattbart är vad det är. Man skall nog ha varit inne i den där grå världen själv om man på riktigt skall förstå hur skönt det är med skärpa och färger igen. Imorgon är det dags för operation av det andra ögat. Jag har haft någon slags ledsyn på det ögat under hela mitt liv. Men lite syn ger ändå lite 3D seende och periferisyn så jag är glad att jag får fixa det ögat också även om skillnaden inte blir lika stor där efter operation även om katarakten var värre. Tror faktiskt jag känner mig lite piggare till och med efter det här. Det är ansträngande för ett huvud att hela tiden försöka kompensera för dåligt seende.

Men sorgen över en vän som gått bort är motvikt till glädjen jag känner nu när jag ser igen. Backa-Jan du saknas mig. Snällare gubbe fanns inte. Osjälviskheten personifierad. Du skulle ha fått många, många år till om jag hade fått bestämma. Jag kommer alltid tänka på dig när jag äter årets första semla. Den du alltid levererade, men aldrig kommer att leverera igen. Sorgen tynger mitt hjärta. En stor tung sten att bära.

Fast numera finns då såklart egentligen inget att klaga på härifrån. Ute är det sommar. Själv sitter jag här i kortbyxor men alla fönster öppna. Jag ser. Har inte ont. Ja och jag vet ju att vi som får leva vidare – välförtjänt eller inte – måste verkligen leva livet. Allt annat är en förolämpning mot dem som inte fått det. Vi måste skratta, festa, njuta, älska, och uppleva allt annat gott också för dem som inte längre får uppleva det där. Att inte göra det. Att klä sig i svart och svartsint gå in i sorgen är den stora förolämpningen mot livet. Att leva så full tut som vi förmår är den bästa hedersbetydelse vi kan ge de vi sörjer och saknar.

Vi har grejat i trädgården hela helgen. Njutit av solen, fågelsången och att bygga med virke som aldrig tidigare byggts med. Nyvirke tillhör inte vanligheterna här. En lyx såklart, att få såga i plankor som låter sig sågas som om de var smör i solsken. Sågen, en gåva från en vän för många år sedan, är också den en lyx. Dyrare än de billiga jag har brukat köpa. En enorm skillnad. Jag kommer aldrig att köpa en billig såg igen. Inte om jag inte är tvungen i alla fall. Annars är det just priset som nästan alltid fäller avgörandet här på kullen.

Koltrasten då? Jodå den sjunger sin sång. Undertecknad njuter. Öppet fönster hela natten. Fötter utan skor. Fil och macka ute till lunch. Mer begär jag inte. Hur skulle man kunna begära mer?

Igår kom svalorna. Ankomst ungefär två veckor senare än brukligt. De hälsar alltid när de kommer. Swishar ner nära ens huvud. Älskar det också.

Liv som går vidare. Det är så det är. Tiden rör sig framåt. Man får följa med den. Vi väntar fortfarande på äppelblom här. Bilden ovan är sex år gammal. Också den 1/6. Det är olika. Onormalt är det normala. Det finns egentligen inte en endaste tråkig dag.

Jag sitter här lite jäktad. Har köpt en grillbok till dig Janne som jag vill skicka. Jag har sällan haft råd att ge något tillbaks för alla semlor och whiskypavor du levererat. Men nu hade jag det. Söker din adress på ditt telefonnummer men hittar dig inte. Letar på Hitta efter dig. Letar på Eniro. Ber min fru leta upp dig på Facebook och får höra att du ryckts bort från oss. Älskade snälla gubbe! Va’ fan! Inte redan. Jag blir så otroligt ledsen. Mina tårar faller. Du var den snällaste av människor. En osjälvisk person. Ett unikum. Jag är så tacksam för att du dök upp den där dan. Och sen återkom. Alltid fanns där med humor och värme. Jag kommer aldrig att glömma dig min vän.

Minnessida

Ett snitt på 2 mm. Ultraljud för att lösa upp den gamla linsen. Sug. In med en ny lins. Direkt efter det. Livet blir ett annat. Världen får klara färger. Världen där utanför når hela vägen in till min hjärna.

När jag kommer hem ser huset nymålat ut. Familjen har fått skarpa ansiktsdrag. De “taskiga datorskärmarna” som jag kämpat att läsa på är plötsligt skarpa som om någon kommit på en helt ny teknik och ställt dit två skärmar med den på mitt bord. Jag är överväldigad. Helt!

Men visst. Ser dubbelt fortfarande. Skärpan finns inte riktigt där ännu. Jag kör med ett par glasögon som är tio år gamla och ordentligt fel i förhållande till min “nya syn”. Pupillerna är “stora som hus”. Det skaver och knirkar i ögat. Det skall ta sex veckor innan allt stabiliserar sig och man kan prova ut nya glasögon. Men redan här. Vilken lycka! Vilken skillnad. HURRA!

Mitt andra öga. Det jag har samlat på mig argument för att också få ta. Jag har aldrig egentligen sett annat än konturer med det ögat. Det går inte att mäta på ens eftersom det är så mycket grå starr. Men självklart säger man. Det måste opereras. Vad sägs om nästa vecka? JAAAAA!

Så trött men lycklig sitter jag här på låtsaskontoret nu. Det är en bit kvar på den här resan ännu. Man får helt enkelt bara hoppas att allt skall gå lika bra i fortsättningen som det gjort idag. Japp, ett nytt liv. Faktiskt. Jag är glad och stolt att jag bor i ett samhälle där vi solidariskt ser till att alla kan få sådana här operationer utförda för en symbolisk summa. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan väl försvara det där Trumpiska tänket. En utvecklad människa (och ett utvecklat samhälle) kan inte ha den själviskheten i sig helt enkelt.

När jag tittar på bilden från väntsalen i Ljusdal ovan så tror jag att min telefons kamera har blivit bättre den med. Men så är det såklart inte. Det är bara jag som trätt ut ur skuggvärlden och ser det jag inte kunde se förut. Tänka sig.

Detta ÄR lycka!

Gifter ihop VSCP med node-red. Det är på tiden. Även en trekvartsblind som undertecknad får ihop ett UI på några minuter. Skall på med lite larm och sånt på det, men sen så…

Imorgon ögonklinik. Förundersökning och med lite tur – operation. Håll gärna en tumme för det senare. Vi får se om jag hittar hem därifrån. Hamnar kanske i Alfta, eller på en ännu värre plats. Ja inget fel med Alfta egentligen såklart.

Koltrasten sjunger underbart vackert när jag hämtar posten. Eller det jag tror är “posten”. Postlådan är nämligen tom. Men jag stannar upp där ute. Lyssnar en stund. Njuter. Men har inte tid med mer än en “stund”. Finns att göra idag. Hoppas jag får tid att lyssna mer sen. Ja det tror jag. Just det där är prioriterat.

Försten ser till och med jag att den gröna explosionen har startat. Kan dock inte riktigt njuta av den. Gråfilter över världen. Men inuti mig kurrar något glatt över det där. Bra det. Liksom.

Nä nu skall jag fixa lite mat…