Category: Betraktelser & Berättelse

Det ljuvligt gröna håller i sig också över helgen. Best att checka in koden nu på en gång. Eller förresten, skall bara,,,

Torsdagar är städdagar. Ibland blir det ingen torsdag. Det är enda sättet att komma undan själva “städ” och inrikta sig mer på den viktiga delen “dag”. Men andra dagar, som idag, kan man lika gärna bara köra på. Inte tänka så mycket, göra. Målet är helg, den om inträder efter städningen. Det sista en rest från den första tiden som ensamboende i mitt liv. Städade man när man kom hem på fredagen så fick man vila och dricka sprit sedan. Ungefär som nu. Fast på den tiden fanns icke grön IKEA-soffa att sträcka ut sig i. Nu finns mindre sprit.

Ja lika bra vi går igenom det där med spriten. Nope. Jag har aldrig varit en stor drinkare. Jo, har väl sugit i mig mina mellanöl och starköl jag också. Men aldrig i de mängder som kamrater nyttjat. Ett eller två glas whisky är min grej. Möjligen ett glas vin. Till maten. I grunden har väl det där mest med att göra med kontroll. Den jag vill behålla. Är virrig nog utan sprit alltså. Eller andra droger då. Ja utom semlor, Vic’s blå och sötsaker. Socker räknas väl som drog? Eller hur är det?

Äntligen är det lite värme på gång. Att stänga av monstret i källaren, den käre Hulken, är alltid sammankopplat med risken att det kommer kyligt väder. Och jodå. Kylan kommer alltid som en buffelhjord över forna tiders prärier. Så här i huset fryser vi i maj och i oktober. Övrig tid sällan. Elelement och en öppen spis hjälper upp en del. Men kommer inte ens nära Hulkprestanda. Så just nu är varmt väder verkligen efterlängtat här.

Marie-Antoinette’rna av världen undrar såklart varför man inte kör Hulken under maj och oktober också då. Men dom kan fortsätta att smaska i sig bakverk i sina varma slott och knipa käft. Dom kommer aldrig att förestå. Om döda och huvudlösa klarar av det såklart.

K skall få sin första vaccinspruta idag. Sådant applåderar man såklart. Ja innehållet i den för att vara tydlig. Jag har kollat källkoden. Så det verkar OK.

Livet utan tv är överlevnadsbart. Fast man bör ha en modernare laptop än den femtonåring vi har. Det laggar. Oerhört. Men det går. Fast saknar skärmen lite. Den hör nämligen till studion. Så en ny tv måste nog inhandlas här under enklare tider. Tillsammans med allt annat då som samlats ihop på “förnya-nu-eller-gå-under-listan” under vintern. Vår brödrost t.ex har sett bättre dagar. Inköpt på Clas Ohlson för kanske tjugo år sedan för 29:- spänn när dom introducerade sin CO-line. Lagad. Som det mest här. Sprucken och ful. Men fortfarande producerande lagom bruna rostmackor.

Men det skulle väl inte se allt för illa ut om jag låtsasjobbade en stund innan jag äntrar bilen och skjutsar iväg K till hälsocentralen.

Nä – eller ja. Serrö.

Jag bara frågar. Jämfört med Blondinbella eller jämfört med vem?

En dag till. Några hundra portade kodrader lagda till de som kodats tidigare. Hur mycket som helst kvar. Som en lastbil full med sand där varje sandkorn skall sorteras ter sig det kvarvarande låtsasjobbet som. Hur gör man? Jo man kör på. Knapptryckning för knapptryckning. Ett lätt funderande ibland däremellan. Men mest är det ett envist knappande.

Varför? Nope, kan inte svara på det. Det finns varken ära eller pengar i det här. Allt ges bort gratis. Inga krokar eller fällor utlagda. Fritt även utan ett “tack“.

Men äntligen närmar jag mig releaseläge igen. Om allt går bra, denna månad. Version 15 Phosphorus. En försommarrelease. Sen tar vi i det därifrån.

Riktigt kaffe. Ett låtsaskontor. Kallt. Blåsigt. De två senast ute. Men inne. Kafferast.

Japp. Nu har man ställt till det…

En enda sökning. Sen skall man plågas i veckor. Överallt. Alltid.

Det kan väl inte ha undgått en enda en vid det här laget att Bill och Melinda skall skiljas. En ny trend här. Folk skiljer sig numera strax innan pension. Har noterat ett tjog fall på senare tid.

Men det är inte detta faktum det här blogginlägget skall handla om. Nope. Bill och jag har nämligen kamperat ihop under alla år men på varsin sida av Atlanten. Har det gått bra för Bill så har det gått dåligt för mig, ja och tvärt om. Han är liksom min anti-persona. Nu har det ju aldrig gått så dåligt för Bill alls. Så ju rikare han har blivit desto fattigare har jag blivit. Men nu då äntligen. I det här borde han definitivt blir av med lite stålar. Alltså, ja ni fattar. Det borde ramla in en del här istället. Nåja, kanske inte i samma storleksordning som de Melinda och han hanterar. Men en förbättring är på väg här. Definitivt. Några hundringar plus borde det bli i alla fall. Är väl rimligt. Efter alla år.

Så Bill. Om du nu skulle läsa det här. Dela nu pengahögen generöst med Melinda. Ta i vetja. Så det känns.

I allt annat beklagar jag såklart.

Spelas på radio. Få vara med i en antologi. Gästsjunga. Gästskriva. Jag ser ju att andra upplever allt det där. Hör en spelas på radion idag. Läser om en annan som “ofta får förfrågningar om att delta i en antologi” och jag undrar. Över var man befinner sig. Om man finns. För inte händer sådant där här. Ja och gör det det så måste man tjata. Och måste man tjata,… ja då är det inget för mig. Om det jag gör inte står upp för sig själv då kan det ju såklart få vara.

Men alltså. Hur går det där till? För de andra. Finns det något speciellt kontaktnät, ett som jag inte är med i? Eller är det bara skräp allt jag gör? Det sista det svåraste såklart. Och kanske sanningen dessutom. Däri kan man misströsta och gräva ner sig i djupa gropar och täcka över sig själv med sin egenproducerade skit.

Fast tänker jag efter så får man ju en och annan fråga också såklart. Tackar dessutom nej till det mesta. Har blivit duktig på att säga “nej”. Så duktig att jag nog får börja träna mig på att säga “ja” igen. Eller inte då. Har det väl rätt gott ändå. Ett nytt mixerbord. En hårddisk. Några pluggar och att fortsätta som jag gör nu… Inte kan jag begära mer. Bloggen fungerar ju ändå ungefär som en vän att beklaga sig mot. Kodandet är en njutning. Lödandet lika så. Som i härligheten då. Men klagar och misströstar ibland ändå alltså. Fast man definitivt inte har någonting alls att klaga på. Egentligen.

Men nyfikenheten. Den är kvar. Hur gör dom?

En man frågar igår om min låt “jag är ingen soldat” har plockats bort. Kan det beror på att någon klagat? Hör en skadeglädje där i rösten. Ljusdalsskadeglädjen. Men vad som finns att klaga på vet jag inte. Om Winnerbäck har använt dom orden så äger han dom inte. Dom ingår i min låt också , den som är bara min. Nära träffar inga harar. Ingen stöld. Fast fel blev det första gången jag la upp grejer på Spotify. Låten heter “Mina drömmar är inte till salu“. “Jag är ingen soldat” var ett namn som jag hade på mixen. Så jag rättade till det bara när jag laddade upp nytt. Inte så konstigt alltså. Det där “vill-att-det-skall-gå-illa” mentaliteten gillar jag mikroskopiskt och inte alls. Lite dra åt helvete där. Ändå möts man av den så ofta. Speciellt i musikkretsar. Inte många där som vill att det skall gå bra för någon annan inte. Om man nu inte själv får vara med på ett hörn då såklart. 21

Gnälligt. Som om man var gubbe redan nu. Visst ja. Det är man ju. Så nåja. Hörde en annan gubbe gnälla på radion idag. Fullt omedveten om att han hade gått ur tiden. En stackare. Vid en viss ålder är det dags att hålla käft. Japp, möjligen har jag ramlar över den där linjen jag med. Men min blogg det här. Köp den inte. Betala inte priset. Då slipper man undan gnället. Enkelt.Alltså kräver jag ändring hos er läsare. Inte hos mig själv. Det sistnämnda skulle vara alldeles för jobbigt för en otränad person som mig.

Jo jo