Fullmåne i natt. Är man varg kan man leta upp ett berg och ställa sig där och yla. Är man inte varg kan man istället leta upp ett annat berg och dansa naken och exalterat där i månens sken. Jodå, vill man kan man yla lite också. För sakens skull. Varför låta bli när man kan. Liksom.

Själv är jag alldeles för trött för allt det där. Åldern har krupit ifatt mig den här veckan. Möjligen är det en släng av influensa. Bara alltså. Om det är det har jag förtjänat den. Som jag har frusit. Rent av lidit. Utan egentlig anledning skall man dock konstatera. Någon nämnde att jag borde kolla sköldkörteln.

Ingen svarar på mina mail längre. Ja inte ens mitt senaste SMS fick ett svar. Man är ute. Osynlig. Eller kanske är det ålder (eller influensa) det där också. Jag noterar och går vidare. Lite ledsen blir man nu kanske. Men inte hjälper det. Inte ett dugg faktiskt. Det har man i alla fall lärt sig.

Så många julhälsningar blir det alltså inte. Det är liksom ingen ide.

Fast än finns det kakor kvar. Fast i en burk tog dom tydligen slut. Hmnmmm… K lovade att baka en ny sats i helgen. Vad vore man utan K? Smalare såklart. Men annars?

Fortum var hit idag. Inspektion och mätning. Den avgrävda elkabeln skall fixas. Den som är vår. Dom lovade att byta ut den. Det trodde jag faktiskt inte. Fast inte mer än rätt såklart. Men det får bli till våren. När syrenerna blommar. Ja eller i alla fall häggen. Tänka sig. Nästa vinter kan man köra med motorvärmare igen.

En donation modell större kunde gärna få ramla in just nu. Men det gör de aldrig när de behövs som mest. Pengar drar till sig pengar. Samma gäller donationer. Det får gå ändå. En vinter till kvar i limboland. Sen så. Om man lever. Om man ser. Om man kan gå. Ungefär i den ordningen.

Tror jag har fått fart på studiodatorn i alla fall. Men att skriva det där är lite “att ropa hej innan man är över bäcken”. Har trott det förr nämligen. Sen har det gått år helvete igen. Men längtar alltså efter att göra “musik”. Växer där. Smittar av sig på annat. Det är ungefär som när man sitter vid ett hav eller bredvid en fors. Det läker. Såren man får av dagarna där inuti. Dom vi alla får. Då och då. Som inte får bli för många så att allt faller. Det är därför det där andra behövs. Det som alltså läker.

Skriva är ju annars ett annat välbeprövat knep för läkning. Att få ur sig på. Jo, man kan betala en terapeut som låtsas lyssna på en också. Om man känner för det där fysiska. Själv föredrar jag alltså bloggandet. Billigare. Frågorna har jag redan. Det svåra här är att hitta svaren.

Men skall ge mig tror jag. Steven King i sitt esse ligger och väntar bredvid sängen. Finns ett enda problem där och det är att boken är tung och jag är svag i högern. Ja sen skall den ju hållas nära ansiktet också. Boken. För att jag skall se vad det står. Och så skall man klappa katten samtidigt. Den lilla. Den gamla versionen av katt står kvar i köket och skriker efter mer mat. Börjar så fort han ätit upp det han får. Det är inte konstigt att man somnar rätt snabbt. Liksom.

Gå och lägg dig du också. Vi kan synas vid björken. Den vid ån, alltså. Varför inte. Liksom.

Läraryrket handlar mycket om samma saker som vilket uppträdande som helst. Här ett fantastiskt exempel.

Bondkakor rules!

Förr hörde den där tidningshögen till fredagskvällarna. Det var då, framför tv’n, i en annan soffa än den grönas IKEA vi har idag, som jag njöt dem. Ja, med , kollegieblocket, kanske en ny programmeringsteknisk bok, lite film. De bästa idéerna kom ofta där. Flera processer igång samtidigt var inga problem. Då. Svårare nu. En kärna jobbar hjälpligt vidare i alla fall. De andra är numera upptagna med att hitta bland bråten man samlat på sig där i huvudet.

Nu för tiden ligger de bara där i högen tidningarna. Ny adderas då och då. Högen växer. Elektroniktidningar (som högen mest består av) är mest energi och bil-tidningar idag. Mest tröttsamma om man nu är intresserad av av elektronik mer än häftiga bilar och alternativa energilösningar. Men jag antar att det är läsarundersökningar som ligger till grund för det där. Läsarna är män. Antar man. Bilintresserade i alla fall tydligen. Tröttsamma typer. Jo jag vet att kvinnor också kan vara bilintresserade. Var inte så känslig kära läsare.

Numera måste tidningshögen nå en viss höjd innan man angriper den. Också då med en slags motvilja. Det tar nämligen tid. Dessutom har man läst det som står i dem tre fyra gånger på nätet redan vid det laget. Det är sällan något nyttigt. Fast osedda vågar man inte kasta dem heller. För ibland finns de där guldkornen där. De som man letar efter, verkligen vill ha, i den här lavinen av information man brottas med varje dag.

Dom där järnen bredvid högen försten. Dom skall bli en del av en fågelmatare. 90 mm avloppsrör, fyra sådana och en tallrik. Vips en fågelmatare, Ja, sen skall jag lyckas sätta igång med det där också. Det finns mycket låtsasarbete i vägen för det där projektet.

Fast nu tänder jag mitt ljus. Fjärmar mig från blåsten och snön som yr där ute och gör det jag tror mest på. Mest för att jag inte kan annat och för att jag älskar det. Inte dåligt så långt kan man tänka och tycka.

Liksom.

6:26 bussen till Ljusdal. Hämtar bilen. Tömmer plånboken. Ställer in julen. Nästan. Men hemma igen till nio. I princip en full dag kvar. Gläds över det och att ha en fungerande bil där ute igen.

Fryser såklart. Fast det är nästan löjligt. För här inne finns det absolut ingen anledning att frysa. Men fryslort alltså. Kan inte hjälpa det där. Lider. Men knappar på. Låtsasjobb kan få mig att glömma att det är vinter. Ja och glömma längtan efter Vasaloppssöndag där borta då det vänder.

Jullåt går det nog inte att åstadkomma någon i år. Det har annars blivit tradition. Att göra en sådan och släppa. Men Windowslicenser och skakiga diskar vill inte det där lika mycket som jag vill. En typisk det är som det är situation alltså. Man får svälja ner sådant. Stå ut. Överleva. Se som “sällart man får ta”. “För det kunde vara värre” hör man någon satans jävla skitstövel i mängden viska i sitt öra.

Som tröst finns burkar med julkakor i skafferiet. Japp, de är tänkta som julkakor men man kan nalla. Förra året nallade jag slut på flera burkar. Det är det värsta det. Man kan inte smita undan en tom burk. Jo, man kan försöka skylla på någon annan i sin närhet eller på katten eller råttor men här i huset vet ju alla ändå vem som är den ende som plockar åt sig en näve kakor klockan tre på natten. Har man sen en tre ggr så stor prosta som genomsnittet så blir det såklart fler än den där tre turen under en natt.

“Karaktär!” Ryter jag åt mig själv ibland. Hittills har jag inte hörsammat det där rytandet. Inte alls faktiskt. Det blir värre. Begäret. Mumsandet.

Mycket måne inatt. Jag står där länge och skådar upp mot skogen medans jag tuggar på mina stulna kakor. Men inte blåljus. Helt vitt är ljuset från månen i natt. Det lyser upp hela kulle som om det vore dag. Men det är inte fullmåne förrän på torsdag så styrkan ökar förmodligen. Det finns alltså anledning att gå upp fler nätter och stå där och tugga och titta ut i ett försk att se livs levande tomtar, vittror och lång-greta som går igen sen mer än hundra år i sin svarta tunna klänning här på kullen.

K har klarat av sin första julfest. Nästa ger hon sig på imorgon. Belöningar för hårt arbete. Vi som låtsasarbetar får såklart ingen sådan uppmuntran. Det där hör till den riktiga världen. Låtsasarbetare är som andra spöken, hör inte till på riktigt. Frågan är till och med om den här gruppen (som man alltså tillhör) existerar alls. Men jag är nöjd såklart. Varför skulle jag inte vara det?

Liksom

Alla VSCP Belgare förvånar genom att vakna till på en gång. Gillar det. Men blir lite stressad. Har lätt för det numera. Men kan inte annat än att gilla stressen också. Finns energi i den. Om man kan suga i sig den positiva delen och skilja ut den negativa delen ner i närmaste toastol. Inte så enkelt. Känner att jag är ovan vid det där nu. Men kommer nog dit igen. Sen.

Tycker det är skönt att bo här i Los. Här finns ingen som vet vad jag gör. Ingen. Ja och om det gjort det så skulle de inte ha brytt sig. Inte ens den person jag känner mest i Los skulle kunna tala om vad jag sysslar med. Han tror kanske att han vet. Men jag är helt säker på att han inte gör det. Det finns något skönt över det där. Man skulle t.ex. kunna vara seriemördare. Ingen hade brytt sig då heller. Sannolikt är det så. Men det är som vanligt, någon annan måste säga att “det där är bra”, “den där är bra”, då blir det annat ljud i skällan. Men en anonym tillvaro skall verkligen inte underskattas. Passar mig. Lättare att leva med än “glory and pride”.

Vår gamle trummis follan fyller år idag. Ja det har han ju föga förvånande alltid gjort. I alla fall så länge han funnits. Ja så länge jag har funnits också alltså. Nobelfestligheterna har dock funnits längre. Men sammanfaller alltså alltid med hans födelsedag. Tveksamt om han är bjuden. Men det är definitivt kamrat Björgvin. Där åker frack och långklänning fram den här tiden varje år. Han får festen utan att fylla år alltså. Säkert välförtjänt såklart. Själv äger man ingen frack. Ens. Men hur många har?

När åren går blir det mil mellan en själv och kamrater som en gång stod en nära. Åtminstone till dom flesta. Varje upplevelse man inte delar gör att man växer åt olika håll. Det där gäller i äktenskap också såklart. Blir skillnaderna för stora börjar det krackelera det där bygget man byggt upp tillsammans. Man kan laga och fylla i ett tag. Men blir det för stora skillnader i upplevelser så tippar alltsammans över med ett brak till slut. Ja och lika bra är väl det kanske,

Själv är man ju som man alltid varit. Tror man. Inbillar man sig. Men så är det naturligtvis inte. Man har bytt ut det mesta hos sig själv på ett decennium. Ömsat år och hjärnceller. Blivit en annan. Åtminstone i bästa fall.

Fast nu är jag både trött och frusen. Tror att jag måste äta lite. Fast mat. Inga kakor. Inte just nu. Var tid har sin förlustelse. Det levs enkelt liv här alltså. Det kan man i alla fall tro om man aldrig provat mina skor ens under ett par meter. Fast varför skulle någon göra det? Alla har nog med sitt. I alla fall de som hittat något de kallar “jag” bland allt ludd. De flesta kommer aldrig ens dit på ett liv.

Ajjösssss så länge – sjömän.

Joho. Man reser. Ljusdal. Ut i världen. Nåja. Möte med fysioterapeut klockan elva. Tror man. Men när jag efter att ha vandrat runt en timme i köpingen och vid kvart över tio infinner mig i lokalerna visar det sig att jag är en kvart sen. Tiden var elva. Men det går bra ändå. Allt avklarat på tjugo minuter, Fler övningar. Avancerat upp till pinne som hjälpmedel.

Problemet är att om man färdas med buss så blir det en hel dag ändå. Men turligt nog följer K med idag så vi är två som bara sitter och väntar. Som tröstar oss med automatcappucino och en bulle på Coop a tjugo spänn stycket. Båda med beröm godkända faktiskt.

Sen mer väntan och väntan och väntan innan vi kan fara hemåt igen. “Varför sätter x-trafik in de sämsta bussarna på de längsta resorna” frågar K. “De borde tänk på chaufförerna…”. Jag nickar automamtiskt som svar eftersom bussen hoppar och studsar så mycket och huvudet med den. Både krängningshämmare och stötdämpare saknas tydligen. Men absolut. Borde bolla vidare till den sjungande bussföraren som visst också är skyddsombud. Men han vet säkert redan. Så jag skiter i det. “Dom bästa bussarna till Järvsö” säger – nej kommenderar – han nog också. Lite avundsjuk på Järvsö nämligen. Väntar på Lill-Babs pris. “Fast hon är ju död” försöker jag. Men han lyssnar inte på det örat. Det är som med Nobel det där antar jag. Det överlever. Han får nog det där till slut. Om nomineringsgruppen öppnar sina stängda öron och stänger sina ögon.

Hemma igen upptäcker vi att Hulken har stannat. Passar på liksom. Men kallt. Fast milt ut så det kunde varit kallare. Men vi är redan frusna så vi gnäller lite över det där över en sen macka. Sen sparkar jag igång Hulken igen. Allt förlåtet. Allt glömt.

Nu finns det en timme att göra något på. Viktigt är att lyssna på lite musik. Utan den dör jag lite. Med också. Fast då långsammare och mindre plågsamt.

Grön IKEA soffa väntar. Några avsnitt av olika serier som rullat i veckan. Får väl ta det sista avsnittet med Bill G. också. Fast tråkigt, så tråkigt. Sen helg. På söndag, ny vecka.

Undrar lite ibland vad jag håller på med. Till vilken nytta… För vem… Sen fortsätter jag igen. Som om jag själv vore programmerad till att göra just detta. Konstigt är det. Så jävla roligt är det egentligen inte. Det är i målet som lusten finns. Om man någonsin tar sig dit. Ja och väl där (när man tar sig dit) brukar det ju börja om från början igen. Alltihop.

Det blåser rejält här på kulle idag. 17 m/s i vindbyarna enligt Smhi. Själv har jag inte lyckats fått upp väderstationen som skulle upp i år. Hmmm… Det går trögt det där. Så några mätvärden på vind kan jag inte plocka fram. Men en dag så…

Imorgon Sjukgymnast, Jo “fysioterapheft” går ju inte att stava till. Buss alltså. Heldag i Ljusdal alltså. Men K skall med. Får kanske kaffe och bulle på Coop. Men en hel dag åt helvete. Fast vad är en dag i ett liv egentligen? Man får tänka så. Eller inte tänka alls. Tut att det går bussar fortfarande kan man också tänka. Det är inte överallt det gör det.

“Fysioterapeut” är det om någon funderar. Det går att Googla på sådant om inte stavningskontrollen klarar av ens försök.

Pratar med verkstaden. Dom får inte upp motorhuven. “Det är väl som själva helvete….” vill jag skrika, men skriker inte. Dom skall försöka igen. Det rasar…

Hatar allt som har annat än en elmotor. Inget med förbränningsmotor är min vän. Har aldrig varit.

Men snart är det jul. Det är bästa att man är snäll. Så att tomten ger en en pepparkaka och lite julmust. Mer behövs inte. Fast julmust får vi kanske vara utan. Tung att bära hem. Vatten är inte så dumt det heller. Minsann.

Fast nu så. Min tur att fixa mat. Måste komma på vad bara. Hmmm… Ja så får det bli.

Utlottning i whiskyklubben.