Category: Betraktelser & Berättelse

Termometern läses av för under fem grader för en stund sedan. Vinterkänning. Eller höst på riktigt känning. Hur som helst sjunker den snabbt. Prognosen säger att vi skall vandra ner mot plus två som minst i natt. Men såhär uppe på en kulle brukar vi klara oss från det värsta. Frost ganska säkert nere i dalgångarna. Plockar in svartögonen för säkerhets skull. Tänkte övervintra dem. Ibland går det ibland går det inte. När det fungerar får de ett bra försprång och blir underbart fina en sommar. Så man försöker.

Släpper lite grejer idag. Sådana dagar är alltid intensiva. Slutar nästan alltid med att det är något krångel med windowskompileringarna medans Linux och Macintosh och varianter därav seglar igenom. Dessutom så tar alltid Windows CI kompileringarna tre till fyra gånger så lång tid som de andra tillsammans. Man vill slippa, försökte det en gång i tiden, uteslöt, men det blev inte populärt. Om kunder alltid har rätt så gäller det såklart användare också.

Att jobba på Windows platformen nu för tiden känns lite som att få punktering. Kul är det inte. Men vem har sagt att allt skall vara så jävla roligt.

Att få besök under en releasedag är oftast inte populärt. Men det var evigheter sedan Bosse var in och hälsade på så han går under radarn. Vi babblar bort en timme. Ja och lite till. Pia, Bosses fru, ringer in honom efter den tiden. Har en känsla av att det är en av hennes huvudsysslor. Åtminstone när han är här. “Var är du” liksom “skulle inte vi…” och “maten har varit klar en halvtimme nu…“. Ja ni fattar vilken typ av person Bosse är. Men som jag ser det en trevlig och gemytlig gubbe med Skåneförflutet. Pensionär han med sedan augusti i år.

Får lite information om musikfestivaliteter här i skogen nästa sommar. Trevligt. Kan bli bra!

Innan Bosse tittar in rengör jag filtren på Bergvärmepumpen. Säsongsförberedelse. Blöt blir man av det. Men lär sig och blir kanske mindre blöt nästa gång.

Men intensivt idag alltså, och det lär fortsätta under morgondagen. Lite härligt sådär. Man kan ha det sämre faktiskt.

Natten. OJ! Vilken natt. Jag och min prostata. Är upp varje halvtimme. Sitter där och försöker tömma blåsan hur länge som helst vid varje uppgång. Det droppar lite som mest. Lägger mig, känner att jag behöver gå igen, men somnar. Vaknar efter en halv timme och det är dags igen.

Gamla gubbar kan man ju tänka. Men för mig har ja haft problemet sedan jag var i trettioårsåldern. Under en tid var prio ett att ha koll var närmaste toalett fanns så fort man var ute och rörde sig. Förminskande. Besvärligt. Begränsande.

Jag har gjort alla jävla tester man kan göra på sjukhusen. Man har stoppat in fingrar, kameror, satt in pumpar och slangar. Förnedringen har varit total. Men tack vare scengolven har jag kunnat hoppa in i den roll man haft där och överlevt allt det där med någon liten värdighet kvar. Liet är ordet där.

Men så fick jag några piller, Alfuzosin och Finasteride och det förändrade saker. Inte helt, jag springer rätt ofta på toaletten med dem också, men allt blev överlevnadsbart ändå. Det finns ett före och ett efter de där tabletterna. Ett mycket bättre efter.

Men i natt då. Ja och några nätter före. Helvetet!

Jag har katetrar hemma. Och nu var det nära att man skulle få sätta in en sådan. Har bara gjort det på sjukhus tidigare och sen aldrig behövt även om de på urologen tyckt att jag skall tömma varje kväll. Men jag tycker jag har klarat mig bra ändå. Varför stoppa upp plastslangar i urinblåsan om man inte absolut måste liksom. Så skönt är det inte. Men en trygghet såklart att ha dem liggande. Ett fullständigt stopp kan vara livshotande.

Men ingen kateter i natt heller. Jag ligger och funderar om man måste kontakta urologen igen. I Gävleborg är det inte den bästa av upplevelser, för varje gång så har man alltid tappat bort alla testresultat från tidigare och måste göra om hela skiten igen.

När jag vaknar kommer jag att tänka på mina mediciner. Jag tar några tabletter för högt blodtryck och så de där för prostatan. Tänker att det är bäst att kolla så att jag verkligen tar rätt mediciner.

Ja och jag kollar och det visar sig att jag inte tagit Alfuzosin utan en extra av en av blodtrycksmedicin. Klumpigt är bara förnamnet, men jag brukar plocka ut en ny karta sent på kvällarna när det är mörkt och har alltså tagit en karta ur fel förpackning. Hmmmm…

Proppar i mig ett piller. Problemet är förhoppningsvis löst till i natt.

Trött, mycket trött far jag ner till fysioterapeuten i Ljusdal. Får lite mer träningspapper. Programmeringsnacke. Inte en helt oväntad åtkomma för en gammal programmerare. Ja och fler övningar är fysioterapeuter bra på. Har fått min beskärda del nu., Nu skall jag bara försöka utföra min del och göra dem också. Det svåra.

Hemma igen. Ännu tröttare. Nästan död. Mat. Kaffe. Sen lägger jag mig och sover en timme. Vaknar som en ny människa vid tretiden. Tillvaron känns ljusare.

Nu har jag kodat en stund. Skall lägga mig. Känns som en dröm. I alla fall om jag får läsa en stund.

En del av livet på en kulle.

Egentligen behövs det väl inte speciellt mycket för att hålla en programmerare på bra humör. Några blå prickar med en bock i listade på några ställen räcker gott för att förgylla en dylik mystisk persons vardag. Ja det är rent av själva syftet med verksamheten kan man tycka även om det är sen, efter det diffunderande sönderfallande, det icke använda, som i slutet är hela meningen med allt slit. Men de blå prickarna ligger närmare. Är lätt att ta till sig. Det metafysiska är längre ifrån en utom de dagar då man misströstar. Då omfamnas metafysiska föreställningar och läror som ett litet barn suger i sig en gul napp.

Härifrån kullen ser man inte några segelbåtar. Inte en enda. Ja och skulle man hade de stått på land. Kanske varit sandkonst i varande den med eftersom väldigt många av de där “båt på land” är just sådan projekt. Ambitionerna är höga när vraken köps in men avtar tämligen snabbt som ambition räknat för de flesta. Sen står de mest där och väntar på en tilltagande entropi varenda en av dem. Jodå har varit där. Spanat på blocket. Hittat. Men hejdat mig. Poäng.

Men hav har vi inte här nu. Men strax efter istiden var det annat. Då låg kusten bara meter bort. Ibland hör jag fortfarande ekot av vågornas slag mot stranden. Sparat genom tiden som en hälsning om att allt förändras och alltid kommer att göra det.

Många många år senare kom ryssen. Men då var havet nästan där det är idag. Kvällen den 22 maj 1721 anfölls Hudiksvall av närmare hundra ryska krigsfartyg med närmare 7 000 soldater ombord. Brände och våldtog och plundrade gjorde de hela vägen upp till Piteå. Som vanligt fanns försvaret i Stockholm. Inte stor skillnad mot idag alltså.

Möjligen är det därifrån rysskräcken i Sverige kommer. Det är alltid från Ryssland attackerna kommer enligt militär teoretikerna. Sen när attackerna verkligen kommer och de kommer från de vi betraktar som vänner (Läs Tyskland (och USA) ) då är det ändå Ryssland som är boven i slutänden. Man förstår väl inte sådant där tydligen.

Logiken kommer nog från den där tidens upplevelser och stavas feghet och rädsla.

Jag försöker ta allt det här med en nypa salt. Visst idioterna anfaller Ukraina. Lika illa är det som att USA går in i olika länder eller det som Israel håller på med. Det är inte Ryssar vi skall rädas i första hand, det är Idioterna. De finns överallt. I vårt land med. På höga positioner. Samla krigstribunalerna och lås in de jävlarna. Putin, Trump och Netanyahu först, sen deras anhang och sen alla småarméer med sina krigsherrar i Afrika. Sen rensar vi på hemmaplan. Ordentligt.

Det finns folk på “vår sida” som använder rysskräcken till att tillskansa sig fördelar. Politiker, företag och andra. Det torde väl vara solklart för de flesta. Vi bör fortfarande vara kritiska. Så när någon säger att det är ryssen som ligger bakom så bör vi väl också rimligen få bevis för att det är så. Men hur ofta får vi det idag? I princip är det nästan alltid underförstått vem som ligger bakom vad som än händer. Ja och då behövs såklart mer soldater, fler gevär och snyggare uniformer.

Krigshetsarna är lika jävla värdelösa som samhällsbyggare var de än befinner sig. Vi lever i en tid där den gruppen blomstrar mer än den gjort på hundra år. Där de flesta tycker det är helt normalt. MEN det är det inte!!!

Fred!

En kaffe skall väl få mig att lugna ner mig. Så jag tar en sådan. Med godiset jag köpt till helgen. Nåja, får väl köpa nytt imorgon. Stödja det lokala näringslivet. Ja och fetman. Obesitas. Har man obesitas är det synd om en för då är man sjuk. Har man fetma får man skylla sig själv för då har man ätit för mycket. Tror det är så i alla fall. Fungerar annars ungefär på samma sätt som när städerskor blev lokalvårdare. Inte blev de fetare för den skull inte.

Nä nu skall jag jaga några nya blå prickar med bock i.

Det är en spindel på duschdraperiets insida när jag duschar. Jag är väl inte så omåttligt förtjust i spindlar, men tycker nog ändå att får jag leva så får de också göra det.

Den stirrar på mig. Jag stirrar tillbaks. Spindeln vinner för den har fler ögon. Jag viker undan med mina två. Jag duschar. Den sitter kvar. Ja varför inte?

Sen tänker jag, hur länge tar det innan man (vem “man” är lämnar jag obesvarat) kan sätta en kamera på en spindel och låta den styrd vandra in i duschen och sätta sig på duschdraperiet och filma den där gamla fule fete gubben som duschar. Hmmm… är vi redan där? Ja man hoppas ju inte det. Att någon kommer tillbaks under dagen med utpressningshot och mörka tankar om att dela filmen på sociala medier. Fast där lugnar jag mig. Vem skulle vilja se liksom. Ja och varför skulle man vilja se. Är det så illa ställt att någon går igång på dylikt så bjuder jag gärna på det.

Outpressningsbar åtminstone i duschen. Försök med något annat.

Ja och kanske var det ändå bara en vanlig nyfiken och sällskapssjuk husspindel. En av tusen som bor i samma hus som vi bor i.

Nu lite senare. Katten och jag jobbar. Blå himmel där ute. INTE programmerarväder. Men det spelar ingen roll för idag står inga störande moment på agendan och jag är helt klart sugen. Borde kunna resultera i några rader kod även i det sämsta fall.

Lite UDP debugkod står på agendan. Inte mycket djupa tankar behövs för att få till det där, bara energin man måste göra av med att få in debugmeddelanden på alla ställen som behöver det. Tusentals. Kanske kan man till och med få en AI agent att lägga till en del av de där debugmeddelandena… Anledningen till det här gruvjobbet är främst att det blir lättare att debugga plugins, sen kan man använda det till att övervaka grejer som snurrar live också. Logfilerna är bra till mycket men inte alltid fungerande för debug på mindre system där de kan växa sig så stora att de själva skapar problem.

Allas vår Charlie med hatten blev i alla fall inte nedbrottad den här gången.

Så står fru Andersson i backen helt plötsligt. Det är väl det närmaste hon hamnar en glesbygdsföretagare med open source inriktning. Hade hon tagit sig en bit till upp på kullen hade vi en del gelsbygdsproblematik att prata om, ja och om open source ställning i samhället också. Ta t.ex bidrag från användare som man får som open source kreatör, där skall det skattas, precis som de var vilka inkomster som helst. Men de är inga inkomster som helst. Serru. Ja det skulle jag ha berättat och lite till.

Men bäst av alla andra möjligheter får man väl ändå anse att skylten med Magda ändå då är.

Är på väg mot Ljusdal. Alldeles snart i alla fall. Har precis varit ner i källaren och undersökt läckagesituationen och det ser utmärkt ut. Oj vad skönt liksom.

Skjutsade ner K till jobbet för en stund sedan, andra september kommer över mig och jag interpolerade fram till skrapning av rutor när vi satte oss i bilen. Fyfan för att skrapa rutor hörnini. Men ungefär en månad kvar sen står man där och skrapar i den iskalla vinden från norra ishavet.

Men tandläkare först alltså. Eller, tandhygienist är det väl egentligen om man skall vara noga. Borde gå rätt snabbt. Handlar jag sedan lite godis och annat till helgen lika snabbt så borde jag vara hemma innan lunch och får därmed en hel eftermiddag och kväll att koda på. Tycker ändå att det kan man ju inte klaga på när man också har en torsdag och en fredag kvar av veckan att göra storverk på.

Helgen är dessutom frufri. Det lutar åt “studio“. Ja rent av troligen. Guldtid för en gammal ocool gubbe. Ibland måste man unna sig. Serru!

Första september. Höst per definition om än inte meteorologiskt. Fast långt borta är den inte den meteorologiska hösten heller om man bor på en kulle mitt i Sverige som vi gör. Japp, Kårböle en bit härifrån anses som mitt i Sverige. Fast det är med mitten som med statistiken. Man kan mäta till sin fördel.

Fast höst. Jag gillar höst. Det blir lite lugnare. Och det passar min hjärna alldeles utmärkt. Lugnar det ner sig i det yttre så ökar den i sitt inre. Ja inom sina kapacitetsgränser då såklart. Jag eftersträvar varken geni eller andra nivåer över det mediokra ens i mina vildaste ögonblick. Men anser nog ändå att just det sista talar lite till min fördel. Hursomhelst höst gillar jag och kan överleva den första delen av vintern också fram till nyår.

Idag kommer rörmokaren. Värmepumpsfix. En läckande koppling mot våra gamla rör som man inte lyckats få till trotts att ett år nu snart gått sedan installationen. Hoppas på en lösning nu. Rörmokaren, Hugo, skall få installera ett element i källaren också när han ändå är hit. Utan en Hulk som hoppar och värme också lokalt där nere i källaren blir det kallt och det blev lite väl kallt när kvicksilvret kröp ner mot minus tjugo ute. Element alltså. Värme till värmepumpen om man så vill.

Just det här att ha en hantverkare som fixar saker åt en känns ovant. Dyrt också såklart. Man inte van. Fast upplevelsen när vi installerade värmepumpen var fantastisk. Så mycket man kan få för pengar. Två gubbar stod ute och frös och borrade i tre dagar. En grävde. En skruvade rör. Lastbilar hit och iväg. Grävskopa. Det var nästan så att man önskade att man kunde ha det så jämt. “Byt tak” skulle man ha sagt. “Måla huset“. “Städa“. “Tvätta fönstren“. Osv Det finns hur mycket som helst som man skulle kunna leja ut. Själv fick man väl hitta på något annat. Tjäna pengar så att man kunde betala för alltsammans kanske.

Många i min generation, efter och före den (förvånande nog) har det lite svårt för “digitalt“. Fast inte om det kommer i en låda med en kontakt för input och en för output och möjligen med några rattar på. Att det sitter en signalprocessor eller en annan processor där i eller att signalkedjorna är digitala det spelar ingen roll då. Men laddar man ett program på datorn som gör samma sak. Då blir det lite fult. Jag suckar. Hela tiden för alla jag känner är lika gamla som jag men är ordentligt digitalt föråldrade hela bunten. Fast på utdöende är vi allesammans. Tur det.

Men hösten alltså. Den välkomnar jag. Kunde inte riktigt njuta under förra året när borrandet och installerandet var på gång (en evig väntan f.ö. ) och pågick. I år tänker jag njuta till fullo. Så fort växterna och pottarna är ute är hanterade, komposterna tömda, utemöblerna inplockade, då bygger jag en kokong och stannar sen i den tills det blir vår. Försök att ringa mig under en tiden skall ni få se. Min kokong har nämligen ingen telefon installerad.

Men idag alltså rörmokardag. Jag skall icke göra ett dugg rörmokeri, men vet såklart att min koncentration under dagen kommer att vara noll. Är lättstörd. Alldeles för lättstörd. Men värt det såklart. Väl på plats blir livet en aning enklare. Varje förenkling är ett framsteg. Men det kan man inte säga till en vedeldare. De är ofta lite religiöst fanatiska när det gäller ved och eldning. Fast alla jag känner som sen slutat (oftast för att de blir för gamla för motorsågen och vedklyven) sjunger samstämmigt högt i falsett, “att man inte gjorde det här tidigare…”, ja precis som jag ropade i mittvintern förra året trotts höga elpriser. Vårt diskmaskininköp i våras genererade väl det också ungefär samma utrop. Gillade ju egentligen att handdiska. Men tamefan om jag inte gillar ännu mer att INTE behöva handdiska… 🙂

Nu bok, sen sova, i den ordningen, för freden.