Category: Betraktelser & Berättelse

En handling i månaden. I Bollnäs. Bland människorna. I smittan. Jo man måste ju ha mat. Så vi far idag. Åker tidigt. Båda den här gången. Jag har åkt själv tidigare av smitthänsyn. Men det handlar om en gång i månaden. Rätt OK. Borde det varas. Också som två. Har jag sagt att jag älskar kortmeningar.

Mask eller inte mask är såklart frågan. Masker plockas med. Men icke på blir beslutet. Det är inte så mycket folk där på morgonen. Det krävs fortfarande en människa med stor integritet för att bära mask där ute som Svensk. De flesta väntar på att massan bär mask innan man själv drar på den. Beslutet om att inte bära bottnar väl där någonstans.

Men härligt att se människor. Det var ett tag sedan vi var ute i världen. Före jul faktiskt. Inte många personer utanför familjen har jag sett i levandes livet sedan dess. Kan man kanske hitta någon tragik i detta.

Hämtar en gratis kaffe på OKQ8. Buller ingår. En köpt röst. Kaffe + bulle bytes mot röst. Jag är inte dyrköpt på det viset. KD/SD/M (de bruna) bör kanske ta efter det där. Har en röst på direkten mot en gratis uthämtad semla på närmaste mack. Själen ingår i affären om jag får kaffe därtill.

Fast nu kaffe här hemma. Eller snarare, här på låtsaskontoret. Åkes värld. Lite “Hej verkstaden” (ler stort) när man stiger här in. Men vid gott mod i huvudet. Skåp. Kyl. Frys. Fyllda. Uppe. Konto nära noll. Det virtuella men upplevda verkliga när “vill ha” sätter in. Men nollnärmande det brukar bli. Mat och räkningar. Nog. Excesserna uteblir. Som vanligt.

Kaffet smakar ljuvligt kan jag meddela. Två paket på Willys för 45 spänn. Tre köp tillåtna. Sådant vi pensionärer… nåja också vi nära pensionärer, håller reda på. Nittio spänn för en månads kafferanson alltså. Nog borde väl dom kopparna hamna på kontot excesser egentligen. Jo. Slöseri alltså. Man får mycket mjöl för nittio spänn. Bröd till folket.

Men man lever icke av bröd allena. Fast bröd, pasta och potatis räcker visserligen långt. Men kaffe och annat strunt hjälper till att bära ömkliga människor framåt. Mentalt. Sinne och kropp i jämvikt. Dum och otränad alltså.

Nu skall jag koda några rader. Sen helg. Mer blir det inte. Men nog så. Girig är jag inte. Men skall bli. Sen.

Sen finns det dom som stannar under täcket.

Allt som behövs…

Det är inte alltid jag till fullo uppskattar min situation. Men idag gör jag det. Det är nämligen perfekt. Läget.- Jag gör det jag vill. Är där jag skall vara. Och när man ser det där måste man ju ändå sända en tacksamhetens tanke ut i universum. Vad behöver man mer än det man innerst inne vill? Tack. Liksom.

Det där man har nära inpå sig förpassar man så snabbt från det man har nära. I början när vi bodde här. När man hade återupptäckt de magnifika bergen igen, så steg jag varje gång ut bilen efter den där varje-vecka-resan hem från Stockholm och bara stod där på gårdsplan och tog in. Jodå. Till och med luften var en annan. Varje andetag tog sig liksom längre ner i lungorna. Det första jag gjorde sen var att gå in och dricka ett glas vatten. Fantastisk var varje klunk.

Men precis som med det dagliga livet här på ett låtsaskontor, som jag beskriver ovan, så glömmer man bort. Tar det där man ser och har nära sig varje dag för givet. Uppskattar inte.

Jodå det gäller kärleken det där också. Det rullar på. Det är bara ibland man fattar hur lyckligt lottad man är. Hur det enkla och vardagliga alltid är det stora. Man kan gifta om sig hur många gånger som helst och det kommer ändå alltid att bli vardag varje gång. Man kan såklart älska passionen mer än en annan människa. Men passionen är flyktig som en vattendroppe i Sahara. det bör man veta också innan man ger sig iväg just efter den vägen.

Jag vet inte hur man skall göra för att lyfta fram det där oftare. Det finns nog inga metoder och recept för det annat än viljan. Men jag försöker i alla fall stanna upp och glädjas de gånger den där insikten bubblar upp i mitt medvetande. Låter mig vara i det där ett tag. Känner förnöjsamheten fylla mig. Blir lycklig en stund.

Sen dyker jag ner i mitt. Och då märker jag inte ens om himlen faller ner över hela världen. Ett ansvarslöst ge-sig-hän är det där. Men lycka det också. Såklart. Eller tyvärr. Eländet är ju det seriösa.

Jodå. att klappa en katt, är ett av de större ögonblicken i livet det också. Eller koltrastsång eller att följa bulliga moln som far fram över en för övrigt bländande blå himmel. Enkelt men värdefullt.

Sen lever man. Bra. En möjlighet. En man borde ta tillvara på. Genom att uppskatta livet man lever. Eller förändra det om man inte uppskattar det. När man är död är det för sent. Bara de religiösa dårarna tror på nästa liv som lyckan.

Apropå döden. En ny grej har smugit sig in när jag kodar. Jag har kommit på mig själv med att skriva kommentarer lite extra noga i koden. Kommentarer avsedda för andra, som kanske kommer efter mig. Det där har smugit sig på. Så där bara. Efter sextio kom insikten om det egna livets slut mycket närmare. För nära rent utav.

Jodå. Men man färdas på. Framåt. Man har ingen aning om vart vägen bär och vilket målet är. Och tänk, det är helt ok. Så länge det känns ok när man går här på vägen.

Bra.

Liksom.

Men seriöst – nä det är det inte.

Lite måste man väl ändå få fira. Ja och någonstans borde det väl stått “GODIS”, japp, definitivt i versaler. En stor påse.

Frossa och snuva. Jag den drabbade. Vinter alltså. Varje dag. Men mindre än två veckor till Vasaloppssöndag utan Vasalopp. Jodo, där vänder det hur som helst. Alltid. Man måste vara blind eller dum för att inte uppmärksamma ljuset där ute om dagarna. LJUSET. L J U S E T!

Undertecknad tycker att vintrarna blir svårare och svårare med åren. Eller inte vintern kanske. Men mörkret. Eller förresten vintern med. Vad i helvete skall man med den till? Eller mörkret. Borde man inte dra iväg som flyttfåglarna. Komma tillbaks lagom till de första löven slår ut. De där spröda. Men vill man njuta så måste man såklart lida också. Går inte att komma ifrån. Behöver vinter alltså. Behöver mörker. Måste lida.

Hör fantastiskt välproducerad lokal musik idag. Skulle så gärna vilja gilla. Men tyvärr blir välproducerat för mig oftast lika med själlös tomhet. Vakuumförpackad påse. Man bara nästan gillar. Högerfoten ligger still. Ändå blir jag så imponerad av det tekniska. Så långt efter man ligger där. Jag lyssnar bara på en halv låt. Sen på nästa. Men ännu mindre på den. Ser att många, många andra gillar. Tack gode han/hon/det/gud för det! Det är alltså bara mig det är fel på. En annan indikator på det är ju att Melodifestivalen inte avlyssnas eller beskådas. Fel, fel fel. Man har blivit en förnäm jävel alltså. En som tror han är bättre. Liksom. Synd!

Hör att Trana har siktats vid Hornborgarsjön. Kan bara ett gott tecken. Eller en jävligt optimistisk Trana.

Svenskarna har tydligen gått och blivit världens gnälligaste folk. Man behöver bara lyssna väldigt lite på vad som sägs och vad som skrivs. Inte finns det mycket som är bra där inte. Oftast är det andra det är fel på. Ja alltid. Själv kan man allt och har alla rätt. Tecken på fördumning såklart. Synd. Vi var ett rätt bra och empatiskt folk en gång i tiden.

Ägnar dagen åt att byta motor i en del komponenter. Jodu, “motor”. Fast här handlar det om kod. Riktiga motorer och jag trivs inte riktigt tillsammans. Kod-varianten gillar mig bättre och gillas tillbaks.

I fredags började jag porta tillbaks en del delar till Windows. Borde ha känts som hemmaplan – har spenderat mina 10000 och några till h där. Men det var hemskt. Gav faktiskt upp. Men såklart, inte och aldrig ge upp för evigt. Återkommer till det där. Men måste hämta andan en stund innan jag ger mig i kast med det där igen. Japp, riktigt hemskt var det faktiskt. Otäckt som motorsågsmaskern ansågs vara “då” men inte “nu”. Miljön borde förses med varningsskylt.

Fast… användare finns det där. Som vill ha programvara. Så val finnes icke. Egentligen. Liksom.

Men en annan dag alltså. Om en sådan uppenbarar sig.

Tror jag skiter i det här för idag. Hulkmatar och läser en stund istället. Ja, varför inte? Ljusare imorgon. Solen tar tre minuter bara där på morgonen. Superfart mot vändningen. Lycka. God Natt!

Your front-row seat to my Mars landing is here. Watch how we did it.#CountdownToMars pic.twitter.com/Avv13dSVmQ

— NASA's Perseverance Mars Rover (@NASAPersevere) February 22, 2021

https://twitter.com/NASAPersevere/status/1363929492138254340?ref_src=twsrc%5Etfw%7Ctwcamp%5Etweetembed%7Ctwterm%5E1363929492138254340%7Ctwgr%5E%7Ctwcon%5Es1_c10&ref_url=https%3A%2F%2Flive.aftonbladet.se%2Fsupernytt%2Fnews%2Fnya-filmen-visar-landningen-paa-mars.CMutp9pRg

Roligt att åtminstone någon är glad i dessa tider. “Snyggt jobbat” kan man väl gott kosta på sig att hälsa dit bort. Kunde nu alla länder samarbeta så skulle jag till och med kunna kosta på mig ett “hurra!”.

Tiden liksom rycker till och knycklar ihop sig lite. Jag, en ocool gubbe på en kulle, tittar förvånat på. Men det är OK såklart. Jag har varit med om lite av varje vid det här laget. Tål dylikt utan att bli mer än aningen lite förvånad alltså.

En helg har gått. En ny vecka är i vardandes. I alla fall är det så för oss som räknar veckorna efter Anglosaxiskt mönster. Det där med vilken dag veckan börjar på. Vilken den slutar på. Förr, om den började eller slutade med en vilodag. Här alltså start på söndag. Vilodag fredag kväll och lördag. Ja, sovmorgon söndag får väl räknas med. Men sen så. Jo. Åtminstone låtsasarbetsvecka.

Snö dundrar ner från taken på gammal skola. Det gula huset på kullen rister. Liksom skuttar uppåt när det släpper och far iväg. Kraftfulla brak när den slår i backen. Tur tycker man att garaget fick bli oanvänt i år också. Annars är det nu man skall skotta en där tunga blöta packade snön som faller framför portarna. Nu kan man lugnt avvakta och låta våren göra det jobbet. Det är ingen brådska. Gott att jag inte hann med de där snöskydden där alltså.

Men det är gott. Livet. Dagar passerar. Tvåndrafemtiotre till frihet. Fast de som levs nu är en gåva de med. De blir ingen större gåva dagarna där borta. Att leva nu är det viktigaste. Annars nåt man aldrig fram. Eller har alltid redan sprungit förbi. Båda rätt dumma att ägna sig åt.

Men sova bör man också. Som nu. Varför inte liksom.