Categories
Betraktelser & Berättelse

Ett album

Börjar komma in i det igen. Sakta. Första dan kändes det som en oövervinnerlig uppgift att “hålla koll på allt det här“. Idag tror jag att jag klarar det. Skulle jag inte göra det så är inte det heller det ett alltför stort nederlag. Man famlar fortfarande lite.

Målet med hösten måste bli att ta sig ner mot lågnivåprogrammeringen igen. Det är där jag hör hemma och trivs bäst. Nära hårdvaran. Andra får ta det andra. Hela syftet alltså med det arbete jag gjort på VSCP de senaste åren. Kill your darlings har det varit. Verkligen.

Men gillar såklart node.js och Python också. Men de har sitt eget helvete de också. Att underhålla koden är svettigt. Säkerhet och en flytande bas gör att man får jobba på. Lite som Windows DLL-helvete känns det som. I C/C++ rullar saker efter att man fått till det. Oftast till och med om man använder tredjeparts bibliotek.

Så mindre Python och node.js härifrån framgent. Måste till en del för node-red support kanske och lite annat, men bara glue.

Synd att båda är så trevliga att koda i. Shooop så har man resultat. Som att köra en bil med automatlåda.

Lika tråkigt i längden.

Inser att jag har låtar nu till ett nytt album. Måste man ju släppa då alltså. Som vanligt bara för att jävlas. Alltid retar det upp någon. Tråkigt, Spretigt, fast jag kan arbetsnamnet få vara. Ingen lär bry sig i alla fall. Utom jag då. Räcker för mig såklart.

Skulle kolla upp en artist nyligen. En tjej. Letade upp. Lyssnade tre sekunder och stängde av. Avfärdade som ännu en sing & songwriter. Insåg där och då att det är precis sådär min musik också bedöms. Tre sekunder sedan är domen där. Skit. Mer tid har man inte på sig. Allt har man däremot emot sig. Tufft för dom unga som vill fram. Spelar ingen roll för förbrukade ocoola gubbar.

Lyssnade förresten på artisten live senare. Skitbra. Turligt nog har jag insett sedan länge att jag ofta har fel. Det fås alltså alltid andra och tredje och fjärde chanser härifrån.

I skogen växer bär. Dags att ge sig ut. Burkar och frysar skall fyllas. Att addera till att göra listor alltså. Hur det skall få plats mer där?

Det bästa med bärplockarturerna är annars kaffet som med fördel intas på en stubbe. Gärna med utsikt och en bulle till. Då och där är livet gott.

Fast nu med. Är det. Livet alltså. Det som är gott.

Finns inget att klaga på.

Möjligen kan man klaga över en rygg som gör ont.

Men just det onda är ju självförvållat.

Man får alltså slå och skälla på sig själv. Spotta på sig. Görs lämpligast i motvind. Lovart. Pissar gör man däremot alltid i lä. Helst.

Liksom.

Fåglarna på kulle har äntligen hittat körsbären. Är mängder av både fåglar och körsbär här. Alla fåglar olika. Hungriga. Väl unt säger jag. Men var var fåglarna tidigare?

Nu får man väl skit för att man härmar Ulf Lundell igen. Skriver om fåglar. Men jag var först. Med råge. Han kan åka söderut och stanna där. Skitgubbe!

Men liv levs inte på bloggar. Liv levs i nuet. Det som var nyss och kommer sen. Som det inte går att hinna fatt. Så avslutar här och hänger mig fast i det evigt föränderliga nuet för en resa dit där ingen tidigare varit. Svårare än så är det nämligen inte att bli upptäcksresande. Man bara öppnar ögonen och hänger med så länge man får och orkar.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Vadan

Vad gör en trött gammal ocool gubbe så här vid 23-tiden. Jo han går och lägger sig. Orkar liksom inte mer den här dagen. Illa eftersom det finns låtsassaker att göra. Som att rensa skrivbordet till exempel. Men det är såklart bara en reflektion av tillståndet inuti mitt huvud, så tar jag tag i det där på allvar så ser det snart lika ut igen. Kanske lika bra att låta det vara som det är helt enkelt. Fördelen är att man hittar saker man letar efter. Städar man så är det kört med sådant. Det vet man.

Låtsläpp idag. Som vanligt går antalet lyssningar ner. Det där säger säkert något. Men jag vågar inte undersöka saken närmare. Släppt är släppt. Gäller för övrigt även fisar.

Men nope. Slut för idag. Nu tar jag min synnerligen onda rygg och vandrar upp för trapporna. En bok, en säng och sen sömn väntar. Inte dåligt det på en tisdag kan man tycka…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Stigen

Stigen som vi gjort själva med våra egna fötter snirklar sig upp bredvid den gamla nedfallna snedhagen upp mot bergets högsta punkt. Det är såklart inte sant att det bara är våra fötter som går här och skapar en stig. Rådjuren tar också sina dagliga turer här. Räven. Grävlingen. Ibland en björn och ofta det alltid osynliga lodjuret. En välkänd väg här i skogen. Men okänd för Lantmäteri, Google och andra som gör kartor.

Det här är den “nya stigen”. Den gamla försvann under en avverkning för många år sedan. Den som skapades av generationers fötter före oss. Maskiner och markberedning och vi skiter väl i stigar attityd är allt som behövs för att skicka in en liten stig in i glömskan.

Jag tänker mig att promenaden skall gå förbi Örnberget idag på morgonen. Förr en underbar plats med utsikt över världen och det som finns bortom den. Med bråddjupt stup och allt. Perfekt ställe att låta sig falla utför efter den slutgiltiga diagnosen. Fast utsikten är i princip borta. Numera igenväxt. Skogen har tagit över. Man anar Lossjön mellan träden. Hocklan. Kommer inte längre än till att ana. Kanske är det bara som sig bör. Men visst förtar det lite av känslan. Att inte längre se milsvitt.

Fast stigen upp som fått mig att längta och drömma mig ut hit finns inte heller längre. Den har blivit till en sörja, ett sår. Det är jobbigt att vandra här nu. Flera ton tunga skogsmaskiner har kört genom skogen och fraktat ut värden ur den. Jakten på pengarna. Utförsäljningen. Spekulationen.

Skogsbruket har blivit brutalare igen. Här har man visserligen inte kalhuggit som på andra ställen. Det är ett stort plus. Men att det handlar om pengar som skall tjänas är alldeles klart. Varför skall man annars investera i skog? Aktiespararmänniskorna. Förräntarna. Kortsiktighetens giriga pack. Som finns långt, långt bort från investeringsobjekten.

Men skogen har också sitt eget värde. Den är inte ens vår. Det där ägandet är bara på låtsas. Ja och visst ger hela den här processen människor jobb i glesbygd. Men få personer numera. Alltid ett stort utnyttjande. Men man får aldrig glömma att skogsbolagen bara är den ständige motparten i en förhandling. Tiden när man stod där bockandes med mössan i handen borde varit förbi sedan länge. Tar man måste man ge tillbaks. Det hade funnits fler arbetstillfällen i skogslandskapen om mer av pengarna stannat kvar. Mer av allt faktiskt. Men istället färdas de där pengarna iväg till London och New York. Kvar blir kalhyggen och leriga gator (läs sår) i skogslandskapet.

Jag blir lite nedstämd av det där och när jag går hem igen så går jag förbi den där skylten. Skoterled visar den. I princip oläslig nu. Den har grånat på samma sätt som mitt eget hår också är på väg i. Vi är båda på väg att upplösas. Om inte allt för många år finns ingen av oss kvar.

Jag har gått efter de här stigarna i snart trettio år. Det är ingen tid alls såklart. Skogen kommer att läka skogsmaskinernas sår. Försvann människan fanns inte många spår kvar efter henne här ens efter femtio år. Förändringen som är det enda verkliga. Jag har ingen förståelse för dem som desperat försöker hålla sig fast i en viss bestämd tid. Vilken är den rätta tiden? Den som skall bevaras? Den för tio år sedan? Den för hundra år sedan? Den för tusen år sedan? Meningslöst när nu är det enda som betyder något. Det enda som faktiskt existerar.

En ond rygg gillar i alla fall promenaden. Måste skärpa mig och komma ut oftare. Behöver det där dagliga. Allt annat hinns nog med ändå. Ursäkten annars för att inte ta de där promenaderna. Allt det där som skall göras trycker på och drar i en. Låtsasarbetet. Hur man än vänder och vrider på det så finns det verkliga ändå bara där ute efter en stig.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Bra

Försvarsmakten med annons på första sidan av SVD. Vem hade sett den komma?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Slutet

the end text on tissue paper
Photo by Markus Spiske on Pexels.com

Slutet. Jag sitter här igen. Låtsaskontor. Ett år till nästa semester.

Men OK. Faktiskt. Om jag bara får sitta här i lugn och ro ett tag och sakta inse faktum.

Det finns 4366 olästa mail i inkorgen som ledigheten genererat alldeles av sig själv utan att jag behövt röra ett finger. Det mesta är skit. En del viktigt. Annat definitivt läsbart. Det tar ett tag att ta sig igenom dock. Tid som kunde användas bättre. Känns det som.

Har fått ett ryggskott i starta jobba present. Såklart. En mild variant. Kanske är det Ischias. Kanske något annat. Gör ont. Men självförvållat. Sitter man hela dagarna och inte kompenserar för det får man helt enkelt skylla sig själv. Måste bli ändring där faktiskt. Tills dess tror jag faktiskt att jag överlever. Eventuellt.

Mest nöjd är jag nog med att ha tagit mig tid till att sitta några timmar i studion. Tre låtar. Jodå. Tack för den leveransen du som låter mig teckna ned dem. Vem du nu är. Nåväl, de är födda. Låtarna. Jag förväntar mig ingen mer lyssning på dom nya än de som redan finns utlagda. Men det kan ändå vara OK. Kvinnorna måste kanske höja sina röster för att höras. Gamla gubbar, speciellt ocoola, har inget för att ens göra sig det besväret. Nope. Inte ens om de orkat.

Men mycket nöjd med sommaren. Vila. Mycket. Bra. Men ett nytt växthus också. En inmurad stos till kaminen. Beskådat inspirerande konst och besett virkad sjö. Doftat på havet. Pridevecka i Lo(o)s. Återvänt till rötterna. Om man nu har några sådana? Ätit pizza i Furudal, platsen dit dit alla vägar bär. Nope, det är Furudal alltså. Inte Rom. Har aldrig varit annat. Alla vet det. Prova närmaste väg får du se. Åk på. Till sist Furudal. Stanna. Lika bra att ta en pizza om du når hela vägen fram.

Tror jag skall orka ett år till. Men börjar med 92-dagar och tar resten av “arbetsåret” därifrån. Där borta någonstans (nära nu) slutar nämligen låtsas definitivt.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Fredag hela veckan

photo of thunderstorm
Photo by Rodrigo Souza on Pexels.com

Fredag hela veckan. Så har sommaren varit. Känslan. Men idag faktisk fredag. Men ingen skillnad då alltså. Fantastisktkänsla.

Här på kullen grejar man på. Murning av stos imorgon. Way over my head så att säga. Men försöker man inte så lär man sig inte. Lite äntligen över det där. Jag brukar inte skjuta upp det där otäcka utan ta det först, eftersom sådant där ligger och lurar i huvudet också när man inte tar tag i det. Tar energi som man behöver till annat. Kanske fegar jag ur i sista sekund ändå…

Farsans födelsedag idag. Ligger kvar där i almanackan. Kan inte få mig till att ta bort posten. Så hör du mig farsan någonstans där ute i universum så grattis. Fast jag tvivlar på att du har tid att lyssna åt viskningar över alla gränser från jordhållet såklart. Du hade också alltid haft dina projekt som slukade upp hela dig. Arv och stolthet och lite förnyelse är det man är. Ibland inget alls av det där eller bara en, eller två.

Listorna med att göra är hur långa som helst. Det är de alltid. Alla husägare vet väl det. Man får se lite dåligt ibland. Har man glasögon är det enkelt. Man tar bara av dom. Alla listor blir oläsliga. Man kan vila. Men stor del av tiden trivs jag med det där fixandet. Det är gott att göra annat ibland och få pricka av och säga “klart“. Som låtsasjobbare finns där ingen ände på det som skall fixas. Ja och jo och visst, jag skulle lätt kunna hålla tjugo man sysselsatta på heltid. Ja och tjugo man kommer väl ofta med egna idéer så man blir 60/120/200… bara för att klara av den där ursprungliga.

Kretskorten ligger här bredvid mig och väntar. Problemet är att jag har annat som måste göras innan jag kan kasta mig över dom. Tråkigt och det som måste göras först alltså. Men sen… Längtar. Processen där är ungefär densamma i både ansats och glädje som att skriva en låt. Skillnaden är efterarbetet. Låtarna blir de de blir. Kod och hårdvara har mer krav på sig och behöver långt efterarbete som ofta inte ens tar slut. Där finns +10000 timmar och bra mycket mer investerat.

På söndag börjar det igen alltså. Men jag tänker inte ropa hurra i år faktiskt. Skulle kunnat vara ledig en vecka till med lätthet. Till och med två. De som känner mig vet att det inte hör till det vanliga när det kommer från mig. Men nästa år. Nya tag. Jag är säkert lika slut då som innan semestern i år och varje år före det. Åtminstone tills mitt huvud faller ned med en hård duns mot tangentbordet en sista gång.

Nu när hösten kommer så börjar storstaden dra i mig igen. En helg i Stockholm skulle bota det där. Men dylika excesser befinner sig en bit bort från min position här på kullen. Nästa år. Kanske. Eller året efter det. Ja eller aldrig. Klarar mig med alla alternativen.

Hälsingland är den av mina låtar som folk lyssnar på lik förbannat. Antagligen är det Charlies fel annars skulle väl ingen vetat om att den fanns. Inget verk jag är direkt stolt över måste jag erkänna. Fast finns det någon av låtarna som jag är stolt över? Nåja de är allesammans mina barn. Så någon slags faderskärlek finns det väl där ändå. Man får helt enkelt stå för det man gör. Men hur det än är, inget överträffar glädjen i själva processen att göra den “där skiten“. Visst, fanns det gamla musikernätverket, så hade man ringt en trummis, en basist, en gitarrist osv och försökt fått till “bra“. Men nu är det bara jag. Det får räcka alltså. Som oftast måste man nöja sig med det.

Barfota gäller fortfarande såklart. Minst en månad till innan en strumpa åker på. Samma sak gäller sovandet med öppna fönster. Kostnadsfria ljuvligheter. Man får unna sig. Slösa. På det där.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Normalitet

modern art
Photo by Bruno Thethe on Pexels.com

Man får aldrig glömma att det normala är en värld där man inte finns. Ett liv är bara en blinkning i tidens väv.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Till slut så

Samma dag som jag flyttade från Edsbyn försvann det. Så i augusti 1977. Någon dag där var det som bortblåst. Det sociala nätverket. Det där man kontaktar när man behöver hjälp med något. En bil som står stilla någonstans. Som används när man behöver veta “vem som…” Det där som fungerar omvänt också när någon annan i nätverket behöver hjälp med något.

Så när macken inte fungera i Los och man inte har en full reservdunk hemma så står man där. Vad gör man nu liksom?

Jodå man trevar lite. Man försöker lite. Till slut blir det B som blir min räddning. En ren chansning. Han har en dunk stående på sin skoter som jag får vittja på tillräckligt många liter för att ta mig till närmaste fungerande pump. Så iväg mot fungerande infrastruktur kommer vi. Kan fylla tank och tömma konton. Se människorna.

Det är den månatliga resan till Bollnäs som företas alltså. Månadshandling. Inköp av det mesta som behövs för en månad framåt. Idag förutom ett “ton mat“, två glasrutor, en spade, färg, drevgarn och lite annat. Noggrant budgeterat och planerat. Väldigt lite spontanitet fortfarande. Det får komma sen. Längre fram.

Men sushi också. En utsvävning. Man kan få en förträfflig vegetarisk variant där i Bollnäs. Tolv bitar. K är principfast asiat och väljer vatten. Jag som vingligt balanserar på socialismens och kapitalismens smala knivsegg hyllar den senare med en kall cola. Gott såklart. Man kan sitta ute i sommaren. Beskåda mänskligheten. Ett av de stora nöjena i mitt liv. Alla dessa människor. Alla är en bok. Alla är en film. De flestas dag kan bli det där till och med. Och det mest svårförståeliga att alla tänker “jag” där inne i huvudet. Beskådar det som finns omkring dem precis som jag gör när jag sitter där och väntar på min mat. Det är underligt och fascinerande. Sätter fart på fantasin och ger mig längtan efter att skriva. Så många historier det finns att berätta. Så lite tid.

Så jag njuter lika mycket av att beskåda mänskligheten som av att äta den “jävligt goda” sushin. Följet med mannen som sätter sig vid borden bredvid oss och som klagande gnäller över bristen på snabbhet hos personalen och sen förvånat utbrister “men det här såg ju ätbart ut” när maten kommer in. Ja honom kräks jag nästan på. Vill gå fram hälla slutskvätten av kapitalistdryck i huvudet på honom. En översittare. En Fåntrat. Han är säkert moderat också. Allt är dåligt utom hans egna gärningar och de bruna arselen han gärna, och med god aptit, slickar rena för att ta sig uppåt på hierarkiernas branta trappor. Fast egentligen är det väl bara synd om honom såklart. Kan man bli lycklig med en sådan utgångspunkt i sitt betraktande av en omvärld? Knappast!

Men en människa som irriterar och hundra som fascinerar är väl en helt OK utdelning ändå. Nöjaktigt. Maten placerar sig där den skall och vi lämnar stadskärnan lagom mätta, nöjda och belåtna.

Hemma igen återlämnar jag lånad bensin till B och tackar och bugar som sig bör. Tur ännu en gång. Borde väl bygga på de där sociala nätverket. Men hur gör man det när man (låtsas)jobbar nästan jämt. Det hade väl hjälpt om man kört skoter, fiskat, jagat och åtminstone haft en hembrännare i källaren såklart. Åtminstone om man ägt traktor. Fast det där tar jag tillbaks. Stockholmsperspektiv på landsbygdsbefolkning. Det perspektivet är lika oöverensstämmande med verkligheten som det som vissa ger uttryck för när perspektivet är landsbygd mot storstad.

Man får klara sig själv. Fast ensam är INTE stark. Har aldrig varit.

Jag får ihop ännu en till låt. 0-100. Alltså det finns inte en ide heller när jag sätter mig där i “studion“. Några timmer senare så finns det en låt. Var kommer de ifrån? Vem berättar vad som skall finnas i de där låtarna? Vem styr? För inte är det då jag. Det är ett som är säkert. Ängeln i rummet?

Underligt är det.

På söndag startar mitt nya år. Ett (låtsas(arbets))år jag ser fram emot med stora förhoppningar. Nope, jag förväntar mig inga framgångar. Ingen rikedom. Inga applåder. Jag har passerat det där. Tagit mig vidare. Min gärning i “nu” räcker. Jag kan äntligen helt och fullt njuta av att befinna mig i den. Bra han/hon/det/gud kan sätta käppar i hjul nu med sitt lite taskiga sinne för humor. Sjukdom eller död här och nu skulle komma mycket olämpligt. Men över det där styr man inte. Man kan bara önska. Några goda år är allt jag vill ha. Får jag det så är allt bra. Får jag det inte så skall det väl gå vägen ändå. Som det gör.

Men man får leva dagarna som de kommer. Himlen som kan falla ner över våra huvuden. Det kan hända vem som helst, var som helst och när som helst. Men för den skull behöver man ju inte gå och oroa sig för det hela tiden.

Det som sker det sker.
När det sker.
Just nu är allt bra.
Det är där man stilla kan vara.

Typ!

Regnvädersdag idag. Soffa + bok + jag. Unna sig det. Varför inte?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Brunt är inte bäst

Oj. Idag är det varmt. Och skönt. Om man håller sig i skuggan. Vilken sommar liksom. Tiden för regn måste man räkna i timmar istället för i dagar. Jodå. Och ända där borta i slutet på maj får man börja räkna. Fantastiskt! En sommar som man minns dom från som barn.

Återstår i princip en veckas ledighet. Sen skall hjulen dras igång igen. För min del på söndagskväll. K på tisdag. Otäckt avslappnad i hjärnan känner man sig ju. Man får börja försiktigt. Leta upp några differentialekvationer… nej stopp där. Numera är de definitivt utanför min värld. Behövdes en dags återblick för att ta sig dit igen. Det blir nog knappande. Finns några mail (3386) att hantera. Tar en dag. Eller två.

Loos Pride avslutades igår. Fick ingen förfrågan om att göra någon Loos Pride låt (såklart) men släpper två låtar ändå. Visserligen har de inte med Loos Pride att göra men den ena “Olika Är Bäst” har väl en viss anknytning (osökt) ändå. Låten bär dessutom på ett solo som definitivt blir en musikklassiker förstår ni. Det bästa jag åstadkommit. Borde väl lagt en smiley där men förutsätter att mina läsare är intelligenta nog att addera en själv. Den andra låten, “Brunskjortor” är hetsigare. “Otaktigare” som sig bör. Dyker väl upp på en streamingplattform nära dig endera dan.

Annars är det all time low på Spotify igen. Sådant man får leva med. Dock inte här på bloggen av någon underlig anledning. Det där påverkar såklart inte min lust på något endaste litet sätt. Befriad.

Nu skall jag ta mig ann tanterna här inne på kontoret. De skulle egentligen planterats om i våras men det han jag såklart inte med. Så det får bli dag istället. Ni anar säkert vilket tjatter det blir hör på kullen idag alltså. En del skall klippas kort. En del skall permanentas. Andra vill bara vara som de är. Men ny jord får de alla. Då ler de.

Naturligtvis sker även denna aktivitet utomhus.

I skuggan.

Jodå!

Liksom

Categories
Betraktelser & Berättelse

Smakprov

Jag har ett gäng skribenter jag följer och gillar. Du kan hitta dem alla här nedanför i bloggen. En är HighInHighValley skriven av Magnus Trogen med ursprung i de här trakterna. En ordens självklare mästare.