Categories
Betraktelser & Berättelse

Grufvan där på andra sidan

Jag brukar vinka lite till Gruvan där på andra sidan dalgången när jag under min tandborstningsmorgonrunda passerar “biblioteket“. För mig är Loos Grufvan ett monument över vad många kan åstadkomma tillsammans. För när det här startade var samarbete så självklart för hela byn. Alla ställde upp. Och jisses vilket projekt man lyckades åstadkomma och köra igång. Finns en lärdom där såklart. Tillsammans kan man göra storverk.

Epilog: Tandborstrundor utföres här för att jag inte orkar stå still och borsta gaddar. Blir synnerligen uttråkad av det. Så ser ni en gammal ocool gubbe vanka fram och tillbaks på en perrong i väntan på tåg så är anledningen densamma och han som vankar är antagligen jag. ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Årtionden

black and white photo of clocks
Photo by Andrey Grushnikov on Pexels.com

Äldste sonen fyller trettiofem idag. Helt ofattbart såklart. Det känns ju som alldeles nyss man åkte hem i bilen från BB med honom i den där “bärgrejen” och man undrade hur i helvete man skulle klara av det här. Alltså att bli förälder. Inga kurser ges ju för sådant. Man förväntas helt enkelt att klara av allt som har att göra med en liten varelses överlevnad att göra utan föregående träning och slutprov.

Men jag tror det gick tydligen ganska skapligt ändå. I alla fall är han en fungerande ung herre som andra fungerande unga herrar där i Uppsala idag. Har sitt liv. I med och motvind såklart, som det alltid är att vara en av de levandes.

Det är i betraktandet av omkretsen på träd som man lekte vid som ung och i sina barns ålder som man inser att man själv är på väg ut ur tiden. Också det som det skall vara. Det är helt rättvist och exakt samma för alla. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har. Ditt liv är ändå utmätt. En dag finns ingen av oss.

Fast ändå går man ju inte och tänker så om dagarna. Tiden rör sig framåt och man med den. Men om det finns saker man verkligen vill göra så är det såklart nu man skall ta sig ann dom. Beta av sin bucketlist. Ja och jag har många kamrater i min ålder som gör just det. Det har nog aldrig funnits en pensionärsgeneration som haft det så bra, och som tagit för sig så bra av det goda. Bra tycker jag. HURRA rent utav.

Men jodå, det finns några få också som jobbar på. Tillsynes i jobb som inte borde vara sådär otroligt upplyftande. Men vad vet man. Kanske är de det. Men tyvärr tror jag att det oftast handla rom pengar. Pengar “till sen“. Han/hon/det/gud burkar dock ha en härlig humor när det gäller det där “sen“. Trollar bort det helt enkelt. Tjoff! Borta! Sen står man där när det är för sent.

Jag tror på “nu“. Har alltid gjort.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Hälsingetoppen

a man raising his hands while holding mallets
Photo by Karolina Grabowska on Pexels.com

Hälsingetoppen. Hälsingetoppen igen. För att Hälsingland är bäst. Nåja bra. Lika bra som alla andra landskap. Musik förenar. Splittrar inte. Det skall man tänka på när man tittar på den här listan.

Spellistan finns som vanligt här. Spelas lämpligen upp scramled/slumpvis för att få den bästa upplevelsen.

Nya hjältar

The Hollow Pines – Från Mo, Söderhamn.
Fri – Från Söderhamn.

Stort tack till Edvin Karlsson för tips.

Disclamer: Det här är ingen tävling. Det finns ingen första eller sista plats. Bara Hälsingemusik ordnad efter hur mycket den spelas på Spotify. Enkelt eller hur?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Pluff. Poff. Tjoff.

Till och med jag måste ju uppskatta snön lite på kvällen när jag är ut och hämtar posten som jag helt glömt bort. Det kommer nästan två decimeter igen. Pluff. Poff. Tjoff.

Men tystnaden är såklart underbar. Knarret under fötterna likaså. Riktig vinter är det ju. Men ingen skillnad mot varje annat år här.?Fast det hade gott räckt med några dagars vinter för mig. Alla de andra blir repris.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Fettisdag

Semeldag. Fettisdag. Nationaldag. Också de som normalt inte äter semlor i mängd tvingar i sig en idag. Ja avarter som vanilj choklad och annat (äckligt) går också i. Försök till förnyelse skall väl uppmuntras. Stillaståendet är döden. Fast perfekt ÄR svårt att förbättra. Semlan är väl så nära perfektion man kan komma. Fulländad. Kronan på utvecklingen. Gud och Jesus på samma gång. Nåja avbildningar som går att äta. Som katolska chokladjesusar på korset för den troende.

Skulle jag flytta utomlands så var det väl knäckebröd och semlor som man skulle sakna.
Men de går ju att baka.
Fast det tycker kanske inte min maka.

Så man fick åka hem igen…

Men sant är det. Kalles kaviar, hårdmacka och semlor.?Ja Kalles går ju bort för en vegetarian som jag då såklart.?Men finns i tångkaviarvariant så inga problem där. Smakar bra den med.

Men semlor har blivit kopplade till en speciell person i hög grad här i huset. Jan Persson från Järvsö. Janne. Backa-Jan. Världens snällaste människa. Men död nu.?Saknad så att det gör ont. Speciellt en sådan här dag.

Det är några år sedan. Strax före jul. Janne ringde på dörren. “Hej“. Jag kände inte honom alls. Men han berättade att han läste min blogg med stor glädje och ville lämna en flaska whisky. Så vi satte oss och fikade en stund och jag fick en fin flaska whisky av honom. En bättre sort än de billiga sorter jag normalt lyckas samla ihop några slantar till.

Någon månad senare ringde han på. Nu hade han en låda semlor med sig. Jag satte på kaffe såklart. Janne var en stor kaffedrickare. Lädergom. En het kopp med kaffe åkte ner i strupen med en klunk eller två och öppen strupe utan att lämna minsta brännskada eller sveda efter sig på sin väg ner till en längtande mage. När han druckit tre muggar hade jag druckit ur halva min. Fick ofta sätta på en kanna till. Visserligen fuskade han och hade mjölk i sin. Men gammal bonde så mjölk cirkulerade väl i blodomloppet sen barnsben.

Janne hade diabetes men en semla mumsade han i sig mellan kaffekopparna. Jag tog två. Det var alltid viktigt att också K skulle ha en. Han litade väl inte riktigt på min glupskhet så det upprepade han gärna en extra gång innan han gick för att fara hem till Järvsö igen. Jodå K fick också en.

Så där fortsatte det. Under semelsäsongen dök Janne upp med en låda semlor med jämna mellanrum. Andra gånger på året med en whiskyflaska. Någon gång med fem påsar Vic’s Blå. Jag försökte förklara att inget av det där behövdes. Han kunde gärna hälsa på och få några koppar kaffe och en pratstund ändå. Men på det örat lyssnade han inte. Han visset väl att vi inte hade det så fett här i huset. Ja och han gillade en del av mina ord i bloggen.

En höstdag vet jag att han ringde till vårt lokala bageri tidigt på morgonen (vi pratar fyratiden) och försökte få dom att baka semlor men det gick man inte med på. Det blev han sur över. Muttrade om “dålig service“. Ville överraska med semlor “off season” såklart. Skoja till lite i den mörka höstliga tillvaron.

Det fanns ingen anledning till allt det där som Janne gjorde annat än att han var en snäll människa som råkade läsa min blogg. Och det är så jag minns honom. Som snällheten personifierad. Det går inte att komma nära en semla utan att jag tänker på honom och den glädje han kom med. Främst som den person han var.

En vår beställde jag en bok om grillning eftersom jag visste att han hade snöat in på det. Vi hade inte träffats på ett tag och jag tänkte jag skulle ge/skicka den till honom på hans födelsedag i juni. När jag letade upp hans adress så fick jag reda på att han var död. Han hade fått en andra stroke en dryg månad tidigare. Märkt av en han fick något år före det så blev den för mycket för honom.

Janne hade nog ätit en semla idag också. Gärna hetvägg såklart. Men jag vet inte om man har semlor där han är nu. Kanske bryr man sig inte ens. Fast ett paradis utan semlor kan väl ändå inte kallas ett paradis… Men för mig är han och semlor alltid sammankopplade. Jag ler och får en tår i ögat varje gång den där kopplingen sker. Men känner mycket stor glädje över att fått lära känna denna man som är den snällaste och mest osjälviska människa jag träffat i mitt liv.

Jasså du är ute och törgår” brukade han säga om han stod här utanför och väntade på att jag skulle komma hem från min dagliga promenad. Att vara ute och gå utan ett ärende alltså. Det bondska praktiska låg närmare för honom. Men beskrivningen är ju suverän såklart. “törgå“.?Säger precis allt. Men det var så han var. Det förekom inget slingrande och inga omskrivningar.

Idag tröstar jag mig med en semla.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Hopp

person hand reaching body of water
Photo by Lukas on Pexels.com

Det enda hoppet om ljusning just nu är semeldagen imorgon. Fast nu när Backa-Jan inte är med oss längre så är väl det också ett fåfängt hopp. Annars kunde man vara säker på att han dök upp med en påse eller låda som var fylld med läckerheter. “Karin skall ha en hon också…”. Fast å andra sidan blev det semlor i plural i helgen så jag har inget alls att klaga på. Ja utom på “hoppet” då som verkar ha försvunnit all världens väg.

Det känns som en resa långt bort till en stad som man aldrig varit i skulle vara den enda möjliga lösningen för att återfinna “hoppet“. Ibland är det liksom det enda som hjälper. Att ge sig iväg. Se och upplever något annat. Hämta kraft ur det okända.

Fast måndag är det ju. Den bästa av dagar normalt. Försöker intala mig det men just denna måndag hjälper inte ens det.

Noterade att flera personer lyfte och hejade på Engmans Kapell under lördagen utan att de ens hade hört låten.?En skitlåt som förtjänade den där jumboplatsen för att det var och är just en skitlåt. Nope det innebär inte att Engmans är ett skitband. För det är dom inte. Inte människorna det består av heller som är mycket duktiga musiker. Men låten, om man nu ger sig tid att lyssna på den, är en kalkon och inget annat. Nu hör jag de sura spyorna – “men dina låtar då, är de bättre?“. Nope, säkert inte. Men det har inget med saken att göra.

Fast av det där tappar jag helt förtroendet för mänskligheten. Fyfan för mänsklig dumhet! Inte ens kommunens musiker vågar säga sina innersta tankar om skitlåten med någon slags missriktad kollegialitet. ALLA (utan undantag) jamsar med. Blir en del av en mänsklighet man känner missmod över, eller kanske är de bara fega kräk som vanligt.

Skit samma. Fast det går liksom inte riktigt att kasta av sig dumhetens gegga. Den liksom klibbar sig fast i hjärnan på en sådan som mig som nyblödd kletig kåda.

Kanske är lösningen att gå upp för trapporna, lägga sig i soffan, och somna in. Ligga där och hoppas att världen är bättre när man vaknar upp igen. Men sannolikheten… låg på sin höjd. Ännu mer troligt helt obefintlig.

Fast sökande efter “hoppet” då. Men man skulle kunna städa kontoret. Det behövs. Eller skruva ihop en dator.?Ja eller bara fortsätta att sitta här och stirra…