Om man bortser från VSCP Works som är det jag skall jobba med resten av året (antar jag) så är nu all gammal kod portad till ren c/c++ utom bootloadern. Skönt är bara förnamnet.
Målet med VSCP Works qt är att ha ett verktyg som kan hantera VSCP event på alla transpor medier som stöds. Ethernet (raw), tcp/ip, udp, multicast, rs-232, rs-422, rs-485, mqtt osv. Ingår gör också en allmän can och mqtt klient som jobbar fritt från VSCP. Kan köras på Windows, Linux och Mac
Just här och nu så känns det där gött att få köra igång med. Men om ett halvår är jag säkert urless. Det mesta är ändå gammal kod som skall skrivas om här också. Men med lite nytt tänk ändå som lyfter.
Vårens andra huvudprojekt är att komma igång med hårdvaran igen. Måste bara spara lite pengar innan jag kan komma igång riktigt där. Men målet är klart. Ny spännande saker är på gång.
Inte illa av en pensionär tycker jag. Men det är ju jag det. Part i målet liksom.
Man sitter här. Vinden ylar utanför fönstret helt utan anledning. Kattmatning, frukost, dusch, sotning av Hulk och annat smått och gott avklarat. Rutinmorgon. Inget mer.
Men jag ler fortfarande när jag äntrar kontoret på morgonen. Har gokänsla i magen. Jag tror fortfarande att jag kommer att förändra världen. Att ha den känslan inom sig och möta den varje dag är såklart en ynnest. Eller kanske handlar det mest bara om att bestämma sig. Acceptera läget och njuta av det man har. Förnöjsamhet.
Att jag sen skall dokumentera hela dagen och att jag inte direkt är förtjust i arbetsuppgifterna är en annan sak. Om allt man gjorde i livet vore lustfyllt var skulle man då hitta de riktigt bra dagarna. Berg och dalbana behövs för att uppskatta det som man bör uppskatta. Var kommer rollercoaster från egentligen? Eller berg och dalbana för den delen? Vem var först? De lekfulla Tyskarna?
Fast låtsasjobb som jag brukade kalla min dagliga syssla förr stämmer väl idag också. Fast inte riktigt ändå eftersom det väl per definition är riktigt jobb nu när firman är igång igen som förr. Låtsasjobb är det väl ändå. Läkare och sjuksköterskor, sophämtare och sådana behövliga personer är väl de enda som utför riktiga jobb. Vi andra bara låtsas och försöker se viktiga ut. Säger att vi förändrar världen. Fast det är dom där som skapat och underhåller den dag efter dag.
Kollade upp det där med berg och dalbana. Ryssarna var tydligen först. Snö och isvariant. Sen fransmännen såklart. Den första riktiga. Teknik och fransmän är sammankopplat. Vi nordbor glömmer bort dem allt för ofta. Här ägs ju fransk bil så jag känner närhet till det där hela tiden (och känner avigsidorna (som faktiskt mest är myter dessutom)). Men på open source scenen ser man mycket bra franskt, detsamma på hårdvaru scenen. Musik också. Men dom slår sig inte lika mycket för bröstet. Gör bara. Levererar. Sympatiska. Tror det har med den goda osten att göra…
Alla verkar tro att nu efter den här säsongen så är det klart med den här pandemin. Ja precis som det var i höstas när allt var klart fixat och avslutat också. Men tillåter jag mig att gissa (som alla andra amatörer och proffs) så är det inte slut “förrän den feta damen sjungit klart”. Det brukar ta ett tag enligt min erfarenhet. Men i det där har jag gärna fel. Muterandet tar inte slut. Varför skulle det det? Virus vill “leva”.
Förresten. Om jag var en utomjordisk högre intelligens som skulle ta över jorden så vore inplantering av ett virus den perfekta vägen att gå. Inte ett enda filmiskt skjutvapen behövs.
Finns säkert dom som tror på det också. Att det är så på riktigt alltså. Eller han/hon/det/guds straffdom. En tredjedel av Edsbyn gör det säkert. Den religiösa delen.
Själv tror jag mest på den där mRNA släktgrejen. Att vi nu är släkt nu alla som tagit mRNA vaccin. Visserligen bara delvis sann eftersom mRNA’t är syntetiserat som används. Men ursprunget mina vänner. Vi är Holländare hela bunten. Åtminstone jag skall kräva att få delta i nästa Holländska val. Ja och börja äta Ollebollen till nyår.
Såhär ser det ut i Gävleborg just nu
Allt är åt helvete skulle man kunna tycka. Fast det är det såklart inte. Det finns hopp. Tänkl på berg och dalbanan. Går det upp så går det ner. Ja och sen upp igen efter att 08-orna haft sportlov. Men naturlag det där ju. Inget man gör något åt i brådrasket.
Ha nu en riktigt fin dag. Fast tänk på att den här dagen kanske är din sista dag i livet. Lev den därefter.
Dokumenterar och det är inte kul. Synd om mig. För jag måste sitta flera dagar till med det här. Men får man till kod så följer alltid dokumentation. Sen på det installation. Straffrundor heter det i skidskytte. Men man borde egentligen fått tårta istället när man är “klar“. Kan man då tycka.
Är man ett team så lämnar man såklart efter färdigt moment över till nästa i kedjan. Ljuvliga tanke tänker alla som sitter själv. Men det där innebär såklart att man tappar kontrollen också. Men nyttigt. Dessutom kan man hoppas att den som tar över är sugen på uppgiften och därför gör ett bättre jobb än man själv skulle göra. Dessutom är man blir man själv sugen igen när man får starta med nya uppgifter. Win-win-win hela vägen till banken. Eller vart man nu skall.
Men är man själv så finns då alltså inte det där alternativet att tillgå. Man får knega på.
Författare som får frågan hur man blir en bra författare säger alltid utan undantag att man måste skriva varje dag. Utan undantag. Det finns ingen genväg där. Detsamma gäller såklart om man vill bemästra ett instrument eller lära sig koda eller löda elektronik eller vad det nu är man vil pyssla med. Man får försöka och försöka och försöka. Det räcker inte med att tänka tänka tänka. Jo om man vill bli bra på att tänka såklart. Fast en oprövad tanke är väl inte mycket att ha. Det är därför en sådan som jag har många sådana. Jag har massor av allt som inte ger pengar, prestige eller ära. Noll av resten.
Sen finns det alltid dom som på något konstigt sätt får en talang med sig i generna. Dom kan liksom på första försöket. Har dom sen energin så är dom här människorna svårslagna. Men de flesta blir bortskämda eftersom de har så lätt för sig att vi vanliga knegarna till slut kör om dom ändå. OM det knappas på. Tränas på. Skrivs bokstav efter bokstav efter bokstav,
Hårt arbete är mer värt än talang. Tur (och kontakter) mer värt än båda.
Köper inga semlor med mig idag. Det är ett undantag från regel nr ett som heter “glufsa i dig om det går, imorgon kan du vara död och då är det slutglufsat“. Men idag avstår jag alltså. Troligen har jag Covid-19 jag också för aldrig tidigare har min karaktär räckt till för ett dylikt beslut och avsteg. Det har hänt att jag har haft ett tom skafferi, tjugo kronor på fickan och en vecka till lön, och med den in insikten passerat semlorna, men sen återvänt när jag inventerat det gamla brödet till halva priset och hämtat ett paket semlor för att jag inte kunnat motstå. Resultat: Svält resten av veckan. Men nu hade jag till och med kapitalet. Underligt var det.
Fast ibland är det viktigare att rädda själen än att rädda magen. Det vet alla som någon gång upplevt fattigdom.
Men den här undanflykten i att skriva blogg måste få ett slut om jag skall bli av med det där dokumenterandet. Så hej och hallå så länge.
Vägen Los-Voxna pre sju på morgonen. Mörker. Vaksam. Älgredo. Tänk att jag har pendlat här i flera år fram och tillbaks till Alfa över dan efter de här vägarna. Många mil. De flesta sitter fortfarande kvar på bilens mätare som nu närmare sig 40000 mil. Jodå i bilen också.
Men mins när jag når Lobonäs att jag nog faktiskt har sett levande varg här. Strax innan Lobonäs så såg jag en gång fyra eller fem hundar som åt på något vid vägen och rusade till skogs när jag kom med bilen där på morgonen. Insåg senare det orimliga med fyra fem hundar sådär mitt i skogen. Troligen var det varg. Men för mörkt för att veta säkert.
Men under åren av pendling så var inte det där något problem. Man satte sig i bilen och körde. Antingen i riktningen mot Alfta eller åt andra hållet. Nästan alltid i mörker.
Inga problem idag heller. Man hittar tid att tänka på. Som om man inte hade det annars liksom. Men annorlunda tankar uppstår när man sitter i en bil som färdas i mörkret. Bosättningarna fascinerar mig. De större Samuelsfallet, Lobonäs, Mansjön, Lövriset för de vackra namnen. Samuelsfallet finns de ju också en känslomässig koppling till. “Tjena farsan” får man utropa när man åker förbi. Men sanningen var väl att både morsan ch farsan hittade ett paradis här. Men det är många år sedan nu. Platsen lämnar dock aldrig hjärtat. Helt säkert så.
Fasst det är de andra bosättningarna som fascinerar idag. Ett hus efter vägen. Står där ett hus kan man nästan vara helt säker på att det finns ett till i närheten. Folk vill bo nära varandra. Vill umgås. Jag sitter där i bilen och undrar om de hade fester tillsammans. Åkte de samman på julotta. Dansade på midsommar. Antagligen. Det hatades inte som det hatas nuförtiden. Grannstridernas tidevarv som vi lever i nu. Åtminstone kan man dra den slutstsen av läsandet på olika byggforum.
När jag åker förbi Edsbyn funderar jag ett tag om jag skall svänga av efter minnenas alle’, Långgatan, men jag styr rakt fram. Åker förbi. Hittar inget värt att svänga av där för längre. På något sätt är det en stor sorg. På andra sätt en av de skönaste friheterna man uppnått. Men visst. En del av ens hjärta ligger kvar där också i den där byn och skräpar. Bitar man aldrig orkade böja sig ner och ta med sig när man drog.
Kyrkogården. Borde väl stanna och plocka in lite lyktskräp. Men nöjer mig med att säga “halloj” till alla döingar från bilen. Morsan och farsan, mormor och morfar, Kalle och Lilly. Anders. Lars och Lars och Lars. Jompa. Hasse… Finns såklart ingen chans att komma ihåg alla som ligger där. Ännu fler på andra ställen.
Hämtar mat. Smidigt. Parkera, sen hämta välpackade kassar. Nästa steg i det här som kommer slå hårt mot landsbygden är hemleveranserna. Finns såklart i städerna. Men landsbygden har mest att tjäna på det givetvis. De små affärerna är de som har mest att förlora på det å andra sidan.Men precis som med annan service blir det där bättre än det var tidigare om man bara vill erkänna att det kan bli det.
Några småärenden till sen sitter jag här. Hinner med att spela in en låtide’ i telefonen efter vägen och nicka till lite i en parkeringsficka. Men annars gick väl det där bra.
Nu alltså bunkrade för en veckas karantän. Håller man sig frisk så blir det alltså ingen skillnad på något endaste dugg för min del i det här. Den eviga karantänen, det är jag det.
N. har tagit positivt Covid test. Febrig och allmänt krasslig yngre man nu. Hoppas bara att det hela håller sig på lagom och mild nivå. Så Covidkarantän i huset nu en vecka. Undertecknad är dock negativ fortfarande. Men snorig. Ja den enda gången alltså som negativ är bra och inte dåligt. K hemma och jobbar en vecka hon med. Prya som en pensionär är melodin. Liksom.
Men i mitt fall är det ju inte stor skillnad egentligen. Jag träffar ändå inga människor. Skall fara iväg och hämta ut lite förbeställd proviant imorgon (utan att träffa en enda människa) så att vi klarar oss tills ut och spring runt i världen klockan ringer igen. Godis och chips alltså. 🙂 Nåja lite mat och sådant också.
Var jag Amerikan så skulle jag skrivit “Be för oss” här nu så som dom gör där borta stup i kvarten. Dom är ju hårt inne på det där ju. Kä’nns främmande i ett modernt land som Sverige. Själv sparar jag sådant där till dödsbädden när varenda en, sent omsider, säkert också jag, blir religiös.
Jag försöker att säga till på skarpen. Ja. “LÄGG AV!” säger jag faktisk. Rent av skriker. Men inte tar det slut inte. Det knorras. Så in ihelvete knorras det. Ja frågan är om det inte suger också. Skit också. Har inte tid. Måste nog ändå gå upp och äta.
Så är N sjuk. Feber, frossa. Det bokas tid för provtagning och hoppas på negativa resultat, den enda gång man hoppas på det negativa. Jävla pandemi. Trött på det här nu men det blir alltid värre innan det blir bättre. Där hoppas man såklart att man har fel.
Själv är jag lite snuvig och hostig. Men det är normaltillståndet så det bokförs inte på den sjukes konto. Kol eller astma eller gammal gubbe syndrome. Inget av dom oväntade.
Fullmånen hänger där över sopbilen när den plockar upp soporna. Det är ändå något visst med den där fullmånen. Jo, galenskapen kryper närmare ytan. Men hos en sådan som jag ingen stor skillnad då såklart, det är bara som från vilken dag som helst i de inte helt normalas land.
Vaknar tio över ett i natt. Har ?ovit en halvtimme. Men tror det är morgon. Men får avbryta uppstigningen. Somna om. Händer titt som tätt nu för tiden. Ingen ordning alls på inbyggd biologisk klocka tydligen. F.ö. är det ett jävla vaknande numera under nätterna. En timme åt gången gäller tydligen numera i sovandet. Tröttande. Det kunde vara värre. Man kunde somna och aldrig mer vakna upp.
Fröfirmorna öser drömmar över oss. Stora saftiga tomater. Ljuvliga gurkor för sallader och inläggning. Blommor med färger och prakt som bländar. Jo det suger till i den där odlartarmen. Och det börjar väl bli dags att förgro lite tomater åtminstone. Resten får nog vänta ett tag till. Blir säkert smockfullt på alla bord i år också. Snigelmat.
Men tänk att vi närmar oss februari. Förra året swishade februari bara förbi. Det var som att åka kälke ner för den brantaste backen. Ingen konst och hej vad det går. Sen var det väl lite segare tider efter det. Som vanligt. Men från mars och framåt, när kåta talgoxar börjar sjunga i träden, så svallar också blodet hos mig och tillvaron känns flera snäpp bättre. Under januari och februari däremot, då finns bara jobb som tröst.
Fast med större marginaler så känns såklart tillvaron annorlunda också. Lever mig igenom den här vintern med ett lugnare sinne än på många år. Det är en otrolig ynnest att ha det så. Jag känner en stor tacksamhet för det.
Fullmåne förresten. New York tar till sig den ser jag. Till och med jag känner att det är något speciellt med en fullmåne över New York. Antagligen alla amerikanska filmers fel. Skall nog uppleva det en dag. En vandring i stadens farligaste med nedgångna delar i fullmånens ljus.
