Categories
Betraktelser & Berättelse

Den okoncentrerade hypnotisören

Okoncentrerat dag tre. Gillar icke. Icke alls. Men får ta det för var det är. Jag har i alla fall fått lite gjort ändå. Fast inte fått till mycket till kod. Där är det bara lidande. Fullständigt lidande.

Men nu. Guldnogat och Vicks Blå och lite kaffe. Alltså, det finns hopp. Biter inte det vet jag då rakt inte vad som skall till.

Men har ju alltså möblerat om. Det sätter sina spår. Jag behöver det där totala lugnet omkring för att sjunka in i kodarkoncentrationen. Telefonsamtal, prat och ommöblering passar inte in i det där. Och nej, en krånglande hulk bidrar inte heller.

Chili mot ångest testas kliniskt. Tanken är att man skall få annat att tänka på när man inmundigar sin chili och ångestattacken kommer. Nu har jag normalt ingen ångest men kanske hjälper det där också mot okoncentration. Får väl ta till det om inte godisinköp och kaffe hjälper. Testa.

Läser om hitmakaren i Ljusdal. Jodå. Blir såklart avundsjuk. Drar in stimpengar. Men säljer mig såklart inte så lätt och definitivt inte till slagerträskets fjollor. Men pengarna tar jag alltså gärna. Det där går såklart inte att få ihop. Lika lite som hårdrock och dansmusik inte gjorde det på 70-talet. Sen krävs det såklart talang för det där också. Alltid är det något.

Stimpengar har jag ännu inte sett till några. Fast har visst tjänat ihop i alla fall några outbetalningsbara ören. Alltid något. Men dagens lyssningtakt blir det inget stort arv för barnen den dag det där betalas ut. Sorry kids.

Någon hypnotisör känner jag inte och har aldrig känt. Men visst blev åtminstone rubriken bra i det här inlägget?

Nåja.

Men jag måste väl försöka kasta mig in i det där kodandet. Editor och debugger står där och blinkar. Det finns liksom ingen ursäkt alls för att inte köra. Känner liksom hur den nionde Vic’s Blå tabletten som ligger och smälter i därför avsedd mun tar mig till nya höjder. Det finns alltså hopp. Så tjing så länge. Ja, så kan man väl säga. Också en bit in på 2000-talet.

Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Trendbrott: Fler flyttar ut på landet igen

https://www.svtplay.se/video/32674199/morgonstudion/morgonstudion-26-okt-06-00-3?position=3053&id=8yEX2bp

Och Los och Ljusdal får vara med på ett hörn. Tänka sig.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Datorljud

En överbliven bilstereo, ett par högtalare från skroten tagna från en bergsprängare, en 12V adapter. Bästa och mest prisvärda datorljudet såklart.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Spräng skiten!

photo of fire during night
Photo by Torben Bühl on Pexels.com

Fast vid närmare eftertanke…. låt bli. Det skramlar så förbaskat.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Varma fläcken

Varma fläcken är såklart verksam också under tider utan snö. Skam vore det såklart annars.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik

Kodarmusik

För så är det ju här med. Hur är det för dig?

Categories
Betraktelser & Berättelse

En knöl på en knöl

man doing hand stand on mountain
Photo by Sam Kolder on Pexels.com

Magnetkamera. Negativ. Positiv för mig. Knöl. Bara fettvävnad. Jodå. Det har man ju mer av. Tack för det liksom.

Det negativa svaret är brev ett. Ja positivt för mig. Brev två är en tid för vaccinering. Säsongsinfluensa vaccin. Gratis. “För dig över 65“. Vi har känsligare hjärta och lungor i vår ålder. Så står det. Jodå. Man blir nästan förbannad. Så känns det minsann inte. Men räknar man efter finns såklart inget att argumentera om. Det där tillsammans med seniorrabatt på ICA och rabatt inom kollektivtrafiken tar nästan kål på alla självkänsla. Men gratis är gott. Så naturligtvis tar jag det där vaccinet. Fast lite under protest.

Okoncentrerad dag fram till hit. Irriterar mig. Som varje gång. Vill dyka ner. Hela vägen. Hela jag. Uppfyllas av det jag jobbar med. Men alltså inte idag. Men kvällen kvar. Morgondag. Mer vecka. Man hoppas på den tiden istället. Tänk om det kom en dag när allt det här försvann. Vad fanns kvar av mig då?

Men jag har såklart offrat saker för det här. Socialt umgänge. Mer. Annat. Mycket. Men folk har ändå antagligen aldrig sett mig som en sådan där trevlig människa. Ingen skada skedd alltså. Jag hade ändå hamnat här. Utanförskapet här i Los är perfekt. Landsflykten.

River den röda packbänken. Den där det packats så många saker. Kryddor och tre också. Många påsar. K. Men behövs inte mer. Bygger en liten istället. Senare. I det som var kallställt förr. Hörnet där den stod tänker jag själv ta i besittning. Finns nämligen ett synnerligen varmt element där. Ja och här, i mig, finns en synnerligen frysande person. The perfect match.

Fast fryser gör ingen här i huset just nu. Mycket varmt. Tändelementet på pelletsbrännaren trasigt nämligen. Försöker balansera körningen så att den inte behöver tända alltså. Resultatet är ett mycket varmt hus. Men för mig som är en fryslort, inte för varmt, såklart. Fast egentligen är det ju det såklart. Men ordning mot slutet av veckan. Bör dyka upp reservdel då. Sexhundrasjuttiospänn.

En dag när jag blir rik skall jag ha ett tändelement som bara ligger där i reserv i en lätthittad låda. Våta drömmar för gamla gubbar som bor i stora gula hus på tämligen små kullar.

ETMGIESGHPEK

En Tämligen Misslyckad Gubbe I Ett Stort Gult Hus På En Kulle.

Går det bygga några spännande ord av det där?

Antagligen.

Mer än så är det väl inte med ett liv.

Ingen ide att inbilla sig annat.

Man måste bara veta att jag har ganska små problem med just det där.

Vore såklart värre om man inte insåg sina nederlag.

Men ljuset är tänt här bredvid mig. Några kompileringsfel lyser rött på skärmen som står till vänster. Ja och gubben, han är visserligen lite “knöven” men lik förbaskat rätt sugen. Jodå. Faktiskt. Så dags att ta tag i det där. Några timmar till. Sen sova och hoppas på morgondagen. Att den innehåller en oknöven gubbe i stort gult hus på kulle i Los. En som därmed är sugen.

Liksom.

psKnöven” är Ovanåkersmål för att må (lite) dåligt. Ni vet förkylning-på-gång känslan sådär. ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Det som räcker

top view of valley near body of water
Photo by Pixabay on Pexels.com

Det är OK här. Inte många bryr sig om den saken såklart. Men så är det lik förbannat. Jag är nöjd. Räcker för mig.

Jag undrar i en stilla undran om man kan komma ner till noll lyssnare på Spotify. Vore inte det något att trakta efter för en underdog? Fast kanske är inte den där siffran ens nästan intressant. En del siffror är bara ett nummer och inget annat.

Men varmt i studion nu så givetvis suger det till i magen. För jag gillar ju det där. Det kan inte hjälpas. Inget där görs för någon. Inget där kräver input utifrån för att bli värdefullt. Där är jag och bara jag. Så allt är gott. Också när den där siffran står på elva och är i sjunkande.

Just nu är det förresten ingenting alls i mitt liv som kräver input utifrån för att ha ett värde. Känner förvåning över det. För nog fan har jag sökt bekräftelse i livet jag med. Alldeles för ofta faktiskt.

Läser att det har sålts fler vinylskivor i USA än CD förra halvåret. Men såklart. Vem fan köper en CD nu för tiden. De som köper vinyl är de där prylgalningarna. Inte fan är det musik man är intresserad av då. Samlande kanske. Ägandet av “the thing“. Men musiken. Musiken är de facto det där som låter. Allt det andra är bara bärare av den. Man kan inte komma från det. Sen får folk köpa så mycket musik på vinyl dom vill för min del. Plats, papper och några gram färg. Alltsammans går väl att återvinna.

Förresten fiber är ju också bärare av musik. Man kanske skall börja samla på fiberkabel. Dom mörkgröna kan nog bli riktigt värdefulla en dag. Sitta där och sortera, dofta på samlingen och minnas tider från förr sen på något ålderdomshemmet som jag aldrig egentligen når fram till.

Men här och nu börjar min vecka. Folket, människorna, gör såklart det de vill. Jag är väl bara en till i det där släktet. Slutsat. Jag gör också det jag vill. Finns ett lugn i det. Åtminstone kanske.

Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lördagsdansen

Nickelmonumentet. Foto_ Karin Hedman

Vinter. Det är det väl nu. Vi bär i alla fall in pellets K och jag. Som det brukar vara. En gång i månaden. Hela långa vintern. Något vi gör med glädje såklart. Det är toppen. Hulken behöver varje säck. Huset med. Är huset nöjt så är vi också nöjda. Enkelt liv.

En normalvilla gör av med ungefär 25000 kwH på ett år. Det här huset slukar 90000 kWh på ett år. Lite kämpigt det såklart. Med aktivt företag halverar man den där pengen. Men mycket ändå. Ändå blir det en väldigt liten nota i slutänden om man jämför med att bo i en helt vanlig lägenhet i en större stad.

Men vi skall angripa det där också nu. Först spara till bil. Sen spara till ny panna. Ger den den hälften av den ökning i verkningsgrad som utlovas betalar en ny panna tillbaka sig på tre år. Ingen tvekan på att göra en sådan investering då såklart. Men med mer i plånboken går det såklart att göra saker med det befintliga också. Det är underligt, men för att spara pengar måste man ha pengar.

Men helg. Skönt. Lite mosig så jag behöver vilan. Sover på soffan på förmiddagen. Återhämtningen. De där timmarna under veckan som jag borde ha sovit tar jag då. Effektivt. Skönt. Nödvändigt.

Nio dagar kvar. Borde känna ett lugn. Men det är lite som en landning med ett flygplan. Det kan gå åt helvete ända tills man passerat tullkontrollen. Känner alltså minst av allt ett lugn. Snarare en stor stress. K med. Skall bli skönt att nå dag noll. Därifrån gäller det bara att förstå att nytt liv gäller. Ett liv där varje bilresa inte är på liv och död. Att en bil eller annat kan gå sönder utan att men får lida en hel vinter för det. Eller att ha ett konto med en buffert. LÄNGE sedan nu. MYCKET LÄNGE sedan. Men hjärnan går gärna på i gamla fotspår. Jag förväntar mig fortfarande att få skit i postlådan som måste krishanteras på något sätt fast det var över fem år sedan nu. Allt det där har funnits under med en så många år.

Men någon som lever på det vanliga livet inser såklart inte hur bra de har det. Hur lätt det är att lösa de där vardagsproblemen som uppstår för de flesta. Ändå ser det inte ut så för majoriteten av jordens befolkning. Man måste minnas det. Mat för dagen är ingen självklarhet. Inte heller lugnet över vad morgondagen har med sig. Men de som surar och gnäller mest är ändå de som har det bäst. Hallå moderaterna, här kommer jag. Sänk skatterna. Släpp banditerna fria. Nu skall vi roffa åt oss. Kasta ut. Men mer poliser. Fler militärer. Fler gated communities. Så vi kan känna oss trygga från “de andra“.

Trött på allt gnäll från dom som har det bra.

Nämligen

Men gubbar som gnäller finns det såklart gott om. Man blir bara en till om man säger sådär. Så skit i det. Men för mig för mig är det sktsamma om en ganster blir skjuten. Viktigare är att inte bygga ett samhälle som skapar gangsters. Och nej. Alla gangsters bor inte på “orten“. Det finns gott om dem i finrummen också.

Men hur som helst. Nya tider på gång här då. Insåg i fredags när jag satt här nere trött efter en intensiv vecka att egentligen kunde jag bara gå”upp för trapporna lägga mig på soffan och sova en stund och ingen skulle bry sig ett skit om det. Det skulle inte spela någon roll. Eller sova en timme till på morgonen. Eller sova hela förmiddagen en måndag. Ingen har med det att göra. Pensionärsliv. Inte illa.

Får min första pensionsutbetalning på måndag. Privatpensions pengar från ett Gävleföretag jag jobbade åt en tid. Så lite att de betalas ut i klumpsumma. Men räcker till lite kattsand, fågelmat och något annat. Och så är det ju en händelse av dignitet att det sker. Pensionsutbetalning. Smaka på den. Nu? Vem är det som är pensionär? GAmmal? Man kan liksom inte ta in det där.

Fast egentligen nio dagar kvar alltså. Jodå. Tänker faktiskt åka iväg och köpa en tårta till oss den dan. “Klart!” skall det så på den. Den skall vi äta upp med god aptit när K kommer hem från jobbet. Därifrån får livet gå på som vanligt. För det ovanliga är avklarat och lämnat bakom oss.

Nu mat, film, och vila. Mer kan man icke begära.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Hulkhunger

flames on black background
Photo by cottonbro on Pexels.com

Så en dag, när de kallaste elakaste vindarna jagade runt som galna varulvar runt knutarna på det stora gula gamla huset som står där som det står varje dag ensam på kullen, ja, då kom det en stor gul traktor körande. I den satt den snälle mannen från andra sidan den långa dalen. Nu hade han tre jättestora lådor med sig. Dom ställde han av vid det stora gula huset och sen åkte han tillbaks till sig och sin del av den långa dalen. Han tutade inte som han brukade i dag utifall någon låg och sov. Dom som sover kan bli ledsna då. Han var en vis och snäll man i en gul traktor nämligen.

En av dem som bor i det gamla stora gula huset på kullen såg att den snälle mannen med den stora gula traktorn var på besök så han gick ut. Där stod de tre lådorna. Alla var märkta med “mat“. Sen satt en lapp klistrad på en av dem. “Till Hulken“. Jodå ett hjärta också. Och en rosett. Den gamle mannen som bor i det stora gula huset visste vad det betydde. Hulken hade fått säsongens första matleverans. Och oj, Hulken var mycket hungrig nu. Han sista måltid var flera månader bort. Men nu när Hulken klnde lukten av sin mat så kunde man höra hur det skvalade i avloppsbrunnarna av hans dreggel.

Den gamle mannen som bor i det gula huset bar in en del av maten. Kastade in den i Hulkens stora hungriga gap och hulken tuggade och svalde. “GOTT!” dristade han sig till att utropa. Men också “HUNGRIG“. Så den gamle mannen som bor i det stora gula huset på kullen gick ut och hämtade mer. Fyllde så på i gapet igen. Ja och hämtade mer. Och fyllde på ännu mer i Hulken hungriga mun. Ja och så får han antagligen hålla på nu fram tills de första tussilagorna visar sig i sollängtande backar någon gång där i april eller maj nästa år. Men just det hade den gamle mannen som bor i det stora gula huset inget emot. Nej, inte alls. Inte ett dugg. Faktiskt.