Categories
Betraktelser & Berättelse

Programmerarväder

Höst ute. Programmerarväder. Skurar. Dimma. Rått men skönt varmt. Perfekt helt enkelt för att kasta sig in i mysterierna.

Sådana här dagar minns jag hur mycket jag älskar hösten. Det blir inte bättre än såhär. Nu är alla måsten från sommar och vår undanskuffade in till dammiga vrår där de skall plockas fram och ut i ljuset igen om ett halvår om man lever. På den här sidan råder bara lugn. Man kan alltså ge sig hän. Skulle man skriva en bok så är det här och i detta nu man skall göra det. Men jag har nog med koderna. Man skal ha andra attribut än de jag har och de man behöver för att bli författare.

Hösten liksom hoppade på oss är på kullen i år. Först var det sensommar och sen tjoff, blåsigt, höst. Men som sagt jag gillar den här tiden. Innan vintern. Älgjägargener. Jägare utan vapen. Jag jagar bara buggar och dom lyfter jag också snällt bara undan. Dödar inte i onödan och medvetet.

Men vapen har jag väl. Ett par debuggers och det som här till. Stämapparaten är väl också en slags debugger. Stavningskontrollen likaså. Vapensamlare. Men revolvern. Ja den borde jag väl ha köpt in och lagt på hyllan redo för en dag när man känner att det räcker. Fast det krävs mod för det där. Ungefär samma som att doppa sig i den kalla sjön. Man måste bestämma sig för att gå över den där gränsen. När man väl bestämt sig, sen så. Det är bara doppa sig eller sätta revolvern i munnen. Som Hans Lidman. Avsluta. Inte behöva orka mer. Fast jag har nog aldrig haft det där i mig. Fungerar inte om man tänker på någon mer än sig själv. Doppa sig i kall sjö lyckas jag dock med då och då. Så kanske klarar det där med också. Vem vet. Men älskar att leva. Ja det gör jag. Alldeles för mycket. Är nog inget för mig alltså. Dessutom är nog revolvrar dyra grejer.

Men djupt inne i inhämtande av ny kunskap nu. UNDERBART! Det finns nog inget som ger mig mer i livet än det där att ge sig in i något som jag aldrig gjort förr. Älskar det! Hela vägen fram till “det fungerar”. Sen är det bara låtsasjobb. Veckor och månader av det. Alltid samma. Då behövs bara envishet och jävlaranamma.

Singulariteten är mitt liv. I det finns också det blå. Som sextiotreåring borde man ha vant sig. Men det gör man tydligen aldrig. Man vandrar på.

Låt dagen flöda.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Morgonstund

Morgonstund har guld i mun sägs det. Vet inte om jag alltid håller med om det. Fast oftast ändå. Men min mobilkamera med beauty-filter och allt klarar definitivt inte av min nuna varesig det är morgon eller kväll. Gråhårig blir man och trettio år äldre. Men kanske är det just det som är verkligheten. Man får leva med det.

Nu kaffe för att fira att det här är en alldeles speciell dag. Tisdag. Jäklars. Nästan en hel vecka kvar att utföra låtsassaker på.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Stämpleklockan

Skall strax dra kortet i stämpelklockan och ge mig för den här låtsasarbetsdagen. Sova måste man ju, även om jag ibland önskade att man inte behövde det. Ibland vore det bäst om man bara kunde köra på. Men numera som gammal ocool gubbe, istället för den unge coole (nåja) medelålders man man en gång var så når jag ett slags stopp här vid midnatt. Förr kunde man köra på. Fram till fyra var inga problem. Eller dygna. Icke så nu då längre alltså. En spillra av sitt forna jag har man blivit. Liksom.

Men det har blivit en del gjort på låtsas idag också. Nöjer mig med det. Tar tag i det hela imorgon igen. Mot framtida segrar.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Poesi & Dikter Swedish

Bergen

Det är höst i Hälsingland. Bergen sjunger för oss som bor här. Gör man sig så ren man kan i sitt hjärta och kan hålla igen tanke och prat så hör man sången. Orkar man inte det bjuds man enbart på tystnaden. Inget dåligt andra val såklart. Mycket finns att finna i tystnaden för den som orkar söka.

Men bergens sång. Det är inga ytliga toner som rullar ut över skogarna. Här handlar det om berättelser om liv sedan urminnes tider. Om dom som levt här i generationer före oss. Om tiden före människan. Om bergens vålsamma födelse. Om hur de, liksom allt annat, också sakta färdas mot sin död. Sitt förfall. Erosionens makt. Entropin. Lagen och jämvikt. De handlar om den första trollsländan som flög ut över Hälsinglands sjöar och fann världen vacker. Om älgen som dricker nere vid ån där på kvällen och vill finnas, vill leva, just där. Om bävern som förbereder sig för vintern och fäller årets sista asp till förråd för att kunna överleva långa kalla vintermånader.

Man blir självklart hänförd över den där sången när man ensam står där och lyssnar strax branten ovanför sjön, den man älskar och har band till. Uråldrig upphöjd berggrund sjunger med ett självförtroende som bara den som är rik på guld och andra ädla mineraler kan sjunga. För såklart är vi alla fattiglappar om man jämför med bergens skatter.

Det är lätt att tro på troll, älvor och annat som de som tror sig vara visa hävdar inte finns här i skogen. Speciellt när skymningen faller och fantasin får fritt spelrum. Men idag när de blivit som tivoliattraktioner och spektakel och skådespel i böcker och film så visar sig såklart inte de som bara kan anas i oljuset så ofta längre. Blyga och skygga som de är. Men bergen sjunger om dom också såklart. Deras existens och deras oliv hör till den här världen lika mycket som de levandes liv och öden. Men det är sorgliga partier i sången det här såklart. Att inte bli trodd på. Att sägas, påstås, inte finnas. Det sänker vem som helst ner i depressionens mörker. Och oljuset breder ut sig där förr fanns ljus.

Så jag står där och lyssnar. Timmarna går, men tid, vad är tid i detta. En minut är lika lång som ett år. Just här om man vill. Det är bara deklarationer och andra tvång som skall in på årlig basis som hindrar en från att låta tiden fritt flöda i så lösa koppel också i sin egen verklighet. Man måste hålla igen lite. Bergen behöver såklart inte det. De kan låta tiden gå, eller stanna eller flöda iväg fritt i årsringar och årslagers tillväxtmönster. Mot framtiden, tillbaks till forntiden eller uppåt, ut ur tiden.

Det är vackert. Sorgligt. Glatt. Och jag ler. Värden gläds. Stubben framför mig vill bjuda upp till dans, men jag avböjer. Inte är jag en dansare. Blyfotade människa är jag. Dansens lätthet är min lott i nästa liv. Då när jag skall bli en fjäril som dansar ut en sommar. Jodå, nog skall jag leta upp stubben då alltid. Bjuda upp till dans. Jag lovar det här och nu. Sicken fantastisk dans det kommer bli här på berget ovanför älsklingssjön. Bergen skrockar åt min plan. Stubben ler.

Så drar vinden in och vill vara med. Virvlande drar den fram över över sjön och över bergen som fingrar i ett solo på en distad hårdrocksgitarr. Det är dags för mig att gå hem. Vinden är en skrävlare. En som inte har mycket till övers för mitt älskade Hälsingland. En jag inte drar helt jämnt med. Vinden drar fram överallt. Hinner aldrig fästa sig vid något eller någon. Orolig. Rastlös. Opålitlig. Alltid sökande efter något den själv vet att den aldrig kommer att finna.

Men sjung för mig Hälsingland nu när jag går hemåt. Den vackraste sången vill jag höra. Den som alltid gör mig glad.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Hållpunkt

Når den milstolpe jag hoppats på denna fredag. Lugnare helg alltså utan funderingar på det som pågår. Kan somna med gott samvete där på den gröna IKEA soffan. Om jag vill. Men vill, det vill jag sällan. Somnar ändå. Oftast. Om det är fredag.

Men koden incheckad nu. Överförd till Trumps Amerika. Fortsättning på söndag. Trotts Trumph’s omedvetna inblandning i det hela.

En härlig vecka. Jag har mestadels kunnat finnas i mitt. Riktigt djupt inne i det där tillståndet där det bara flyter och flyter och flyter. En drog är det där tillståndet. Beroendeframkallande. Känner igen det både från musiken och från skrivandet. Allt blir som bästa om det görs när man är där. Det hindrar dock inte att man gör saker när man inte är där också. Fast om man jämför verkningsgrad består rutinarbete av en bråkdel av den mot den inspirerade delen. Så nog kunde man tillåta sig att vila under rutinperioder. Egentligen. Liksom.

Imorgon bil till andra berg och kullar. Har man tur får man en kaffe med utsikt över Hälsingska milsvida berg som dopp därtill. Det finns ingenstans som en kaffekopp smakar bättre. Det har jag påtalat tidigare. Det här är nämligen Hälsinglands tak. Här bor jag.

Har varit lite si och så med läsandet den här veckan. Jag har kommit upp en bit efter tolv. Aningen utmattad. Men greppat boken såklart efter medicin, tandborstning och kattbortskämmande. Men som mest klarat ett kapitel. Nope, det beror inte på boken. Den är helt OK. Det handlar bara om min slöhet. Troligen. Eller kanske handlar det bara vilja. Slöläsning.

Det enda som finns i kalendern för nästa vecka är sophämtning. En höjdpunkt. Men bara det bruna kärlet. Den riktiga höjdpunkten inträffar annars bara fyra gånger per år. Numera. Sen komposthämtning infördes. Jo. Alltså när man får ställa ut också det gröna kärlet. Då blir man ivrig må ni tro. Hoppar av förväntan rent utav. Men det där inträffar visst inte förrän i oktober någonstans tror jag. Ingen ide att börja euforiskt hoppa redan nu alltså.

Återstår idag gör bara nedstängning av låtsaskontor, hämta en IKEA (vad annars) kasse ved och vandra upp för trapporna och inmundiga fredagsmaten. Så enkelt kan en ocool gubbes liv vara. Ingen nytta alls har jag gjort idag. Inga kronor har jag tjänat in. Än mindre några dollars eller yen. Det där med bristen på pengar in på kontot är såklart en av de sämre sakerna i mitt liv. Man kan troligen önska att jag haft ett större intresse för just den delen. Eller valt sysselsättningar där folk är beredda att betala för det som kommer ur mina händer. Spelat in dansmusik alltså. Skrivit om mord. Programmerat appar för sexsugna. Eller något annat åt det hållet. Nästan alltid handlar det om hur gärna man vill sälja sig. Vilket pris man har på sig själv. Mina Drömmar Är Inte Till Salu handlar väl just om det. Men priset betalar man alltid ändå på något sätt. Det kommer man aldrig ifrån. Jag tycker nog man skall följa sitt hjärtas röst åtminstone så ofta det går. För det går inte alltid. Men lyssna. Tänk inte så mycket (men lite). Följ med bestämdhet. Mitt råd till alla.

Trevlig helg!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Det är fredag

Så varför inte. Liksom.

ps För att ni inte skall tycka jag gluffsar i mig för mycket så åt jag upp två bullar innan jag tog den här bilden. jojo! ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Tänk

Känns som man kammar hem åtskilliga vuxenpoäng när man både läser och intresserar sig och uppskattar ett inlägg som detta.

Det går utför.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ännu en

animal cat face close up feline
Photo by Pixabay on Pexels.com

Ännu en helnatt. Vaknar kvart över fem (samma tid som igår) med förvåning. Att sova hela nätter är alltså ingen vanlighet för mig. Något är på gång.

Igår när jag låg där nyvaknad i sängen en bit efter fem. Pigg. Då snurrade huvudet igång. Det finns mycket man vill göra och lösningarna kan finnas inom räckhåll en sådan morgon. Till slut var det bara att gå upp och sätta igång. Idag samma sak. Piggheten sitter där. Tankarna börjar närma sig som krypskyttar med justerade kikarsikten. Men så hoppar Petite, lillkatten, upp i sängen, buffar sig under täcket, lägger sig nära, kurrar. Ingen mänsklig varelse motstår sådant. Somnar. Ja och här är jag nu vid halv nio. Försoven.

Men vad spelar det för roll egentligen. Min (låtsas)värld går inte under för det där. Tacksam istället.

K har ledig dag. Alltså kan hon dra sig en stund extra. Det kan vara gott att göra så en hästdag i september. Petite har dessutom flyttat över till hennes sida. Kurrar säkert.

En ovanlig morgon alltså. Sätter därför på kaffe. Skall det vara så skall det vara. Kommer att ångra det vid lunch när dagens egentliga och viktiga kopp skall intas. Men skit samma. Idag är en dag att vara lite wild och crazy på. Japp det blir sällan värre än så här på kullen.

Liksom.

Låtsasjobbet tog mig en bra bit över midnatt. Hela veckan så faktiskt. Nytt. Jag sitter en hel dag koncentrerad. Igår, oftast annars också. Undrar om det där är bra? Om det biter en till slut. Eller kanske har det redan bitit en. Men jag tänker på huvudet. Kan man tänka för mycket?

Liksom

Men det är som med magen. Gubbmagen. Den stora. Har väl varit väldigt missnöjd med den under alla år. Fast nu så här på väg in i ålderdomen. Börjar gilla den lite. Det går liksom att ta ett fast grep i den och hålla fast. Som en god kamrat. Det är inte bara skinn man får i händerna om man säger så. Rejält svenskt fläsk är det. Mycket ekologiskt. Skulle sakna den tror jag. Vill ha kvar tills den dag den skall eldas upp. Tänka sig. En dag är det så. Fingrar och hår och hela skiten. Det skall eldas upp. Hela en själv skall bli aska. Får en att leva upp. Passa på. Leva lite innan det går så långt.

Men idag fredag redan alltså. Det tycker jag inte är helt odelad positivt. Man skulle ha hunnit mer. Redan där strax efter fem inser jag att jag nog får ta måndagen i anspråk också innan en PR jag låtsasjobbar på kan skickas in. PR står för pull request och sådana skickar man in till andra programmerare när man vill bidra med kod till deras projekt. Lite skräckfyllda är de där ögonblicken när det handlar om nya projekt man vill bidra till. Programmerare liksom författare och musiker kan bäst själv. Alla andras kod är skit. Hade man bara tid skulle man skriva om all kod som andra gjort. Rätta till den både till funktion och format. Så det är det man möter som ny. Man får vara beredd att stångas lite. Sätta hackordning. Tröttande helt enkelt för en som gillar att sitta på sin kulle och “knappa på”.

Men om jag inte sätter igång nu så blir det sannerligen ingenting alls gjort. Det är livet för kort för. Rätt vad det är är det dags för grön IKEA soffa. Men då är då och nu är nu. Flera timmar till godo ju…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Trögheten

silhouette of person holding glass mason jar
Photo by Rakicevic Nenad on Pexels.com

Som fysiker är man såklart väl medveten om tröghetskraften. Idag dessutom i rent praktiskt form. Den där kraften håller mig stenhårt fast i stolen på låtsaskontoret just nu. Jag skall nämligen städa. Däruppe. I lägenheten. Har viss möda med att resa mig upp ur nämnda stol.

Fast till slut skall det gå. Det det är min del av själva avtalet. Avtal är något jag ser på med seriositet. Sen inträffar helg efter städning. Japp. Med säkerhet och per definition.

Apropå alla kommentarer igår. Nittionio komma nio procent av det jag gör möts av en tom ekande tystnad. 0.0999999 procent av det som resterar är kritik. Sällan speciell konstruktiv sådan. Men ibland, japp, konstruktiv. Bra. Den återstående delen 0.0000001 är de positiva kommentarerna. Som ett avrundningsfel som är så litet att det inte finns anledning att bry sig om alltså.

Men nu känns det som om mina raketmotorer kanske kan klara av att bryta sig ur den omloppsbana jag befinner mig i. Ignition, take of, städning.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Mycket ovanligt

silhouette photo of man throw paper plane
Photo by Rakicevic Nenad on Pexels.com

Imorgon är det nymåne. Det är väl inte så dåligt det?

Fast idag händer ingenting. Jo det blåser. 16 m/s i byarna. Man borde ha kunnat mäta det där vid det här laget. Men det kan man inte. För jag har inte fått upp den där väderstation. Att det skall vara så svårt! Men annat kommer hela tiden före. Tränger sig in i kön och hamnar i att-gör-listorna. Just det där är ändå prioriterat dessutom, står långt fram, bör fixas innan kyla. Men det finns annat som behöver det också. Åtskilliga punkter. Så man försöker beta av. Gör så gott man kan.

Många hör av sig och vill tala om att de gillar min senaste insändare. Tack, tack tack. Såklart. I min låtsasvärld lär man sig att värdesätta “beröm” och “kritik” och “ingenting” på samma sätt. De två första åsikter, den sista brist på åsikter. Alla tre är samma sak. Man måste försöka låta bli att höjas eller sänkas av dem alla i min värld av låtsashandlingar. Speciellt de där gifttaggarna som finns i kritik som kan sätta sig i hjärnan som krokar med sylvassa hullingar och därför är svåra att få ut igen. Beröm rinner lättare av. “Var det verkligen så märkvärdigt?”. “Var man verkligen verkligen den där kommentaren?”. “Hen säger nog bara det där för att vara snäll?”. Ja ni känner säkert igen tankegångarna. Eller om inte . GRATTIS!

Hur-som-helst – tack snälla, vänliga själar som använder energi till att säga något snällt. Just det säger något gott om er. Att ni är bra människor, bättre än de tysta och missunnsamma. Jag tror att världen blir bättre om vi alla försöker säga bra saker till varandra så ofta vi kan.

Bär in den sista pallen ved idag. Hur mina motionsövningar på morgonkvisten skall fortsätta framledes är inte helt klart ännu. En möjlighet är ju att bära ut all ved igen. Men bättre är kanske att beställa några pallar pellets så att man är redo när Hulken ropar på sådana. Eller också återvänder man till långa stärkande promenader. “Törgående” som Backa-Jan kallade det. Han prenumererar förresten fortfarande på den här bloggen den gode mannen. Också som död alltså. Det känns lite underligt. Han han väl inte avregistrera sig. Kan man kanske förstå. Men jag vill ju inte plocka bort honom heller. Alldeles för definitivt känns det. Jag antar dessutom att han, där han befinner sig, har annat och roligare saker för sig, eller åtminstone att han inte behöver email för att läsa mina tankar. Han får vara kvar.

I natt inträffade något mycket ovanligt. Något som händer högst två tre gånger på ett år. Jag sov nämligen genom hela natten. Normalt är jag åtminstone upp på toaletten tre, fyra gånger och dåliga nätter tio gånger och mer. Men morgnar som den här, man vaknar och undrar vad som hände. Lite ???? över det, innan man fattar vad som inträffat. Sen känner man efter hur utsövd man känner sig och förstår att såhär, på den här nivån, kan utsövdhetens luva sötma smaka. Inget fel på de andra nätterna för det mesta heller för den delen. Man vänjer sig vid det mesta.

T ringer idag. Har tråkigt på jobbet. Japp, ett riktigt arbete. Tänker gå i tidig pension. Men några år kvar. Gör han rätt i såklart den gode mannen. Det pratas operationer och älgjakt förutom ålder och man känner sig som en riktigt mogen limpa. Eller som en rostig bil. Eller en som en vissnande blomma. Eller som en ko på väg till slakt. T är kvar i Edsbyn. Det som fortfarande är “hemma” också för mig. Konstigt är det. Jag flyttade därifrån 78. T är den ende jag har kontakt med där. Men känner såklart många fler där än här. Jag känner verkligen väldigt få människor här i Los efter att ha bott här så många år om man tänker efter. Mitt fel såklart.

Trettio lyssnare per månad har min musik. Jag tycker det är bra. Jämför med de stora lokala artisterna som inte har mer fast de är både etablerade och fler i sina konstellationer. Jag tänker fler medlemmar i bandet, fler vänner som lyssnar alltså. Men så kan man kanske inte räkna. Fast jag känner mig alltså nöjd. Nope, skickar inga pressreleaser eller deltar i tävlingar eller försöker få låtar med på radiocirkulation. Drömmer inte om skivkontrakt eller om att bli upptäckt. För mig handlar det bara om glädje i att göra. Samma sak som i skrivadet och programmerandet. Om trettio personer lyssnar x ggr en månad på det som kommer ur mina händer så känns det bra. Det räcker för mig.

Såhär ser lyssnarskaran ut (lugn jag ser inte individer eller vad som lyssnas på)

Några orter i Norge finns alltid med. Samma i Sverige. Platser där jag inte känner någon alls. Jag undrar över alla de här lyssnarna. Vilka de är. Varför de lyssnar på just min musik. Det finns ju mycket musik där ute det vet man ju. Proffsproducerad. Marknadsförd. Ja speciellt undrar man över de som finns i Norge. Orterna återkommer år efter år. Men tacksam då såklart. Att någon vill ta del av det man gör är en hjälp när man tar sig fram genom också de taggigaste snåren på livsresans väg. Man finns, existerar rent utav.

Numera proffsmusiker P benämner en annan kamrat L som “Ljusdals textmässige Dylan”. Det är ett bra omdöme som L borde fått höra direkt i sitt öra från P. Men du läser kanske nu och här Ljungström… Själv når jag icke upp till de höjderna. Min största bedrift är nog att Peter Lundblad, den gode, gillade min En Prickig klänning. Fast jag gissar att han bara sa det för att vara snäll. En av de goda. Också saknad.

Men nu så. Checka in kod och sova kanske. Eller åtminstone göra det snart. Låtsasarbetsdagar tar nämligen också slut. Det är väl det enda som är riktigt riktigt med dom.

Adios amigos.