Category: Betraktelser & Berättelse

Ja “fågelfri” förresten. Som en metafor för frihet. At kunna röra sig i luftrummet och i världen. Men jag är säker på att alla fåglar egentligen längtar till månen och bortom den.

Heldag i Bollnäs. Bunkring. All handling (i princip) under månaden under en dag. Rubbet. Avklarat. Hemkört. Hemburet. Inpackat.

Optiker. Frisör. Konditori och pizza på det. Det finns dagar man inte bör räkna kalorier. Inte pengar kvar på konton heller. Men… vet att säsongens sista semla ligger i kylskåpet. Den skall jag svälja hel senare ikväll. Sen sjunga semlornas lov och börja väntan på nästa semelsäsong. Den långa vinterns enda tröst.

Får remiss till ögondoktor av optiker. Det jublar jag åt. Kanske finns laserhopp. Eller inte. Men man får (MÅSTE) tjata. Kanske är det the road to hell som gäller. Men försöka får man. Innan man med bestämda steg bestiger den vägen.

Men trött och ohungrig nu alltså. Skulle kunna lägga mig ner och somna. Men sitter upp på ren envishet. Kaffe och några syrliga karameller stödjer mig i min gärning.

Shanghai levererar patch men spar den till söndag Veckan har varit så intensiv att huvudet befinner sig när sin inre härdsmälta. Har varit intensivt en längre tid nu men sakta börja man ana ett mönster av ordning i kaoset. Men har alltså varit med om värre. Tjugofyratimmars pass, fyra timmars sömn, tjugofyratimmarspass osv under lång tid.

En äldre man jag aldrig träffat förr på mataffären köper godis i närheten av mig. Han har strikta rutiner för hur mycket han äter varje dag. Aldrig mer än tio. Helt olik mig alltså. Men växtman han också. Fascinerad av blommorna men nu så pass gammal och opasslig att landen växer igen i trädgården. Finns en sorg i det. Fast den stora prostatan har vi också gemensamt. Han längre gången. Sprutor och dropp. Fast han berättar att han är så mager att det börjar bli svårt att ge honom sprutorna. Nope armar går inte. Inte händer heller. Inte lår. Man bestämmer sig för att prova i rumpan. Men icke. Sjuksköterskan får beställa specialsprutor. Vi skrattar åt eländet.

Mer sjuksköterskor är det på konditoriet. Mannen före mig köper två tårtor och ett gäng bakelser till “tjejerna på avdelning fyra“. Han har legat där under förra veckan. Har blivit lovvärt ompysslad. Vill ge tillbaks. Ja och hon i kassan stämmer in. Hennes man låg på sjukhus i Malmö under sommaren. “ALLA var SÅ underbara”. Ja och jag håller med. Har ju samma upplevelse under mina veckor i Gävle och Hudiksvall. Sen står vi där och sjunger hyllningssånger innan mannen far iväg mpt avdelning fyra med färdtjänst, jag sätter mig med en Cappuccino + princesstårta och hon i kassas tar hand om kön som bildats bakom oss och varit publik under vår lovsång till Svensk sjukvård.

Optikern som är kompetent och trevlig luktar lite svagt av vitlök när hon ser in i mina ögon med olika instrument. Människorna äter inte bara pölsa i Sverige idag. En insikt. En lättnad. Utveckling kallas det. Ja jag älskar vitlök jag med. Tycker alla borde lukta lite vitlök för det mesta.

När handkikaren med ficklampa åker fram hos optikern och hon ställe soig på huk framför mig och tittar i olika vinklar så blir jag lite full i skratt. Tänk om någon skull b örja sådär när man går där ute på gatan. Man skulle ha blivit förvånad. Eller hur? Men där inne i unersökningsrummet är det inget konstigt.

Men nu är det alltså snart helg här. Man behöver inte ens tänka på att laga mat ikväll. Orkar man något mer (förutom semlan) så får det allt bli något litet. En whisky kanske. Sista slatten.

Men en genomgång av mail i inkorgen och en kontroll av backuperna behövs innan man kan vandra upp för trapporna, upp från kontoret. Det handlar om sinnesro det där. Imorgon tänker jag sova ut. Möjligen läsandes några kapitel i den senaste boken. Men isåfall i ryggläge och då somnar jag snart igen. Sån är jag. Inte mycket att ha. Men som gubben jag träffade idag, en med en egen historia och ett liv som älskas.

Några andra gubbar som satt i borde bredvid mig på”konditoriet hyllade Masked singer på TV och klagade på andra gubbar och på samhällsskick och hävdade att alla i frågesportprogrammet på TV4 var idioter. Jag ville hälla kaffe på dom(“dem” du vill) och deras fattiga liv. Ja dom (“de om du vill) ” lät rent av som Losbor, ja det gjort dom. Inget var bra. Bara dom själva. Fast förresten. Alla Losbor är inte sådana. Absolut inte. Då hade jag stuckit för länge sedan. Men tillräckligt många. Gnälljönsar. Gnällfior. Ingenting-att-ha-folk. Bajsa-på-sig-färståsigpåare.

Nu så. Helg!

Snart….

ps Ont skall med gott fördrivas ds

Jo, sitter här på kontoret och klockan på väggen visar på kvart över tio. Hmmmm… Klockomställning i natt till sommartid så vad är den nu egentligen? Skall man vara tröttare än man känner sig just nu eller är det tvärt om? Att det skall vara så jävla svårt. Men nog måste det väl vara så att hon (klockan) EGENTLIGEN är kvart över nio nu alltså. Följaktligen borde man inte känna sig så trött alls som man gör nu.

Det där med tiden, himlen över ens huvud, marken under ens fötter vill man gärna ha som konstanter i sin världsbild. Jordbävningar är ändå ovanliga och vad jag vet så har inte himlen fallit ned över någons huvud heller ännu. Frågar du mig borde tiden få vara oförändrad också. Klockan borde få ticka på. Den har ändå så mycket märkvärdigheter för sig så det räcker och blir över i det tickandet.

Använder en stor del av det som borde ha blivit arbetstid till att bestämma vilket elavtal det skall satsas på efter den 31/5 när det nuvarande löper ut. Skall man säkra sig på dryga kronan eller röra sig på det rörliga gungflyet kring sextio öre. I grunden handlar det väl om hur mycket man värderar sin sinnesro. Satsar man på fast avtal så rusar elräkning iväg tre gånger i pris här. Vafan hände med det där tillsammans är vi starka? Är bara profitörerna starka nu för tiden?

Nåja, det är som det är.

Så har en ny vecka börjat igen här på kullen. Vi måste sätta några jordgubbsplantfrön och väldigt många Tagetesfrön innan det är dags att ge sig all in i min värld. Jord, varm, mellan fingrarna. Frön och jord vatten och sol. Mer behövs inte för att magi skall uppstå. Kan man inte ta till sig det magiska i det där är vand värd att beklaga. Då har man inte förstått livet självt. Är en lallande nolla. Kan jag tycka. Sen måste man ju göra som man vill. Vill man vara en lallande nolla så får man vara det. Har åtminstone mitt stöd.

Har erhållit butterkaka och vila. Kan man begära mer av en helg. För mig räcker det i alla fall. Toppar man det med langos, festivalmat, och lite rockmusik så känner man sig bortskämd.

Har du inte sett Looking for Alaska på SVT-Play så gör det. Är med råge det bästa jag sett på MYCKET länge. Kommer följa mig resten av mitt liv. Definitivt. Skitbra! Det enda dåliga där är att man önskar att man hade serien kvar att se. Precis som känslan brukar vara efter att ha läst en bra bok.

Obruten vecka föröver. Bättre blir inte känslan en sådan här dag. Men börjar veckan på minus eftersom mitt projekt alltså är trasigt. Men har varit där så många gånger förut att det inte är någon tragedi. Noll. Man tar bara tag i tråden och löser problemet. Det tar bara olika lång tid att till slut finna lösningen. Till slut löser man det. Tyvärr är det så att svåra problem är enkla att lösa, enkla problem svåra att lösa. I allt kan man tro att det är tvärtom. Men icke så. Aldrig så.

Japp en skitdag. Allt fungerade…. ja och sen fungerade det inte. Nu har jag använt en och en halv dag för att komma på varför.

Fast det är väl det som är själva jobbet såklart. Att ta sig upp för uppförsbackarna. Men nu, fredag 18:25 är det “kväller” om fem minuter. Då tänker jag lämna det här problemet helt och hållet tills på söndag eftermiddag efter jag är utvilad, tagetes är planterade och månadens handlingslista är nedpräntad i kalender och listor.

Fast helst vill man såklart lämna kontoret på plus. Inte på minus (nära drunkning) som idag. Olösta trådar lägger som vikter på axlarna. Det är lätt att börja grubbla då. Sådant får man passa sig för. Man får täta skotten. Låsa in jobbtankar och byta mot andra när man lämnar kontoret.

Men jag är ganska bra på det där. Kan koppla bort. Hade nog inte överlevt fram hit om inte.

Nu helg. Känns som man förtjänar det.

Imorgon börjar Ramadan för miljoner muslimer och håller på en månad (21/4). Hade man alltså varit muslim så var det idag man skulle äta semlor. Ja åtminstone på dagtid. Eller när man är sugen. Men en fin tradition detta. Avslutningen är som julafton för kristna. Men att påminnas om hungern som den fattige känner som inte får mat genom att fasta är en vis tanke. Hur skall man annars förstå och känna tacksamhet för det man har.

Jag känner respekt för de olika religionerna och deras utövare. I alla fall om de inte försöker pracka på mig sina läror. Jo jag lyssnar gärna. Tar godbitar ur olika delar av visdom. Men förkastar det mesta. Han/hon/det/gud har såklart mycket mer humor än vad varje mänsklig och jordisk regelmakare någonsin har fattat. Intelligens och kunskap är glädje och fest. Inte sänkta huvuden och plågor och elände.

Men bed till din gud om du vill. Eller lyft upp valfri profet på guldklädd piedestal. Hylla och böj dit huvud. Det är ditt val. Men låt mig stå rakt i all min enkelhet men som en jämlike med han/hon/det/guden. Den enda eller en av dom. Skitsamma.

Hur som helst är du muslim och läser detta så kämpa på.

På lördag är det Earth Hour i Los kyrka. Ljungström och Sundström och Los kyrkokör. Kantor Subäck är väl med på ett hörn också. Säkert lurar någon prästusling bakom en bänk dessutom. Men tänker bevista det där. Om man nu släpps in i de heliga lokalerna som den syndare man nu är utan medlemskap i svenska kyrkan.

Fast man kan väl ändra sig än. Kanske har somnat vide det där laget. Men Ljungström säger att de skall framföra en Dylanlåt nästan lika bra som en bandspelare. Och sådant vill man ju uppleva. Jag menar bandspelare. Var länge sedan det fanns sådana. Sen fick man ju sjunga med. F-dur är det väl i kyrkan va?

Hoppas såklart att dom spelare en del eget.

Kör sjöng jag i i Gävle. Det var mycket upplyftande. Oväntat skoj. Kunde nästan fortsatt med det. Men är man en särling och nära nog en singularitet insnärjd i sig själv är det väl bästa att hålla sig på sin kant.

Peter Subäck (sakral kantor) sitter bakom orgeln i nästan varenda musikprojekt i den här kommunen. Han kan nämligen inte säga nej. Jag har erbjudit kurs i ämnet. Men ännu har han inte nappat. Föreslog honom till kommunens kulturpris för något år sedan och jag förlåter aldrig uppnäsorna där för att dom inte nappade på den iden. Men uppnäsor vill gärna beblanda sig med kändisar så därför ger man priser till kändisar helst. Förakt får man härifrån. Förakt och en hink skit över sig. Liksom.

Ja ja ja ja ja ja vi får väl se hur det blir. Men eftersom Ljungström i princip är den enda mänska förutom K som jag pratar IRL med så måste jag väl gå. Annars pratar jag med ingen IRL snart. Han är snarstucken den gamle mannen. Ljusdals Bob Dylan(d) går han under men bor i Hudiksvall. Avflyttad. Fegt smitande. Eller rent av räddningen. En bra gubbe hur som helst.

Annars har här varit en sådan där kanondag igen. Har satt några till grejer på plats. Men som vanligt, mycket kvar. Men inte spelar väl det någon roll inte så länge man njuter va det man gör. Definitivt en skada det där. Att gå och gå och gå och gå och aldrig komma fram.

Men problemet, japp själva problemet i nästan allt. Det är att folk inte samarbetar. Alla kör sitt projekt. Ger ingen annan ens ett finger. Resultat: Alla förlorar. Se på dom framgångsrika bara. De hjälper varandra. Framåt. Uppåt. Mot nya segrar. Ingen är stark ensam. Är det något jag lärt mig av ett liv så är det det. Modellen som håller folket på mattan. Liggandes. Fast en del tror dom är kungar ändå. Har för mycket dimma i huvudet. Vet inte hur man tar sig förbi dagpunkten. Oftast är de moderater och liknande. Fel. Nästan alltid. Dimma och dumma. Bara ett “U” som ser ut som ett tomt glas, som skiljer. Fyll glaset säger jag. Det hjälper.

Fast skitsamma.

Nu tänker jag krypa ner i min säng och fatta min bok och läsa ett eller två kapitel. Jodå, det har jag förtjänat idag.

Serru!