Categories
Betraktelser & Berättelse

Slöheten

Sun Primer: Why NASA Scientists Observe the Sun in Different Wavelengths
Sun Primer: Why NASA Scientists Observe the Sun in Different Wavelengths by NASA Goddard Photo and Video is licensed under CC-BY 2.0

Man blir slö av semester. I alla fall om man redan är med i ledighetskommittén innan som varandes pensionär. Men skönt. Försöker passa komponenter och nyheter som ramlar in till bakhuvudet. Lyckas skapligt med det.

Vid halv tre i natt står jag framför fönstret upp mot berget och lyssnar på koltrasten. Han finns där ändå. Sjunger bara på sin egen tid. En nattsuddare. Ja och jag står där och tar in konserten en stund. Njuter. Lägger mig tillfredsställd och nöjd sedan och sover den nöjdes sömn.

Det är alltså gott att leva.

Plantera om tanterna (pelargonerna) var uppgift ett på listan den här första semester veckan. Avklarat nu. Eller snarare igår. Finns en tillfredsställelse av stora mått att stå där med jord i händerna och ha rara växter att prata med. Avklarat nu. Nu borde dom ha näring för ytterligare ett års praktfullt blommande i kontorsfönster. Vi är alla överens om att min insats på området kom flera månader för sent i år. Rent skamligt. Men blev förlåten av alla utom en stickig kaktus i mitt närmaste fönster som buttert muttrade något surt på Spanska.

Dagens uppgift är att sätta upp det nedrivna packbordet igen. Möjligen följt av lite gräsklippning. Man “poar på”. Det finns nästan inget bättre i tillvaron än att lugn i sinnet få “poa på”.

Drömmer lite om en hel kväll i studion såklart. Men vet att jag kommer dit vad det lider. Vad sak har sin plats. Att sommaren inleddes med en (kort) studiosession är ett gott tecken bara det. Vädret är onekligen gynnsamt för studiohäng. Inte speciellt varmt och inte mycket sol just nu. Men ännu känns det lite ovant och skönt att tillbringa en veckodagskväll upp i lägenheten utan jobb. Så jag bidar min tid.

Ja “studio” och “musik” kräver såklart de där apostroferna här. Jag gör inget anspråk på annat. Andra kan ta hand om reportagen, releasefesterna och de stora orden. För mig är musiken ren och enkel glädje och det gör mig inte ett dugg om världen tycker det jag gör suger. De gör de nästan alltid. I alla fall tills någon cool person får för sig att saker inte suger. Vips så byter alla åsikt. Åsikter är vad tyckandet är ändå. Det är lättare att vara en negativ person än en positiv person. Alltid. Man väljer själv vad man vill vara. Precis som det är lättare att följa än att själv ta macheten och hugga sig egen väg genom djungeln.

Lillkatten somnar här i låda bredvid mig. Själv skall jag fatta hammaren och skruvdragaren och fixa ett packbord. Många paket har packats på det här bordet. Några till skall det väl ändå bli…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Studio

body of water between green leaf trees
Photo by Ian Turnell on Pexels.com

Klipper gräs. Men hinner inte ens hela gräsmattan. Sen regn. Inte ens jag klipper i regn. Fast regn behövs. Och jag skulle hunnit hela gräsmattan om jag bara gett mig ut i tid. Men det gjorde jag inte. Låg och läste på soffan istället. Slöfock!

Men studio redan första semesterdagen. OJ! Som vanligt förlorar jag mig själv där nere i det speciella tidsflöde som just den där verksamheten sätter mig i. Men tar mig i alla fall upp till middagen.

Budar hem ett par “proffslurar” på tradera. Shure. Dom gamla lämnar platsflagor på mitt ansikte och på min hals så det ser ut som om jag har svarta febern. Illa om man glömmer att ta bort flagorna och åker ner till affären. Folk flyr och utropar nödläge.

Begagnat fungera fint åt mig. Jag tänker ut ett pris jag är beredd att betala. Bjuder det. sen får det gå som det vill. Får jag grejerna blir det ofta ett kap. Om inte är det lugna gatan det också. Hade dom ju inte innan.

Men semester alltså. Har anammat den. Fast det är väl egentligen nu ikväll den börjar. Eftersom jag få skulle jobbat. Men det tänker jag alltså inte. Får bli en film. Kanske. Bok först.

Imorgon skall jag plantera om tanterna. Pelargonerna. Inte björktrastarna. Olika tanter. Dom har behov av det. Och JA det skulle ha gjorts för länge sedan. Men det har inte blivit gjort. Men imorgon alltså.

Tack till er två som blev nya följare på Spotify. Det gjorde krälandet i skiten lite mindre smärtsamt.

Men summa summarum. Just nu känns det alltså som om semester det kan man faktisk leva med.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Finns det mer att se?

red hammock tied between two trees
Photo by Asad Photo Maldives on Pexels.com

Några timmar kvar till semester. Fyra veckor. Det som skrämmer på den här sidan. Men som förhoppningsvis helar på den andra. Vi får se.

Men har redan sett Ljusdal. Idag. Fast semestern inte ens börjat. Vad finns det mer att se? Jag bara frågar.

Svär igår över att alla väljer grå typsnitt på vit bakgrund. Det går ju inte läsa. Men så minns jag. Det var ju precis så jag kände innan starroperationen. Vips, efter den operationen, så fanns väldigt lite grå text på vit botten. Men jobbigt nu såklart. Men å andra sidan har jag redan sett det mesta.

De svarta läsliga typsnitten på vit botten är bara en laser bort. Gäller bara att övertyga de som måste övertygas.

Fast jag tycker nog det skall bli skönt med semester. Ändå. Men har lite svårt med definitionen. Pensionär. Semester. Lite tårta på tårta där. Fast i viss mån kan man väl säga att jag jobbar. Fast det är semester. Ja och MER tårta har jag aldrig sagt nej till.

Försöker plocka ner saker i lådor som hör hemma i lådor. Rensa bort lite sådant där som man inte minns efter en månad att man borde hantera. Ganska skönt. Ostressigt.

Koltrastsång är det noll av här på kullen fortfarande. Det skulle kunna finnas en sorg och en saknad i det. Men inom mig sjunger koltrastpavarotti ständigt. Men längtar såklart till nästa konsert som spelas upp live. Reverb är koltrastarnas effekt. Bofinken och dom andra har andra favoriteffekter. Men ljuvligt. Alltsammans.

Min vädjan om följare gav noll extra följare i resultat. Så kan det gå. Inte ens när man lägger sig på rygg och rullar i skiten…

Det är OK.

Egentligen skulle jag kunna avsluta allt det här nu och gå och lägga mig. Mycket trött är ordet. Eller snarare tillståndet. Men skall försöka härda ut till halv sju om är fredags-gå-från-kontoret-tid. Grön IKEA soffa sluter mig nog i sin famn vad det lider. K tar tid. Brukar få en kvart till en timme. Ibland låte rhon mig sova hela kvällen. Men blir jag väkt brukar jag klara ett serieavsnitt eller två. Ja kanske rent av en film. Fast två filmkanaler räcker liksom inte för att kunna hitta en sevärd film. Man får använda halva kvällarna till att hitta något. Filmer på nivån “The perks of being a wallflower” görs inte längre. Jo, min bästa film. Kan se hur många gånger som helst. Den slår an något i mig. Något sorgligt och glatt som sötsur sås. Men ändå. Varje kväll kan man inte se den. Det får räcka med en gång under sommaren och kanske en gång under vintern. Möjligen två under en kall och för jävlig vinter. Kanske två ggr på sommaren också om det är regnigt och mycket mygg.

Förresten “jävlar” har inte ett dugg med “djävlar” att göra. Bara så du vet. Om du rror på sådant. Blir rädd och måste korsar dig.

Kommer det att skrivas något här då under sommaren. Jodå. Troligen. Men inte helt säkert. Om jag åker till Frankrike till exempel så orkar jag nog inte skriva en massa här eftersom jag äter baguette och dricker vin i så fall. Samma sak om jag nu tar mig till Grekland. På vespa blir det svårt att skriva. Men blir jag hemma så kan jag såklart lika gärna skriva någon rad då och då. Mail skall ju rensas och papperkorgar tömmas…

Sitter jag här och skriver skit (svamlar som känd journalist uttryckt det) så blir det semester innan jag hinner klart ens med det jag hoppas bli klar med idag. Så det får bli HEJ här. Hörs vi inte så hörs vi inte. Men gör vi det så… ja då hörs vi. Om det regnar några dagar i sommar kan jag utlova ny “musik“. Musik som suger (som känd rockstjärnas uttryckt det). Men folk tycker. Helst negativt. Jag gör. Helst positivt. En evig cirkel. En man går i. Hoppas att den skall förvandlas till spiral. Eller snurra så snabbt att de negativa tyckarna ramlar av. Men det är väl att hoppas för mycket.

Har ännu inte kommit till HEJ kanske den uppmärksamme noterar. Separationsångest. Min dödsscen blir långrandig. Lovar. Den dan. Snacka om separationsångest där. Att inte få vara med och uppleva det som händer. Att istället bli uppeldad som skräp som man vill bli av med. Utan hej och tack och farväl. Ja jävlar.

Men nu så…

hej svejs.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Jag behöver dig!

person playing brown guitar
Photo by 42 North on Pexels.com

Alltså, snälla, om DU har Spotify. Gå in här och klicka på följ. Du gör då en ocool gubbe (ja nästan en medmänniska) en stor tjänst. Ja och jo och så, eftersom jag nu har så förbannat få följare så att jag i nuläget de facto får skämmas inför kamrater och andra som har massor av följare (och stor och vänligt inställd släkt).

Och du. Det kostar inget. Du blir inte bombarderad med mail om min musik. Ingen annan ser att du följer så du behöver inte skämmas. Allt kokar bara ner till att göra något för någon annan (som iof kanske inte förtjänar tjänsten).

Men såklart… ingen blir arg på dig om du inte klickar heller. Det är säkert.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik

Hälsingetoppen

people at concert
Photo by Vishnu R Nair on Pexels.com

Den senaste Hälsingetoppen hittar du här. Visst är det bra?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Provlöder

Måste provlöda ett av korten. Fast jag har annat att göra. Massor av saker. En dag kvar. Innan semester. Ja inte ens en dag. Halva dagen går bort på en tur till Ljusdal. Men måste. Vill se om grejerna passar i den låda de skall sitta i. Och HURRA. Det gör de. Möjligen behövs lite justeringar. Men så är det oftast. Ja alltid.

Får lätt panik när jag tänker fyra veckor utan att jobba. Men det är väl som det skall vara. I alla fall om man gillar det man håller på med. Inser såklart själv att man mår bra av de där lediga dagarna. Återhämtning ger energi. Att bara köra på leder alltid till en vägg och en dikeskörning någonstans efter vägen till slut.

‘Men nu sova. Myggen börjar invadera ett kontor på en kulle där alla fönster står öppna. Bitiga är de i år. Eller stickiga heter det väl. Vill ha ocoola gubbars blod. Den enda gång nu för tiden – läs alltid – som man känner sig populär.

Regn inatt så man får stänga igen innan man lägger sig.

Godnatt! Bra bok väntar.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Höstjobb

Levererat idag. Rykande färska. Man blir sugen på att löda. Men det får bli efter semestern. Ännu fattas lite grejer som skall sitta på korten.

Det bruna är bara kaffe…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Murre

Old Gate at Beaver Lodge
Old Gate at Beaver Lodge by John S Turner is licensed under CC-BY-SA 2.0

Bilden av Murre, grumlig, sliten av åren, man ser i princip bara att det är en katt egentligen, kommer till mig. Jag håller på att plocka fram frukost här på morgonen. Hur kommer det sig att minnen från förr helt plötsligt kastar sig på en sådär. Murre. Mormor och morfars katt. Ja en av dom. Den enda jag minns. Kanske fanns det bara den, Jag vet inte. Men troligen fler. Dom jag inte lärde känna.

Men bondgården. “Mormors”. Ämnebo, Ovanåker. Klart man hade katt. Någon skulle ju ta hand om möss och råttor. Inget keldjur. Ännu en hårt arbetande på jordbruket.

Murre med kattungar i köket där på bonnhemmandet. Jag kan inte vara gammal. Ett av de tidigaste minnena. Förälskar mig i de där katterna. Mormor står vid spisen. Mormor stod alltid vid spisen. Fast det gjorde hon antagligen inte i verkligheten såklart. Men jag har inga andra bilder av henne som frisk. Sen när “hjärnblödningen” tar henne är det en annan kvinna. Med bockar. Bruten. Ja och efter den andra stroken, sängliggandes på hemmet. Utan tal.

Såg inte mer av de där kattungarna. Det pjoskades inte på en bondgård. Behövdes man inte försvann man. Som barn med sin naivitet gick man väl på de historier som serverades. Minns dom inte ens. Kanske fick dom nya liv på andra bondgårdar. Men troligen sändes de tillbaks till någon katthimmel.

Egentligen borde man väl ha minnen av att sitta i sin mormors knä. Eller vara ute på promenad med handen i sin mormors hand. Men har inget sådant minne. Jag besökte henne någon gång efter skolan när hon låg på ålderdomshemmet. Lam. Kunde inte prata. Men hon såg hon mig. Jag såg henne. Det var det närmaste vi kom varandra. Men kanske är det bara mitt minne som inte är med mig. Kanske fanns vi närmare varandra. Avtryck i min själ satte det i alla fall inte.

Fast känslan är ändå att hon är snäll. Ingen skrek när man gick i det stora jordgubbslandet och stoppade i sig solmogna söta jordgubbar. Man fick vara. Morfar var strävare. Inget knä. Ingen hand. Ingen kontakt. De sista åren brukade han ta sig en middagslur på vår säng hemma när jag kom hem efter skolan. Jag hade alla mina leksaker där. Jag var ofta sur på det där för att jag ville leka men morfar fick inte störas. Ibland fick man en tvåkrona eller en krona av honom. Men en man som var en fjärran det var han.

Dom dog sedan såklart. Alla gamla gör det. Det hade man lärt sig. Så så förvånande var det såklart inte eftersom dom här två var urgamla. Efter det var “mormors” liksom borta. En morbror köpte. Den förstfödde. En annan morbror flyttade ut. Jag vet att farsan ville köpa också men inte morsan. Andra hade förtur. Enligt henne. Det var noga med sådant.

Ja Murre. En dag kom hon in med halva ansiktet borta. Räven. Skördetröskan. Oturen. Murre försvann hon också. Jag frågade aldrig vart.

Men idag kommer alltså minnet tillbaks till mig. Vi har haft många katter här sedan dess. Men Murre är urkatten i mitt liv.

Sen är det ju så att när väl ett minne dyker upp så ramlar andra över en. Kranen är öppen. Kusinerna som kom hem ibland och hur vi träffades och lekte på “mormors”. Kojan vi byggde i Hästhagen. Vraket efter farsans bilbygge nedanför. Hästhagen, ett litet skogsparti (med indianer (säkert)) som låg mitt på ägorna. Morfar mycket sur över all spik vi gjorde av med. Inte han heller var “gjord av pengar“. Det blå skåpet som kom från kyrkan som stod i “lagårn” och var fullt av grejer. Kanske hade det en annan färg. Spelar det någon roll. Innertaket ovanför svinstian och hönsen. Byggt av sten. Hittar ett väl använt mekano där och lyckan är gjord. Hundkojorna man kunde krypa in i. Jakthundrar. Inget pjåsk. Hönsen. Vita. Ägg. Grisarnas grymtande. Mormor som gick undan och grät när de skulle slaktas. Korna. Hästen. Doften. Hö att hoppa i. Dyngstan. Tunneln som bäcken rann genom under vägen. Stenlagd. Spännande. Ja bäcken också. Ett annat minne. Gula blommor gav mig utslag. Hämta hem korna. Kossan som blev så arg på oss för att vi drev på så hårt att hon jagade oss över ett staket. Jag först, min kompis Håkan sen. Båda med huvudena före över gärsgårn och med benen kvar på andra sidan. Lukten av ko. Varm, lugn, stor kropp att luta ett huvud mot. Kalvarna. Som sög i sig hela handen. Bara söta. Vad visste man då om mjölkhanteringens baksida. Tjurkalvarna hamnade snabbt på matbordet. Blev inlagda köttbullar. Glasburkar. Packningar. Kokning. Tog flera dagar efter slakten. Ja och slotter. Hela släkten var där. Fler bromsar än man trodde det fanns. Bättre mat än till jul. Gofika. Hårt jobb. Huggormar. Alltid sol. Jäkt. Mormfar på harven. Vi andra med grepar och händer vid hässjorna. Eller hölasset som skulle köras upp på skullen. Stora. Man fick sitta på. Hästen som tog fart en bra bit nedanför uppkörsbron till skullen och sprang uppför. Dammet. Höhoppandet igen. Doften av svettig häst. Socker i hästmule. Trött efter en dag i det där.

Man kan såklart fortsätta hur länge som helst efter memory lane. Ju längre man vandrar ju mer saker kommer till en. En ynnest såklart med en mormor och en morfar. Även om dom inte hade så mycket tid med oss barn. Ja i alla fall med mig. Annat kanke med andra. Vad vet man. Det var hårt jobb på en bondgård nästan jämt.

Sen finns det en farmor också såklart. Men inte samma sak. Hon dog när farsan var liten. Kvar fanns två hus i Orsa, skog och mark och släkt. Saker som bara fanns, och stod där. Man förstod väl att det måste ha funnits en farfar också. Men han pratades det aldrig om. Han blev min i vuxen ålder. Nestor. Den “galne“. Han som “läste för många böcker“. Att han föddes här kom som en överraskning för alla. Hans pappa, farfarsfar, föddes också här. Dog i Sandsjö. Enligt släktskrönan besökte han min farmor den dag han dog. Alltså som död. Det ni. I vedboden där i Orsa stod han helt plötsligt och flinade. Då visste Anna, farmor, att han var död. Vad som hände med farfarsfars hus och ägodelar vet ingen. Jag måste göra en ansträngning och försöka ta reda på vilket hus det var han bodde i. För att sätta punkt.

Jag tror jag bär en saknad efter far- och morföräldrar inom mig. Ändå fanns ju “mormors” där. Jag gläds ändå år de barn som har vettiga relationer till gammelfolket. Tänk vad härligt. Mer kärlek. Ingen kan få för mycket. Minns hur morsan älskade våra ungar utan alla förbehåll. Jodå, farsan med på sitt sätt. De var det största och mest värdefulla. Men det där uppskattar man väl bara senare i livet. En självklarhet som barn. Men en del har ju kompisförhållande med en mormor, en morfar, en farmor, en farfar. Kan sitta och prata med dem som en jämlike. Och levba så också. Växa tack vare att dom finns. Uppleva saker tillsammans. Allt sådant sop sen, när dom sitter där som pensionärer, gör gott i hjärtat när man minns, ja och som håller en upprätt under resan genom livet. Hurra för gammelfolket helt enkelt.

Ja en Murre i livet borde alla också ha. Jag kan till och med känna hennes mjuka päls och behöver inte ens anstränga mig för det. Memory Lane… Man får bara inte fastna där. Vår bästa tid är NU.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Försöker

Jodå försöker. Man måste ge mig det. Att jag är en av dem som försöker. Men så mycket mer bordsskiva har ännu inte kommit fram. Men jag är inte den som ger upp heller. Skall nog få till detta. Så att jag inte hittar en pryl sen när jag kommer tillbaks efter semestern.

Apoteas lådor förresten. Utmärkta att förvara saker i när de har gjort sitt jobb som transportförpackning. Men måste nog inhandla lite lådor. Om man dubblerar lite grejer och har allt som hör till det projektet i en låda, på en hylla, så borde man snabbt kunna sätta upp delen på labbänken och testa. Typiskt när någon ställer en fråga eller vill ha hjälp. Omöjligt att ha allt uppsatt. För många projekt jag kallar “klara”.

Sommar förresten. Lyssnat . NEJ, försökt lyssna på det första avsnittet med Pär Lernström, och det är tillräckligt deprimerande och post religiöst och skämmigt klagande och oförlåtande och ingenting. Sen testar jag Lena Philipsson och det är också så tomt så man nästan sugs in i vakuumet. Tage D. skall vara glad att han inte lever och får uppleva detta. Sommar i P1 har varit mitt favoritprogram alla kategorier. Men har havererat. Men ger inte upp. Lyssnar och hoppas. Men vad är detta att elände är det lyssningsvärda. Kan ingen jävel berätta om ett lyckligt och harmoniskt liv där i radio och TV.

Jo man får klaga när man blivit pensionär. Åtminstone förväntar sig alla att man gör det. Ja och man vill ju inte att folk inte skall får sina metaföreställningar besannade. Det där “metaföreställningar” har jag förresten ingen aning om vad det betyder. Men det lät lärt och bra när jag skrev det. Ja rent av lite modernt. Troligen har någon projektledare redan använt det.

Men rensa bord var det…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Dagens mål

Dagens mål är att försöka se bordsskivan på en av labbänkarna innan kvällen är här.