Liksom

Jo man måste ju lägga sig. Eller “måste”,,, man är vuxen och bestämmer själv. Men…

Det är blad på träden. Skolorna börjar. Blommor blommar. Getingarna är glada. Inte sura och döende. Centraleuropa har semester. Det är mycket sommar kvar. Den må kallas sensommar den här tiden på året. Men nog är det gotid fortfarande där ute. Inte kan man komma ifrån det. Har vi tur varar det här milda och goa ända framåt november. Har vi otur så… ja då får man tända ljus, brasor och lampor och göra det bästa av situationen.

Jag ägnar tid här åt att lära mig saker fortfarande. Det blir lite okoncentrerat och flamsigt såklart. Väldigt lite är som vanligt här i trötthetens land. Men det blir i alla fall något och det är ett lyft jämfört med de tidigare månaderna det här året. Så där, i det, landar jag som en tacksam själ. Så länge det finns något att rikta in och fästa hjärnan på så överlever jag mentalt. Jodå, det fungerar med en bok också. En film till och med. Men bäst mår jag om jag får följa mina egna irrvägar i Åkes värld.

En gång i tiden drömde jag om att få hoppa fallskärm och det var väldigt nära att jag hoppade ett bungyjump en gång. Det är lustigt att allt det där vilda har lämnat en en idag. Är borta utan ett spår. Det skall mycket till för att jag ens skall ge mig upp på taket här på huset numera. Får be sonen när behov uppstår. Men varför man blir fegare med åren fattar jag inte. Man har ju mer år kvar av livet som yngre och ofta en familj att ta ansvar för. Nu, om det går illa, eller rent åt helvetet, sker hädangången bara några år tidigare än den annars skulle ha gjort. Ja och vid den här åldern. Vad gör några år till eller ifrån?

Men man vill ju leva. Man är ptogramerad tilldet. Fast det också går att förlika sig med den egna döden nu på något slags självklart sätt numera som man inte kunde förut. Klar på många sätt är man. Men sen är det den där nyfikenheten. Vad händer med barnen? Kommer vi att åka till Mars. Autonoma bilar, blir det som med det papperslösa kontoret – tar tid? Kryper krigarna och plågarna upp ur sina gryt igen? Vem får nobelpriset i fysik och litteratur nästa år och nästa år och nästa år… Man vet att allt det där kommer man inte att få veta. Antagligen. Ja och är man nyfiken av sig så grämer man sig såklart över det. Fast det går alltså också att förlika sig med ett slut på allt enklare nu. Åtminstone bra dagar. Jag vet att de flesta av oss har nära till att ropa på han/hon/det/gud när det är nära hur än mycket icketro vi har inom oss. Den ensame människan. I slutet har man ändå bara sig själv att lita på. Det är i livet man behöver vännerna och de tröstande händerna.

Alltså min fotpall (fotstol) är en skräpinsamlingsstation utan dess like. Var kommer allt ifrån kan man undra? Det dammsugs, och dammsugs, men en vecka eller två efteråt så ser det likadant ut igen.

Ibland brukar någon besökare dra ut den i ett försök att få en stol att sitta på, men med en äcklad blick brukar de ganska snabbt men lite diskret skjuta tillbaks den igen och se sig om i rummet efter en annan stol att sitta på. Ja och det har man ju full förståelse för. Liksom

Två svåra knutar har jag att lösa upp i mitt liv. De är inte antika (men nästan) och gudarna skiter väl totalt i deras existens. Men de ligger där och väntar och har gjort så några år. En dag skall jag ge mig ikast med åtminstone den ena…

Knut 1

Knut 2

Jag har noll besökare på den här bloggen igår. Jo, efter åtta på kvällskvisten är det någon som går in och läser. Det blir till slut totalt två accesser som hamnar i loggarna. Det lägsta antalet sedan den startades han/hon/det/gud vet när. Jo det räcker väl med många år sedan, det första bevarade inlägget är från 2006, men jag har för mig att några år försvann där i början vid någon flytt eller datorkrasch. Men aldrig så lågt antal besökare alltså.

Man kan tänka att “nu slutar jag, det finns ju ändå ingen som läser det jag skriver” för just det är väl sanningen hur man än ser det. Det här är ingen framgångsrik blogg på vilket sätt man än mäter. Men visst, den hamna inte sist i statistiken heller, ligger istället där någonstans i den grå massan av existerande bloggar och skvalpar. Alltså det där grå området som nästan alla av oss ständigt befinner oss i.

Men grejen är såklart varför man skriver. Skriver man för att få många läsare? Eller skriver man det man vill skriva för att man vill skriva? Ja, tänker man tillbaka till den tid när jag spelade så skulle väl också jag sällat mig till dem som spelade dansmusik och covers om jag ville ha publik och spelningar. Eller som utvecklare… Det finns alltid en ny trend att hänga på som ger många nedladdningar och följare. Ja till och med ära. Men jag har aldrig valt de vägarna.

Nej jag fortsätter nog att skriva. Så länge jag tycker det är meningsfullt. Ja precis som jag avstod från covers och dansmusik och gjorde min grej. Eller fortsätter utvecklingen av VSCP. Gör det mig trovärdigare och sannare som människa än någon som väljer vägen som ger många “likes”? Betyder det där ens ett endaste dugg? Ja det måste andra bedöma. Jag går min väg, traskar på efter den, tänker inte smila upp mig inför de jag möter, bara gå för att jag vill gå där. Japp utan mål, men någonstans efter vägen finns det såklart ett slut. Men det är min väg. Jag bestämmer hur jag upplever den.

Liksom

Helgen har annars varit finemang. Börjar med mycket läsande. Både K och jag är lite poorly sådär. Men på söndagen kommer vi i alla fall ut i skogen och plockar lite hallon. Det blir inte så mycket. Men kaffet smakar bättre där ute, luften är lättandad och tystnaden berättar många hemligheter för en som lyssnar. Ja sen går inte utsikten från Lingonberg av för hackor heller. Man lyfts upp några snäpp liksom. Fyller på batteribankar. Orkar mer efter att ha varit där.

Idag, ny vecka. Som varje veckostart njuter jag av detta faktum. Flinar rent utav.

Fredagen. Jodå, jag hittar tillbaka till inspirationen redan på torsdagen. Alltså är fredagen inget problem i det hänseendet. Öser på. En hjärna som kokar och som har längtat mycket efter att få just koka.

C på hälsocentralen ger mig klartecken för en vecka sim levande till. Vad mer kan man begära? Ja kanske att slippa alla tabletter, de som nästan alltid fastnar i halsen när man tar dom. Inte vill ned i därför avsedd mage. Men man kämpar på. Matar på. Nu har jag varit på tung antibiotika i fem månader. Tabletter och intravenöst. En månad till. Sen… ja vem vet. Man hoppas slippa skiten.

Skiter väl du i, säger du. Såklart. Du har min fulla förståelse i det såklart. Alla har nog med sitt. Såklart.

Jag hoppas alla överlevde gårdagens fullmåne. Här uppe på vår kulle ylades det något FRUKTANSVÄRT. Men med alla dörrar och fönster låsta och noggrant reglade under spöktimmen och några timmar därefter så gick allt tack och lov riktigt bra. Alla är överlevare här i huset. Ja som det verkar på ytan i alla fall. Ibland är folk helt döda trots att de ser helt levandes ut på ytan.

Men klösmärken finns det gott om på ytterdörren. Någon nattlig varelse vill tydligen komma in…

Leker med blåtand idag. Riktigt roligt. Har mycket att lära där. Just det är det bästa jag vet. Såklart.

Tar en sefie på morgonen. Ser trött ut. En gammal och trött ocool gubbe på en kulle en vanlig fredag i livet. Jodå, det går att leva med det också.

Men nu… fixa lite käk, kolla Rapport, leta en eller två filmer, sen grön IKEA… fåtölj. Svårt att sova i fåtöljer…

Hmm…. varför skall den gamla kartboken ligga i bilen? När användes den sist? En ny tid nu. Faller nätet, faller vi alla tillsammans.

Den som känner att vargen där inne oroligt röra på sig får ge sig ut i natten och yla för full hals på det högsta berget. Gäller såklart också alla ensamvargar. Ylar man på ett berg svarar vargar på ett annat. Fullmånenattens lag. Helt säker kan man inte vara på att ett av de där svarsropet inte kommer från en varulv. En som hör dig och kanske, om natten är lång nog, tar dig. Japp, tar dig! Så var försiktig. Men chansen finns ju såklart att du också själv är den där varulven. Då är det bäst att bara lyssna där i natten. Vänta till en människa av kött och blod ger sig hän i ylandet där i fullmånens ljus. Då, sätta av mot ylandet. Nosa och sniffa dig fram. Sugen på blod. Sugen på att döda. Varulvars enda tillfredsställelse.

Fast för alla gråvargars skull låt dig inte luras. Innan din längtan efter att mörda, döda och förgöra tar över ditt sinne, måste du se ner på dina fötter. Är de håriga? Ja då är du en varulv. Fult beklädda som hos en hund eller en katt skall de vara. Då kan du ge dig hän. Isåfall ge dig iväg bara. Du har frikort. Om inte. Se upp, Då är du bara en vanlig människa. En bland andra människor och behöver nog snarare hjälp av läkare och starka mediciner mer än fullmånens drift att ge dig hän i dödandet. Ring 1177 och be om hjälp direkt när du kommer hem. Gå hem NU.

Själv tänker jag gå och lägga mig. Hälsinglands skogbeklädda berg är alldeles för farliga för en fegis som mig en fullmånenatt som denna.

Det är en sådan där dag när allt är avslaget, urvattnat, segt. Jag söker desperat inspiration i sådant som är roligt, brukar vara roligt, men går desperat vidare till det som är måsten, och därifrån vidare till ingenting-göra, men ingenstans finns det där flytet, flödet, det härliga, att hämta. Jag är bara trött. Trött. TRÖTT. JÄTTE-trött.

Så det får bli ett blogginlägg. JO. Det här.

En stor påse lösgodis kan fungera en sådan här gång. Och eftersom jag numera har synnerligen svårt att avläsa siffrorna på vågen och kan plocka ihop någon egen slumpvis vald kombination runt 100 plus efter vilja, så hade det väl inte gjort mycket om jag handlat upp mig på en sådan och moffat i mig den. Men har bestämt mig för att träna karaktären. Det får vara tills på lördag. Godisdagen. Som för andra barn. Moffa i mig då istället. Förbi kräksjukepunkten som alltid när man köper en påse lösgodis. Varför går det inte att sluta äta i tid? Måste man äta tills det gör ont? Japp, tydligen. Sockernarkoman. Antagligen.

Japp livet känns alltså i stort sett som innehållet i en Coca Cola flaska som stått i ett söderfönster i solen utan kork i en vecka, Avslaget. Fast det är ingen fara. Åtminstone tror jag det. Det brukar ge sig. Alltid hittills fraktiskt. Bemödar mig med att tro att den trenden håller i sig. Hoppas därför på andra oavslagna dagar framöver som är härligare än den här.

Testar några s.k. trådlösa sensorer. Den ena gör slut på batteriet på ett halvt dygn, den andra lever i ett dygn. Man blir inte imponerad. Båda är referenskonstruktioner från stora elektroniktillverkare. Det finns saker att lösa innan…

Får ganska ofta kort och annat från olika företag runt om i världen. Tanken är väl att de vill se publik kod för grejerna. JA det är ju så nästan all public domain firmware fungerar. Man har grejer som man vill skall fungera med något annat och så skriver man kod för det och delar med sig av den till världen. För mig lämpligt såklart att använda för referensimplementationer av VSCP eftersom hårdvara är dyrt. Den senaste lådan kom från ett Koreansk företag. Det spelar ingen roll vilka de är. Men döm om min förvåning när jag skulle betala ungefär 400 kronor i moms och tull. Överklagade det såklart. Det är ju helt absurt eftersom det här verkligen handlar om ett nollsummespel. Dessutom vinner väl samhället i stort på att koden framställs. Men tullverket svarar att också en gåva har ett kommersiellt värde och skall alltså beskattas. Får tacka nej i fortsättningen när någon vill skicka grejer. Har inte råd att ta emot fler kort. Vem vinner på det!? Bara korkat är det. Knappast vinst för samhället.

Egentligen skulle vi väl packa bilen K och jag och resa iväg bort helt utan andra mål än att det är skoj att resa så. Nu. Eller imorgon. Men det går såklart inte. Inte många fixar det. Att bara dra iväg för att man känner för det. Som Miriam Bryant som drar till Berlin på vägen hem från efterfesten bara för att man kommer på det just då i taxin på väg hem. Säger till taxichauffören: “Ta Arlanda istället…” Utan att mellanlanda hemma. Man skall vara rockstjärna för sådant. Synd att man aldrig blev det. Eller tur. Troligen tur. Likförbannat hade den friheten varit förbannat nice att ha. Antar att man som pensionär kan komma bra nära. I alla fall om man orkar och är frisk. Nära nu…

Fast hälsocentral imorgon igen. CRP. Som att ödmjukt fråga om man får vara med en vecka till.

Jag har drömt väldigt mycket den sista tiden. Jag antar att man gör det annars också men nu har jag kommit ihåg drömmarna. Absurda är de allesammans. Varför drömmer man så konstigt? Som om världen som den ser ut en helt vanlig torsdag inte vore konstig nog.

Fast nu skall lag fortsätta att söka efter den där inspirationen. Möjligen har jag glömt den under någon matta eller i källaren. Man får leta. Livet går vidare under tiden.