Vi tittar på Brevbäraren som byggde ett palats på fredagen. En film jag verkligen gillar. En verklig händelse som filmatiserats. Japp adderat till min “att besöka” bucketlist. Definitivt. Trettiotre år tar det för brevbäraren. Jag tänker på mannen i Indien som gör passet genom berget. Tjuotvå år tar det för honom att komma igenom. Samtiden ser de här männen som “galningarna”. De normala sitter kvar på caféer röker och dricker sitt kaffe. Det får en att ännu en gång fundera på vad som är “normalt”. Naturligtvis inser man också vilka krafter vi verkligen har i oss. Om vi släpper dem fria. Fantastiskt.

Man inser också i den här filmen, som så många andra gånger, att ingen gör något ensam egentligen. Brevbäraren har en fru som finns där. Det behövs, det där stödet, om någon skall kunna uträtta storverk. Om man skall kunna stå emot glåporden och “det går inte” ramsorna från dem som aldrig presterar något bestående.

Jag kan verkligen rekommendera den här filmen. Finns på Ciniasterna.

…kanske någon hittar VSCP och… nåja… det vet man inget om.

Det fanns verkligen ingenting att säga “oj” åt idag heller. Jag låtsasjobbar på. Ja “leker” kan man väl också kalla det. Fast så brukade jag se på saker också då när jag verkligen “jobbade”. Jo, jag har jobbat på riktigt jag med. Tro det eller ej. Räknar dessutom med att göra det from den 3/11 2021 igen också. Jag fast göra samma sak som nu då såklart. Fast from då skall jag kalla det “jobb” och “eget företagande”. För att det låter så bra och seriöst och ambitiöst och nästan märkvärdigt.

Troligen kommer jag inte att ta tag i det sociala då heller. Jag har alltid varit en sådan där ensamvarg. Fast varg och min person passar såklart dåligt ihop. Jag är inte så spännande som person. Mer “ensamkossa” då liksom. Passa bättre. Hursomhelst har jag trivts ganska bra med det. Behöver mycket egentid för att fungera bra. Konstigt nog gillar jag människor också.

Lön är väl förresten det som är indikationen på om man gör något på riktigt eller inte. Har man hög lön så gör man det man gör mer på riktigt än de som har låg lön. Liksom. Tyvärr har den där måttstocken komplicerats av en massa konstnärer och andra lösa existenser som inte tjänar några pengar. Ingenting, ingenting, ingenting…….ingenting, och så plötsligt tjänar de en herrans massa pengar och då var ju inte det den där tiden som icketjänande värdelös heller, det kan ju ingen komma och påstå. Så då får man snabbt höja upp dem, köra igång hela inflationsgrejen på deras existens och verk, kalla dem genier, ja och allt det där. Ta med dom i Rotary. Fast på nåder. Maska den där tiden då de bara gick och väntade på att få tjäna pengar så att de kunde bli rumsrena kapitalister. Om det nu var det de gjorde… Japp, det var det. Enligt den devisen i alla fall. Fast ännu värre är det med dem som är döda och blir framgångsrika då. Hur man gör med dom ha ringen kommit på… Ta med dom i Rotary går ju inte. Ta selfies med dom går inte heller. Knepigt. Men in med dom med i genifacket. Där har alla frikort. Men bara där. Går till och med att vara hustrumisshandlare om man bara fått den labeln fäst vid sig. Ja säkert andra saker också.

Här på kullen är det kväll. Inget konstigt med det såklart eftersom det är kväll i hela Sverige.Troligen. Liksom. Jag har fyra timmar låtsasjobb att göra på ett låtsaskontor på en riktigt och verklig kulle. Jag gillar det. Elbolaget gillar det också. Det finns säkert några som INTE gillar det dessutom. Men dom bryr jag mig inte om. För jag vet inte vilka de är.

Los förresten. Ett bra ställe att bo på om man vill vara anonym. Om Elvis bott här hade det säkert gått bättre för honom än det gick. Joooo…. det gick ju ganska bra musikaliskt onekligen. Men jag tänker privat. Hade han bosatt sig i Los hade han varit den där nyinflyttade grabben från Memphis också efter trettio år här. Ja och inte hade det väl varit så mycket med han heller. Det fungerar så här. “Årets Losbo” är nedlagt. Ja och han hade nog ändå inte kammat hem den titeln ändå såklart.

Jag trivs alltså här jag också Känner få. Pratar med ännu färre. Finns väl något sorgligt i det också möjligen. Men känn ingen sorg för mig… Liksom.

Fast nu måste jag komma igång. Debuggar. Imorgon sjukgymnast i Ljusdal. Sen helg. Japp grön IKEA-soffa. Film. Sova. Härligt. Liksom.

Jag vandrar runt Kyrksjön i Ljusdal. Jag brukar göra det de där dagarna när K har personalmöte i kommunhuset. Om jag orkar. Om jag känner för det. Som jag alltså gör idag. Jag har några timmar att slå ihjäl de där dagarna nämligen. Den där rundan har ihjäl en timme. Ungefär. Rätt skön runda dessutom. Friskar upp sinne och kropp. Snöfritt i princip här nere.

Men jag är i rätt dålig form efter förra årets antibiotikakurer och sjukhusliggningar, det blev alldeles för lite vandrande helt enkelt. Jo, jag var väl inte i bästa form före heller. Om man nu skall tillämpa ärlighet. Erkänna. Men formen var åtminstone bättre än nu. Konstatera. Erkänt.

Men jag klarar alltså en entimmes runda. Fort går det förvisso inte. Det är lite “mammut ute på promenad”. Det är i alla fall så jag ser på mig själv där ute på vandringen när jag hör lätta fötter närma sig bakifrån. Jodå några sekunder senare springer en tjej i tjugoårsåldern förbi. Det är sådan där femtiokilosjogg. Lätt och smidigt. Hon har bra kondis. Flyter fram. Det är rent av vackert att beskåda. Ja och jag blir såklart avundsjuk. Sådär hade man ju velat springa det här varvet. Lätt och graciöst tagit sig runt. Inte så här tungfotat och mödosamt som jag tar mig fram. Jodå, man hade fått lubba några varv för att få den där timmen att gå men vad hade det gjort. Det är som dans. Jodå, jag är avundsjuka som klarar den konstformen också… Mycket avundsjuk. Liksom.

Biblioteket är min andra lösning för att fördriva tid vid de här tillfällena. Alltså träder jag in där efter avslutad promenad. Sätter mig vid ett fönster som har ungefär samma kalldrag som mina fönster på låtsaskontoret där på kullen. Man känner sig alltså hemma på direkten. I en annan del av lokalen sitter några andra som är lika eljest som jag är. Skillnaden då möjligen att jag har diagnostiserats som normalstörd, dom med en och annan diagnos av annat slag. Dom prata om andra världskriget. Kollar på bilder. Läser bildtexter. Det går snabbt. Där finns jäkligt mycket kunskap i det där gänget det förstår jag direkt. Inga ytliga grejer heller. Viktigt kunskap. Var och en av dem skulle med lätthet kunna ställa sig upp och föreläsa om ämnet utan minsta förberedelser. Ja och så matematiken då. Någon säger ett födelseår och ett dödsår. Två sekunder senare säger någon annan “han blev 94 år då”. Det upprepas några gånger. Själv har jag en stund kvar innan jag själv kan räkna ut samma sak. Man undrar liksom varför vi kastar bort värdefulla människor bara för att de upplevs som annorlunda av de som tror de är “normala”. Vore det inte bättre att kasta iväg några influensers på sophögen istället? Liksom.

Jodå, jag har en tredje anhalt också. Coop. Där kan man få sig en Cappuccino för en tia. Tar en sådan. Sitter där och tittar sen. Men ser såklart inte så mycket. Ansikten är det som försvunnit mest i kataraktland. Dödar således nästan en timme där också. Handlar kattmat, yoghurt, frukt och potatissallad och åker hem. Men… halva dagen finns kvar när vi kommer hem. Man får inte glömma det! Liksom.

Läser att ännu ett av de världsövertagande protokollen (IoT/m2m lösningarna) har gett upp. Jag har för länge sedan tappat räkningen över alla som uppstått och dött nu under de snart tjugo år som jag jobbat med VSCP. Ibland kan jag till och med känna en skadeglädje (ja jag vet – jag har flera dåliga sidor) eftersom många av aktörerna bakom de där lösningarna har suttit på så höga hästar. “De kan gott ramla av och slå sig rejält” säger en dålig sida inom mig. Varför denna känsla undrar du? Jo jag har oräkneliga gånger försökt få till samarbeten. Jag tror nämligen på att jobba tillsammans istället för mot varandra. Men aldrig någonsin har jag lyckats höja rösten så att de nått upp till de där personerna på sina höga hästar.

Det skrivs såklart inga spaltmetrar om när de där lösningarna tynar bort. Det är ju inte nyheter. Lika bra det kanske. Troligen sant. Heder står på spel.

Naturligtvis måste man fråga sig själv också – “är det dags att lägga ner VSCP nu också”. Jag tittar mig alltid omkring de där gångerna men hittar ingen lösning som gör det VSCP gör. Nästan alla lösningar man ser riktar in sig på hårdvara som är flera gånger mer kraftfull än vad enheter i IoT/m2m världen i realiteten besitter. De här lösningarna förutsätter dessutom allesammans att just deras lösning är den enda värd att använda och att den skall ta världsherravälde. De där funderingarna slutar alltså alltid med “fortsätt du din drummel” så jag sätter mig ned och knappar vidare. Ni vet den där droppen som till slut urholkar stenen…

Jag måste göra något åt den där arbetsbänken och röran snart… Ja, eller inte.

Så uppstod det där naturliga avslutet på en dag. Kod incheckad. Det är liksom ingen ide att börja med annat. Förr hade det varit det. Då var bästa tiden efter tio. Telefonerna hade tystnat. Man körde lätt till fyra. Klev upp efter några timmar och körde igen. Eller la sig aldrig. Men inte nu alltså. Segare. Behöver sömnen. Inbillar man sig i alla fall. Men sextontimmarspassen får duga. Måste duga.

De trettio silverpenningarna för min själ ramlade in idag. Japp jag behöver dom. Japp, så pass mycket att själen till slut ändå blev till salu. Fast stoltheten får sig såklart en snyting. Men just stoltheten har varit med om snytingar många gånger förut och stått pall.

Det ensa som återstår här är nu alltså att uppsöka bingen. En novellsamling väntar. Jag gillar just noveller. Men läser allt för sällan novellsamlingar. Borde ändra på det. Det där komprimerade historieberättandet plockar fram något annat i en berättelse. Sen får det mig också sugen på att skriva själv. En kort historia känns överkomlig att jobba med. Det får inte bli som i mitt dagliga låtsasvärv med skrivandet och låtmakeriet. Där måste lusten få härja fritt. I det här andra får man undertrycka lusten en hel del i sökandet efter “klart”.

Nåja, allt har sin tid. Kanske kommer man en dag ta tag i det där. Kanske gör man det inte. Det är inte så noga. Det är ju det som är det bra med det som är lustdrivet.

Idag har jag inte pratat med en enda levande person utanför familjen. Det är säkert inte bra. Bäddar för en ålderdom i ensamhet och en skygghet som ropar efter med solitär tillvaro. Men det är som det är. Ja och det är ett val. Eller kanske inte. Man måste göra det man måste och måste man så offrar man något. Fast tragiskt egentligen såklart om man gillar människor.

Men nu alltså kväller här på låtsaskontoret. Däri den sanningen finns en massa bra saker. Ju. Liksom.

Det är måndag här på kullen. K, som behöver gå ut, rapporterar regn. Japp i januari. Nope, det är den första gången man upplevt det här uppe. Men jag går alltså inte ut. I alla fall inte ännu. Fåglar skall väl ha mat vad det lider. Alltså bör jag gå ut jag med. Men senare. Inväntar ljuset. Behöver det.

Tittar man här ser man tydligt varför vi har det här varma vädret. Värme, hämtad från, ekvatorn pumpas upp upp till oss en mass. Mig gör det såklart inte så mycket. Jag applåderar det rent utav. Men alla snöälskare lider såklart. Inte ens jag vill att folk skall behöva lida. Tio minus stabilt är väl annars den bästa vintertemperaturen.

Fryser gör man dock inte. Inte alls just nu. Det är ju hur som helst något som man måste höja ena ögonbrynet för såhär mitt in vintern. Speciellt när det gäller mig. Jag fryser som känt alltid annars.

Blir en felfinnare av värsta sorten på fredagen. Hatar mig själv för det. Man bör kunna hålla käften om bagateller. Men gör alltså inte det. Skäms. Vill inte vara sådan. Men åtminstone noterar jag när en av mina dåliga sidor hoppar fram och bråkar. Inte alla som gör det. Åtminstone en liten tröst.

Men, livet är gott här på min kulle. Man är visserligen gammal, alltså stel, mer eller mindre enarmad, ser dåligt, osv… men glad inuti huvudet är man. Det hjälper. Ja och sugen på livet. Nyfiken på vad som händer. Det där tar mig framåt. Får mig att uppskatta dagarna som går förbi. Det handlar alltid om lite av den inställning man väljer att ha till livet och skeenderna också.

Men nu, traska visare, bocka av och lägg till. In i evigheten. Fast utan amen.

Låtsasarbetsveckan har startat. Nåja. Segat igång efter vila. Men igång är den i alla fall. Även om starten i realiteten blev sen eftermiddag.

Utvilad är man. Ännu en helg i vila avklarad. Men det är liksom som om vi behöver det där. Både K och jag har trötthet i oss. Hos K som verkligen arbetar kan man till och med förstå att den finns där. Hos mig, nåja, mer tveksamt, mer slöhet, mer brist på lust att åstadkomma storverk längre på en lördag här. Förfall.

Ute blåser det hårda vindar. Vanlift denna vinter. Snön upp mot Örnbergskanten påminner om hur det brukar vara i början på april ett vanligt år. Vårbäckern är till och med framme och porlar förtjust fram vid bergets kant. En underlig vinter indeed. Prognosen säger dessutom fortsatt varmt väder. Det är bara enstaka grader från att vi måste ta till “vårdefinition” såhär i januari. Men SMHI har i sin stora visdom bestämt att det minsann inte går för sig att ropa “vår” före 15/2. Tur det kanske. I alla fall ett år som detta.

Men snart är den första av svartmånaderna avklarad. Skottår i år så belastningen av svartmånadsdagar är ju dessutom fler än vanligt. Men hit har det gått rätt bra ändå. Kanske har det där med åldern att göra också. Den liksom jämnar ut och mildrar. Sen upplever man såklart att tiden rinner iväg på ett annat sätt också. Av godo då såklart under svartmånader.

Jag har 652 dagar kvar till pension idag. Inget förändras såklart i och med att dom dagarna går egentligen. Jag kommer att fortsätta precis som vanligt. I alla fall så länge jag orkar göra det och så länge som det fungerar att hålla på. K har några år kvar efter det. Sen kanske man vill ha en del mer tid till att resa iväg och uppleva saker. Men man vet så lite om vad som händer. Få passa på att njuta av den tillvaro man har just nu. Som faktiskt inte alls är speciellt dålig om man tittar på den och orkar jämföra med hur det kunde vara.

Jag blöder väldigt ofta näsblod för tillfället. Torr luft och förkylningar antagligen. Som på bilden ovan i slutet av ett 16h låtsasarbetspass förra torsdagen. Inget att gnälla över såklart. Bara som det är.

De här veckan är fortsatt arbete med att närma sig release. Plågsamt alltså. Men nu närmar det sig. Kanske. Möjligen. Vi får se. Inte för att det gör så jättestor skillnad. Efter release börjar bara alltihop om igen. Fast lite skillnad den här gången såklart, eftersom så mycket är omskrivet och ändrat. Lite nervösare.

Sitter jag här och skriver dynga så blir det såklart inget alls av det där. Bäst att kliva upp på hästen och köra alltså.