Categories
Betraktelser & Berättelse

Lida

sad asian female touched with hands of people
Photo by Alycia Fung on Pexels.com

Alltså. Just nu finns det dagar när jag nästan längtar till höst. Det är hela tiden så mycket annat. Hinner liksom inte med. Koncentrationsmarodörerna har tagit över världen. Lider…

Men sticker jag ut huvudet så sjunger en koltrast vackert upp mot berget. Vi har en riktig skönsjungare här på kullen i år. Intensiv skön koltrastsång bjuds det på. Sådant man vill vakna upp till när man utvilad slår upp ögonen och gardinen rör sig i en lätt, ljum morgonbris, som tar sig in genom ett öppet fönster. Det gäller att passa på att njuta nu. Efter midsommar tar det där slut.

Starta gräsklippare vill man såklart inte göra om man är omgiven av koltrastsång. Men känner ändå att det måste man. Så det gör man. Kör runt, runt, runt tills man uttröttad och gubbstapplande inte orkar mer. Tillämpar ett nytt system i år. Klipper en timme tidigt på morgonen. Tar på så sätt en tredjedel av ytan under olika dagar. På så sätt försöker jag rädda helgerna som annars lätt får användas till gräsklippning och sen hinner man inte mycket mer den dan. Kanske är det en framkomlig väg. Kanske är det inte det. Utvärdering medelst stormöte till hösten, runt allhelgonahelgen kanske. När vintern så ofta slår till på kullen och slår ihjäl alla illusioner.

Jag har blivit lovad en kall öl eller två och mat på Sveriges bästa Indiska restaurang i helgen. Ja och det kan möjligen vara en liten tröst för alla störningsmoment i tillvaron i form av helgdagar och annat som har ansatt mig den sista tiden. Fast efter midsommar är det ju hundveckor, fast semester också såklart. Inte fan blir det mycket jobbat då…

Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Mindervärdeskomplex

Tar en espresso med en vän i solen idag i Ljusdal och pratar lite strunt ett tag. Just den här vännen har en förmåga att alltid lyfta mig med sin entusiasm. Han har alltid massor av den varan att komma med och jag blir alltid uppmuntrad av en sittning med honom. Så idag också. Idéer sprutar. Projekt likaså. Härligt och befriande varje gång. Han en tillgång för Ljusdal som Ljusdal inte har vett att riktigt uppskatta efter förtjänst. Möjligen har jag fel där. För helt utan uppskattning är han inte.

Ändå har jag liksom lite svårt att störa honom och hälsa på spontant fast jag vet att jag alltid är välkommen. Ja det gäller alla mina vänner. Det är något slags mindervärdeskomplex det där tror jag som gör att jag inte känner att jag kan knycka värdefull tid av andra.

Sorgligt…

Hemma i Los möter jag en annan “gammal vän” som tydligen fortfarande är sur på mig efter att vi för rätt många år sedan nu rök ihop om fiberutbyggnaden här i Los där han lobbade för mobilt bredband istället för fiber. Helt onödigt enligt mig när fiber nu ändå då var på gång. Hårda ord utväxlades och även om jag är beredd att glömma det där så verkar inte han vara det. Han går bara förbi mig utan att titta på mig. OJ! tänker jag. OJ? Tycker fortfarande han är en bra människa i allt annat utom då kanske just den där sakfrågan.

Så blir jag upplyft på förmiddagen så sänks man på eftermiddagen. Eftersom jag nu tror på jämvikt som något att alltid eftersträva så måste man väl kalla det hela en lycka dag då trotts allt.

Sköterska ett på hälsocentral ett piggar alltid upp. Sköterska två på hälsocentral två piggar också upp. Hon berättar dessutom att hon sett en järv hemma i Yxbo. Det är det fan i mig inte många som sett här nere. Tidningsmaterial. Hyrläkaren som klipper bort knöl på min rygg är en gammal söderkis från Stockholm som är upp i Färilaskogarna och hälsar på. Fungerar det också såklart.

Fast helvete vad man blir trött av att INTE får knappa på som brukligt. Stackars alla människor som inte får det alltså… Har det mycket jobbigare. Konstigt att de alls orkar vara vakna efter en dag.

Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Låg

set of medical products for taking and checking blood from vein
Photo by Karolina Kaboompics on Pexels.com

Eftersom bilen går igenom utan anmärkningar så är det liksom lika bra att ta en hälsokontroll på samma gång. Lite hybris sådär. Precis som jag alltid förutsätter att bilen skall få körförbud så förväntar jag mig självklart att jag själv skall bli inlagd på sjukhus medelst transport med blåljusambulans eller helikopter vid provtagningen. Fel… fel… fel… på hela mig liksom.

Men… ännu har inte det där hänt. Inte idag heller vid den årliga kontrollen. En knöl på ryggen knipsar doktorn bort efter lite lokalbedövning. Vikten. Ja de tjatar inte längre doktorerna om. Men “ner sisådär fyrtio kilo vore bra” hör jag att han tänker. Ni vet diabetes. Högt kolesterol. BMI hela vägen till himlen är inte bra. Välfärdsmarkörer.

Fast när mina testresultat kommer tillbaks så ligger jag under gränsvärdet på blodsocker. Under gränsvärdet på kolesterol. Men normalt på alla andra värden. Nja… lite högt blodtryck. Men det äter jag ju medicin för och kollar ändå regelbundet. Släkttryck. Ingen annan i släkten har klarat sig från det där heller. BMI skall vi inte prata offentligt om.

Jag läser om blodsockret

Blodsockervärden under 4 mmol/L är mycket ovanligt hos personer som inte har diabetes. Då kan värdet bero på svält eller långvarig bantning eller fasta.

Jojo. Man måste flina lite för sig själv här på kontoret. Det där stämmer inte riktigt på mig. Usch vad jag äter. Ja och lägger på mig som ett resultat av det. Jo jag borde verkligen äta mindre. MYCKET mindre. Skulle rent utav må bra av en tids svält.

Så nu väntar jag på tolkningen från samme doktor. Förra året skrev han “du ligger lågt på xxx och det har du gjort tidigare också så du är väl helt enkelt en snubbe som har låga värden på xxx”…

Jaha ja…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Benhårda förhandlingar

woman in black shirt and white panty sitting on white bed
Photo by cottonbro studio on Pexels.com

Det finns dagar när benen vill gå istället för att sitta på en stol och vänta på att knapparen skall knappa klart. Idag är en sådan dag. Benen påminner resten av kroppen att “nu är det trökigt” genom att dra och rycka, hoppa och ha sig. Nope, NOLL sekunders samarbetsvilja kan man förvänta sig av sina ben en sådan här dag. Detta trotts att man gör dem till viljes gång på gång genom att planlöst vandra runt en stund i lokalerna. Men NEJ, inte räcker det. Ben vill ut i skogen. Ben vill upp på och bestiga berg. Ben vill springa. Försakade stackare. Bittra rent utav. Surben.

Men hur talar man förstånd med sina ben? Har de någonsin lyssnat på sakargument? Nope. De gör som de vill. För det mesta. I alla fall när de inte får gå eller springa. Det verkar vara det enda de vill kan man tro. Men nu sitter man ju här. Kan inte annat. Kan då inte ens egna ägandes ben också inse detta faktum och hålla sig lugna. Men nej, icke.

Man får förhandla eller ge upp.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Programmerare. Pack?

person using macbook on table top
Photo by Lukas on Pexels.com

Tisdag. Tisdagar är ändå OK. Det finns fortfarande vecka kvar. Man kan ännu hinna saker. Men lika bra som måndagar är de såklart inte. Oj vad mycket man hinner med under den kommande veckan när det är måndag. Ja i alla fall mycket, mycket mer än det lilla som man hann när det blir fredag.

Men jag är programmerare. Det hör liksom till att vara överoptimistiskt. Man brukar säga att en programmerare som säger “nästan klart” egentligen har ungefär 90% kvar. Bra tumregel. Ligger inte så långt från sanningen heller.

Fast det finns projektmetoder som skall lösa det där. Olika årtionden så är det olika metoder som “är lösningen“. Har man varit med ett tag så har alltså ett gäng frälsarmetoder passerat och försvunnit. Jag brukar använda inställningen till dessa metoder som en värdemätare på “fellow programmers“. Är man en projektperson så är man också en sopa. Nästan alltid. Min erfarenhet. Kan man inte programmera blir man projektledare och metodfetischist. En sista gren att hålla sig i innan man rasar ner för stupet liksom.

Metoder kommer fram utifrån chefers önskan att få processer som går att kontrollera. Kontroll innebär också att man hämmar själva den kreativa processen. Chefer som frågar stup i kvarten “hur går det” skapar definitivt mindre produktivitet än dito som säger “det skall vara klart till den tjugofjärde” och sen går därifrån och alla vet att det är den tjugofjärde som gäller. Folk har en klar tendens att jobba hårdare om de får ett förtroende och inte ses som barn som behöver övervakning. Jag har varit med om båda. Ibland som extremer där varje minut man lägger ner skall finnas på papper. Sjukliga kontrollbehov ligger bakom sånt. Sämsta möjliga chefsskap.

Släpp programmerarna lösa är mitt råd. Ja alla anställda. Ge ansvar. Jag kan lova upptäckten av ett helt gäng oväntade lyror väntar.

Fast skitsamma för min del det där numera såklart. Behöver inte bry mig. OJ så skönt det är.

Jag gammelgubbe gnäll det här såklart. Inget att bry sig om. Tänker inte skriva en bok och häva ur mig det här. Ja, borde väl låtit bli att skriva det på bloggen också egentligen.

Sorry!

Fast tisdag alltså. Elelementen på. Hjärnan något lite uppvärmd. Fortsätter väl att Knappa På* Varför, ja det har jag glömt.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kaffe

spon on coffee cup
Photo by Polina Tankilevitch on Pexels.com

Kaffe. Det är dag. Som alltid vid den här tiden på dagen. En kopp svart. Dagens enda. Det är svårt att tänka sig en dag utan kaffe. Ändå hör den här vanan till en annan del i mitt liv. Jag drack inte kaffe förrän jag fyllt 22. Jo, ibland kanske. För sällskaps skull, när andra drack, när det trugades. Men nej, inte som en vana. Men det var pluggandet som förde mig in på kaffedrickandet. Först allt det sociala, klasskamrater och raster, sen sena kvällar och nätter över böcker och kollegieblock som krävde stimulantia för att orka.

Numer en kopp svart alltså. Utan socker. Ja mugg snarare. Det fanns en tid när det stoppades i sockerbitar också. Men slutade med det. En månad, sen smakade kaffe som det alltid smakat. Men först smakade det skit såklart. Lika bittert som det egentligen är innanför tillvanda smaklökar och begär.

Fast säkert skulle man klara sig utan kaffe igen också. Efter några dagars absintenshuvudvärk skulle det gå alldeles utmärkt. Men vanor är som trygga ledstänger att hålla sig i. Man behöver lite enkelhet och fasta punkter i tillvaron helt enkelt.

Den mäktigaste kaffedrickaren jag känner, ja kände – död nu – är Backa-Jan. En nybryggd kopp hällde han rakt ner i strupen. Ville ha påfyllning. Själv hade jag på min höjd lyckats sippa lite försiktigt på det heta kaffet vid det laget. Han klarade av tre eller fyra koppar till innan jag druckit en halv. En imponerande mästare där. Jag är säker på att han åkte någon annanstans och drack några koppar till efter att ha hälsat på mig.

Fast det fanns en tid när det dracks några kannor om dagen här också. Två paket Marlboro och två/tre kannor kaffe hela vägen till sänggående någonstans där på förmiddagsnatten. Stimulantia det också för att orka behålla koncentrationen. Men någonstans på vägen hände något. Blev känslig för koffeinet. Darrande efter två koppar. Rent av sjuk efter fler. Kanske hade det med rökslutandet att göra? Vet inte. Men en kopp är det idag hur som helst det jag klarar. Absolut inte för nära sänggående.

Kallt här idag. Har fått sätta på elementen. Nu börjar det likna något igen. Japp, fryslort. De som följer bloggen vet det redan. Ett straff det där antagligen för någon orättfärdig gärning man själv gjort eller som utförts av någon i släkten innan man ens föddes. Den där tanken om arvssynd. Galenskap såklart. Ännu ett av den religiösa världens alla försök att binda fast oss i bojor så att vi blir lättare att kontrollera och styra. Åt helvete med religioner och de religiösa.

Fast nu då med kaffe i blodomloppet (nåja koffein och +40 gifter till) och värme i rummet kanske man skulle ta och knappa lite. För freden. För friheten. Ja och för att det är rätt skoj. Igår satt jag faktiskt i studion. En ny låt på gång. Hur roligt som helst. Jo, jag skall göra den klar. Fast egentligen räcker processen här och hit. Det kreativa som omfamnar och bär. Jag behöver inte det där stora. Inget som rangordnar och gör en del musikmakare coolare än andra. Jag är nöjd med att finnas här på botten. FÖR glädjen att göra låtar här nere är inte mindre än där uppe. Jag lovar.