Hälsingetoppen. Ny topplista för Hälsingland. Såklart. Det är fredag. Vem förväntade sig annat? Musik från Hälsingland. Ordnade efter hur ofta den lyssnas på. Jo en faktor är också hur många följare man har. Använd i andra hand när artister har lika många lyssnare. Men först och främst handlar det alltså om hur många som lyssnar på artistens musik. Enkelt. Vill man “fuska” får man helt enkelt se till att folk lyssnar, ja och det kan man ju INTE kalla “fuska” om ni frågar mig. Eller hur? Spotify har dessutom algoritmer som upptäcker de flesta som skapar fakelyssningar. Skapligt säkert, men såklart inte 100%, det finns det inget som är.
Musik skall vara roligt. Och det är i det ljuset man skall se den här listan också. Det är inte så allvarligt. Det tycker i alla fall inte jag och jag ligger nästan längst ner på listan med min “musik“. Detta faktum fråntar liksom inte glädjen med skapandet av “musiken“. Inte en sekund.
Så varsågod, här är veckans lista.
Här är veckans lista Ät musik! Sov musik! Lev musik
Second Place segrar i Hudiksvall igår. Grymt imponerad av deras framträdande. Stor scennärvaro. Hög energi – ibland nära Metallica. Perfekt upplagt. Det är bara att gratulera. För det ÄR en seger, och segrar är ALLTID härliga att uppleva, också när andra sätter dom. Grattis och hurra!
Tre man på scen. Jag har själv varit där i min ungdom. Men mödan då som gitarrist och sångare var nästan omöjlig. När band som Second Place spelar så fungerar beatet, det brummar och dunkar och fungerar med bas och trummor utan att gitarren leder. Så hade vi aldrig. Slutade jag spela så var allt det där borta. Det fanns ingen bakgrund som höll saker uppe för oss. Ingen aning vad det berodde på egentligen men mitt fel säkert. Troligen för att bas och trummor följde gitarren hela tiden och inte hade ett eget liv. Men blir SÅ JÄVLA avundsjuk – nåja 🙂 – när jag ser Second Place spela och det rullar på utan en lead gitarr som leder rullandet. Jag fattar liksom hur det egentligen skall vara. Synd att det är femtio år för sent när man fattar det är det såklart…
Härligt annars att befinna sig i Hudiksvall en halvdag och kväll. Mycket folk ute. Glada människor i sommaren. Gratis inträde. Någon betalar såklart kalaset. Hurra för er som hostar upp dom självklara stålarna mot lite reklam. Hoppas den givmildheten också sträcker sig till att ge en slant till artisterna enligt regelverket. Tiden när en “möjlighet till att bli exponerad” är en orsak till att lira gratis är sedan länge förbi.
Bra ljud är det dessutom. Baskaggen sitter i kroppen som den skall. Dunk, Dunk, Dunk, som tre skott från en revolver som skjuter en i bröstet på nära håll. Bandet efter Second Place testar ljud en stund innan de kör igång. En lyhörd ljudtekniker lyssnar och ställer in det bandmedlemmarna vill ha på sin medhörning. Jag åker direkt tillbaks till vår egen näst sista spelning. Upp på scen efter en annan akt. Man testar att grejerna hörs. Vi kör igång. Hör varken sång eller gitarr längre när vi väl är igång och försöker kommunicera det till ljudteknikern utan resultat. En jävligt taskig känsla att finnas i när det står tusen personer och lyssnar kan jag lova. Det gör ont i k(r/n)oppen när jag tänker på det. Det var f.ö. en spelning som aldrig skulle ha ägt rum. Inte den efter heller. Definitivt INTE den!
Här är det sommarlov fortfarande. Eller semester då. Ledigt. Skönt så att man kan gå sönder. Varför ägnar man inte all sin tid till ledighet egentligen? Ja, återigen har det såklart med den där jämvikten att göra. Det behövs mörker för att man skall uppskatta ljus. Så enkelt. Så universellt. Självklarheter.
Idag skall jag gå på en begravning. Vårt gamla bands basists mamma begravs idag och jag skall närvara och ta ett sista farväl. Ingen trevlig tillställning såklart. Allt handlar om respekt en sådan här dag.
Hälsingetoppen. Dags igen. Jag menar är det fredag eller inte? Något skall det väl ändå finnas i världen som man kan lita på och ställa klockan efter.
Musiksommaren fortsätter. Det är bara att hänga med i härligheten. Det är musik i varje buske och på varje scen i hela landet. Hälsingland är såklart inte sämre i det fallet. Från fiol till hårdaste hårdrock är det som gäller. Precis som det skall vara,
Här är veckans lista Ät musik! Sov musik! Lev musik
En vän brukar fråga “blir det en hit?”. Men jag vet aldrig vad man svarar på sådant. Har för lite av den där tävlingsmänniskan i mig som har en stor längtan av att stå högst upp på pallar. Som behöver medaljer om halsen. tidningsrubriker och applåder. Jag är nöjd med sekunder, minuter, timmar, halvdagar när jag får göra något som bara är mitt och ingen annans. Där kravlösheten styr. Jag kan bli helt uppfylld av tid i “studion”. Jo av att skriva och av att programmera också. Men mest av tiden i “studion”. Det händer något med mig där. Har alltid gjort. Tror ibland att det är en ängel sätter sig på min axel när jag sitter där, en som viska saker i mitt öra. Det närmaste jag kommer han/hon/det/gud alltså i mitt synnerligen oreligiösa liv.
Så nope. Nej. Det blir ingen hit. Och skulle någon låt bli det så skulle mitt liv bli förstört. Allt det jag gillar skulle bli utbytt mot prestationsångest och krav. I min ålder bör man för länge sedan ha insett att det man en gång var beredd att sälja sin själ för inte är värt ens en enda liten tanke av längtan. Att det man trodde var guld egentligen bara är grus.
Tittar på statistiken på siten och helt plötsligt så toppar Han & Hans Vänner bloggens statistik och då börjar man ju undra men kommer på till slut att… Javisstja, det var idag dom skulle vara med på radion. Alla vänner är visst med på radion den här sommaren. Det är något i görning. Man letar upp. Missar med en halvtimme. Men hittar, lyssnar och tycker att dom sköter sig bra. Ja ett litet HEJA också till P4 som uppmärksammar lokala artister. Varje gång det sker är det en seger.
Den som vill avlyssna Han & Hans Vänner live har en chans på tisdag nästa vecka i Hudiksvall. Klockan 19, Möljen, Glada Hudik Summer Week.
Andra vilar sig. Jag alltså. Ägnar mig på heltid till semester. Och det är inte så dumt. Detta trots att man är inne på andra veckan. Det borde normalt krypa lite i en. Men det kryper inget. Tror totalsumman av det hela blir bra.
Fast lite gör man ju också förstås. Skottar lite, lyfter lite, borrar lite och sådant där. Det är lite skoj att tänka sig att andra har det där som jobb, sen när de går hem eller har semester så kan de ha programmering som intresse och hobby. Lite tvärtom lek liksom.
Lästa vecka är det Loosvecka. Allt om den kan man läsa här. Som de flesta mindre byar så hyllas det gamla. “Det var bättre förr” är ledordet och det genomgående temat. Fast det har smugit sig in lite annat (positivt) i programmet också i år. Bra. Annars… Vill man till kyrkan igen kan man avlyssna Triol på onsdagen. Proffsiga och bra. Själv säger en liten liten gubbe som bor i magen att jag kanske överskridit min kvot av besök i kyrkliga lokaler redan. Fast möjligen går det för sig. Vi får se. Det som är bra ÄR bra. Så har det variit sedan gammal.
Herr Subäck med fru spelar på hembygdsfesten men den har jag inte besökt på +30 år och det är högst tveksamt om ens deras hedervärda insats får mig iväg dit. Men hejjar på utav bara helvete på avstånd det gör jag däremot.
Ja ja ja en man i exil. Det är jag. Men det spelar liksom ingen roll var min stol står eller vad min hatt ligger. Jag kommer alltid vara mannen i exil. Har alltid varit. Hemma är borta och tvärtom. Tror faktiskt att jag vant mig vid det. Att jag inte kan leva på annat sätt. Det är mig det är fel på inte platsen där jag bor.
Serier och filmer har betittats. Två avsnitt av en serie per kväll. Sen ett avsnitt av en annan eller en film. Så framlevs semesterkvällarna. Det där brukar stå en upp i halsen efter ett tag. Jag som är van att jobba på kvällarna. Men ännu så länge fungerar det faktiskt. Har lyckats hitta riktigt bra grejer att beskåda.
Sist ute bland folk pekar en äldre man på mig med en igenkännande min. “Det är ju du som är … los…” säger han med stor glädje. Kommer visst inte riktigt på vad jag är för en. Han försöker med några andra varianter på temat också. Van som jag är så hjälper jag till och säger frågande “dos i los“??? och han skiner upp som en sol av gamla minnen. Ja ungefär som alla andra som kommer ihåg det där gör. Det är 32 år sedan den förnedrande konkursen men det där sitter i folksjälen. Ja i alla fall hos dem som visste vad en dator var då. Själv vill jag av naturliga skäl bara glömma det där. Är nog dags att lämna den där sista lådan med minne till papperåtervinningen också.
Men nu så… skall jag äta lite lunch. Sen skall jag (efter att ha druckit kaffe) laga en dörr. Njuter av båda sysslorna.
Jag är ingen kyrkans man. Långt ifrån. Undviker alltså helst. Men jodå, verksamheten med musik och verksamheten för de utsatta känns som sann kristendom. Inte riktigt då kyrkans hierarkier från präster och uppåt och kärlek till byggnader istället för budskap om kärlek. Ja och tramset om söndagarna. Kärlek borde inte vara så svårt. Inte ens när det sker mellan enkla medmänniskor. Tyck om varandra för fan. Gräv ner gevären och kanonerna i jorden.
Fast lunchkonsert i Färila idag alltså. Lite trevligt sådär. Kyrkligt erbarmligt dåligt ljud där jag sitter. Hör ingen musik. Hör inte vad som sägs. Men sången går fram. Den som framförs med bravur och den som framförs som den är. Fungerar både ock tycker jag. Gillar när man kämpar lite. Inte bara sjunger/spela i sin komfortzon. Hellre en missad ton eller att det skär sig än en säker resa hela vägen in i mål. Det är livet som musiken skall spegla. Känslorna. Bra och dåligt.
Man har råd att lyssna på musik som framförs i kyrkan. Kollekt tas upp. Man swishar över en slant. Det är inte två tusen spänn i inträde som allt annat. Tycker väldigt lite är värt två tusenlappar per person. Vem är de som står där på scenen som tycker de själva är värda de där pengarna. Av folket? Sällan…
Fast jag känner såklart att han/hon/det /guden pekar finger åt mig när jag vandrar upp i gången mot kyrkan. Fnissar lite. “Ditt jävla våp” mumlas det i kärlekens tecken från ingenstans där han/hon/det/gud sitter. Jag kan leva med det där. Som jag alltid har levt med det där. “Vår” präst Matthias verkar f.ö. vara av den mer rimliga typen. Får några plus härifrån. Tror jag. Man kan känna respekt fast man inte delar tron.
Annars möter jag inte så mycket människor såhär i semestertider. Nästan ingen faktiskt. De jag möter ser rakt igenom mig. Ja och det är såklart en bedrift bara det eftersom jag nu innehar en ansenlig massa. Men det är som det är. Man är lätt i gärningen som luft utan kväve. Jag antar att det är så efterorden om en blir också. Han fanns, Sen fanns han inte mer. Som ett blad på en gren är man alltså. Och inte är väl det så dumt om man ibland hänger där på trädet i sommarsol.
