Categories
Musik

STIM och de stora pengarna

Jag ler lite för mig själv. 1.41:- Ja jävlar! 🙂

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik

När jag går förbi

Ute, fast inne ändå, i det jag fortfarande kallar “studion”, hänger dom. Gitarrerna. Ostämda. Oanvända. Lämnade. Ensamma. Ledsna. Rummet är kallställt. Här är det inte ombonat. Här hamnar allt som inte används.

Jag ser dom varje kväll när jag går och lägger mig. Det där suget i magen suger alltid till innan jag som vanligt tvingar mig att titta bort. Varje kväll, samma sak, innan sänggående. Det finns ett liv där också. Det jag gav bort. Jag valde bort det där att bli den där gamle långhårige gubben som fortfarande går kvar där i byn som “rockstjärna” – som en rest från en annan tid – fast han bara var det en eller två eller kanske fem gånger på skoldanser som ingen längre minns. Jag är tacksam för det valet. Till och med att det inte ledde in på mer framgångsrika vägar. Jag var inte skapad för det där. Hade gått under. Åkt hela vägen ner i mitt eget helvete. Eller är det där jag är?

Fast glädjen. Den jag känner när jag lyfte ner en av de där instrumenten och spelar. Jag borde unna mig den oftare. Ta mig tid. Jag älskar ju det där. Det är fortfarande en del i mig fast jag inte har en publik.

Men jag rörde inga instrument under många år. Inte ens nära. Men det fanns tillfällen av musikupplevelser då också. En konferans. Han som är hög chef i Ljusdal nu plockade upp en gitarr. Han och jag sjöng en Beatleslåt. Ett sådant där magiskt ögonblick när man blir ett med låten. Till en början sjunger alla andra med också. Men jag hör i fjärran, helt inne i min bubbla, hur de tystnar efter ett tag. “Chefen” tar tag i andrastämman och vi kör på. Och så tar låten slut och det blir helt knäpptyst. I en evighet tycks det. Sen börjar alla tjoa och applådera. Jag går därifrån. Jag fylls av en stor sorg att jag vill gråta. Men vem har längre några tårar kvar?

Eller konserter. Där bandet är bra och publiken är med. Allt i mig säger att jag skulle ha varit där på scen. Jag ser ut över publiken lika mycket som mot scen. Ja det är såklart löjligt. Oerhört löjligt. Men jag kan inte hjälpa det och kanske känner alla sådär. Jag vet inte. Hur skulle jag kunna veta det?

Man har några sådana där ögonblick bevarade i minnet. När man befinner sig i en musikalisk samklang med något högre utanför sig själv. I något som det finns en total lycka och harmoni i och något som är högre och större än man själv är. I “det där” som när man ramlar ut ur det längtar tillbaks till med hela sitt hjärta och hela sin själ med en saknad som gör ont. Men som man såklart vet att man inte kan tvinga fram som en simpel beställning när man själv så önskar. Det som han/hon/det/gud/jämvikten serverar sparsamt och bara när universums stjärnor står absolut rätt i sina positioner. Det man måste lära sig att mildra den smärtan av som uppstår efter att ha befunnit sig där, utan att på en och samma gång förgöra sig själv. Balansgången. Den slaka linan i den starka vinden över det avgrundsdjupa stupet.

Innan jag flyttade från Edsbyn och började plugga så började jag bygga en studio i vår sommarstuga. Det var väl ett sätt att ta sig över den där övergången från rockstjärnedrömmar till annat. Den blev aldrig klar innan jag drog iväg och lämnade allt med en tanke i mitt huvud om att utbilda mig till studiotekniker. Vem kunde drömma om något större då?

För några år sedan byggde jag upp den där drömda studion här. Men fann till min förvåning att inget av det där var det jag sökte. Det blev helt enkelt för tekniskt. Visst. Det var roligt med alla knappar och rattar. Det såg till och med häftigt ut. Men det var teknik till 99%, bara en ynka procent musik, och det är i den där musikskaparprocessen min kärlek finns. Den som fungerar på precis samma sätt som nu när jag skriver de här orden eller när jag kodar ett program. Det som tillhör det här som jag måste göra. Som jag gör BARA för att jag måste. Som egentligen är ett och samma. Ett. Jag.

Jag har egentligen aldrig brytt mig om ifall någon gillat det jag åstadkommit. Det har funnits många gånger i mitt liv där jag kunde valt den väg som andra älskade, den enkla, eller den svårare, den som jag älskade, och där jag alltid valt den som betytt något för mig. Det har inte ens varit svåra val. Men sen såklart sett de som valt den där andra vägen dra förbi, älskade, prisade och i applåders dån, med pengar på fickan, och såklart frågat sig om man valde rätt. Avundsjuk till och med när det varit lågvatten i livet.

Jo jag måste nog greppa en av de där gitarrerna igen. Jag har väl egentligen inget val. Precis som jag skriver den här texten för att skriva, ja det älskar jag och kan inte låta bli, av samma anledning så kommer jag att koda några rader imorgon. Men musiken är också det en livsavgörande del av mitt liv. Tillsammans är det där delarna som gör mig till en hel människa. Hur patetisk den människan nu må vara i sitt ensamma torn på en kulle ute i ingenstans.

Categories
Musik

Kodarmusik

Höj… ja seså… lite till. Kör!

Categories
Musik

Snart såhär…

Categories
Musik

AI Tells How Certain Pieces Of Music Affects Our Brain

In the past, scientists tried to better understand the impact of music on the body, brain and emotions by analysing MRI scans. With the help of AI, scientists can now look forward to discovering that in a much deeper manner.

Source: AI Tells How Certain Pieces Of Music Affects Our Brain

Categories
Musik

Rösta fram din favorit i Local Heroes

Source: Rösta fram din favorit i Local Heroes

Categories
Musik

Tål en titt till

Categories
Musik

Manic Monday

Categories
Musik

Amy (@Amy__Macdonald) överdriver

Men det gör inget. I love it.

Categories
Musik

Gött