Source: Vissångaren Sid Jansson är död | SvD

Att påstå att jag kände Sid skulle såklart vara en överdrift utan like. Jag träffade honom bara en gång. Men Sid var en nära vän med min farbror Gösta och båda var verksamma bl.a. i projektet Vispråmen Storken i Stockholm.

Den gång jag träffade honom fyllde min andre farbror Kalle jämna  år. Släkten var inbjuden till fest såklart.  Gösta och Sid var jäkligt uppåt på festligheterna. På kvällen försvann dom. Alla gissade väl att de var ut för att leta upp några vackra damer eller kanske något gott och starkt att dricka därtill.

Efter några timmar dök dom glada herrarna upp igen.  Några nivåer gladare nu såklart.  Med sig hade Sid en sådan där axelbandspelare som Sveriges Radio körde med på den tiden. Riktiga grejer alltså.  De hade varit ute på byn (Edsbyn) och intervjuat folk om Kalle. Jag minns bl.a att Hubert (Huberts korvkiosk, en institution på den tiden) blev intervjuad. Alltsammans var helt fantastiskt proffsigt och roligt gjort och alla tjöt av skratt… ja, utom en. Kalle tog väldigt illa upp och stämningen blev inte densamma efter det där.  Sid och Gösta försvann nog iväg till roligare fester ganska snart  också tror jag.

Bandet skulle man såklart gärna velat hitta i en låda idag. Möjligen ligger det också i någon av de lådor som Gösta lämnade efter sig och som jag inte hunnit lyssna igenom.

Men Sid alltså. En glad spillevink som jag gärna velat träffa igen. Så ble det nu inte. Världen är lite fattigare utan honom (och hans hatt).

…kan man ju ha den här på repeat i ett försök att bestämma sig för om den är bra eller dålig eller ingenting.