Ligger vaken länge här på morgonen. Fyra blir till fem, fem till sex, ja och sex blir till sju. I huvudet far tankarna som torpeder under ett sjöslag. Aldrig har man bättre idéer än just i det där. Nu som vaken förkastar man dom lika enkelt som de tycktes vara bra då och där.
Men det är söndag. Inte gör det där något. Det är snudd på angenämt att ligga där och låta tankarna fladdra omkring. Ibland räcker det alldeles utmärkt med att bara vara där och finnas och känna sin existens.
Fast helg. Den här far förbi som en rymdraket som fått upp farten. Hinner inte riktigt med. Så mycket som skulle göras och fixas men som inte blev gjort och fixat. Men också i det får man ta det med ro. Förhoppningsvis kommer det fler helger. Helger som håller sig i skinnet. Låter skådespelaren vara med i pjäsen.
Skojar om STIM pengar med Ljungström eftersom han får en hög. Jag har aldrig lyckats med den bedriften och som med allt annat så vore det såklart roligt att får uppleva en sådan utbetalning också. Men icke. Nu känns det väl som man får ge upp den förhoppningen också. Åtminstone är den osannolik. Lika osannolik som drömmen var att en gång få lira i Royal Albert Hall som man närde i sin ungdom. Ja det var ju där Deep Purple spelade tillsammans med symfoniorkester. Man ville göra samma sak. Känns ju barnsligt idag. Inte då och där. Konstigt hur världsfrånvänd man var.
Fast en enda dröm har jag kvar som jag skulle vilja realisera. Att spela in fyra av mina låtar på riktigt med riktiga musiker. Det där kändes väl inte så himla omöjligt för ett år sedan. Borde vara möjligt. Fast nu,,, nåja, lite Albert Hall över det där också. Släpper den drömmen bit för bit en dag i sänder ut i glömskans som den aldrig funnits träsk fyllt av andra sådana där förhoppningar och drömmar.
Jodå man har gett upp många drömmar i livet. Tillräckligt många för att man skulle sitta av resten av tiden i ett liv som den bittraste av människor. Och kanske är det det man skulle satsa på. Vända där i dörren imorgon när man går ner för trappen ned till kontoret och den där gokänslan infinner sig i magen. Då kanske man skall vända och gå upp för trapporna igen och istället sätta sig i soffan för uppe och sitta där och tycka synd om sig själv under resten av dan. Koncentrera sig på alla misslyckanden, alla drömmar som gick i krasch, allt elände man sett och upplevt. Ja som vilken tabloid som helst. Fast näääää… inte känns det så skoj ändå. Och nog går det leva utan också den där sista drömmen. Ja och skratta utan den också. Javisst.
Bättre än livet är just nu har det nämligen aldrig varit. Och vad mer kan man önska sig. Hade ära och berömmelse gjort livet bättre i det här skedet. Nope icke. Hade pengar gjort det bättre. Nope icke. Så OK. Gott nog är gott nog åt vem som helst. Man måste bara inse att man har det bra som det är. Förnöjsamhet är nyckeln. Liksom.
