Nåja

Det tuffare på. Livet. Dagarna. Jag funderar inte så mycket. Plussar på med åtta veckor sjukskrivning. Som om det egentligen spelade någon roll. Får mer tabletter. Antibiotika. Ja plus det som droppar in intravenöst. Fyra och sexton. En påse. Dropp,, dropp, dropp. Men vilar, sover, äter. Har haft det sämre.

Alla snälla och vänliga. Ja mer än så. Bra människor. Utan dem? Ja, vem vet.

Jag tar en timme till. En dag till. En vecka till.

Fängslad

Fyra väggar. En dörr. Vitt ljus. En sjukhussäng på våning 12. Utsikt. Försöker hitta rutiner. Antibiotika. Dropp. Mediciner. Frukost. Väntan. Rond..Väntan. Väntan. Det är inte så farligt. Den efterlängtade duschen. Kamma sig. Nya kläder. Allt är stort. Resårer gamla. Men bekvämt. Det bara finns.. så mer väntan. Man kan läsa lite. Några prover. Utsikt mot en solig somrig värld. Folk är glada. Lunch. Bra. Om man adderar salt. Annars finns inget att klaga på. Kaffe. Gott kaffe. Blunda. Klä på sig civila kläder ut. En timme i friheten. Vanliga människor. En normal värld. Det är lättare att andas här. Men orken finns där inte riktigt. Antibiotikans och stillasittande ta effekt. Men ett varv i parken. Det räcker det till. Om man vilar på parkbänkarna. Kyrkogården ligger bredvid. Tyst. Känner mig inte redo. Inte ännu. En allvarlig åkomma snällare nu än förr. “Hem” till sjukhus igen. Har alltid haft lätt att skapa det där “hemma”. Väntan. Läsa. Energidryck. Antibotikadropp. Väntan. Läsa. Prata med K. Mat. TV. Allt tittas på. Kaffe. Macka. Medicin. Natt. Inga bävrar i ån. Men sköterskan Ebba har sett. Bara den där ensamma krokodiler len. En avsågad gren. Guppande. Som ett huvud. Sommar. Hårt. Förvånansvärt bra sömn. Väcks klockan fyra. Nytt dropp skall sättas in. En ny dag. Jag en fånge här på våning tolv.

I friheten

I friheten.

En kaja är min kamrat .

Vid ganska gott mod.

Sommar och sol som medicin.

Det blir väl några dagar till här på Sjukhus.

Låtsasliv.

Evigheten passerar.

Som en lugn bris.

Jag suger i mig av den friska luften

Dammsuger solens strålar på D-vitamin.

.Men finns jag?

Hur vet man att man gör det?

Men ganska gott då också att inte finnas

Det går att leva med

Det är OK.

Ja man skulle kunna sluta med “amen”, fast å andra sidan varför det?

Midsommar

Det märks att folk tänker “midsommar”. Hur skulle det inte kunna vara så? Jag gillar att se människor här gå av sina skift med lite gladare leenden och förväntan i sina blickar. Man kan nästan ta på människors förväntan en sådan här “dagen före dan”.

Själv tänker jag då tillbringa helgen på Gävle Sjukhus, långt från de mina. Det finns naturligtvis en sorg i det. Men fortfarande handlar det bara om att en av sextiotvå midsommarhelger i mitt liv som tillbringas så. Ingen fördelning man kan klaga på. Inte alls faktiskt

Mattias, den snälle bibliotekarien här på sjukhuset kommer förbi med en bunt böcker. Han har fått välja. Perfekt verkar valet ha blivit. Jag tror att min kvarvarande tid här därmed är räddad, åtminstone då förströelsemässigt och det med råge. Hurra.

Men Koltrasten hör man inte här. Jag kan bara hoppas att han fortsätter sin sång en liten stund så att jag får höra den när jag kommer hem. Men sitt i stillhet och lyssna in hans sång mina vänner. Den är det vackraste som finns.

Glad midsommar..