Det här är en repost från VSCP devlopers blog, jag kommer sticka in några sådan ibland här också.
VSCP Update
The documentation for VSCP products previously sold by Grodans Paradis AB has been offline for some time, as the original publishing system was discontinued and incompatible with later PHP versions. While these products have not been actively sold, the documentation also serves as reference code for VSCP devices communicating via CAN (CAN4VSCP). Over the past two weeks, I have updated the material to align with the system used for all other VSCP code, making it fully accessible and functional once again. Hopefully, this system will remain viable for many years.
During the recent component shortage, hardware sales were halted due to processor unavailability. However, my passion lies in designing these modules and transforming them into products — a pursuit I have dearly missed. As a result, Grodans Paradis AB will likely resume module sales, which also serve as reference hardware for VSCP.
Profit is not the goal here. Grodans Paradis AB uniquely encourages others to freely copy, modify, or adapt products, including selling them under one’s own name without referencing the original source or VSCP. Contributions and improvements are welcome but not required. The principle is simple: free and open access, as long as you build them yourself.
Currently, I am developing LoRa reference code and a few modules, with promising initial results. Work also continues on VSCP Works+ and demo firmware across multiple platforms using the new firmware stack. While larger than its predecessor, the new architecture allows for reusable, modular components that integrate seamlessly. Higher-level C++ classes now handle VSCP event transmission uniformly, independent of transport — functionality already implemented in VSCP Works+.
There is much I hope to accomplish, though energy and time are finite. Yet the past year has been remarkable. I deeply enjoy this work — the code, the hardware, the ideas. What began as a concept in the early 1980s has become something tangible and functional — my “child.” Like any creation, it is loved unconditionally, even if its full nature is elusive. Perhaps it is a form of sand art, transient yet meaningful. I have derived immense joy from this process, and that alone makes it worthwhile. One day, the windows must be thrown open, the wind allowed to sweep through, and one must move forward contentedly.
I början av det här seklet pendlade jag mellan Los och Alfta varje dag. Det där kommer till mig när vi åker hem från Bollnäs igår. Nitton mil åkte jag varje dag. Nio mil på morgonen och nio mil på kvällen.
Igår kände jag mig trött när jag kom hem. Orkade som mest gå igenom mailen. Men då, nästan varje kväll, åtminstone om man inte jobbat över till tio, så satte jag igång med några timmars VSCP utveckling. I säng vid ett. Eller två. Eller halv tre. Upp igen vid sex. Alltid lika på lördag och söndag. Året runt. Detsamma under alla ledigheter.
De där åren var fantastiska. Charles Tewiah i London. Hårda diskussioner om teknikaliteter nästan dygnet runt. Vi var ofta oense om hur saker skulle göras. Det behövdes argument för att göra på det sätt man ville. Vi kunde bolla saker i en vecka eller mer. Hundratals diskussionsinlägg. Härligt. Skotten Mark Marooth, Gediminas Simanskis från Lithauen, Henk Hofstra från Holland var andra spännande människor som fanns med i de där diskussionerna under den här tiden.
VSCP eller EDA (Event-Decision-Action) som det hette då, hade fötts i ett konferensrum i Gävle under Augusti 2000. Behzad Ardakani, Marcus Rejås och jag spånade fram grunderna under några dagar..Till och med den (mycket) galne chefen på företaget skall ha cred. för sitt bidrag. “Decision Matrix” som namn på en funktion var hans förslag (se specifikationen om du undrar mer över den).
Grunden för mig var en dröm jag hade under 80-talet när jag pluggade i Uppsala. Jag fyllde många kollegieblock med tankar kring smarta moduler som kopplade ihop sig med varandra och skapade någon slags ny funktionalitet. Ett intelligent lego där det inte nödvändigtvis behövdes en server. De där tankarna svalnade betydligt när jag gjorde kalkyler på vad modulerna skulle kosta att tillverka. Om jag minns rätt handlade det om över två tusen i tillverkningskostnad per modul. Det blir drygt åttatusen spänn per modul i dagens penningvärde. Omöjligt alltså. Man skulle behöva ta ett utpris på tjugo tusen eller mer per modul för att få ekonomi i det hela. Döfött. Vila. Malpåse.
Fast då, den 28/8 2000 registrerade jag projektet på Sourceforge. Så mycket mer utveckling blev det dock inte där på det företaget. Men under åren efter desto mer. Mycket mer.
Idag är det där alltså ett kvarts sekel sedan. Omöjligt att förstå. Det är inte många dagar under de tjugofem åren som jag inte jobbat med VSCP. Svarat på frågor. Argumenterat. Funderat på lösningar. Ja och utvecklat. Lärt känna människor runt om i världen varav många blivit nära vänner.
Under år som lärare har jag rättat prov och planerat lektioner när jag kommit hem och sen suttit så länge jag orkat och utvecklat VSCP. Som konsult har jag jobbar med VSCP i mellantiderna. ALLA ledigheter. Varenda hål där det funnits en tidslucka att hoppa in i den där världen. Timme har adderats till timme, kodrad till kodrad, och dokumentationssida till dokumentationssida.
Under alla de här åren har det alltid funnits andra projekt som massorna samlats kring. Jag har ofta försökt närma mig de där projekten, tänkt att tillsammans kan man göra storverk, men oftast (läs ALLTID) de har de varit de bästa och de ultimata slutgiltiga projekten på området och VCSP kunde gå och gömma sig och (välförtjänt?) skämmas i ett hörn. Ja om nu den lilla humlan ens observerades där hon flög omkring. Handens alla fingrar räcker inte för att räkna upp alla de projekt på världsfrälsarnivå som passerat revy och försvunnit ut i glömskan under de här åren. VSCP vinner i alla fall i uthållighet om inte annat.
Nu sitter jag alltså här på tjugofemårsdagen av protokollets/ramverkets födelse. Det är som vilken dag som helst såklart. Jag kommer att jobba med VSCP idag också, precis som jag gjorde igår. Det finns saker kvar att göra och det finns ännu lite ork kvar i gubben. Ja och jag älskar det här jobbet. Tror på det jag gör fortfarande. Det finns ingen tvekan. Den där visionen från 80-talet lever.
Jag skall villigt erkänna att det var roligare och mer stimulerande att utveckla VSCP förr när vi var ett gäng aktiva som diskuterade och skapade saker. Idag är jag i princip ensam. Som ide’ handlar det om en ordentlig svacka eller kanske rent av en sista dödskamp. Framtiden får utvisa. Hur det än är med det och hur det än blir känner jag att det är några saker jag fortfarande vill få på plats. Att jag har några releaser i mig fortfarande.
Efter tjugofem år handlar också mycket mer av mitt jobb mer om underhåll än om nyutveckling. Jag är inte och har aldrig varit förvaltartypen. Kommer nog inte bli det heller. Detta faktum märks också såklart. Det tar emot att skiva om saker för åttonde gången efter att världen förändras runt omkring en. De flesta känner väl så. Den där tiden det där tar som man ville använda till roligare saker.
Men nu är vi här. Så jag inhandlar en tårta igår för att fira den här dagen. För även om VSCP inte gett mig ära, pengar och berömmelse så är allt det där som skapats och ligger i olika repositories och är gratis för vem som helst att använda som ett tredje barn i mitt liv. Ja och man älskar ju sina barn utan förbehåll som bekant.
Jodå, jag köper en väldigt liten tårta. För jag antar att det bara blir K och jag som tar oss en bit. Men har du vägarna förbi (!!! 🙂 ) så är du välkommen in på kaffe och en tårtbit såklart. Nej, jag förväntar mig inte en kö, inte ens en virtuell.
Sist måste jag såklart tacka Karin som stått ut i alla år. Finns det en VSCP änka så är det hon. Men hon har aldrig klagat. Jag älskar dig! Sen är det barnen såklart. De cellbaserade. Jag har nog varit en dålig pappa som alltid jobbat och ofta varit inne i min värld. Jag ber om ursäkt för det. Men för mig fanns ingen annan väg. Jag älskar såklart er också. Ja och så vännerna…
Det blir inte tjugofem år till. Det vet jag. Men ge mig två år till…
The initial release of the VSCP simulator has been released. Currently, it only works on Linux with Socketcan. It can fully simulate a VSCP level I node including boot loading. In the future it will support all transports such as CANAL, tcp/ip, MQTT, ws1, ws2, UDP and multicast and will also work on Windows.
Dashrath Manjhi, mannen som med hammare och huggjärn skapade en passage genom berget på egen hand är ett föredöme för mig. Jag tänker ofta på honom. Tror man på något så kan man skapa något, i alla fall om man jobbar på det också. Och nej, man behöver inte alls lyssna på de som säger att känna stor passion för något är sjukligt. Det är tvärt om, ickepassionen som är en av de svåraste sjukdomarna. “Krig är fred” människorna är bara framme och nosar med sina fula trynen där också. Satt bokstavskombinationer på människor som kommer blickas tillbaks på precis som vi ser på lobotomi och isbad nu. Dashrath Manjhi är beviset för att det är rätt och bra att tro och göra. Folk kan peka finger och häckla hur mycket de vill.
Det finns en länk i kommentarerna till Dashrath Manjhi. Läs och förundras.
Jag håller på med ett ett projekt VSCP (länk i kommentarerna) som fyller 24-år idag. Det är naturligtvis därför jag tänker på Dashrath. VSCP är min passage genom det där berget. Det jag måste göra. Det har i princip inte gått en dag under de där 24-åren när jag inte jobbat på projektet i någon form. Utvecklat. Svarat på frågor, funderat på lösningar. Och nästan varje dag har jag älskat det jag gjort. Jag tänker inte “tänk om jag satsar fel” när jag går ner till kontoret på morgonen. Tvärtom. Jag vet att jag satsar rätt. Jag känner det tillsammans med gokänslan i magen när jag kliver in på kontoret. Andra må tveka, spotta på, förnedra, starta projekt och två år senare lägga ner projekt (jag har upplevt många sådana) och det spelar ingen roll. Jag vet att jag har rätt. För det finns nämligen inga fel att begå. Det sämsta utfallet är bara att slutresultatet blev en väg som ingen går efter. Buddhistisk sandkonst i så fall. Det ultimata verket.
Nästa år, om jag lever, har jag hållit på i ett kvartssekel. Nog måste man väl ändå säga att det här blev ett livsprojekt. Boendes i en del av landet där ingen ens vet (eller bryr sig om) vad open source är, finns det såklart ingen mening med att försöka förklara vad man håller på med. Att inte ta betalt. Inte patentera. Inte tjäna pengar. Dumt skulle alla bara tycka. Att hela vår vetenskapliga grund är bygd på samma tanke är de flesta inte medvetna om heller eftersom idag är pengar och ära styrkraften där också. För mig är open source det finaste vi har i vår samtid. Att folk utan personlig vinning kan samarbete runt om i världen runt en ide. Du som läser det här använder säkert flera sådan projekt i din elektroniska enhet just nu. Detsamma gäller i allt annat du tar dig för under resten av dagen. Open source fins överallt. Lösningarna gör bara inte väsen av sig. De nöjer sig med att fungera och göra det de skall.
Jag börjar bli gammal. Klart det är så. Bygger man en passage genom ett berg finns det ett “klart”. I ett projekt som VSCP är inte det där “klart” så solklart och tydligt om det ens finns. Så jag ser fortfarande att det finns massor att göra. Och eftersom tiden är begränsad så får man nöja sig med att se ett år framåt i tiden. Får jag behålla mina sinnen skapligt intakta så hoppas jag att jag en dag faller ihop framför datorn eller vid elektronikbänken när jag jobbar med det här projektet och sen inte finns mer. Det vore ett värdigt slut. För kärlek och passion är drivkrafterna. Och tamefan om jag inte skulle kunna tänka mig tjugofyra år till om det bara gick.
Idag firar vi med en kanelbulle och en whisky. Traditionsenligt firande av denna dag.
