I början av det här seklet pendlade jag mellan Los och Alfta varje dag. Det där kommer till mig när vi åker hem från Bollnäs igår. Nitton mil åkte jag varje dag. Nio mil på morgonen och nio mil på kvällen.
Igår kände jag mig trött när jag kom hem. Orkade som mest gå igenom mailen. Men då, nästan varje kväll, åtminstone om man inte jobbat över till tio, så satte jag igång med några timmars VSCP utveckling. I säng vid ett. Eller två. Eller halv tre. Upp igen vid sex. Alltid lika på lördag och söndag. Året runt. Detsamma under alla ledigheter.
De där åren var fantastiska. Charles Tewiah i London. Hårda diskussioner om teknikaliteter nästan dygnet runt. Vi var ofta oense om hur saker skulle göras. Det behövdes argument för att göra på det sätt man ville. Vi kunde bolla saker i en vecka eller mer. Hundratals diskussionsinlägg. Härligt. Skotten Mark Marooth, Gediminas Simanskis från Lithauen, Henk Hofstra från Holland var andra spännande människor som fanns med i de där diskussionerna under den här tiden.
VSCP eller EDA (Event-Decision-Action) som det hette då, hade fötts i ett konferensrum i Gävle under Augusti 2000. Behzad Ardakani, Marcus Rejås och jag spånade fram grunderna under några dagar..Till och med den (mycket) galne chefen på företaget skall ha cred. för sitt bidrag. “Decision Matrix” som namn på en funktion var hans förslag (se specifikationen om du undrar mer över den).
Grunden för mig var en dröm jag hade under 80-talet när jag pluggade i Uppsala. Jag fyllde många kollegieblock med tankar kring smarta moduler som kopplade ihop sig med varandra och skapade någon slags ny funktionalitet. Ett intelligent lego där det inte nödvändigtvis behövdes en server. De där tankarna svalnade betydligt när jag gjorde kalkyler på vad modulerna skulle kosta att tillverka. Om jag minns rätt handlade det om över två tusen i tillverkningskostnad per modul. Det blir drygt åttatusen spänn per modul i dagens penningvärde. Omöjligt alltså. Man skulle behöva ta ett utpris på tjugo tusen eller mer per modul för att få ekonomi i det hela. Döfött. Vila. Malpåse.
Fast då, den 28/8 2000 registrerade jag projektet på Sourceforge. Så mycket mer utveckling blev det dock inte där på det företaget. Men under åren efter desto mer. Mycket mer.
Idag är det där alltså ett kvarts sekel sedan. Omöjligt att förstå. Det är inte många dagar under de tjugofem åren som jag inte jobbat med VSCP. Svarat på frågor. Argumenterat. Funderat på lösningar. Ja och utvecklat. Lärt känna människor runt om i världen varav många blivit nära vänner.
Under år som lärare har jag rättat prov och planerat lektioner när jag kommit hem och sen suttit så länge jag orkat och utvecklat VSCP. Som konsult har jag jobbar med VSCP i mellantiderna. ALLA ledigheter. Varenda hål där det funnits en tidslucka att hoppa in i den där världen. Timme har adderats till timme, kodrad till kodrad, och dokumentationssida till dokumentationssida.
Under alla de här åren har det alltid funnits andra projekt som massorna samlats kring. Jag har ofta försökt närma mig de där projekten, tänkt att tillsammans kan man göra storverk, men oftast (läs ALLTID) de har de varit de bästa och de ultimata slutgiltiga projekten på området och VCSP kunde gå och gömma sig och (välförtjänt?) skämmas i ett hörn. Ja om nu den lilla humlan ens observerades där hon flög omkring. Handens alla fingrar räcker inte för att räkna upp alla de projekt på världsfrälsarnivå som passerat revy och försvunnit ut i glömskan under de här åren. VSCP vinner i alla fall i uthållighet om inte annat.
Nu sitter jag alltså här på tjugofemårsdagen av protokollets/ramverkets födelse. Det är som vilken dag som helst såklart. Jag kommer att jobba med VSCP idag också, precis som jag gjorde igår. Det finns saker kvar att göra och det finns ännu lite ork kvar i gubben. Ja och jag älskar det här jobbet. Tror på det jag gör fortfarande. Det finns ingen tvekan. Den där visionen från 80-talet lever.
Jag skall villigt erkänna att det var roligare och mer stimulerande att utveckla VSCP förr när vi var ett gäng aktiva som diskuterade och skapade saker. Idag är jag i princip ensam. Som ide’ handlar det om en ordentlig svacka eller kanske rent av en sista dödskamp. Framtiden får utvisa. Hur det än är med det och hur det än blir känner jag att det är några saker jag fortfarande vill få på plats. Att jag har några releaser i mig fortfarande.
Efter tjugofem år handlar också mycket mer av mitt jobb mer om underhåll än om nyutveckling. Jag är inte och har aldrig varit förvaltartypen. Kommer nog inte bli det heller. Detta faktum märks också såklart. Det tar emot att skiva om saker för åttonde gången efter att världen förändras runt omkring en. De flesta känner väl så. Den där tiden det där tar som man ville använda till roligare saker.
Men nu är vi här. Så jag inhandlar en tårta igår för att fira den här dagen. För även om VSCP inte gett mig ära, pengar och berömmelse så är allt det där som skapats och ligger i olika repositories och är gratis för vem som helst att använda som ett tredje barn i mitt liv. Ja och man älskar ju sina barn utan förbehåll som bekant.
Jodå, jag köper en väldigt liten tårta. För jag antar att det bara blir K och jag som tar oss en bit. Men har du vägarna förbi (!!! 🙂 ) så är du välkommen in på kaffe och en tårtbit såklart. Nej, jag förväntar mig inte en kö, inte ens en virtuell.
Sist måste jag såklart tacka Karin som stått ut i alla år. Finns det en VSCP änka så är det hon. Men hon har aldrig klagat. Jag älskar dig! Sen är det barnen såklart. De cellbaserade. Jag har nog varit en dålig pappa som alltid jobbat och ofta varit inne i min värld. Jag ber om ursäkt för det. Men för mig fanns ingen annan väg. Jag älskar såklart er också. Ja och så vännerna…
Det blir inte tjugofem år till. Det vet jag. Men ge mig två år till…
