Sista året

Så blev VSCP 19 år då. Idag. Tänka sig. Många år. Många timmar. Mycket möda har lagts ned i det här projektet. Men nu då, ett år kvar som tonåring. Sen dags för vuxenliv.

Jag är ganska klar över hur den vägen mot vuxen skall användas. Flera andra projekt, läs Arduino, node-red etc, har blivit mer professionellt inriktade och vi kommer att närma oss denna värld mycket mer. Dessutom kommer nog MQTT tillbaks som ett av protokollen som stöds i VSCP världen.

Men allt det där är sen. Nu firar vi.

När det snurrar på

Det bästa med ett open source projekt som VSCP är nog ändå människorna. Det där att man möter människor från olika delar av världen som blir till livslånga vänskaper. Älskar det och älskar de här människorna. Ja, fast jag bara träffat några stycken av dem i verkliga livet. Här i Los på besök eller där ute i världen.

Det roligaste är när de återkommer igen efter många års bortavaro. När livet kommit emellan. Att får höra att deras VSCP system tickar på år efter år precis som väl fungerande teknik skall göra. Gör det systemet skall utan problem. Det är ju samma sak här. Grejerna snurrar. Vi pratar grejer som körts i tio år och mer. Länge i den här världen.

K (Belgien) har varit borta i många år nu, lurkat i bakgrunden, men tillbaks igår. Kul. Vi träffades i Eindhoven en gång. Kollade in hans demo (se video ovan) och käkade lite mat. Vi är från olika världar. Men allt var som om vi alltid känt varandra.

Pust fräs

Sitter här och knappar. Ögonen är som sandlådor. Hur man än gnuggar dem med knogarna så blir det sand kvar.

Det blir många rader kod nu. Massor. Jag håller nämligen på med något jag kallare remote variables. Gammalt nu. Men ändå. Skriver om. Man kan kanske kalla dem VSCP variabel också om man vill. Ja eller skitvariabler. All namn duger Men jag gillar dem såklart. Fjärrvariabler på Svenska kanske?

En fjärr variabel, som är starkt typad, är en abstraktion för en inställning eller t.ex ett mätvärde. T.ex kan alla inställningar för den server som används för VSCP (VSCP Daemon) göras genom att läsa/skriva dom här variablerna. Eftersom VSCP Daemon (hädanefter demonen) har olika interface mot omvärlden (tcp/ip, udp, rest, websockets…) så kan man, om man lägger in läsning och skrivning av fjärr variabler, hantera dem i alla interface som demonen har. Ja en del av dem kan exekveras också. Men säg det inte till någon.

I vissa interface t.ex websockets, kan man prenumerera på en variabel. Typisk använt om man vill visa ett mätvärde i ett HTML/Javascript UI. Mätdatan levereras till UI’t snyggt och prydligt. Man behöver bara ta emot den där uppdateringen.

En IOT enhet kan alltså sätta eller läsa en fjärrvariabel genom något av interfacen. Men det kan också ske genom inkomna event från en drivare som är laddad i demonen. Drivare är interfacet till omvärlden. Kanske till en CAN bus, en RS-485 bus eller Blåtand. Eller till en viss teknologi. Den gör teknologin så att den ser ut som om den var en VSCP medveten rackare. Hur som helst, från allt det där kommer VSCP event. Till dem skickas VSCP event. Enkla väldefinierad saker. Vilken teknologi som än används, vilka enheter som än skickas så blir det ett standardiserat VSCP event där på andra sidan och tvärt om. Hemskheter, eftersom allt helt plötsligt kan prata med allt annat om det bara finns en drivare. Nej, nej, nej, sånt vill vi INTE ha!

Fast varför berättar jag egentligen det här här…?

Har ingen aning såklart. Skyller på trötthet och grus i ögonen. Det där är i alla fall vad jag pysslar med just nu. Fast nu “God natt!”

Födelsedag

Det firas väl i princip inte. Ja principer har liksom inget med det att gör alls. Dagen noteras. Inte mer. Den är varken stor eller liten, möjligen ett tecken på envishet.

VSCP fyller arton år idag. Den senaste releasen laddas ner tre gånger under den vecka den släpptes. “Bara” kanske. Eller “hurra”. Det är inte heller svårt att gissa vilka nedladdarna var. Men sådant där går upp och ner. Har gjort det några gånger. Svänger. Berg och dalbanefärdas. Ingen skillnad här på min sida egentligen.  Men det är såklart tuffare att jobba när vinden blåser mot en än när den blåser med en. Det går det aldrig att komma ifrån. Tungtrampandet.

Fast det mesta handlar såklart inte om andra egentligen. Det mesta handlar om själva iden. Att tro på något och vilja se det bli verklighet. Att ge sig fan på att det skall bli verklighet. Ovationerna , användarna, hurraropen är ändå mest luft. De flesta som står där och hurrar vet ändå inte varför de hurrar. De flesta lyfter ändå bara på hatten och tycker “bra” för att “ledaren” gör det. För osäkra för att på egen hand söka och hitta sin väg. OK såklart. Mänskligt.

En kodardag har sexton arbetstimmar. Ungefär. Sisådär. En vecka har sju dagar. Bort med en obligatorisk fredagskvällsledighet. Bort med år ute på jobb där bara kvällar och helger har använts åt projektet. En kväll efter jobb är sex eller sju timmar. Helger några timmar till. Semester och ledigheter.  Det blir några timmar varje år.  Ja sen tänker man att man gör det där i arton år. Då blir det timmar. Eller många om man vill se det så.

Mitt livsprojekt skrev någon i ett uppskattande mail en gång. Ja och så har det väl blivit. Inget har jag hållit på mer och längre med. Men om sanningen skall fram har jag hela tiden bara väntat på alternativet. Det som gör det som VSCP gör. Alltså säkerställer leveransen av ett mätvärde från sensor till presentation. Så att allt det där emellan blir utbytbart. Att en applikation för att presentera mätvärden kan användas för alla enheter, alla tekniker, alla överföringsformer. Eller att en användargränssnittsknapp, den man slår på något med, inte bryr sig om vad den logiskt slår på. Det är lite korkat att det inte är så. Att det inte hänt på arton år. Kan man tycka. Ja, eller inte tycka. Såklart. Liksom.

Men vi tuggar på. Hösten blir Bluetooth mesh wifi och Ethernet. Nytänder i det.  Orkar man arton år till så gör man det. Orkar man inte det så gör man inte det. Men sluta!? Nej inte än. Det finns fortfarande saker att bevisa. För mig själv åtminstone. Känner tacksamhet för VSCP-vänner runt om i världen och för att om och om igen få känna glädjen när 80-tals vision blir till realitet. Nu hugger vi tag i år nitton.