I den nya tiden lägger jag mig innan elva och somnar (i princip) innan dess en stund under Rapport. Ålder. Trötthet. De sammanfaller. Ja titta på Rapport också. Gammel-gubbe-göra. Men rutiner. Det är skönt att sitta en stund efter att vi käkat. Om jag håller mig vaken så blir det lite debriefing också där. Inte för att jag någonsin har så mycket att berätta för andra. Somnar jag då får man lite extra energi till de timmar som återstår.
Men fin fin kväll här. Det är lite rörig kod just för tillfället, men det brukar klarna och rensas upp det där lite efter hand. Den där röriga delen gillar hjärnan som alltid strävar efter ordning. Den är naturvidrig på det viset. Förstår sig inte på alltets strävan mot ökad entropi. Men ser den rörigheten jobbar den automatiskt för att ordna och sortera. Det där använde jag i skolan, på jobb, det där använder jag vid varje nytt projekt. Stoppa in allt som du hittar genom öron och mun och ögon. Avvakt. Efter några dagar har hjärnan fått ordning på det där åt dig utan att du medvetet behöver använda ett uns energi åt det hela. Fungerar alltid.
Koden jag skriver på nu är kod som flyttas från en server till en drivare. Man får liksom vända och vrida på sig själv. Och eftersom det är några år sedan den skrevs behöver man snurra ganska många varv.
Gitarren här bredvid mig står mest och samlar damm. Studion är återigen i den kalla zonen. Den delen blir bättre när bergvärmen kommer. Om den nu gör det. Misströstar där ibland. Men eftersom VSCP nu är den eld som brinner mest inom mig så får det där stå tillbaks. Jag följer alltid elden. Därför att det är alltid där som energin finns. MEN skulle gärna kunnat dela på mig om det gick. Följt alla eldar. Socialisera är också en sådan eld. Men ingen tror mig om jag säger det såklart.
Längtan till staden finns där också. Men skuffar undan den. Finns inte tid för staden just nu. Hoppas att våren skall ge utrymme för lite avgaslukt och människoträngsel. En definitiv fördel med bergvärme är också att man kan åka bort ett tag utan att vara orolig för att Hulken skall stanna när det är minus tjugo ute. Många vintrar har det förflutit när man åkt iväg full av oro över detta faktum.
Men som sagt, det skall vandras upp för trappor och kastas tung, trött kropp i säng där uppe. Bok finnes. Ett kapitel måste man läsa för att skyffla undan tankar om kod och plocka fram de mer sömniga tankarna. Oftast fungerar det där. Kan iof vakna vid tre ibland och känna hur hjärnan rivstartar. Då kan det gå någon timme där neuroner gasar omkring okontrollerat. Men numera kan jag faktiskt njuta lite av den där tiden också. Alltid löser man något världsligt problem där och då. Finns säkert någon bokstavskombination för det där också.
Hoppet står nu till morgondagen. Att man lever. Att man orkar gå upp. Mer behövs egentligen inte för att jag skall bli glad.
