Categories
Betraktelser & Berättelse

Jämförelser

silhouette of trees during nighttime
Photo by Neale LaSalle on Pexels.com

Marcus Persson brukar vara den vanligast jämförelsen. Han växte ju upp i Edsbyn. Minecraft skapade han sen ni vet. Tjänade massor med pengar när han sålde. Hans person slängs ofta i mitt ansikte. “Men Marcus Persson…” liksom. Ja och så jag då. Som inte lyckats lika bra som Marcus Persson. Tycker man. Fast själv känner jag mig ganska nöjd. Åtminstone innan jag får Marcus Persson kastad i ansiktet.

Sen är det han Torvalds. Samma sak där. “Se där en som gjort något av värde…“, sen flinar man lite menande sisådär. Som om jag skulle vara avundsjuk på Thorvalds framgångar.. Nej, det är jag inte. Använder hans grejer dagligen. Gillar dem. Räcker för mig.

Andra säger Svenske Daniel. Han som så trevligt tog kungen i hand och fick finfint pris häromsistens. “Se där, där har du en riktig utvecklare…” “Miljarder använder hans grejer…” “Hur är det med dina…” Flin. Jodå svarar jag. Några hundra är det väl. Någon på varje kontinent. Ja dom säger till och med att de gillar grejerna. de flesta som orkar gå efter den inte helt raka vägen utan nedförsbackar.

Ja sådär kan man fortsätta. Det finns stjärnor, ja och sen folk som inte är stjärnor. Ja jag alltså. Finns nog några till också tror jag. När den som jämför en med en stjärna drar igång faller man platt ner och begravs i stjärnstoftet (läs gyttjan eller gruset).

De flesta häromkring drar till med Marcus. Mest pengar och någon slags liten lokal förankring. Man skall vara avundsjuk, eller kanske är det de som drar till med honom som är det. Har inte undersökt det där närmare. Låter det rinna va mig,

Hursomhelst. Stjärnor finns det på Svensktoppen också. Som säljer jättemånga skivor. Stjärnor finns det i program som Robinsson, Bonde söker fru, På spåret, i influenservärlden, ja lite överallt inom de flesta/alla områden. Men inte vet jag hur det är med er andra ,men för min del känner jag ingen större respekt för de flesta av de där för att de är just stjärnor.

Vissa, och ja, Daniel, ja Torvalds, ja Marcus, kan man imponeras av för deras prestationer. Absolut. Men hur mäter man den? Är popularitet måttet. Eller finns det andra mått? Jämför Svensktoppen. Eller Bonde söker fru…

Nåja…

Människor har ett stort behov av att se upp till någon. Ersättning för en pappa som inte längre finns till kanske. Eller en mamma. Eller tomten. Eller någon annan som man inte längre kan se upp till för man råkat växa upp. Det är liksom tryggt att ha någon man kan följa och hålla i handen och som man helt säkert kan lita på åsikterna ifrån, eftersom man själv har bestämt att man kan det.

Topplistorna är de sista som kommer att dö ut och de första som återuppstår. Tro mig.

Och vet ni vad, stjärnorna är väl också bara människor. Nåja… nästan…

Categories
Swedish

Fikabröd

elderly man sitting on a donkey on a field
Photo by Alican Helik on Pexels.com

Det blåser kallt från norr. Sydliga vindar tänker jag såklart men har lärt mig att det heter nordliga vindar. Det är bara bilar och folk och annat som rör sig som rör sig i den riktning de verkligen rör sig åt. Gäller inte vind.

Fast inget uteväder precis. Så stannar inne. Kör mina två kilowatt här på kontoret. Är det inte för kallt ute så fungerar det för det rum jag sitter i. Men nu skall det alltså bli kallare. Hulk på igen då, vilket man alltså inte trodde skulle ske. Men det är som det är.

Som alla läsare av bloggen säkert fattat vid det här laget så är värme ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Men har man frusit så mycket som jag har så blir det så.

Det skall väl ordna sig det där också.

Annars finfin dag. Lite gott från Wilmars till kaffet. +++ på det. Stället står sig bra fortfarande. Semlorna blir väl det ultimata testet.

Försöker installera lite grejer. Har kompilerat en sak för en gammal Raspberry Pi sen nio i morse. Behövs för att komma vidare. Engrejsmänniska som jag är så blir det mest plocka bland saker och grejer under tiden det kompileras. Kör tester nu i alla fall så det finns hopp.

MEN

LÄNGTAR efter att få sätta tänderna i hårdvara igen. STOR längtan där. Det där har dinglat i ett snöre framför mig ett tag, som en morot framför en åsna, driver på, men som klockan, man går och går och kommer liksom inte närmare dörren.

Kompileringen är klar…

Dags att jobba.

Om nu det jag gör kan kallas “jobba“?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Joha