
Hon, Maria G Nilsson, sa att hon skulle ge hemorrojder ett ansikte. Nu kan man väl säga att hon då har lyckats.
Hon, Maria G Nilsson, sa att hon skulle ge hemorrojder ett ansikte. Nu kan man väl säga att hon då har lyckats.
Den senaste diagnosen, bokstavskombinationen, jag får slängd efter mig kommer i helgen är något som börjar på “A” med tre bokstäver. Den kommer från frugan. Någon slags för-mycket-ordning-sjuka handlar det i alla fall om på tre bokstäver. Jag suckar såklart. Lägger den till högen av stämplar man får och fått.
Sist före den här var det sonen som konstaterade att jag var autistisk. Ja och före det finns det väl skollärare och andra som kastat andra bokstavskombinationer efter en så att de tillsammans bildat högar och alfabeten.
Ett tidens tecken det här. Går du inte in i mallen så får du en sjukdomsdiagnos. Snabbt som fan. Det har till och med gått så långt att folk ber och längtar efter de där diagnoserna som efter en julklapp. “Annorlunda” går numera att medicinera bort. Eller möjligen kan man då förklara sitt avvikande sätt med att man faktiskt har en diagnos och inte kan hjälpa hur man beter sig. Följd av det är då också att man inte behöver kämpa med att förändra de sidor av sig själv som man inte gillar (Nej det finns ingen som gillar alla sidor hos sig själv).
En normal människa är Facebook användare. Tiktok användare, kollar på Bonde söker fru och Melodifestivalen. Platsar du inte i det där så… ja då kommer en diagnos fram snabbt som fan.
Alla de där som anstränger sig. Sjuka! Jobbar du övertid. Sjuk! Björn Borg skulle hämtats in av män i vita rockar om man stått idag och bollat varje eftermiddag mot garageporten. Ingemar Stenmark hade nog blivit tvångskommenderad till skogsarbetarsysslor för att dämpa hans iver över att åka utför fort och stup i kvarten.
Ja sen vi andra då. Vi som varit annorlunda hela livet. Som inte riktigt passar in. Som man missade när vi låg i mammas mage. Som borde blivit aborterade där och då för att det är soldater vi behöver, likformighet, taktgående, inte en massa konstiga underliga människor som springer omkring och gör underliga saker.
Jag har alltid trivts bäst hos de där lite udda existenserna. Bonde-söker-fru människorna har alltid tröttat ut mig. Jag har alltid trott på det gråa. Ni vet det där gråa som finns mellan dum och smart, snygg och ful, arbetsam och slö, snäll och dum, det gråa där nästan alla varelser befinner sig. Fel! Där ALLA befinner sig.
Visst finns det sjukdomstillstånd. Fast man måste vara försiktig när man klassar saker som “sjukdom“. För att vara drabbad av sjukdom är väl att inte fungera normalt. Och vem fan vet vad “normalt” egentligen är? Troligen, till och med är det den som är – eller anser sig vara – “normal” som är sjuk. Som åtminstone definitivt och helt säkert saknar självinsikt (eller sjukdomsinsikt).
Ja är helt övertygad om att den här tidens “lobotomi“-alltså förskräckelse och avsky över vilka dumheter man hade för sig förr i tiden, kommer vara alla diagnoserna och bokstavskombinationerna som cirkulerar idag. De är tillräckligt korkade för att förskräcka i en framtid.
Det är “annorlunda” och “olika” vi skall sträva efter.
Ung mans färd mot natt av Håkan Nesser
Att Nesser skriver bra är det väl ingen tvekan om. Han är en av mina favoritförfattare och har varit länge. Men här… Oengagerat och rätt tråkigt. Går att läsa. Men inte mer. Blir lite besviken faktiskt.
Andra böcker som jag läst finns här.