Vad händerForskare i Finland har utvecklat en ny typ av batteri som använder sand för att lagra värme.KontextFöretaget Polar Night Energy har utvecklat ett batteri som kan lagra värme i månader och användas för att värma hem under vintern. Batteriet är tillverkat av 100 ton sand och värms upp med billig elektricitet från solenergi eller vindkraft. Värmen lagras i sanden,
Source: Finländskt sandbatteri med en megawatts kapacitet – Grow Sverige
Jag har en dammsugare som jag svär över varje gång jag använder. Den tippar och har sig och befinner sig oftare upp och ner än på sina hjul och jag konstaterade snabbt att den som konstruerat den aldrig själv har använt eller ens tänkt att använda den. Ingenjörer som konstruerar bör definitivt bli tvungna att använda sina egna grejer i det vanliga livet. Ja och sen förbättra saker efter hand som man upptäcker problemen som alltid finns där. Till slut når man (i bästa fall) “skitbra”.
Råkade ut för det där själv i morse när jag skulle göra en MDF-fil (Module Description File) för den simulator jag jobbar med. Det här är en fil som man frågar enheten x efter och sen läser antingen från enheten själv eller från en URL. I den beskrivs en enhet och hur man använder den på ett standardiserat sätt så att både människor och maskiner kan läsa och förstå. Det här kan bli rätt stora och komplicerade XML/JSON baserade filer. Jag har alltid tidigare editerat dem i en editor. Har fungerat bra tycker jag. Men på listan har alltid stått en editor för att kunna bygga dem i ett GUI. I princip hela förra året gick åt att bygga en sådan och tidigt i våras fanns den då till slut på plats.
Idag skulle jag alltså bygga en MDF-fil till simulatorn. Öppnade min editor och började jobba. Oj vad tungjobbat en del grejer var. Saker som man tyckte var bra när man byggde grejerna var inte alls bra. Att vissa saker inte riktigt fungerar får man såklart räkna med i en så här tidig version. Det är version 1.0, eller kanske 0.0.1 snarare. Men användarvänlighet – en hederssak. Jobbhögen ökade alltså. Jobbflöden skall vara intuitiva.
Nästa gång du står och diskar något där allt sitter fast i skarpa kanter. Skicka då några väl valda svordomar till konstruktören av den där saken. Hen har aldrig tänk att hen själv skall göre ren de där grejerna. För om det var så, ja då fanns inte ett enda svårrengjort hörn kvar.
Så det så. Nu skall jag fortsätta med min MDF.
”Redan när man är över 35 år så anses man vara gammal.”
Source: Forskare: extrem åldersfixering en del av utvecklarkulturen – Computer Sweden
Igår vid tio. Sitter där och kodar. Det är lite tungt. Eftersom det är mycket kvar…
BOOM…
“Varför skall jag hålla på med det här för?” säger en ofta också tidigare hörd röst i huvudet. “Varför!?” Jo jag kan direkt komma upp med motargument såklart. Det är roligt. Har man startat något så avslutar man det startat. Japp, även om det tar +23 år. Osv. Men å andra sidan finns det mycket annat som är roligt. Jag har fan inget att bevisa längre. Inte ett dugg. NOLL.
Alternativet är att man kan ägna de sista åren åt bara roligheter. Saker som inte måste bli färdiga och försäljningsdugliga. Saker som man bara gör. Det finns massor av sådant. Sen musik. “JA, MAN VILL ha tid att göra mer “musik”. Skriva. Ja man vill ha mer tid till det också. Finns ju såklart inget som hindrar mig att göra musik en tisdagseftermiddag såklart. Eller hur? Jag är en fri man. FRI!
Det är såklart Sparkplugs inlemmande bland de Internationella standarderna som triggar det där tänkeriet. Det verkar så lätt. Bara man har muskler. Jobbar på stor företag. Är ett gäng. Shooooop standard. Ensam kan man inte slå det där. Man kan jobba sig blodig, trött och död. Det går inte.
Men lägga av med VSCP… Ge upp… så känns det såklart. Att ge upp är väl detsamma som att misslyckas? Eller?
Men jag tänker lite på det där under gårdagskvällen efter att ha stängt igen utvecklingsmiljön. Någon slags lätthet och frihetskänsla kommer över mig. WOW liksom. Ja och den där känslan hänger kvar under några timmars nattligt grubblande.
Nu har jag suttit sen halvåtta. Inte kodat. Funderat. Något lite mer tveksamheter har smugit sig in. En tomhet ser man framför sig som verkar vara svår att ta in. Men å andra sidan. Jag är HELT säker på att tomhet fylls. Alltid så. Tomhet är en möjlighet inte ett problem.
Så den där spirande tanken om att sluta med hårdvara har nu infekterat resten av tankesystemet och istället blivit ett gigantiskt lägg av, sluta, ge upp. OJ!
Men kanske är det rätt ändå. Njuta av de sista ljuva åren . Göra skoj saker utan press. Får man det? Kan man det?
Vet inte.
Tål att tänka på.
Idag har jag jobbat med VSCP, Very Simple Control Protocol (https://vscp.org) i 23 år. Under absoluta majoriteten av de åren har jag lagt ner “många” timmar under de flesta dagar under vackan på det här projektet. Ja rent utav ofta “MÅNGA” timmar. Efter arbete som gett riktiga pengar man kan leva av. Före arbete som gett pengar man kan leva av. Eller i det egna företaget Grodans Paradis AB och Eurosource där man egentligen borde sysslat med sådant som gett pengar (tycker min revisor). För resultatet av de tusentals timmar jag lagt ner på det här projektet har jag gett bort gratis. Jag har inte begärt tack och inte önskat några tack, men fått tillräckligt med sådana ändå. Som brevet i bilden ovan som också innehäll en medsänd present. Men andra belöningar har också ramlat in. Någon ute i världen som berättat en historia där protokollet använts och gjort skillnad. I ett hem. På en fabrik. I en demokrati. I en diktatur. På sydpolen. I länder runt om i världen.
Men tjugotre år är kanske galenskap. Att inte ta sig själv en funderare över över om det är så är såklart ett alltför tydligt tecken på brist på skukdomsinsikt. Och ja, slutsats avd funderande, troligen är det ren och skär galenskap. Men tack och lov så belönar universum den galne med en stor känsla av glädjen i det hen gör. Har du varit nyförälskad någon gång? Då vet du. För vad är det annat än stor galenskap.
Jo jag har haft ett gäng “medgalningar” med under resan. Männsikor som blivit vänner. Människor som kommit och gått igen. Stora och små. Rika och fattiga. Med olika språk. Liv på olika kontinenter. Att lära känna dessa männsikor är så klart en självklar ynnest när man sitter för sig själv i ett gamalt hus på en kulle ute i en mellansvensk skog. En belöning i sig. Men den största belöningen ändå är att ta en tanke ur sitt huvud och göra verklighet av den. Alla kreatörers och “makers” underbara förmåga att åstadkomma magi. Ingentings färd till att bli någonting.
Nope. Det blir inte tjugoitre år till. Det orkar ingen och det kan inte krävas av mig.
Men kan man kanske få hoppas på tio år till? Snälla…