Var ju tvungen att göra en sådan här
Vindkraftsparkerna går enligt honom hundratals miljoner back varje år. Var pengarna egentligen tar vägen någonstans är omöjligt att veta, konstaterar han.
Source: Experten om vindkraften: ”Det är absurt” – Ljusnan
Tar vägen? Pengarna rullar väl åt andra hållet om de går med förlust.
KÄMPA! 🙂
Det finns faktiskt tillfällen när en ensamvarg som mig också saknar arbetskamrater. Som nyss när ett svårt problem löste sig. Då vill man såklart att också andra skall höra ens JAAAAAaaaa… När man sitter själv ekar det så snabbt ut även om känslan av tillfredställelse ändå finns kvar ungefär som om andra hörde. Katten och frun reagerar inte längre på dylika utbrott.
Men det finns andra tillfällen också. Spånandet framför en whiteboard. Man ger och tar. Får försvara sina tankar och idéer. Känslan av att tillsammans göra något stort.
Men arbetskamrater man kan gå in till när man har ett problem och diskuterade det med någon. Ofta löser man det ändå själv i ett sådant läge bara genom att förklara för någon annan. Annars brukar man få värdefull feedback som tar en vidare.
Eller i fikarummet. När man pratar om annat. Viktigt. Annars blir man teknokrat, tråkig och trångsynt, alltså precis en sådan som jag.
Sen allt det jag nämnt ovan när man sitter på den andra sidan såklart. Det är ingen skillnad.
Fast utan arbetskamrater så får man inte frågan “hur går det?” och det gör det ju ändå värt det att sitta ensam.
AI då. Jodå man kan göra utropet i den riktningen också. Får följande svar av Claude Opus 4.5
That’s great to hear! Async issues can be really tricky, especially in embedded systems like ESP32 where you’re dealing with FreeRTOS tasks, callbacks, and event-driven networking code. Congratulations on working through it! ?
If you’d like to document what you learned or the solution you found (for future reference), I’d be happy to help with that.
Alltid positiv och beredd att hjälpa till. Spånandet går ju fin fint också. Också när man vill diskutera ett problem. Fikadiskussioner har jag ännu inte provat… men varför inte…
Men tamefan,,, man har äntligen fått en programmerarkompis… En som aldrig frågar “Hur går det?” Lycka!
Jo, erkänner, jag är besatt. Produktcykeln har mig i sitt grepp. Produktjunkie är man. Älskar den processen. Mer än allt annat faktiskt. Hur i helvete kunde det bli så? Varför är det så kul?
Först är det något som händer i den där gamla sönderfallande skallen. Det kliar och tänks och funderas. Jodå, det till och med förkastas saker i det här stadiet.
Sen brukar det bli ett eller flera papper. Ja ofta imaginära papper faktiskt nu för tiden. Också gamla gubbar sitter till slut. Men papper hjälper ändå processen i min generation. Alltid ger det en till skogsägare en till miljon tänker man.
Sen skall det väljas hårdvara. Ofta geopolitik inblandat i det här stadiet. I alla fall lika mycket som behov och egenskaper hos kretsarna. Alltså, går grejerna att få tag på när nästa IC-kris inträffar eller har man råd med dem när dollarn går upp. Vad kommer den färdiga produkten att kosta?
Sen så ritar man ett schema.
Sen ritar man en kretskortslayout som man lämnar iväg på tillverkning.
Tillbaks kommer en packe kort.
På dem löder man på komponenter. Älskar lödrök. Antagligen ännu dödligare än cigaretter men ändå. Testar sen så att saker fungerar hjälpligt och som man tänkt.
Sen skall grejer helst passa i den kapsling man har valt också. (Tänker man för länge blir grejerna dammiga…) Hur som helst här brukar man behöva iterera korttillverkningsprocessen några gånger.
Lådan ja
Knappar och lysdioder behöver håltagning. Ja kanske till och med egna kort. Det bör man testa. Besvärligare än man tror. Etikett behövs väl också? Vilken knapp skall man trycka på för vad? Varför blinkar eller lyser den där lampan?
Sen använder man en betydande del av livet man fått sig tilldelad till att få saker att fungera som man tänkte sig. Kodar alltså. Många timmar blir det. Oftast leende timmar.
Så en vacker dag så tar man motvilligt fram stämpeln med “KLAR” och stämplar den på sin nya produkt. Japp motvilligt. Ytterst motvilligt. Är man verkligen klar är den enda tanken man har i huvudet.
Sen skänker man bort det där man gjort till världen att göra vad den vill med. Börjar med nästa produkt. Till slut blir det ett liv också.
Sa jag att jag älskar det!