Andarnas labyrint av Carlos Ruiz Zafón
Oj….. Ja, mållös blir jag efter ha läst varenda en av Carlos Ruiz Zafóns böcker. De har varit mästerverk. Denna bok är inget undantag. Egentligen borde man inte ens läsa dem. Åtminstone skulle ingen med författarambitioner göra det. För åtminstone jag – som väl egentligen inte har de där ambitionerna ens – ger upp de där författarambitionerna efter att ha läst bara några kapitel. Hur kan man skapa något som detta? Hur kan man hålla ihop den otroligt komplexa historien på så många sidor? Hur orkar man? Jag inser att jag skulle få uppbåda all styrka – om jag ens har den styrkan inom mig – för att klara uppgiften, ja och resultatet jag åstadkom skulle ändå stå sig slätt jämfört med ett mästerverk som denna.
Det här är en underbar bok precis som de föregående. Jag slukar varje sida. Njuter av språket. Njuter av historien. Skräms av tiden. Barcelona. Inbördeskrig. Av en slump har tiden och platsen nått mig genom också andra böcker på sista tiden, vilket förstärker läsupplevelsen. Ondskan finns där såklart – som alltid – i all sin slippriga vidrighet, men också mängder av kärleken, passion för varandet och medmänskligheten i all sin underbara friskhet. Den svarta tonen svävar som en Londondimma över alltsammans. Förr, i de tidigare böckerna, fanns en lite ockult ton också i den dimman, men nu är det mest den rena skrikande hotande ondskan som är de diffunderade smutsiga vattendropparna som utgör själva dimman.
Jag älskar den här boken. Jag älskar författarens alla verk. Skulle kunna läsa den här boken igen, nu på en gång. Måste åka till Barcelona…
LÄS! LÄS! LÄS!
Andra böcker jag läst finns här.
