Vad jag vet har jag aldrig fått en bok i min hand av Mankell som jag tyckt varit dålig eller ens mindre bra. Jag har njutit fullt ut av dem alla.
Men så den här då. Jag kämpar verkligen. Vill ta mig igenom den. Men någonstans i mitten ger jag upp. Det här fungerar inte. Jag måste helt enkelt lägga den ifrån mig. Jag känner inte det minsta nyfikenhet över hur historien skall sluta. NULL. ZIP. Inget.
Får väl se den här boken som undantaget, det som bekräfta Mankells otroliga berättarkonst, den som har en dipp när denna bok skrivs.
ps Det är relativt sällan jag ger upp läsandet av en bok. Men ibland måste det ske. Livet är helt enkelt för kort och det finns så många andra böcker att läsa. ds
Mata Hari. Jo man tänker spion. Jag tänker promiskuöst leverne. Men mest spion. Jag vet inte ens varför jag sammankopplar henne med det där ens. Vet inget om henne egentligen.
Bokmässa i Bollnäs. Lokalt. Lokala författare. Lokala förlag. Trångt.
Vid borden sitter de självutgivarna. De som tagit sig hela vägen. Som har haft mer energi, jävlar anamma och kraft än en sådan som jag, och andra, som väl också drömt om den där egna boken, men som aldrig tagit sig hela vägen och aldrig kommer att göra det i brist på talang, ambitioner och pengar. Jodå de finns de med PR resurser här också. Stora affischer, proffsiga roll-up’s. med bilder på dem själva med storleendet påkopplat. Så som man nog måste vara för att sälja. För att synas. Antar jag. Gissar jag. Förundras jag av eftersom jag själv aldrig skulle vågat slå på den brytaren.
Men de flesta. Ett bord. En hög böcker. Ibland två högar med böcker. Japp, man är officiellt författare om man ger ut två. Men har man gett ut en är man fortfarande en wannabe. Fast ingen känner naturligtvis så när man sitter här förväntansfullt vid sitt bord.
Men satan vad proffsiga de ser ut alla de där böckerna. Det är inga lortiga smaklösa omslag som de jag skulle lyckas åstadkomma vid en egenproduktion. Nej, här är det professionella omslag som kostat en del att få till. Snyggt och prydligt. Riktiga böcker. Jag är säker på att en del är riktigt bra dessutom. Lika säker som jag är på att minst hälften skulle behöva tre omskrivningar till och en lektör.
Men vetandes allt detta, så tänker jag mig ändå alla de här böckerna på borden som höjdarböcker, mästerverk. Man måste börja där. Alltid. Det gör mig ledsen. Därför att även om en av de största författarna som världen har skådat sitter på en av de här stolarna (eller står – några gör faktiskt det också) så kommer världen inte att få kännedom om hans eller hennes verk. Det är de där med roll-up’sen och PR resurserna som världen får skåda. De som högljutt ställer sig längst fram bakom stjärnorna och kungligheterna som redan står där i fronten eftersom de föddes (eller betalade) för den positionen.
Men världen fungerar så. Tur och kontakter driver kulturen. Ja kanske pengar också. De som aldrig, nästan, når producenterna. Men ingen skillnad där såklart. Bönder och arbetare drabbas väl av samma fördelning av resurser.
Går ut från kulturhuset efter en kvart. Det är för trångt. För många fåfänga hopp som suger energi av mig. Ja och äcklande storhet och höga hästar där de man en gång pratade med som jämlikar inte längre hälsar. Storheter. Kungar av Hälsingland. Må jag aldrig bli sådan.
Det jag minns och tar med mig därifrån är hon som läser från sin bok från scenen, nej hon kan knappt läsa, nervös kanske. Sextiotal, hon är homosexuell, homosexualitet är klassat som en sjukdom, så de homosexuella bestämmer sig en vecka för att sjukskriva sig allesammans. Vilket de gör en vecka. Det ärt mycket som haltar i Stockholm den veckan. En del verkställer istället frö att gnälla. Banar väg för andra.
Bra ide’ tänker jag och går ut i höstsolen som är sant förlåtande mot en obegåvad ocool gubbe en dag som denna.
Har man läst Katedralen vi havet, så har man såklart förväntningar på den här boken liksom man hade på uppföljaren till Katedralen vid havet. Men om den första är ett verkligt mästerverk som man bär med sig livet ut så når den här, liksom den direkta efterföljaren gjorde, inte fram dit. Långt ifrån. Men dåligt? Icke.
Jag läser den här boken med glädje. Fast ibland känns det som om författaren sitter där och skriver nya sidor och kapitel som läggs till där i slutet, just i den stund jag läser, för den tar liksom aldrig slut. Det rullar på.
Ja sen är det eländet. Det här är värre än en värld styrd av en moderatledare tillsammans med KD och SD. De rika gör som de vill och det fattiga är deras spelpjäser som skall hållas kvar där nere till varje pris eftersom just det är garanten för de privilegierades lyckliga livsstil. Så mycket elände och olycka alltså så att till och med en fascistledare skulle gotta sig åt det.
Men värst av allt är kyrkan. Allt det där skenheliga som en gammal Edsbybo så väl känner igen från 70-talets Edsbyn, men som här är så mycket värre, eftersom kyrkan besitter sån makt i sitt samarbete med de styrande. Jag kräktes då på det där och jag kräks nu på det där.
Men en bok som man kan läsa? Ja absolut. I alla fall om man har lite tid.
Trotts att den här boken är glimrande i vissa delar lyckas den inte riktigt gripa tag i mig. Glad att jag läst den är jag ändå. Minns Erikas debut – en sensation – men här når hon inte upp ända dit. Fast mitt tyckande såklart. Jag är säker på att andra kommer älska den här boken. Men just den här sure och ocoole gubben lämnar den i stort sett oberörd.
Myttings förra bok (Simma med drunknade som jag skriver om här) kommer aldrig att lämna mig. Ja hans “Ved” är ju en klassiker den också. Den här är riktigt bra den också. Mytting har seglat upp som en av favoriterna helt enkelt.
Oj….. Ja, mållös blir jag efter ha läst varenda en av Carlos Ruiz Zafóns böcker. De har varit mästerverk. Denna bok är inget undantag. Egentligen borde man inte ens läsa dem. Åtminstone skulle ingen med författarambitioner göra det. För åtminstone jag – som väl egentligen inte har de där ambitionerna ens – ger upp de där författarambitionerna efter att ha läst bara några kapitel. Hur kan man skapa något som detta? Hur kan man hålla ihop den otroligt komplexa historien på så många sidor? Hur orkar man? Jag inser att jag skulle få uppbåda all styrka – om jag ens har den styrkan inom mig – för att klara uppgiften, ja och resultatet jag åstadkom skulle ändå stå sig slätt jämfört med ett mästerverk som denna.
Det här är en underbar bok precis som de föregående. Jag slukar varje sida. Njuter av språket. Njuter av historien. Skräms av tiden. Barcelona. Inbördeskrig. Av en slump har tiden och platsen nått mig genom också andra böcker på sista tiden, vilket förstärker läsupplevelsen. Ondskan finns där såklart – som alltid – i all sin slippriga vidrighet, men också mängder av kärleken, passion för varandet och medmänskligheten i all sin underbara friskhet. Den svarta tonen svävar som en Londondimma över alltsammans. Förr, i de tidigare böckerna, fanns en lite ockult ton också i den dimman, men nu är det mest den rena skrikande hotande ondskan som är de diffunderade smutsiga vattendropparna som utgör själva dimman.
Jag älskar den här boken. Jag älskar författarens alla verk. Skulle kunna läsa den här boken igen, nu på en gång. Måste åka till Barcelona…
Från början gillar jag inte den här boken. Den ter som ännu en av dessa tröttsamma “högborgerliga plus fattiga i samspel” historierna. Men ganska snabbt fångar den in en och blir till en riktig bladvändare. Jag kan verkligen rekommendera den. Läs!
We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue to use this site we will assume that you are happy with it.Ok
