Senast lästa bok

Solidärer av Anna Jörgensdotter

Det här är en förbaskat bra bok helt enkelt. Lite pretentiös i språket kanske. Eller inte. Jag har inte hört Annas riktiga röst IRL så egentligen kan jag inte avgöra det. Lite irriterar det mig dock. Det enkla är det vackra. Det komplicerade, nåja…

Men Spanskt inbördeskrig. Svensken, Ingemar, han som reser dit från Gävle, han som kunde vara jag. Eller du. Ja och Klara som blir kvar i Gävle. Fascisterna på gatorna och bakom kanonerna.  Högerfolket som aldrig någonsin förstår vart det egoistiska synsättet tar människorna.

Krigets helvete kan knappast beskrivas bättre än det görs här.

Läs!

Alla andra böcker jag läst finns här.

Vampyrjägare med Hälsingeanknytning

Jag är mitt uppe i arbetet på den engelska utgåvan att Bram Stokers 
och "A--e:s" märkliga mastodontroman "Mörkrets makter" 
(den svenska versionen från 1899 av "Dracula", senare drastiskt 
nedkortad och stympad till den isländska versionen "Makt myrkranna" 
1900). Jag är förhindrad att nämna några detaljer om publiceringen, 
men här några ord om en sak som är ett helt förbisedd bland 
Dracula-forskare:

Vampyrjägaren Abraham Van Helsing har ett svenskt efternamn. 
"Helsing" var ett mycket ovanligt namn i England och på kontinenten 
när Bram Stoker skrev sin roman, man var och är vanligt förekommande 
i Sverige och delvis i Norge. Detta eftersom en person från 
Hälsingland (tidigare Helsingland) kallades "helsing". Finska 
huvudstaden Helsingfors anses ha fått sitt namn efter hälsingar som 
koloniserade området. Men själva Hälsingland fick sitt namn från 
ett fornnordiskt ord för "trång passage" på vatten eller mellan 
berg etc -- jmf med "hals". En version av namnet Helsing är förstås 
Hellsing -- barnviseförfattaren Lennart Hellsing är ju inte helt 
okänd.

Den som läser gamla vikingasagor träffar då och då på ordet helsing, 
och kanske tog Bram Stoker det därifrån. Men det finns en annan 
möjlighet: Bröderna och systrarna Stoker hade nära kontakt med 
författaren Anne-Charlotte Leffler och hennes bror, matematikern 
Gösta Mittag-Leffler, vilket man kan se av bevarad brevväxling 
hos KB, och när de träffades måste de ha hört många historier om 
Sverige. "Mörkrets makter" uppvisar också åtskilliga tecken på att 
vara byggd på tidiga utkast till 1897 års Dracula, så antagligen 
var det med direkt eller indirekt hjälp av syskonen Leffler som den 
unika svenska versionen av Dracula kom till stånd. "A--e" kan 
dock _inte_ vara Anne Charlotte Leffler eftersom hon dog 1892, då 
Stoker visserligen redan hade kommit långt i sitt arbete på 
romanen. Kanske fanns kopior av Stokers utkast och anteckningar i 
hennes kvarlåtenskap?

/ Rickard'


IDÉ- & SKÖNLITTERATUR
Aleph Bokförlag -- www.alephbok.com
Weird Webzine -- www.weirdwebzine.com

Från
SKRIVA – sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@freelists.org f?r listkommandon (ex subject: subscribe).

Senast lästa bok

Den som går på tigerstigar av Helene Thorfinn

Det här är en uppföljare till Innan floden tar oss. Jag gillade den och generellt gillar jag den här typen av litteratur där man får uppleva platser och skeenden genom någon annans ögon. Det där som man normalt inte ens kommer i närheten av annars och på annat sätt.

Just det gäller den här boken också. Bangladesh. Spännande. Annorlunda. Intressant. Ja och sen biståndsvärlden. Ambassadvärlden. Intressant att få veta mer om.

Men huvudpersonen. Sofia. Jag blev irriterad på henne i förra boken också men här rinner det över. En mer osympatisk och gnällig person får man leta efter. Just det där ligger och gnager inom en genom hela boken. Förtar mycket av läsglädjen och när man lägger boken färdigläst ifrån sig så är det bara den där känslan av irritation som finns kvar. Man vill putta den där människan ner i närmaste kalla vak så att världen befrias från henne. Ja och jag brukar vara ganska tolerant mot människor ändå.

Så läs INTE är väl rådet om man vill slippa den där irritationen. Historien är det dock inget fel på. Så står man ut med en irriterande idiot som huvudperson så går den att läsa.

Alla andra böcker jag läst finns här.

Senast lästa bok

Så vitt jag minns… av Björn Lunde’n

Förlag: Litura

Kända personer i Hälsingland är ganska lätträknade. Man tänker på Snoddas såklart. Han var ju känd. Definitivt. Sen Natan Söderblom och slika personer. Konstruerad storhet finns det gott om. I nutid Per Persson (Musiker), Åke Persson (Monitor), Pär Johansson( Glada Hudikteatern), Hans Lidman såklar,  ja och så den här bokens författare,  Björn Lunde’n (BL Information AB i Näsviken).

Jag har i olika sammanhang träffat alla de där såklart (nåja inte Natan och Snoddas). Hälsingland är inte större. Men mej veterligen har Björn’s och mina vägar aldrig korsats. Jag är dålig på både namn och ansikten så helt säker kan man såklart inte vara på den saken heller.  För lite “kontakt” kanske, men inte mer än genom en kamrat i Järvsö.  En sådan kontakt som Linkedin skulle kalla 2:a hands kontakt alltså. Man får lite insiderinformation liksom. De hade samma koras, så mest kor. Intressant… 😉

Hur som helst har jag fått klart för mig att den här gamle getfarmaren (som han själv gärna benämner sig) är en intressant person med många intressanta idéer, så när han ger ut en bok om sig själv så känns det som ett måste att läsa för att få en djupare inblick i vem det här egentligen är. Tro mig det är inte alldeles ofta den känslan finns, fast jag verkligen älskar historier från människors liv.

Ja så K får beställa boken. Jag förväntar mig den där lite tråkiga segerhistorien berättad i kronologisk ordning som så många framgångsrika, speciellt idrottsmän, älskar att ägna sig år. Men man får ta det där ibland. Läsa på.

Men jag bedrar mig. Det här är en av de riktigt läsvärda böcker jag läst på länge. Inte bara lär man känna Björn lite mer, man får också läsa (ja jag hör honom berätta) många både intressant och dråpliga historier från världens alla hörn. Ibland kommer jag på mig själv med att sitta där och fnissa faktiskt. Inte helt vanligt för den tråkige ocoole gubbe som jag själv nu är. Men faktiskt är den här boken som ett bra sommarprogram. Japp. Materialet skulle göra solklar succé där. Ingen tveka om saken. Utlämnande, lärorikt och roligt utan att på minsta sätt vara ytligt.

Är man en människa som går genom livet och lyssnar på råd och slaviskt följer de råd man får utan att lyssna på vad den egna magen säger så är det här verkligen boken man skall ägna en stund åt. Den lyfter. Verkligen.

De verkligt smarta personerna hittar man sällan i de akademiska salarna eller i IQ klubbarnas medlemsmatriklar. De finns där ute i verkliga livet. Lätta att hitta egentligen om man noterar deras livsverk. Björn är definitivt en av dessa män och kvinnor. Ja det tror jag. Det bevisar väl hans livsverk och liv. Beundran måste man ju känna såklart.

LÄS! (72 punkter)

Alla andra böcker jag läst finns här.

Senast lästa bok

Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen

av Magnus Uggla,

Nordstedt


Från sidan 21 i boken

“The Clash skulle spela på Grönans stora scen i början av sommaren -77? Jag gick dit och Clash var det första stora punkbandet som jag såg live, Konserten var helt fantastisk och gruppen spelade som om det var på liv och död. Joe Strummer sjöng med sådan inlevelse och frenesi. Endast Ian Hunter har golvat mig på samma sätt tidigare. Dessutom såg de farliga ut på scen, man var nästan lite rädd för dem och både jag och den övriga publiken var tagna av konserten.

 

Direkt efter spelningen åkte jag till studion för att göra sångpålägg på några av låtar till ‘Va ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt’…”

Den 14 juni 1977 händer det här. Det är en fantastisk försommardag i Stockholm. Sådär fint som det bara kan vara i Stockholm den där tiden på året. Jag ligger i lumpen. Visborg, vårt fartyg ligger i Berga, så vi rockintresserade tar oss in till stan. Vi är väl fem sex pers kanske. Vi står där ganska nära scen och väntar som man alltid väntar vid rockkonserter. Någon viskar “Magnus Uggla står bakom oss”. Jag kollar in den lille snubben med stort hårburr och jeansjacka som står där. Tänker, stackare, du kommer inte se ett skit av den här konserten om du står där bakom oss. Vi var nämligen allesammans rätt långa.  Jag får viskande förklarat för mig vem han är, men jag som bor på landet har inte en aning om varesig “Sommarnatt” eller “Bobbo Viking” eller någon Magnus Uggla heller för den delen. Stockholmarna ibland oss har dock full koll. Någon kultsnubbe liksom. Ja och så börjar dom skrika och hoppa på scenen.

Efter den där konserten så åker han alltså till studion och lägger sången på en Svensk klassisk platta. Den skiva hela Sverige diggade sen när man muckade från det där stabsfartyget. Som faktiskt kändes som något nytt och fräscht.

Men grejen är att just där och då, vid den där konserten, är vi nära varandra han och jag eftersom  vi när exakt samma dröm. “Vi skall bli rockstjärnor”. Visserligen vet vi inte om det. Han noterar väl inte mig och jag bryr mig inte om honom. Ja och vad hade hänt om man tagit upp snacket med honom? Ingen vet. Det är också ointressant såklart. Helt ointressant. Men ändå. Liksom.

Jag tyckte konserten var förbaskat tråkig och intetsägande. Jag vet inte om det är tiden och själva avståndet till den i sekunder räknat som gjort den där konserten till en klassiker, jag har hur som helst aldrig hört en enda som sagt att den var tråkig. Fast det var den. Urtrist.

Men boken. Ja man måste såklart läsa den här boken. Speciellt om man läst Ugglas blogg en gång i tiden och gillat den. Man får väl ungefär det man förväntar sig för pengarna. Uggla är äldre än jag men fortfarande mycket pubertal. Hans relation med sin mamma är inte helt lätt. Hans divalater svåra att sympatisera med. Det är knulla, supa och pissa i pizzasalladsskålar. Mycket lite får man veta av vad som föregår inne i Magnus burriga huvud. Jag saknar det. Men känner honom inte ett dugg mer efter att ha läst den här boken. Den förstärker i stort sett bara hans image.

Men ändå. Gillar man. eller har man gillat Magnus Uggla skall man såklart läsa boken. Det är både han och boken värd.

Alla andra böcker jag läst finns här.

Bokmässa

Vi åker iväg på bokmässa i Bollnäs. En liten, läs pytteliten,  variant av den stora. Såklart är det så. Men här är Hälsingland, författarhälsingland. Det älskade Hälsingland. Och javisst, ibland finns det stora i det lilla och man måste naturligtvis därför alltid söka lite noggrannare just där.

“Kvinnorna i Hälsingland” och “Historier från Hälsingland” är såklart stjärnor för dagen. Två succéböcker som inte förvånar en endaste kotte men som stärker gemenskapen bland oss som kallar oss Hälsingar. Jag vet att båda betyder mycket för många. Somliga har nedsättande ord att kasta efter det där att ge folket vad de vill ha. Nope, där har inte jag. Jag tror att hela spektrat behövs i samma utsträckning. Djup kräver yta. Yta kräver djup. Ge folket allt.

Fast här bland böckerna och bokmänniskorna  trivs man såklart. Vid bord efter bord sitter eller står de, författarna, med sina omslagsglossade böcker. Den unga kvinnan med sin fantasy historia, de gamla männen med sina biografier från busgrabb till gubbe, den hippa bruden från Stockholm med jätteflyer, påkostad marknadsföring, och med rätt kontakter, som skall gör henne till en ny deckardrottning. Inget fel i det.  Här finns männen som ser ut som klassiska svåra författare. Kavaj, halsduk och hatt och svårmod i blicken. Man anar att bokinnehållet är svårare än vad en arbetarson som jag kan ta in. Man vågar sig inte för nära. Man är inte medlem i Mensa ens. Här finns tanterna med sina diktsamlingar. Hembygdsföreningen med bygdehistorierna. Här finns de alla. Ja och några till. Alla kränger de sin bok. Man måste såklart göra det om man är egenutgivade författare. Här finns en chans att verkligen få ut “boken”. Den som blev “klar”. Ja och jag beundrar dem alla. Är lite avundsjuk på var och en av dem. Att de orkade. Att de vågar sätta sig här.

Men jag, jag som bara är en liten, liten människa. Jag blir såklart lite nedstämd också. Inte fan hör jag till här heller. Inte är jag en av de här människorna heller. Jo det trodde jag faktiskt. Att här hörde jag hemma. Orden är onekligen en viktig del för mig med. Men aldrig att jag skulle sätta mig där vid ett av de där borden och kränga min bok som är “klar”. ALDRIG. Aldrig att jag skulle ställa mig där på scenen och läsa ett stycke ur den. ALDRIG! Gratis läsning är det enda jag har att erbjuda. Showen och kommersen, nope, fixar inte det.

Ja, det finns bara en slutsats att ta utifrån det. Glöm bokskriverier. Nåja skriva kan man ju. Men skita i det andra. Stoppa det hela långt innan glossade bokomslag.

Fast en bra insikt såklart. För det kunde varit jag som satt vid ett av de där borden. Som fick den deprimerande insikten där, den dagen. Då när det var för sent.

Men höjdpunkt. Från scenen får vi höra en kvinna, kanske är hon egentligen Pippi Långstrump, lite äldre nu, läsa en fantastisk historia från ett kylskåp. Det är mycket bra. Ja Tage Danielsson nivå faktiskt. Jag hoppas den pennan har mod och kraft  att leverera mycket mer av det där och annat. Japp, hela vägen till de glossade omslagen. “BRAVO” vill jag ropa men nöjer mig med att nicka uppskattande.

Det är dags…

Det är dags att ge upp här på kullen. Lägga sig. Många borde känna tvekan inför detta faktum eftersom Magnus Uggla ligger där uppe bredvid sängen. Men han är ändå rätt harmlös. Har man läst hans blogg vet man det. Den bloggen var en riktig höjdare för några år sedan. Tyvärr la han ner. Men nu ligger han där uppe i bokform alltså. Memoarer. Också han känner att tiden rinner ut. Det kommer efter sextio. Man har bevistat för många begravningar i den åldern för att inte förstå att man står i kön till det där.Rätt vad det är liksom. Men må han den där Uggla leva länge än. Så känns det.

Så, godnatt. Imorgon är en annan dag. Liksom.