Det är själva mitten på veckan när man kliver upp. Jodå, det kan man inbilla sig. För den här veckan går också fredagen bort. Man har annat för sig. Det finns liksom ingen vecka kvar att förändra världen på. Dystert. Speciellt om det krävs år för det där.
Som om just detta faktum inte vore nog så behöver jag använda förmiddagen till att frakta ner mängder av avfall till återviningsstationen. Man samlar på sig. Måste passa på när återviningsstationen är i byn. Berget och allt det där. Vem det nu är som kommer till vem i det här fallet. Gamla madrasser. Renoveringssäckar. En ugn. En gammal garderob. Allehanda annat skrot. Iväg skall det idag på förmiddagen.
Sen kanske man kan arbeta.
Hoppas man.
Har i alla fall laddat upp med en banan och ett päron. Kan jag behålla det goda humöret och koncentrationsförmågan (och lite inspiration) tills det är dags så skall väl allt bli bra. Trotts den mycket åderlåtna tiden som finns tillgänglig då alltså.
Skall väl tvätta lite också. Men sådant går av sig själv numera. Jag kan tömma och fylla en tvättmaskin och hänga upp tvätt utan att tappa tråden ens ett litet litet pyttelitet tapp. Det där är inga problem. Problem blir det när man måste prata. Tänk telefon. Tänk besök. Krävs ju helst att man tänker innan man pratar. Skall man göra det får man lämna den tanketråd man är på. En lämnad tanketråd är en tråd som fortsätter i sin egen riktning och sen är svår att få tag på. Tänk så många sådan trådar man har fladdrandes runt i de ständiga kulingbyarna inuti skallen.
Men pratar med tvätten det gör jag alltså inte ännu.
Eftersom veckan nu är så kort och eländig i avseendet få timmar som kan ägnas åt arbete, nästan fyrtiotimarsvecka, normalsvensonvecka, då borde man väl av någon belåten och vänlig person få en påse med något mycket gott godis idag. “Här lille vän, tycker du behöver piggas upp lite idag“. Fast det händer jävligt sällan det där. Och med tanke på magens redan rundade form kanske det är tur dessutom om man tänker efter. Sen Janne gick bort så blir det inte många semlor som kommer den vägen heller. Kom annat därifrån också. Han kunde slänga upp fem Vic’s blå påsar på bordet när han med sedvanlig överraskning dök upp skrockandes på Jannes godmodiga vis. Alltid överraskade han och fick min mun att gapa stort. Han visste ju att jag gillade dom där. Jävlar vad jag saknar den gode mannen från Myra. Snällare person har jag aldrig träffat. Det enda han fick tillbaks var ord. Det enda han ville ha.
Men onsdag alltså. Det är dags att ta tag i allt som behöver tas tag i. Ser onekligen tight ut om jag skall hinna plocka fram lödkolv idag. Men ännu lever också det hoppet. Sandkonst nu är ju d(e/om) grejerna också. Sankonst efter att de blivit ihoplödda också. Om man sätter sig i det stora perspektivets position. Inte ens ett korn i universum är de mesta avanserade saker vi skapar. Ja tänker man sådär så gäller det väl all skrot jag skall lämna idag också. Det som i en kort stund var en garderob är inte det så länge till. Entropins seger. Finns han/hon/det/gud så är det väl i entropin det skall sökas sanningar.
Det är gott att leva!