Category: Noveller

Jag sitter där och jobbar. Jag gör gärna det. Sitter där fast klockan går mot midnatt och förbi. Tid har alltid varit en bristvara i mitt liv. Det har alltid funnits mer som velat bli gjort än vad det funnits tid för. Men jag försöker i alla fall. Att bli klar med något av de saker jag så gärna vill realisera. Tar mig framåt bit för bit och ofta är natten och den tid som är tingad åt sömnen de timmar som står till buds för att realisera drömmar.

Jag sitter och jobbar i en gammal skola. Huset har befolkats av lärare och elever i mer än hundra år. Hela sitt liv, om hus nu har sådana, har det stått där det står, ensamt på sin kulle, med fri sikt över den lilla byn i Hälsingland där jag bor.

Att sitta och jobba i en gammal skolsal när klockan har passerat tolv låter sig inte alltid göras. Ibland behöver de lärarna och de eviga kvarsittarna lokalerna för sina syften. Då börjar dörrarna röra sig otåligt här i lokalerna, de som numera är ett kontor, och jag känner den där skarpa stränga blicken vara riktad mot mig från någon som jag, som den enkel simple människa jag nu är, inte kan se. Bara känna. Bara vet är den gamle stränge läraren. Han som följede med husköpet. De här gångerna brukar jag stänga av min dator och skynda ut. Jag känner den stränge lärarens blick i ryggen ända tills jag slåår igen och låser dörren in till kontoret. Det finns tid för de levande och det finns tid för de som inte längre lever. Den devisen har jag alltid levt efter. Det r inte meningen att vi skall mötas.

För några år sedan jobbade jag åt ett tyskt företag. Jag hade lovat att bli klar med en grej till jul. Men den tjugotredje satt jag fortfarande och jobbade med det sista i det där projekt. Klockan hade passerat tolv och jag upplevde den där oron här på kontoret. Först den där dörren mellan skolsalarna som gnisslande rör sig. Sen de där smällarna i det andra rummet. Som om någon placerar böcker på en kateder. Ja och så mummel utifrån det gamla kapprummet. Barnmummel. Svaga röster från eviga kvarsittare. I normala fall hastar jag alltså ut innan allt eskalerar hit. Jag har stor respekt för det som inte finns. Men idag går inte det. Jag måste göra klart. Bara måste.

Jag hör hur de eviga kvarsittarna ropas in i skolsalen av den stränge läraren. Jag hör hur de går fram till sina bänkar utan att sätta sig. Jag hör det unisona “godmorgon magistern” följt av “sitt ner” som svar och det intensiva rasslet av eviga kvarsittare som slår sig ner i sina bänkar. Sen tystnad. Sen känner jag den där skarpa blicken. Ja och så står han där. Lång. Klädd i en gammal slitgen svart kavaj med vitskjorta och fluga. Håret vitt och oredigt. Blicken stenhår. Nu riktad på mig.

“Skall inte Åke vara med på dagens lektion?” säger han. Ja och det är liksom ingen fråga. Det betyder “gå och sätt dig i din bänk ungjävel” och med ens är han framme vid mig och hans starka kalla beniga hand greppar tag i min nacke och han släpar in mig in i det andra rummet, skolsalen. Lämpar av mig i en bänk bredvid kaminen. Den som brinner. Den som inte finns där annars. På dagtid. Nu hoppar den nästan. Osar. Strålar ut hetta. Men just det passar mig bra eftersom jag nu är en fryslort och den här oväntade vändningen på nattens jobb inte riktigt var väntad.

Så en smäll. Jag fattar inget. Men sen värker det till i kinden där läraren slagit mig hårt med en pekpinne i trä. Han höjer pinnen igen, ser mig i ögonen, de däre strönga kalla ögonen, jag sänker blicken, väntar på ett nytt slag, men de5t kommer inte. Istället går han frm till orgeln. Fäller upp locket. Börjar spela med stor inlevelse. Alla de andra barnen… ja där noterar jag att jag har förvandlats till en smal och spinkig kille i sjuårsåldern. Trsasiga käder. Trasiga skor. Stickade strumpor i skorna som är genomblöta. Jag hinne rinte förvånas så mcyket över det här. För alla barnen reser sig upp. Börjar sjunga. Det äe en psalm som jag inte käönner igen. Det är ju intye måpnga man kan. Den här ha rjag aldrig hört. Men de andra barnen kan den. Sjunger med klara röster. To stycken är de nog. Ja det stämmer. Elva med mig. Fån en annan tid. Det ser man på dereas kläder. Grovt tyg. Slitstarka material.

Först söker jag modet. Det måste sökas. Sen ser jag rakt in i de där ögonen utan att blinka och utan att vika med blicken. Det finns ingen kärlek kvar i dom där gröna ögonen. De är tomma på liv, ser in i mina, men ser mig inte. Glittret, djupet, det man förr kunde drunkna i, det som jag förälskade mig i en gång i tiden, har lämnat ett par ögon som då, men alltså inte nu, nästan bara såg det som var jag. Nu glittrar de bara när de tittar åt andra håll. Jag har sett det när vi rör oss förbi personer eller hus. När vi möter dem jag inte känner, men som är kända för de grönaste ögon som någonsin funnits. Då ser jag hur de där ögonen liksom lever upp igen i ett av mig efterlängtat sprakande och helt utan de tunga slöljor som nu skymmer klarheten. Lämna mig i fred säger de gröna ögonen. Annars biter jag. Hugger. Förgör och förnedrar. Slänger bort det sista. Så jag viker ned blicken mot marken. En feg stackare har jag alltid varit.

Det är från marken, där nerifrån, en grå, tung dimma sveper upp över mig. Tar sig in i det som är mitt egentliga jag. Dimma som bosätter sig i min kropp och kurar ihop sig i en mörk vrå som den enkelt hittar där och genast kallar sitt hem. Lockar resten av mig in dit. En imploderingens själlösa dans. Vill att vi skall stanna tillsammans där. Det är så det grå ihopkurade i sin vrå kallar mig till sig. En vandrare. För vi känner varanda. Det gör vi ju. Dit, däri, dit också jag alltid återvänder. Förr eller senare, men alltid däråt/ditåt går alltid min väg som vore den en självklarhet. Lika säkert är det som att varje morgon har en sol som går upp bakom ett berg långt långt där borta betraktat från just den plats där jag nu står och försöker hämta kraft att lyfta min tunga blick igen från marken. En sorgens boning. Dags att dra tänker jag.

Så jag packar väskan. Behöver bara det nödvändigaste. Den blir knappt kvartsfull. Mitt liv handlar inte om saker. Bara om möten. De goda mötena. De bottenlösa. Bevikelsernas möten. De galna. Och nej, jag tror inte på att hålla mig kvar vid det döda, vrålhålla mig i det som inte längre lever. Föränderligheten är det enda sanna. Ja och jämvikten. Det viktigaste iuniviersum. Man måste bryta upp innan det är dags att hugga av och amputera det som håller fast utan att släppa. Innan lemmar smittas, svartnar och ruttnar i kval och illaluktande söt sörja som vill ta men inte ge. Frigöra sig innan tankar lär sig konsten att hata. Innan liv förspills och blir till ett sandkorn i en snöstorm där det såklart och självklart aldrig hörde hemma. Var sak på sin plats. Nog är det väl så? Och det gäller en sådan som mig också. Jag vet ju det när jag stänger dörren och går. Min rätta plats är utanför den där dörren. Inte innanför. Finns det någon tvekan? Nej då. Gå.

Sen går jag. Tar den första stig jag hittar som synes lång och inte allt för väl upptrampad av fötter som gått här före mig. Försvinner iväg, bort, lika hastigt som en sommar kom, och en sommar gick, lämnar den plats jag funnits på under en tid jag stämplat som “lycklig” utan reflektion om varför och hur och faktiskt om. Jag säger inte adjö. Inget säger jag. Orden är slut. Ingen lyssnar ändå längre. Inte ens ekot upprepar. Jag bara går. Hit återvänder jag aldrig igen. Aldrig någonsin igen. Aldrig. Det spelar ingen roll att det är just det och bara det jag vill. Går.

Vägen är lång. Snart är jag bara en del av den där varma vinden som blev till efter ett milt regnväder en sommareftermiddag klockan två. Och ju längre jag går efter den stig jag bestämt mig att vandra på, desto lättare blir jag i mitt sinne och i den själ jag aldrig eller kanske ändå en gång fick. Innan stigen nått ett slut vet jag att jag är en del av lufthavens alla moln och strömmar. Kanske har jag inte ens funnits. Kanske fanns jag inte ens alls på riktigt. Var, och är lite fortfarande, en låtsasvarelse. Kanske inbillade sig de gröna ögonens bärare att allt det där vi båda trodde fanns verkligen fanns. Ja och jag med. Den där mildjupa, glittrande, uppslukande och kopplade blicken kanske också den var ett hittepå?. Den tanken orkar jag inte ens ta till mig. Inte ens tänka.Så många år som aldrig betydde något, egentligen, i så fall.
¨

Det finns så många okänd vägar man borde vandrat. Ibland kommer den insikten över mig. Luffaren i mig träder fram och kräver att bli lyssnad på. Att vandra utan mål, utan mening, att ta dagen som den kommer. Utan ansvar för någon endaste en. Bara gå, fundera och uppleva och se vart vägen bär.

Men ingen hinner gå alla vägar. Dom är alldeles för många. Man måste bestämma sig för några. Det är där det blir svårt. Vilka vägar skall man välja framför andra vägar. Tänk om man väljer fel…

Men luffaren väljer såklart en väg ändå. Det måste man göra. Börja vandra. Njuter och lider. Blir bespottad och retad. Lokaltidningsintervjuad. Får smeknamn. Som sprider sig före vandraren själv. Ett namn som kommer bli ihågkommet efter att vandraren passerat. Utan att någon endaste en vet det rätta namnet. Eller bryr sig.

Eller kanske blir luffaren bara ignorerad. Som om en skugga gick där på vägen. Bra dagar. Dåliga dagar. Ibland går det att få sova i en lada. Eller inne bland djuren. Eller i ett cykelskjul. Men oftare under en bro. På en slänt. I ett dike. Med himlen som täcke. Med molnen som tröst.

Ibland är vägen jämn och fin. Andra gånger stenig, full av håligheter och ojämn. Det är små uppförsbackar. Stora uppförsbackar. Nedförsbackar och och hisnande stup där vid sidan av vägen. Norrut mer uppför än nedför, Söderut precis tvärt om. Men luffaren bryr sig inte om väderstrecken. Vägen tar en dit den leder.

Det är såklart bästa att ge sig ut på våren. Precis när tussilagon blommar. Då finns bra tid att vandra under. Milen finns där oavsett. Det är först i slutet på oktober man måste börja se sig om efter en koja att tillbringa vintern i. Ett pörte eller ett skjul går bra. Inga stora krav på bekvämlighet. Vad som helst duger som tar en igenom tid med kyliga bitande vindar med istappar som huggtänder. Tid när värkande fötter och ben får läka. Tid när det går att smälta den gjorda vandringens upplevelser. Nå slutsaster. Eller helst av allt inte nå några slutsatser. Också vara fri i tanken på så sätt. Att bara finnas. Ty också slutsatser är mål och ändpunkter.

Så när tussilagon blommar. Ge sig ut igen utan att vända sig om. Vandra på. Vandra och sen vinteruppehåll, år efter år tills stegen blir för tunga. Försöka också då och med nöd och näppe klara färden en sista gång. Nöjd över det. men inse att man nu har nått sitt mål fast man aldrig sökt något. Det som aldrig fanns, fanns där ändå. Men svänga av från vägen och gå in i skogen den där sista dan. Hitta en tjärn. Sätta sig på en stubbe där och se ut över spegelblankt vatten tills man somnar och sover den tröttes sömn. Låta vintern ta en och sakta multna bort där tillsammans med stubben som om luffaren aldrig funnits till i denna värld.

Så en dag, när de kallaste elakaste vindarna jagade runt som galna varulvar runt knutarna på det stora gula gamla huset som står där som det står varje dag ensam på kullen, ja, då kom det en stor gul traktor körande. I den satt den snälle mannen från andra sidan den långa dalen. Nu hade han tre jättestora lådor med sig. Dom ställde han av vid det stora gula huset och sen åkte han tillbaks till sig och sin del av den långa dalen. Han tutade inte som han brukade i dag utifall någon låg och sov. Dom som sover kan bli ledsna då. Han var en vis och snäll man i en gul traktor nämligen.

En av dem som bor i det gamla stora gula huset på kullen såg att den snälle mannen med den stora gula traktorn var på besök så han gick ut. Där stod de tre lådorna. Alla var märkta med “mat“. Sen satt en lapp klistrad på en av dem. “Till Hulken“. Jodå ett hjärta också. Och en rosett. Den gamle mannen som bor i det stora gula huset visste vad det betydde. Hulken hade fått säsongens första matleverans. Och oj, Hulken var mycket hungrig nu. Han sista måltid var flera månader bort. Men nu när Hulken kände lukten av sin mat så kunde man höra hur det skvalade i avloppsbrunnarna av hans drägel.

Den gamle mannen som bor i det gula huset bar in en del av maten. Kastade in den i Hulkens stora hungriga gap och hulken tuggade och svalde. “GOTT!” dristade han sig till att utropa. Men också “HUNGRIG“. Så den gamle mannen som bor i det stora gula huset på kullen gick ut och hämtade mer. Fyllde så på i gapet igen. Ja och hämtade mer. Och fyllde på ännu mer i Hulken hungriga mun. Ja och så får han antagligen hålla på nu fram tills de första tussilagorna visar sig i sollängtande backar någon gång där i april eller maj nästa år. Men just det hade den gamle mannen som bor i det stora gula huset inget emot. Nej, inte alls. Inte ett dugg. Faktiskt.

När det brinner. Den där skräckhändelsen när ett hus står i lågor. När det kanske finns människor kvar där inne. Människor som sover. Då är den förste alarmisten rätt bra att ha. Hen som skriker “Det brinner” och ringer 112. Som får räddningsaktionen att starta.

Tänk er nu att det efter den där förste alarmisten kommer fler alarmister. De ställer sig alla där utanför huset och på olika – ofta mycket pedagogiska sätt – förklarar de att huset håller på att brinna ner. “Om vi inte gör något“. Eftersom forskarna såklart också intresserade sig för den här händelsen så kan alarmisterna snart luta sin upprördhet över händelsen på siffror som forskarna räknat fram om hur fort huset kommer att brinna ner. Om de sovande människorna där inne kommer at klara sig. Och om de nu gör det, hur stora brännskadorna kommer att bli på deras kroppar. Kommer skorstensstocken stå kvar? Siffror. Kolumner. Diagram. Snygga grejer. Prognoser. En timme fram. Två timmar fram. Tre timmar fram… Som väderprognoser. Bra (ibland) gissningar. Också här framräknade på de häftigaste datorerna i världen.

Sen har vi brandkåren. De åker såklart inte fram till huset med tjutande sirener och pulserande blåljus och börjar släcka i det här samhället. Istället stannar de på stationen. Fundera över “hur vi skall släcka“. För tänk om vi åker dit och släcker på fel sätt. Forskarna ansluter här direkt såklart. Dom vet hur man gör rätt. Fast olika. Tre andra brandstationer ansluter. Målet är att innan dagen är slut så skall man publicera ett PM som man kan skicka till kommunen så att de kan ge brandmännen order om hur de skall släcka huset på bästa sätt. Ett problem i sammanhanget är att forskarnas svar drar ut på tiden eftersom de inte kan få datortid på superdatorerna som är fullt upptagna med att beräkna med hur mycket huset skall brinna ner. Men man vill ju göra rätt. Inte fel. Ett till synes gott uppsåt.

Det är här pressen kommer med. Pressen intervjuar alla alarmister och cheferna på brandkåren. Ja politiker också. Det är ju de som är ansvariga för branden. Man kan nästan påstå att pressens hårt arbetande skara inte tillför annat än att utöka skaran med alarmister. Men det tycker såklart inte pressen. Oberoende, ogranskad och observerande som den är.

Men med pressens intåg så sprider sig i alla fall informationen om att huset brinner. Alla vet nu. Men nu är det som det är. Ropar man vargen kommer tillräckligt många gånger så bryr sig inte folk längre. Man vänjer sig liksom. Också ett brinnande hus blir en normalitet. Så alla väntar på politikerna. “Snart måste dom väl göra något”. “För böveln” lägger vissa till. De senare har nämligen gjort lumpen.

En del människor skaffar såklart brandvarnare. Eller slänger bort sina tändstickor. Häller ut sina brandfarliga vätskor i närmaste dike. Långt bort från sitt hus. För “tänk om det hände oss” tänker de. Förskräckligt. Men den stora majoriteten är såklart helt säker på att “oss händer det inte“. Ja och gör det det så ordar ju brandkåren det där. Åtminstone inom sinom tid.

När huset brunnit ner till grunden går alarmisterna slokörade hemåt. Det finns liksom inget att alarmera om längre. För sent. Tråkigt. Sandwichskyltar av. Så de kräver en politikers avgång. Handlingskraft efterfrågas. Och politikern tillsätter en utredning som skall genomlysa brandkårens handlande. Det kommer att ta ett tag att komma till en slutsats. Det behöver tänkas. Brandkåren å sin sida startar en intern utredning. “För att lära sig av händelsen” som man säger. Med det låter sig alla nöjas.

Senare kommer den minst ansvarige – den minst bildsköne – politikern avgå. Alarmisterna får pris, blommor och plaketter i guldvalör för gott utfört alarmerande. Alla är nöjda och glada och berömmer varandra för väl utfört arbete. Ett samhälle i god ordning.

Flickan som tog sin hink och efter bästa förmåga hällde vatten på elden har ingen ens noterat.