Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

En julhistoria

bokeh photography of lights
Photo by Tim Mossholder on Pexels.com


Jag går på mitt jobb på kvällen före julafton. Dan före dan. Jag jobbar extra på ett hospice. Inte som sjukvårdspersonal, utan som en hand att hålla, eller ett öra som lyssnar när det behövs. Ja och det gör  det ofta. Folk förtränger gärna att det dör människor också under julen. Ja att det föds barn. Livet känner ingen långsam julefrid. Det bara pågår.

Det jag skall berätta nu skulle normalt stannat inom fyra väggar. Vi för aldrig vidare det vi hör. Tystnadsplikten är en viktig princip i vårt jobb. Men det här är ett undantag. Ni vet inte vem jag är och ni kommer aldrig någonsin att få veta vem Oskar Karlsson  var, den person, min historia handlar om.

För det är hos Oskar Karlsson jag skall tillbringa min kväll och min natt. Oskar är nära slutet. Hans livsresa kan vara över om några timmar eller om några dagar. Därför sitter alltid någon med honom under den sista tiden. Ingen skall någonsin behöva dö ensam.

Oskar, stor och stark i sina glansdagar. Med armmuskler som kunde imponera, ligger nu blek och svag nerbäddad i en sjukhussäng och andas rosslande. Av muskler finns inte mycket kvar. Huden i ansiktet är gulblek och insjunken och kraniet ser ut att vilja tränga ut genom den sköra huden. Kroppen som har arbetat hårt i ett helt liv, orkar inte ens med att vända sig på sida längre. Alla kroppsfunktioner går på minimum, om de ens fungerar längre. Oskars tid är snart ute. Det är inte svårare än så. En dag är det just så för oss alla.

På ett hospice som det här är sluten olika. Ibland finns det partners, stora släkter. Man har bestämda sätt man vill ha det på när man drar sina sista andetag.  Då finns det inte mycket att göra för en person som mig. Då blir det oftast efter döden som mitt jobb kommer. De som blev kvar behöver tröst. Behöver lyssnas på. Behöver prata av sig.

Men sen har vi sådana som Oskar. Som lever ensam. Inte har några nära vänner eller någon livskamrat. När man inte klarar av att vara hemma längre så kommer man hit. Målet för alla här är att man skall få ett så värdigt avslut som det bara är möjligt. Vi jobbar såklart med smärtlindring och andra medicinska metoder. Men viktigast av allt är att kunna känna och ge kärlek och medkännande till en medmänniska som behöver det just i detta ögonblick. Det här är mer än ett jobb. Såklart är det så. Den som den det som “bara ett jobb” blir inte långvarig här. Man bär alltid med sig livsöden hem härifrån. Måste låta dem bli en del av sitt eget liv. De är omöjliga att glömma eller förtränga. De är oftast för starka för att ens försöka skuffa undan och glömma i någon sällan besökt vrå av minnet.

För i livets slut reagerar människor så olika. Vissa ropar innerligt efter gud fast de varit ateister i hela sitt liv. Andra som varit troende och kyrkan trogen hela sina liv förbannar samma gud för att han tar livet ifrån dem för tidigt. Andra somnar in med ett leende på läpparna, åter andra med ett “wow” över läpparna och några, men väldigt få, gråter ut den sista tåren de någonsin kommer att gråta just innan de tar sitt sista andetag.

Har man ont och plågas kan ju döden vara en befriare. Många som befinner sig långt ifrån döden glömmer ofta det. När det är så är det oftast de anhöriga som behöver trösten. Man förstår med huvudet hela tanken med att det är en befrielse, ja och ofta känner man det själv också, det kan handla om år och månader under tid man  färdats bredvid den sjuke och den döende. När det är över kommer skuldkänslorna eftersom man uppfylls av en känsla av lättnad. Men vi försöker förklara såklart. Man kan älska, känna saknaden och känna lättnad på samma gång. Känslor har sitt eget liv och sin tid och det finns ingen känsla i en svår stund som man behöver känna skam över. Låt dem bara verka och låt tiden läka det som behöver läkas.

Men Oskar ligger alltså i sin säng. Han får starka doser morfin. Han sover därför mest. Själv sitter jag här nära hans säng och läser ur en bok och klappar hans hand ibland. Jag har en stickning med ett mönster till en tröja av Kaffe Fassett med mig, men om sanningen skall fram så kommer jag nog att ha samma stickning med mig nästa år.  Min vilja att sticka är större än mitt praktiska stickande. Men en dag kanske. En dag blir det nog en favorittröja som jag alltid vill bära av allt det där garnet.

Det är vid elvatiden som jag märker att Oskars andhämtning lugnar sig, när jag tittar upp från min bok har han vänt huvudet mot mig och han ser på mig med klara ögon.  Just det där är vanligare än man tror. Människor som är allvarligt sjuka och nära slutet samlar ofta ihop någon slags extra kraft innan det är dags och där och då kan de utföra saker som de kanske inte kunnat hantera under veckor innan.

“Hej” säger jag och ler.  Oskar ler tillbaks, jag ser det i hans ögon, även om inte munnen rör sig. Men så spricker också munnen upp i ett försiktigt leende. Han säger “hej” svagt och ovant, en harkling följer och sen kommer ett nytt “hej”, lite högre, lite tydligare, som en onödig ursäkt för det tidigare tunna, svaga språket.

Jag frågar hur det känns och han säger att han vill ha vatten. Jag hissar upp sängen lite så att han halvsitter och ger honom glaset med vatten och han dricker ur sugröret. För varje sörplande insug liksom växer Oskar. Och efter en stund har han tömt hela glaset.  Jag säger att jag skall gå och fylla på, men då tar han mig bestämt i armen och säger att jag skall vänta. “Jag vill berätta min historia för dig” säger Oskar. Jag sätter mig ner och lyssnar. Det är klart att jag vill höra hans historia

Så Oskar börjar berätta historien om sitt liv.

Jag föddes när det var disko som gällde, berättar Oskar.  Min mamma älskade dansen, var ut på klubbarna i stan där jag bodde, dansade med alla, dansade som om det var hennes sista dans, följde med någon hem ibland. Det var ju också en tid när kvinnor vågade och kunde ta för sig. Leva livet fullt ut utan att vara rädd för stämplar från kyrkliga livsförnekare och rädsla för att bli med barn som fjättrad en vid ansvar och plikter som man inte var redo för.  Fast det var väl ändå så det blev till slut. Hon träffade farsan, blev blixtförälskad och mig.

Efter det så dansades det inte så mycket. Farsan jobbade på bruket. Vi bodde i en lägenhet en bit utan för staden. Tre år efter att jag fötts så föddes syrran. Tre år efter det hittade farsan en ny kvinna och stack med henne till Grekland och sen såg vi honom aldrig mer.

Morsan började supa efter det. Hade väl druckit mycket under hela sitt vuxna liv. Men nu spårade det ur och snart så klarade hon inte av det jobb hon hade i en affär inne i stan. Det blev för många gånger hon kommit in med spritlukt i munnen och  underligt beteende mot kunder. Så det blev som det blev. Socialen plockade upp mig och syrran,  Jag placerades hos familjen Andersson som alltid önskat sig en son. Syrran placerades i ett hem sjutton mil från mig. Vi sågs några gånger, sen försvann hon med. Vi förlorade helt enkelt kontakten. Träffades aldrig igen. Inga brev. Inga kort.

Jag hade det bra hos Anderssons. Dom bodde i en nybyggd villa i ett av de finare villakvarteren utanför stan. Jag fick bra kompisar där och ibland såg jag morsan i parkerna eller efter gatorna tillsammans med andra av stadens utslagna. Mer nedgången blev hon efter varje år. De gånger vi kom nära varandra gick jag alltid omvägar, hittade på en ursäkt för att jag gjorde det om jag hade en kompis med mig, ville ju för mitt liv inte att hon skulle känna igen mig och skämma ut mig inför mina kamrater.  Jag var Anderssons efterlängtade son nu.

När jag var tretton dog min morsa. En överdos sa man. Fast jag bara trott att hon supit skallen av sig under alla år så hade sprutorna också kommit in i hennes liv. För mig var det en ren och skär lättnad att hon var borta. Jag vägrade att gå på begravningen. Kände mig inte skyldig henne någonting. Inte ett skit kände jag. Har inte känt något efter det heller. Jag vet att det kan låta hemskt. Men ett sår som läkt vill man inte öppna igen.

Sen träffade jag Lena på en konsert när jag var tjugo. Hon var den vackraste människa jag någonsin sett och av någon underlig anledning så ville hon ha mig. Nu jobbade jag som rörmokare efter att ha gått som lärling i några år. Jag var bra på det där. Skötte mitt jobb och gjorde det jag skulle. Det tog inte många år innan Lena och jag flyttade hop i en tvåa i den södra delen av stan. Huset var nybyggt, hyrorna svinhöga, men vi var kära och jobbade båda och drog in tillräckligt med pengar för att klara det där. Första dygnet låg vi med varandra i varje rum i lägenheten. Japp, vi snackar kök och toalett också. Sen upprepades det där så länge vi bodde där. Vi var galet kåta och förälskade helt enkelt. Kunde inte få nog av varandra. Kom inte ens nära nog.

Vi var lyckliga där.  Jag trodde faktiskt inte att man kunde vara sådär lycklig. Att man fick vara. Att det verkligen var lagligt. Jag längtade hem till Lena varje minut på jobbet eller när jag var ute och gjorde annat. Ja och jag tror Lena kände samma sak. Vi skulle leva ett helt liv tillsammans. Ett lyckligt liv. Det var bestämt och skrivet i stjärnorna.

En dag på jobbet kom två män fram till mig när jag var ute hos en kund och kopplade rör i ett nyinstallerat badrum. Är det du som är Oskar Karlsson frågade dom. Sen berättade dom att Lena, när hon var på väg till jobbet samma morgon, hade blivit våldtagen, sen blivit strypt med sin egen sjal och sen blivit slängd som ett använt urtuggat tuggummi i ett skogsparti i närheten. 

Jag grät i veckor. Trodde inte att det kunde finnas så många tårar. Det blev begravning. Jag grät inte en tår på den. Inte ens när kistan bars ut. De andra som var med tyckte nog jag var konstig. Men jag hade redan gråtit ut hela mig genom tårkanalerna. Det fanns inga tårar kvar inom mig helt enkelt.  Inte en enda. 

Det som blev kvar var en grav som jag besökte på Lenas födelsedagar och några gånger till per år. De där besöken var väl mest till för andra. I mitt sinne fanns Lena alltid med mig. Varje sekund, varje minut. Det fanns inget behov av en grav att besöka egentligen för mig. Den var för andra. Sen vi träffades hade hon blivit en del av mig som aldrig ens lämnade mig lite trotts att hon nu var borta.

Någon gärningsman hittade man aldrig. Jag skulle ha dödat honom sakta med mina bara händer om jag vetat vem det var. Långsamt sett på när livet lämnade hans dödsångesträdda ögon. Men nu fick jag ju aldrig det avslutet. Och man måste ju leva vidare.  Och det gjorde jag.

Vissa människor i ens liv kan man ersätta genom att träffa andra som är lika bra eller bättre eller i som i alla fall är godtagbara substitut. Men Lena. Det fanns inte en chans att jag någonsin skulle kunna ersätta henne med någon annan. Inte ens för ens liten stund. Så i mångt och mycket tog mitt liv slut där.  Mina fosterföräldrar dog båda kort tid efter varandra. Efter det var det bara jag. Jag gick till jobbet. Umgicks väldigt sällan med arbetskamraterna efter arbetstid. Kände knappt de andra som bodde i min trappuppgång. Samma hus och samma lägenhet förresten som den Lena och jag bodde i.  Jag jobbade. Gick hem. Läste böcker. Såg på TV. Odlade vackra blommor om sommaren på min balkong där jag ofta satt och såg ut över markerna. Firade mina födelsedagar ensam. Firade jularna ensam. Midsommar ensam. Påsk ensam. En del verkar tro att det är under julen och andra högtider som det är svårast att vara ensam. Men så är det ju aldrig. Det där svåra slår till en vanlig dag eller en under en helt vanlig helg. Det är då man kan känna den där vanmakten och drabbas av ångesten över att vara den mest ensamma människan i världen. Under julen kan det tvärt emot bara väldigt skönt att vara själv. Man köper lite god mat, det finns bra TV att se på. Man kan sitta där själv och ha det gott med en liten whisky och en bok.

Sådär gick åren. Många år. Tills jag började hosta så mycket att chefen tvingade iväg mig till en läkare. Lungcancer blev beskedet efter någon vecka. Ja och nog hade jag rökt mycket i mitt liv. En av de laster jag lagt mig till med efter att Lena försvann. Men beskedet tog jag med ro. Jag har aldrig varit rädd för att dö. Nej, jag tror inte på ett liv efter döden. Jag tror inte att jag får träffa Lena igen. Men det svarta mörka som jag förväntar mig efter döden stör mig inte. Jo kanske på ett sätt. Min katt. Hur skall hon klara sig när jag är död och är borta?

Du tycker väl inte att jag har haft ett bra liv gissar jag. Det har såklart hänt en massa skit. Men jag har också fått uppleva den riktigt stora kärleken. Kan man få en större gåva än så i ett liv. De är inte alla som kommer ens nära. Och även om vår tid tillsammans blev kortare än vad vi hade hoppats på så var det en helt fantastisk tid den tid vi levde tillsammans. Det är så jag dör. Ja och sen katten. Henne älskar jag, jag tror hon älskar mig med, jag vill att hon skall ha det bra även efter att jag är…

Jag märker att Oskar blir svagare här. Att andningen blir tyngre igen. Det är inte riktigt klart vem han pratar om. Jag tar hans hand och han ser på mig med sin varma blick. Han orkar inte mer nu. Jag säger att vi skall ta hand om hans katt. Se till att den får ett nytt hem där människor älskar den. Oskar blinkar svagt och försiktigt till svar. Hans ögon ler. Han sluter dem. Trött av ansträngningen att prata mer än han har pratat på veckor sover han snart  i en lätt lugn sömn.

Vi sitter där hela natten Oskar och jag. Julaftonsmorgonen kommer och snart är mitt pass slut. Det känns att vi närmar oss ett avslut. Strax innan sex på morgonen tar Oskar sitt sista andetag. Det finns ingen dramatik, bara lugn och ett sista andetag som följs av ett halvt försök att andas. Vi tvättar honom. Sätter på honom hans favoritkläder, tänder ett ljus vid hans säng. Sen säger vi alla som jobbar här på vårt lilla hospice farväl till Oskar. Vi gråter som vi alltid gråter när någon går bort. Man blir lätt och snabbt vänner på ett sådant här ställe. Ingen annan kommer att komma in idag och ta avsked av Oskar. Det vet vi ju. En man som älskat som ingen annan, men sen levt sitt liv i stor ensamhet eftersom inget kunde ersätta de känslor han kände den där gången.

Jag går hem i ett lätt snöväder. Världen är vacker. Senare på dagen när jag sovit en stund skall jag fira jul med min släkt och några vänner. Jag ser fram emot det. Oskars sista ord bär jag med mig.  Sen, efter helgen,  skall jag höra var Oskars katt har tagit vägen. Se till att den har fått det bra. Kanske ta hand om den själv. Låna med den så att den får en chans att säga adjö till Oskar his begravningsbyrån innan han körs vidare. Katter känner döden. Det visste redan de gamla Egyptierna. På hans begravning skall jag berätta att allt är bara bra. Vila nu min vän.

Och med den här historien vill en synnerligen ocool gubbe på en kulle i Los önska all han känner en riktigt God Jul.  Var rädd om livet och varandra mina vänner.

/Ake

Categories
Noveller

Min Kulle

En helt vanlig kulle i Los i Hälsingland. Jag kallar den min kulle. För att vårt hus står här och har stått här i drygt hundra år. Men min kulle är det såklart inte. Här har bott andra före mig och här kommer det att bo andra efter mig. Man lånar den några år. I bästa fall förvaltar. Sen lämnar man den vidare. Som Nisse. En granne från förr. Död nu. Han kallade skogen på berget här på kullen för sin skog. Jag som nyinflyttad – hade nog bara bott här i tjugo år då – trodde det var så tills jag fick veta att det var kommunens skog. När Nisse lämnade oss kunde jag kanske tagit över skogen. Gjort den till min. Hämtat min ved där. Men jag tänket att som kommunens så var ju ändå en del av den lite min ändå. Det fick räcka så. Nån pinne borde jag väl ändå kunna anse var min egen ägandes pinne.

Nu har vi bott här i trettiosju år. Betraktas väl fortfarande som nyinflyttade Stockholmare av somliga. Fast jag kommer från Edsbyn. Gjorde bara några år i Stockholm efter fysikstudier i Uppsala, hittade datorerna och liksom av en slump hamnade här som något av en elektronisk grönavågare. Riktig ortsbo blir man bara om man är född här. Nära kan man komma om man är ingift med en som är född här. Aldrig annars.

Men inget av det där gör mig något. Jag är en sådan där som ändå aldrig riktigt hör hemma. Eller man kan vända på det. Som alltid hör hemma. Jag lägger min hatt någonstans och sen är det där jag finns. Den där längtan bort och iväg den är alltid med mig ändå. Pockar på. Vill se annat. Är nyfiken på vad som finns på nästa kulle. Bortom den. Under den. Ovanför den. En plåga och en gåva.

Men jag har lärt mig älska den här kullen. Den höga luften. Närheten till molnen här på Hälsinglands tak. Närheten till byn. Avståndet till allt det andra. Här där koltrastarna sjunger så vackert att världen stannar av en stund om sommaren. Här där vindarna biter och går rakt igenom en i december men värmer och kärleksfullt smeker villiga kroppar i juni. Här där snön ligger från mitten av oktober till början av maj och knarrar under fötter som bara snö kan knarra från november till april när längtan efter värme har gjort ont så ont en tid. Här på en kulle som blev den plats jag skulle bo längst tid i mitt liv. Här där kråkor och korpar fortfarande håller riksdag och beslutar om framtiden för alla levande varelser. Här där havets vågor slog mot land för tiotusen år sedan och band oss fast med alla stora hav och klotet vi bor på. På den kulle jag kallar hemma och där jag bor och lever så gott jag kan.

Categories
Noveller

Men Elton alltså…

crop alluring woman in bathrobe sitting in armchair
Photo by Sora Shimazaki on Pexels.com

Elton stackarn. Han har ramlat i någon trappa och brutit foten eller höften eller vad det nu var. Ringer hit och gråter och det är svårt att hör vad han säger genom gråten. Kan ingenting. Festerna är långt borta. Ligger bara still på en soffa han med. Som jag. Snart. Fast han dricker champagne. Har inte lärt sig whiskydrickandets ädla konst. Skall alltid konstra med soda, is och skit. Amatörsångare. Whisky skall drickas ren för att smaka gott. Det vet väl alla. Vattenfanatikerna kan kasta sig i väggen. Ismänniskorna likaså. Sodanmänniskornas oheliga drickande skall vi inte ens tala om. Dom borde piskas. Eller dricka Champange istället då. Det kan alla dricka. Amatörskum.

Han vill skicka helikopter och flygplan för att hämta stackarn. Vill att någon tröstar honom. Vill ha någon där som pratar snällt och ömkar den gamle bögen. Frestar med fyrtioårig whisky, fotomodeller och nougat så mycket man orkar äta. Bara jag kommer över till den där förbannade ön med hala trappor som man kan slå ihjäl sig i.

Men nej alltså. Jag tänker tillbringa en stor del av den här helgen på min egen ägandes soffa. Japp, bara för att jag kan. Flygplan, helikoptrar och Medelhavsöar är inte ett skit av värde för en trött gammal ocool gubbe som mig. Så “nej tack” hälsar jag. Då gråter han ännu häftigare. Hulkar som min huld i källaren.

Sen skall visst Mick och en massa andra åttioåringar dit och trösta också. Ja ni fattar. Hela entouraget på plats. Det blir bara prat om gamla tider. Sånt orkar man ju inte med längre. Absolut inte. De enda om fortfarande är unga på Eltons fester är fotomodellerna. Fast alla deltagare på de där festerna gärna vill framstå som de vet vad man kan göra tillsammans med en så ung kvinna så är det ingen som minns edtt skvatt av det längre. Så så jävla roligt är ju inte det heller. För fotomodellerna som hade hoppats på mer till sina växande portfolios menar jag. Gamlingarna där är så senila att de tror att det hänt allt möjligt dan efter. Men det har det alltså aldrig gjort.

Men synd om Elton såklart. Jag försöker berätta en rolig historia för honom om Kate Bush’s tandkrämsfadäs – den är rolig – men han gråter bara mer och värre. Usch för ömkliga gamla världsstjärnor.

Fast jag vidhåller. NEJ har inte tid. Min tid på egen soffa är inte till salu. Egen soffa är guld värd osv. Så till slut ger han sig den gode mannen och ber mig dra åt helvete och trycker sedan surt bort samtalet. Hade han kunnat så hade han slängt på luren. Man till och med han klarar inte det med en guldinfattad Iphone av endaste modell som det inte går att slänga på någon alls eftersom den är så jävla tung av allt guld att den behöver stödhjul. Ja slänga bort kanske. Japp. Möjligen.

Jag tar det där “dra åt helvete” med ro såklart. Imorgon ringer han och ber om förlåt. Som alltid. Eller också kommer det snart ett expressbud med nougat eller kubb som så många gånger förr. Sånt där jag gillar. Ovänner någon längre stund har vi aldrig varit den gode bögen och jag.

Nästa helg kanske, Då skulle det kunna finnas en öppning för Elton. M;en inte nu. Nope.

Liksom.

Categories
Noveller

Morgondimma i Los och en liten torsdagshistoria

Som en raket flög den iväg och hamnade i tunnan under honom, skitkorven som han precis tryckte ur sig där på torrdasset. Lite för hård var den för att det skulle vara en sådan där befriande uttryckning, ringmuskeln sved betänkligt efter utpressningen – den som inte hade varit helt enkel – men ändå var det skönt att bli av med skiten, om nu uttrycket tillåts.

– “Men stopp, stopp, stopp. Hej förresten, det här är din gamla Svensk[a]lärare. Ingen, INGEN!, berättelse kan börja på det där viset. Det måste du väl ändå förstå. Gör genast om!”

– “Men det är ju precis sådär min inre röst låter. Dom säger ju det Mankel och Nesser, och alla dom andra stora författarna med för den delen, att vill man skriva så är det den inre rösten man skall försöka plocka fram och sen hålla…”

– “Bah. ‘BAaaah’ Bah igen. Jag har inte tid att tjafsa med dig din klåpare. Du lyssnar ju aldrig. Skriv som du vill då… Stava som du vill också förresten, men ta i alla fall en kurs i kommatering din vrånga… ja… IDIOT! Och så heter det “de” och inte “dom” när man skriver text din förbaskade värdelösa gamla elevusling.”

Ja, ja suck, den här mannen, den som den här berättlesen handlar om alltså, han jag nu försöker berättar om, han satt där i godan ro efter uträttat värv på det där dasset i alla fall. Den gröna av ålder flagnande dörren hade han lämnat öppen. Han brukade göra det, sitta där och se ut över havet. Nu var det det där med havet en liten överdrift, för man såg egentligen inte mer än en strimma vatten långt, långt borta där mellan träden. Ja, kanske var det inte direkt havet heller om man skulle vara helt ärlig. Men Lössnan. Hans lilla sjö liksom. Lagom stor och definitivt badbar. Skulle duga att dränka sig i också om man kom på sådana dystra tankar. Men ännu hade han inte kommit dit. Höll sig på land och vid liv. Satt här på det tredje vuxenhålet på ett torrdass för fyra – varav ett barnhål – mitt i sommaren. Ett dass med hål som alla blivit lent polerade, släta och sittsköna efter att allehanda rumpor av olika storlek och hårdhet suttit här och gnussat genom åren. Både rika och fattiga hade tryckt ur sig både det ena och det andra genom de här öppningarna, men framförallt alltså gnussat lite på den där rumpan så att de som finaste sandpapper polerat sitthålet en liten bit i taget, för att till slut nå skithålens absoluta fulländning. Samarbete kallades det visst. Socialistiska grundprinciper. Det var sannolikt också därför det till slut blivit så gott för själen att sitta här. Moderata skithål var nog inget vidare att sitta på helt enkelt. Det har konstaterats sen gammalt.

Oskar någonting – kung – satt uppsatt med vita lite rostiga häftstift där på väggen bredvid det lilla fluglortiga fönstret. Kan det ha varit den andre? Han kunde inte avgöra säkert. Men gammal kung. Bestämt blickade han nu i alla fall ner på honom, iklädd alla sina ordnar och intryckt i finaste välstrukna uniformen. En kunglighet passar märkligt bra i den här miljön. Konstigt… Var kom seden att sätta upp kungen och kungafamiljen på dasset ifrån egentligen? Kunde man ana en liten folklig protest mot överheten i det där? Att ingen hade kommit på att sälja tryckta bilder på stora män och kvinnor av idag att användas i landets badrum och toaletter. Hade säkert blivit en storsäljare på IKEA. Politiker och kungligheter. Man valde någon man hade svårt att bocka för men som man bockat för ändå om man oturligt nog hamnat framför. Men nu idag, för hans del, var tajmingen inte helt rätt såklart. Hans aktiva tid i näringslivet var passerad sedan länge. De brukade inte vara så bra tajmade hans idéer. Förresten var det nog Gustav V som satt där när han tänkte efter. Men kung som kung. Dass som dass.

En koltrast sjöng sådär vackert för honom som bara en koltrast kan sjunga. En ljum sommarbris drog genom träden och fick dem att susa till och liksom ruska på sig av somrig vällust. Kanske förebådande vinden regn, kanske inte, mannen ville inte veta. En blå himmel med små vita molntussar gav inte heller någon ledtråd i den saken. Han önskade att han kunde sitta här och diskutera med Gud. Som Nessers Barbarotti bruka göra. Eller filosifera en stund med Jesus, Muhammed, Buddha, Platon, Kalle Anka eller någon annan av de där mytiska figurerna som anses sitta inne med alla svaren. Nån medmänniska skulle kanske kunna duga också i nödfall. Ha någon vis typ sittande där bredvid sig på grannskithålet som kunde ge svar på en och annnan av de frågor som låg och gnagde hål inne i skallen natt efter natt. Men tystnaden var kompakt från “den ende gudens sida”. Jesus och dom övriga verkade inte så sugna på att besvara hans frågor dom heller. Så han fick sitta här själv, uppfylld av sina egna tankar. Sitta här kunde man hur som helst göra tills låren började domna av och inte längre ville vara med. När man inte hade känsel nedanför knäna var det dags att ge sig. Avsluta. Då var man tvungen att börja tänka på att ta sig upp. Släppa fram blodet igen. Men en liten stund till skulle han allt kunna sitta här.

Hade han haft en pågående konversation med han/hon/det/gud eller med någon av de stora tänkarna så hade han tackat för den där koltrastsången och för den där brisen och för de sommarlätta molnen som i maklig takt drog fram på en blå himmel och allt det andra förbannat underbara här i en Hälsingsk sommardag. Rumppolerade, lena skithushål, som det var så skönt att sitta på en stund i sommaren, skulle han inte glömma att tacka för heller. Men nu var det som det var och det fick räcka med en tanke. Pengar hade han inte många, men det här hade han och han hade fått förmågan att uppskatta stunder som den här. Det var viktigaste ändå. Men att uppskatta de små storheterna i livet har ju alla vett till såklart. Något lär man sig nu ändå av att leva.

Men var sak har sin tid. En öl, en iskall nubbe och en bit sill till egenodlad nyupptagen färskpotatis. Det var det som väntade. Snart framdukat på det vita bordet med blommig duk som stod där i den överblommad syrenberså. Han rev av en bit av tidningen och torkade sig, tyckte bäst om Svenska dagbladets ledarsidor för det ändamålet. Men det kunde duga med vilken tiding och sida som helst egentligen, även om det tog emot att använda sig av dödsannonserna. Av någon slags respekt för dem som inte längre fick uppleva sådana här dagar lät han ofta dessa sidor åka ner i hålet oanvända. Slöseri såklart, men nu var naturen ändå så vist inrättad att inget gick till spillo ändå. Mull blev det allt ihop till slut när det hamnade där ner i skittunnan. Mull som året efter fick hans ringblommor att bli dom vackraste i hela Hälsingland. Man kunde faktiskt glädjas för mindre, tänkte han när han stängde dörren till sitt faluröda dass och barfota gick upp genom den upptrampade stigen i gräset mot sitt lilla hus, där vid kanten av en av Hälsinglands djupaste och vargrikaste skogar. Det är bra gott att leva.

Categories
Noveller

Bergen

Tiden går sakta mot höst i Hälsingland. Bergen sjunger för oss som bor här. Anstränger man sig bara lite. Gör sig så ren man kan i sitt hjärta. Försöker hålla igen tanke och prat. Ja då hör man sången som bergen sjunger. Svagt först. Som en viskning. Starkare när man får fatt i den. Orkar man inte stilla sig bjuds man ändå på den stora mäktiga tystnaden. Inget dåligt andra val det heller såklart. Mycket finns att finna i tystnaden för den som orkar och ger sig tid att njuta av den.

Men bergens sång. Vacker. Det är inga ytliga toner som rullar ut över skogarna. Här handlar det om berättelser om liv sedan urminnes tider. Om dem som levt här i många generationer före oss. Om tiden före de som levt här. Om bergens våldsamma födelse. Om hur de, liksom allt annat, också sakta färdas mot sin död. Sitt förfall. Erosionens makt. Entropin. Lagen om jämvikten. De handlar om den första trollsländan som flög ut över Hälsinglands sjöar och fann världen vacker. Om älgen som dricker nere vid ån där på kvällen och vill finnas, vill leva, så självklart, just där. Om bävern, som förbereder sig för vintern och fäller årets sista asp till sina förråd för att kunna överleva långa kalla vinternätter i sin längtan till sommar soch stila simturer i åns mynning där i gryningen.

Man blir självklart hänförd över den där sången när man står där och lyssnar strax vid branten ovanför sjön. Sjön som man älskar, växt upp vid, och har starka band till. Uråldrig upphöjd berggrund står man på, berget sjunger med ett självförtroende som bara den som är rik på skönhet, guld och andra ädla mineraler kan sjunga. För såklart är vi alla fattiglappar om man jämför med bergens alla skatter.

Det är lätt att tro på troll, älvor och annat när man står här, det som de som hävdar sig vara de visaste bland oss med bestämdhet säger inte finns här i skogen. Det är speciellt när skymningen faller och fantasin får fritt spelrum, när den liksom sätter av i galopp, som man tycker sig ana det där andra. Det som alltså inte borde finnas. Men ändå kan skönjas där i ögonvrån som en sanning. Fast idag, när de osedda varelserna blivit tivoliattraktioner och spektakel och skådespel i böcker och film, så visar sig såklart inte de som bara kan anas så ofta längre. Blyga och skygga och ointresserade av publicitet och berömmelse som de är. Men bergen sjunger om dem också såklart. Deras existens och deras (o)liv hör till den här världen, precis lika mycket som vi andra också gör det. Men det är sorgliga partier i sången det här såklart. Att inte bli trodd på. Att sägas, påstås, inte vara en som finns. Det sänker vem som helst ner i ledsamhetens mörker. Och oljuset breder ut sig där det förr med självklarhet bara fanns ljus. Mollstämt.

Så jag står där och lyssnar. Timmarna går, men tid, vad är tid i detta? En minut är lika lång som ett år. Ett liv en blinkning. Åtminstone här. Om man vill. Det är bara myndiga pålagor, som deklarationer och andra tvång som skall in på årlig basis, som hindrar en från att låta tiden flöda fritt i den riktning den själv väljer också i den egna verkligheten. Man måste hålla igen lite. För att vara en god samhällsmedborgare. Bergen behöver såklart inte det. Rebeller sm de är. Fria och obundna. De kan låta tiden gå, eller stanna den eller bara helt enkelt finnas, flöda iväg fritt i årsringar och årslagers tillväxtmönster. Mot framtiden, tillbaks till forntiden eller uppåt, nedåt, ut ur tiden. Tills inget längre finns kvar.

Det är vackert. Sorgligt. Glatt. Och jag ler. Världen runt omkring mig gläds av bergens sång. Stubben framför mig vill bjuda upp till dans. Men jag avböjer. Inte är jag en dansare. Till blyfotade människa är jag född. Dansens lätthet är kanske min lott i nästa liv. Då när jag skall bli en fjäril som dansar en sommar. Jodå, nog skall jag leta upp stubben då alltid. Bjuda upp den till dans. Jag lovar det här och nu. Sicken fantastisk dans det kommer bli här på berget ovanför älsklingssjön. Bergen runt mig skrockar åt min plan. Stubben ler och fnissar på stubbars blyga torra vis.

Vinden, den professionelle dansaren, den som började som en bris på andra sidan sjön, tar sig upp upp till platsen där jag står. Den vill vara med. Virvlande drar den fram över över myrarna och över bergen. Rastlös skyndar den på. Vill dansa. Men det är dags för mig att gå hem. Vinden är en skrävlare. En som inte har mycket till övers för mitt älskade Hälsingland. En jag inte drar helt jämnt med. Vinden drar fram överallt. Har aldrig tid att stanna. Måste vidare. Hinner aldrig fästa sig vid något eller någon. Orolig. Rastlös. Opålitlig. Alltid sökande efter något den själv, innerst inne, vet att den aldrig kommer att finna eller nå.

Men sjunger för mig gör bergen i Hälsingland också nu när jag går hemåt. Den vackraste sång man kan höra. Den som alltid gör mig glad och hoppfull och får mig att överleva de kallaste vintrar. Den som bär mig genom ett liv. För mig framåt. Är en del av mig som född Hälsing.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

En Julaftonsdröm

Jag sitter där och jobbar. Jag gör gärna det. Sitter där fast klockan går mot midnatt och förbi. Tid har alltid varit en bristvara i mitt liv. Det har alltid funnits mer som velat bli gjort än vad det funnits tid för. Men jag försöker i alla fall. Att bli klar med något av de saker jag så gärna vill realisera. Tar mig framåt bit för bit och ofta är natten och den tid som är tingad åt sömnen de timmar som står till buds för att realisera drömmar.

Jag sitter och jobbar i en gammal skola. Huset har befolkats av lärare och elever i mer än hundra år. Hela sitt liv, om hus nu har sådana, har det stått där det står, ensamt på sin kulle, med fri sikt över den lilla byn i Hälsingland där jag bor.

Att sitta och jobba i en gammal skolsal när klockan har passerat tolv låter sig inte alltid göras. Ibland behöver de lärarna och de eviga kvarsittarna lokalerna för sina syften. Då börjar dörrarna röra sig otåligt här i lokalerna, de som numera är ett kontor, och jag känner den där skarpa stränga blicken vara riktad mot mig från någon som jag, som den enkel simple människa jag nu är, inte kan se. Bara känna. Bara vet är den gamle stränge läraren. Han som följede med husköpet. De här gångerna brukar jag stänga av min dator och skynda ut. Jag känner den stränge lärarens blick i ryggen ända tills jag slåår igen och låser dörren in till kontoret. Det finns tid för de levande och det finns tid för de som inte längre lever. Den devisen har jag alltid levt efter. Det r inte meningen att vi skall mötas.

För några år sedan jobbade jag åt ett tyskt företag. Jag hade lovat att bli klar med en grej till jul. Men den tjugotredje satt jag fortfarande och jobbade med det sista i det där projekt. Klockan hade passerat tolv och jag upplevde den där oron här på kontoret. Först den där dörren mellan skolsalarna som gnisslande rör sig. Sen de där smällarna i det andra rummet. Som om någon placerar böcker på en kateder. Ja och så mummel utifrån det gamla kapprummet. Barnmummel. Svaga röster från eviga kvarsittare. I normala fall hastar jag alltså ut innan allt eskalerar hit. Jag har stor respekt för det som inte finns. Men idag går inte det. Jag måste göra klart. Bara måste.

Jag hör hur de eviga kvarsittarna ropas in i skolsalen av den stränge läraren. Jag hör hur de går fram till sina bänkar utan att sätta sig. Jag hör det unisona “godmorgon magistern” följt av “sitt ner” som svar och det intensiva rasslet av eviga kvarsittare som slår sig ner i sina bänkar. Sen tystnad. Sen känner jag den där skarpa blicken. Ja och så står han där. Lång. Klädd i en gammal slitgen svart kavaj med vitskjorta och fluga. Håret vitt och oredigt. Blicken stenhår. Nu riktad på mig.

“Skall inte Åke vara med på dagens lektion?” säger han. Ja och det är liksom ingen fråga. Det betyder “gå och sätt dig i din bänk ungjävel” och med ens är han framme vid mig och hans starka kalla beniga hand greppar tag i min nacke och han släpar in mig in i det andra rummet, skolsalen. Lämpar av mig i en bänk bredvid kaminen. Den som brinner. Den som inte finns där annars. På dagtid. Nu hoppar den nästan. Osar. Strålar ut hetta. Men just det passar mig bra eftersom jag nu är en fryslort och den här oväntade vändningen på nattens jobb inte riktigt var väntad.

Så en smäll. Jag fattar inget. Men sen värker det till i kinden där läraren slagit mig hårt med en pekpinne i trä. Han höjer pinnen igen, ser mig i ögonen, de däre strönga kalla ögonen, jag sänker blicken, väntar på ett nytt slag, men de5t kommer inte. Istället går han frm till orgeln. Fäller upp locket. Börjar spela med stor inlevelse. Alla de andra barnen… ja där noterar jag att jag har förvandlats till en smal och spinkig kille i sjuårsåldern. Trsasiga käder. Trasiga skor. Stickade strumpor i skorna som är genomblöta. Jag hinne rinte förvånas så mcyket över det här. För alla barnen reser sig upp. Börjar sjunga. Det äe en psalm som jag inte käönner igen. Det är ju intye måpnga man kan. Den här ha rjag aldrig hört. Men de andra barnen kan den. Sjunger med klara röster. To stycken är de nog. Ja det stämmer. Elva med mig. Fån en annan tid. Det ser man på dereas kläder. Grovt tyg. Slitstarka material.