Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Själen

brown concrete building on top of hill during sunset
Photo by KEHN HERMANO on Pexels.com

Han sitter där framför mig. Han. Djävulen. Vill att jag skall skriva på. Ja “han”. Konstigt. Djävlar är av han-kön. Just den här också. Anledningen till det har jag ingen aning om. Nog har man väl mött tillräckligt många kvinnor i sitt liv som har kvalifikationer att tillträda den posten…

Nope. Jag tror inte på djävlar och gudar. Lika lite som på tomtar. Åtminstone materialiserade. Men sitter här, ja det gör han. Man skulle nästan kunna tro att han är verklig. Det ryker förresten lite ur håret på hans huvud. Bockfot på vänstern. Bister min. Tecken goda som något på att detta verkligen är en djävul och inte Jesus.

Men jag vill såklart inte skriva på. Det där med evigheten låter inte så bra. Dessutom gillar jag min arma själ. Ja egentligen har jag väl aldrig sålt mig. Eller jo. Vem har inte det? Säljer oss gör vi väl hela tiden. Varje dag. För lön. För boende. För kärlek.

Fast det här är liksom mer på allvar. Lycka och välgång och stora framgångar mot en själ. Så säger han den här djävulen i alla fall. Allt blir bra, seså, en signatur bara.

Men jag tackar nej. Han tittar surt på mig. Det ryker ännu mer där på huvudet. Ögonen är som glödande kol när han skjuter iväg stolen med en smäll och går. “Tjena” säger jag. Sen var det inte mer med det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Poesi & Dikter

Stad (utan ljus)

Skulle behöva en stad. Nu. Direkt. Stor sådan. London. New York. Paris. Möjligen Stockholm. Den där staden och långa gator som man kan vandra efter. Långa, gärna kalla, promenader. Sen hem till en lägenhet i en trappuppgång där man inte känner en (d)jävel. Korka upp en flaska whisky. Sitta där på golvet i ett hörn av lägenheten och dricka upp en lagom mängd av den. Så att man blir lite lummig sådär. Småfull rent utav. Men inte mer. Stoppa där. Sen en ordbehandlare som bara består av penna och papper. Skriva resten av natten. I alla fall så länge man orkar. Göra sig av med lite av det där som borde får komma ut. Upprepa alltihop nästa dag/natt. Och nästa och nästa. Tills antingen whiskyn är slut, pappret är slut eller man tröttnat på staden och en trappuppgång där man inte känner en enda (d)jävel. Åka hem till landet igen då. Lämna det skrivna kvar åt en städerska att kasta bort. Nöja sig så.

Categories
Noveller

Kanske en julsaga

Jag är en vandrare, en som planlöst vandrar omkring i London sent på kvällen och känner mig löjligt nog som den ensammaste människan i världen Det är julafton. Det är också såklart därför jag känner av ensamheten. En viktig kväll i Sverige där alla umgås med de sina, men knappast här. Det är sjuttiotal. Den gamla gumman som säljer rostade kastanjer där från det koleldade fyrfatet har en trasig jacka och trasiga slitna fingervantar. Mössan på hennes huvud är stickad av grovt grått garn och är långt neddragen över gråa otvättade hårtestar. Hon ler inte mot mig, ropar bara ut “kastanjer till salu” men sin lite knarriga kärringröst, jag ser att hennes tänder inte har varit hos en tandläkare på många år. Fattigtänder. Lika över hela världen. Hörntänderna är bara svarta stumpar i en mun som saknar fler tänder än den har kvar.

Alla andra som rör sig på den här trottoaren har fina kläder. Säkert hela tänder också om jag tittat efter. Har bråttom. Är viktiga. Har ärenden. Skyndar vidare. Ser henne inte ens. Det här är finare kvarter. Där varken gumman eller jag egentligen hör hemma. Men jag stannar och köper en påse kastanjer. Blir sugen. Vill spara till sen på ett ensamt hotellrum. Hon vill ha ett pund för en stor påse. Det får hon. Påsen är återanvänd. Knycklig. Inte helt ren. Men vad gör det en julaftonskväll.

Det är varm och skönt där nära kolelden, så jag stannar kvar där. En frizon och en känslomässig bubbla långt borta från klibbig Londonkyla. Jag har ju inget annat för mig, saknar människorna, har bara hotellet och ett lågbudgetrum på fjärde våningen, som min reträttplats. Jag frågar henne om affärerna går bra. Hon ser på mig. Hennes ena öga är blått, det andra är brunt. Samma som en gammal kompis från förr hade. Han som försvann. Bort till andra världar. För länge sedan nu. Fast gummans blick är mer intensiv. Min kompis bruna öga dominerade, gav honom en mild och vänlig blick. Gummans blå öga dominerar hennes blick, ger intensitet och kyla. Hennes ögon liksom fångar in mig i en fälla. Tar tag i mig med och helt plötsligt står jag framför ett korsvirkeshus. Solen lyser från en klar himmel. Fåglar sjunger från en lövskog i närheten. Jag har aldrig någonsin tidigare hört så många fåglar sjunga på samma gång. Det måste vara hundratals, kanske tusentals där bland träden. Vindarna är ljumma och behagliga. Jag hör ivriga röster från huset. Vet inte om jag törs gå fram till det. Men något inom mig manar mig framåt, liksom puffar på mig i ryggen så att jag snubblar framåt mot huset.

I trädgården, som är full av blommor, på det där Engelska vildvuxna viset, leker två flickor med en rockring som dom rullar framför sig med en pinne. Dom är klädda i sina finaste klänningar. Framför det vita stockhuset med vasstak vid en rabatt med vackra rosor sitter en kvinna på knä. hon har en stor filthatt på huvudet och hon rensar ogräs. Flickorna som leker, ler och vinkar glatt åt mig, som om jag var en känd vän, och försvinner i full fart efter den rullande rockringen och försvinner bort bakom huset, men jag kan fortfarande höra deras skratt när de följer den rullande rockringen. Jag står där och bara iakttar. Förbluffad över att vara här. Jag är ändå en blyg människa.Men nyfiken också. En som inte vill tränga mig på. Rycker till när kvinnan utan att vända sig om och med mild röst säger

“Så du kom ändå”

“Jag är glad att du gjorde det, för du är efterlängtad och väntad”

Sen reser hon sig upp från rabatten. Släpper den lilla gröna väl använda handkrattan hon använt för att rensa ned på marken, vänder sig om, tar av sig hatten och låter sitt långa ljusa lockiga hår slippa loss ut hattens fångenskap. Det liksom flödar ut över hennes axlar och nerför hennes rygg. Ja och jag inser att här står kanske den vackraste kvinna jag någonsin sett framför mig. Och jag känner en overklig känsla av förundran. Inte åtrå. Inte längtan att äga. Bara denna förundran över att mötas och att det sker här och på det här sättet.

“kom säger hon”

hon sträcker ut ena handen mot mig och pekar på en låg stenmur en bit bakom rosenrabatten där ett gammalt men stabilt bord med utsirade gjutjärnsben också står, samtidigt som hon går åt det hållet.

“sätt dig här, så skall jag sätta på lite te”

Sen försvinner hon. Jag går fram till stenmuren. Sätter mig. Hör fortfarande flickorna som leker och skrattar en bit bakom huset. Känner inte att det är något konstigt med att vara här. Visst är också det här hemma? Eller har det varit det en gång? Eller är det bara det där gamla vanliga “där du lägger din hatt…”

Kvinnan kommer ut igen. Hon bär på en vit bricka med en sådan där typisk Engelsk bullig tekanna och ett fat som det ligger två stora scones på. Hennes småblommiga klänning är tunn så att jag ser hennes bara ben genom den. Det ilar till i mig och hon ser att jag jag ser och hon ler mot mig. Inte ovänligt. Bara så som om hon är van att män reagerar på det sättet när hon rör sig i deras värld. Jag tittar generat bort. Påkommen som jag är. Det känns oartigt att ha tittat sådär. Kvinnan säger inget när hon ställer ner brickan på bordet och lyfter av tekopparna, häller upp te i min kopp först och sen i sin egen kopp och sen sätter hon sig själv på en annan del av den låga muren.

“Flickorna har redan fått te”

säger hon

“dom kommer inte att störa oss. Åtminstone inte på ett tag. Det finns tid.”

“Jag förstår inte” svarar jag.

nu helt klart generad. Vad menar hon. Vad är det som det finns tid för? Vad gör jag här egentligen?

“Ja du undrar säkert varför du är här…”

Hon tittar på mig när hon säger det där. Ler lite okynnigt faktiskt. Som om hon retas med mig. Det där leendet går hela vägen ner i magen på mig, suger till som en magkatarr, så jag tar en klunk av teet. Tar en tugga av det varma brödet och ser upp mot kvinnan.

Hennes leende är kvar. Vänligt. Inbjudande.

“Smakade det bra?”

frågar hon,

“Du måste vara hungrig”

“Jag har själv bakat sconesen i morse och marmeladen kommer från björnbär som flickorna och jag plockat för bara några veckor sedan i skogen där borta. Traktens sötaste.”

Jag kan bara nicka eftersom jag har munnen full med scones. Men hon ser inte min nick eftersom hon själv tittar bort mot skogen. Men jag uppfattar ändå att hon tar emot min jakande nick. Vet att jag sitter där och nickar dumt.

“Jag skall berätta varför du är här”.

“Under den här julen och under nästa jul kommer du, ja faktiskt antingen du vill eller inte, att få avgöra ödet för många människor du inte känner och aldrig kommer att få känna närmare. Ditt uppdrag, och du avgör själv om du accepterar det, är att välja om en, ingen, eller till och med alla skall få leva ett fullt liv eller inte. Du kommer inte att ha lång tid på dig för att fälla det där avgörandena, kanske kommer du inte ens att veta att du gör ditt val, men ändock är det så att du kommer att välja det ena eller det andra och ditt val kommer att avgöra andras livsöde.”

Jag måste ha sett ut som en fåne för kvinnan skrattar med ett klingande smittande , inte ovänligt, skratt som liksom – såklart – passar helt och hållet till hela hennes person. Hur skulle hennes skratt kunna låta på ett annat sätt?

“var inte orolig, det kommer att gå bra. Jag skall berätta varför du har valts ut till det här uppdraget”.

Det hon berättar är svårt att tro på. Människorna jag mött. Mina handlingar. De val jag gjort i livet. Varför just jag måste göra detta. Är lämpad och utvald att göra valet. Jag vill av blygsamhet inte plåga dig som läser det här med den delen av berättelsen. Allt det hon sa skulle bara uppfattas som skryt om jag återberättad det här. Så vi lämnar det där hän. Men kanske förstår jag i alla fall aningens lite varför en enkel person som jag kan väljas ut att i sin tur välja liv eller död för andra. Någonstans inom mig tror jag kanske bara att allt det här ändå bara är en dröm. Hur kan det vara annat. Jag är ändå en rationell människa som är i London på julsemester.

“Men nu måste du gå, julen är kort och du har ett viktigt möte att göra innan du far hem till ditt kalla land igen”

“Men hur kommer jag tillbaks?”

Ja frågan är berättigad eftersom jag inte vet hur jag kom hit. Men kvinnan pekar och säger

“Följ bara vägen där mot skogen. Just nu är vägen hem lätt att hitta. Men skynda dig innan natten kommer. Då kan vägar man tror leder mot ljuset i själva verket leda raka vägen ner mot det mörka och ibland onda som alltid finns närvarande och lurande omkring oss. Där och dit vill ingen komma.”

När jag reser mig upp så reser kvinnan sig upp också. Hon går nära mig. Hon dofta gott av rosorna hon nyss arbetat med och något annat som jag tror är vanilj. Hon ger mig en fjäderlätt kontinental avskedskyss på kinden, nästan ingen beröring, håret på mina armar liksom krullar till sig ändå av den beröringen, och hon säger

“lycka till min vän, jag tror att vi ses igen”.

Sen går hon in i huset utan att se sig om. Hon har lämnat kvar brickan med våra tomma koppar och fatet, det som nu bara innehåller några smulor efter bröden. Jag tvekar en stund, tittar mot huset, men kvinnan syns inte längre till, jag hör fortfarande barnens skratt, fåglarna och vinden finns där de med. Det verkliga. Jag går motvilligt bort mot den väg hon pekat ut.

“Fuck off”

skriker kvinnan med kastanjerna. Hon tittar argt på mig. Drar mig ut i verkligheten som en atombombsexplosion

“Ger du dig inte iväg så ropar jag på polis”.

så jag går. Hennes arga blå öga driver mig på flykt. Jag är åter en vandrare som vandrar ensam runt i en stad som inte är min under julaftonsnatten. Vaksam såklart på de jag möter. En man med käpp, inte helt nykter, som har svårt att komma över gatan hjälper jag att ta sig över. Det är osäkert om han egentligen behöver min hjälp. Men han tackar artigt när vi kommit över på andra sidan. En kvinna som blir påkörd av en varutransport och blir liggande blödande men som är vid fullt medveten på gatan försöker jag komma fram till, men andra har redan skyndat fram, däribland en sjuksköterska, och innan jag ens hinner reflektera över om hon kan vara den jag skall välja död eller liv för så lastar starka och snabba armar in henne i en ambulans som far iväg i full fart med påslagna sirener. Eftersom jag vandrar runt några timmar i en världsstad så händer det saker såklart. Uteliggaren med spår av ett hårt liv som ligger där i hörnet. Skall jag hjälpa honom på något sätt? Är det det som är meningen med det här? Men dom finns ju där överallt i den här staden. Skitiga. Slitna. Olyckliga människor. Jag kan knappast ta dom alla med upp till mitt hotellrum. Föda dem. Värma dem. Det är mig övermäktigt, hur mycket, vilka det än finns att hjälpa. Så mycket pengar har jag inte heller på fickan så att jag kan bjuda ens en av dem middag heller. Så långt ifrån de där människorna befinner jag mig nämligen egentligen inte. Förresten är det mesta stängt redan. Bank holiday. Imorgon egentligen. Men aktiverad under natten.

Senare på mitt hotellrum funderar jag över kvällen. Den har varit märklig. Jag måste ha fått någon slags knäpp där vid den gamla kvinna med fyrfatet och kastanjerna. Drömt alltsammans under en stund av förlorad verklighetsuppfattning. En fluga surrar intensivt mot ett av hotellrumsfönstren. Jag släpper ut den. Det sker med automatik. Jag äter några kastanjer, goda, och somnar med kläderna på. Vaknar och känner

mig verkligen som en som somnat med kläderna på. Gårdagen känns främmande. En dröm, ja vad annat kunde det vara. Antingen det eller galenskapen som hunnit ifatt mig. Men jag har en dag till i stora härliga London. Jag skall njuta av den här dan. Gå på British Museum, leta något gott att äta, vandra fler metrar på Londons upptäcksresarvänliga gator. Imorgon skall jag hem igen Till det är vanligt liv.

Ett år i Sverige går fort. Det blir vår, en skön koltrastsommar som följs alldeles för snart av höst och kyligare vindar. Jag lever ensam i år också. Vill komma bort till jul. Bokar därför en billig resa till New York. Två dagar där. Julafton och juldagen. Resten är resa till själva resan och flyg fram och tillbaks över Atlantens kalla vatten.

Förra årets märkliga dröm har förbleknat på drömmars vis. Jag minns såklart kvinnan, men bara som ännu en av alla dessa onåbara kvinnor som det finns och har funnits så många av i mitt liv. Jag antar att jag inte har det där som kvinnorna söker. Min främsta merit är snällheten. Före den väljer varje kvinna hellre en mördare eller en hustrumisshandlare. Rädslan för det tråkiga livet kan man gissa. Fast det för alla människor ändå till slut handlar om att leva under en lång räcka vardagslivsdagar. De andra, festdagarna, går ju av sig själv. Gudarna skall veta att de är få. För alla. När man vid livets slut vänder sig om och summerar. Jodå. Också för dem man ser i tidningarna med festkläder på sig och stora tandblekta leenden som bländar är det så.

Julafton. Jag landade i New York här på morgonen. För en gång skull lyckades jag sova på på planet. Det fanns nämligen gott om plats. De flesta reste tydligen åt andra hållet såhär i juletid. Östermalmstanterna hade redan klarat av sina julklappsinköp, de som kräver flotta och exklusiva New York affärer. Nu hemma i paradvåningarna. Famlande i tunga glöggdimmor och navigerande mellan berg av vackra presentpaket inköpa på flotta gatan.

En Indisk man som verkar jäktad låter jag gå före när jag växlar in pengar på växelkontoret. Man behöver en slant i fickan för dricks. Precis som i London vandrar jag sen runt i New York under juldagen och julnatten. Först sent på natten när jag sitter på ett nattöppet fik och tar en kopp kaffe så minns ja det kvinna sa där förra julen. Men inget speciellt har hänt den här dan vad jag kan minnas. Åtminstone inte vad jag har märkt. Det vore ju synd om jag missat mitt uppdrag. Det verkade viktigt.

Nästa dag händer inte heller något som kan tyckas vara värt att notera. Visserligen sover jag länge på förmiddagen, så länge så att jag missar frukosten på hotellet och måste gå ut och leta ett ställe som serverar brunch. Men annars är det en ovanligt lugn dag i ett larmande New York. Det är när jag är på väg hem till hotellet för att ta taxin som skall ta mig till flygplatsen och som en man hårt tar tag i min axel snett bakifrån. Jag vet att det är en äldre man innan jag vänder mig om och kan konstatera det själv när jag verkligen ser hans ansikte. Han är svart, åttioårsåldern, ler vänligt och lugnande mot mig. Säger inget. Han håller fortfarande ett stadigt grepp om min vänster axel och jag känner en smärta sprida sig ut från axeln ner i armen. En dov smärta, en sendragssmärta, som tycks komma och stråla inifrån de centrala delarna av min kropp. Jag släpper inte ögonkontakten med mannen som håller mig fast. Det gör inte han heller. Han viker inte undan sin blick¨. Ögonkontakten lugnar mig. En hjärtattack tänker jag. Här? Så olämpligt. Sen svartnar allt omkring mig. Jag tappar till slut ögonkontakten och känner att jag faller. Innan jag når marken är jag inte längre vid medvetande. Min sista tanke är “bra, hade jag dött så skulle man väl sett den där tunneln av ljus som alla pratar om. Mörkret måste vara bra. Sjukvården utmärkt här i stan”

Fågelkvitter. En koltrast som sjunger i ett träd ovanför mig. Det är varmt. Ingen Atlantfuktighet finns längre omkring mig som man förväntar av New York. Jag kan alltså rimligen inte ligga där mig på en av New Yorks gator. Ett konstaterande. Det här kan ju inte vara ett sjukhus heller tänker jag när jag minns smärtan och mitt fall. Det doftar milt av lövskog. Den där ogripbara doften mitt emellan nyfött barn och förruttnelse. Men jag ser inget. Har jag blivit blind? Fast jag käner ingen oro. Det där ordnar sig nog. Jag överlevde.

Jag sträcker på mig. Men har ingen rörelsefrihet. Det känns som om jag är lindad som ett spädbarn i andra tidsåldrar. En ljusstrimma. En spricka. Ja jag ser. Försöker sträcka ut en arm mot den där sprickan. Trycker på. Jadå, den ger med sig. Trycker man så öppnar det som omsluter mig upp sig Jag är inte blind. Jag ser gröna blad där genom den där sprickan. Jag verkar ligga i en behållare. Konstigt. Jag trycker lite mer med armen mot sprickan och den ger med sig lite mer. En bit flyger bort. Jag trycker lite till och ännu en och ännu en bit faller ut. Jag kan ta mig ut. Det är mödosamt. men det går. Ben och armar lyder mig inte riktigt. Men det kanske inte är så konstigt. Jag har ju varit sjuk. Visst har jag det?

Jag befinner mig i en skog. Det ser jag ju nu när jag är ute ur den kapsel som höll mig fången. Men konstigt nog verkar jag sitta i ett träd. Marken är långt där nere. Men en skog är det. En vacker skog. Sådär limegrön är den som svenska lövträdsdungar brukar vara precis innan midsommar. Men varför sitter jag i ett träd? Det är där jag ser min arm. Den som inte är en arm. Jag tittar ner på min kropp. Den är randig och fjunig. Gulrandig. Jag har väl aldrig haft en sådan tröja. Sannerligen inte. Men mina ben… vad har hänt med dom?

Jag lovar, det tar en stund att inse det. Att acceptera det. Jag är inte den där mannen längre. Jag är en fjäril. Det där som omslöt mig var en puppa. Jag har precis genomgått den fantastiska metamorfosen. Frågan är om det är från människa till fjäril förvandlingen har skett eller om jag också faktiskt var larv en gång och det är från den jag utvecklats. Jag minns hur som helst i alla fall bara människan jag en gång var.

Jag känner att jag kan flyga. Att jag vågar kasta mig ut och att vingarna, de som är så färggranna och ståtliga, kommer att bära. Så jag kastar mig ut, flyger och vinden och luften bär mig och jag svävar ut i skogen i en värld som ännu så länge är mig helt främmande men som jag känner att jag snart kommer att kunna kalla hemma. En klarröd blomma på marken vinkar åt mig. En söt frestande doft når mig och jag närmar mig vingligt och osäkert och landar aningen klumpigt på ett av hennes kronblad.

“Hoppsan” säger blomman och börjar fnissa och snart sprider sig det där fnissandet till alla andra klarröda blommor som står och försöker se så inbjudande de bara kan runt omkring den jag sitter på. Man blir smittad av det där. Så jag skrattar snart jag med. Träden också. Till och med en fisförnäm tistel en bit bort kan inte hålla sig. Jag har en klibbig snabel. En som går att rulla ut. Ja och rulla in igen. Vilken grej. Jag testar några gånger. Sen rullar jag ut den och suger i mig av blommans nektar. Tänker lördagsfrukost och Bravo apelsinjuice, men det här är smakar ungefär en miljon gånger bättre. Troligen tiotusen gånger den goda känslan på det.

“Kom till oss sen” viskar de andra blommorna ivrigt och nu är det inte bara de röda. Hela skogen viskar. Vill att jag skall komma just till deras kronblad. Men jag är blir mätt va det jag suger i mig här hos min första blomma. Inte riktigt redo för mer av det goda. Vill utforska världen förts. Bemästra flygningen och njuta av min nya vackra fantastiska kropp. Jag är vackrare än jag någonsin varit. Ja och jag känner mig vacker. Så jag spänner ut mina breda vingar allt vad det går. Tar ett tag, lyfter med lätthet upp mot solen och en blå himmel. Blommorna på marken suckar av hänförelse. Det är såhär friheten känns. Jag en flygare. Så begränsat det måste vara att vara människa. Ja jag minns ju det. Äntligen är jag mer.

Jag flyger över en äng. Mer blommor här som ropar att de kan släcka min längtan bara jag kommer ner och omfamnas av just dom. Men jag vill flyga nu. Njuta av det fria. Njuta av min metamorfos från människa till puppa och så till fjäril.

Så ser jag huset och jag vet väl egentligen redan innan var jag befinner mig. Jag flyger i riktning mot husets. Det liksom drar i mig. Precis som förra gången jag var här. Jag har förvisso längtat hit sen sist jag var här. Velat att drömmen skulle komma till mig igen. Är det här en dröm också. Den känns verklig. Men jag vet inte. Jag flyger in i trädgården. Ser muren. Ser rosorna. Känner deras doft. Ser de andra rabatterna. Och där vid en enorm blommande rosa jätterododendron sitter hon kvinnan. Hon ser på mig, och hon ler mot mig. Jag landar på hennes utsträckta finger.

“Välkommen tillbaks säger hon”

“jag har längtat så efter dig. Tänkt på dig varje dag sedan vi sist sågs.”

Och hon berättar om flugan som jag släppt ut den där julaftonsnatten när jag kom hem till mitt ensamma hotellrum. Bara en enkel spyfluga. Men dagen efter så landade samma fluga på den mycket röda näsan hos en trött och illamående busschaufför som fyllsjuk körde sitt sista pass för dagen där i London. Bussen passerade precis Piccadilly Circus, den var proppfull, chauffören hade varit väldigt nära på väg att somna just där, just då, när flugan landade på hans näsa. När flugan satte ner sina sugfötter på hans näsa kvicknade han till. Han tyckte nämligen flugor var bland det äckligaste han visste. Viftade bort den med emfas. Blev tillräckligt irriterad för att sen hålla sig vaken hela sitt pass så att han kunde gå hem och sova av sig sitt bakrus. Hade inte flugan landat på hans näsa hade han somnat och tappat kontrollen över bussen och stor olycka hade skett när bussen ränt in i hundratals människor där på trottoarerna kring Piccadilly och till slut ränt in i full fart in i en stenfasad. Jag såg olyckan som kunde ha inträffat som på film. Det var hemskt. Blod, skadade, alldeles för många döda.

Jag vill säga något, för jag minns knappt den där flugan, jag har släppt ut hundratals, nej fler, säkert tusen, över åren, men hon stoppar mig innan jag hinner säga något.

Så berättar hon om mannen med Indiskt utseende som jag släppt före i kön till ett växlingskontor på Kennedy Airport. Självklart tycktes det då, eftersom han verkat väldigt stressad. Att den där mannen, han är uppfinnare, hur han mot alla odds och trotts en mycket försenat plan ändå hunnit fram till det där mötet och fått visa sin nya uppfinning för den ende som fanns kvar på kontoret sådär före jul. En medicinsk uppfinning. En som redan idag räddar livet på människor över hela världen.

Och hon ser på mig, hon, kvinnan. Hon är lika vacker idag. Strålar.

“Tack vare dina handlingar får nu många andra människor leva sina liv. Eftersom dom får leva sina liv så påverkar dom andra som i sin tur kan leva sina liv, var och en av dom har anhöriga som påverkas, som känner andra och så vidare. Allt hör ihop. Blir stort när man summerar”

“Så njut nu av ditt liv som fjäril käre vän. Ditt uppdrag är slutfört. Du blev det du bad om. Jag visste att jag kunde lita på dig. Jag och mina flickor vet inte hur vi skall kunna tacka dig. Du förstår, min man satt och väntade på mig tillsammans med våra flickor precis framför det hus som bussen skulle ha kört in i. Han är uppfinnare försten. Har uppfunnit medicinska apparater ända sedan han kom hit från New Delhi och vi träffade varandra på ett laboratorium här i Oxford.”

Jag ser hennes man komma, släppande på sin tunga resväska genom grinden. Jag känner igen honom från växlingskön. Men han är mer avspänd nu. Gladare. Hans flickor kommer springande ut ur huset, rusar emot honom. Han lyfter upp dem både två. Där finns kärlek. Stor är den. Julklappar till längtande flickor inköpta i New York också där i väskan kan jag gissa. Jag breder ut mina vingar. Sträcker på mig för att visa kvinnan min nyfunna skönhet. lyfter på mina vingar jag med. Det är så lätt. Kysser kvinnan rakt på munnen, jo det är en stöld, ja om en fjäril nu kan stjäla en kyss från en vacker kvinnas mun, en människa till på köpet, men kvinna ler mot mig. En fjäril kan tydligen göra så helt ostraffat. Det glädjer mig. Jag kanske inte kommer att kunna hålla mig i framtiden heller.

“vi ses igen, och glöm nu inte att blommorna här i trädgården är dina också, de vackraste har jag enkom planterade åt dig”

sen går hon mannen till mötes. Jag fladdrar ut över trädgården utan synbart mål på fjärilars vis. Jag har ju ändå alltid drömt om ett liv som fjäril efter mitt andra liv som människa och får faktiskt passa på att njut fullt ut av det här nu när jag är en.

Det är en god jul. Den bästa rent utav.

Categories
Noveller

En pilsner och en macka

bokeh lights
Photo by Kristina Paukshtite on Pexels.com

Varje gång du säger något ont eller dåligt om en annan människa så förkortas ditt liv mer än om du rökt ett paket cigarretter under ett år…”. Ja han sa så. Lutade sig fram emot mig med hela sin gänglighet. Sa det där med en raspig röst och vattning ögon som såg rakt in i mina. Nädå, han var ingen guru av det där traditionella slaget. Bara ett fyllo som stank av gammelsprit, piss och för få duschar.

Han hade slagit sig ner vid mitt bord på det gamla slitna fik jag alltid brukar besöka när jag är i Stockholm. Ja det med de godaste kanelbullarna alltså. Han hade bara helt plötsligt och utmattat dumpit ner på stolen mittemot mig. Jo jag satt ju där ensam. Stolen var ledig. Inget konstigt med det. Sen hade han sett på mig och sagt det där.

Ja det är säkert sant” sa jag. Sen satt vi där och såg på varandra. Tekla, hon som äger fiket, 87 i år, men still going strong, säger åt min nye bekantskap att han skall lämna mig ifred. Men jag säger att det är OK och beställer en pilsner och en macka åt mannen när jag får mitt eget rykande heta kokkaffe och mina bullar. Jodå. jag tar alltid tre. Hoppar lunchen. De är så goda.

Sen säger vi inte så mycket mer. Ägnar oss åt macka, pilser, kaffe och bullar. Och när jag sätter på mig jackan, jag skall med tåget hem snart och måste ta mig till centralen, så tackar jag honom. Men han har somnat där i stolen. Så jag går ut, ut dit till gatorna, där de kalla vindarna jagar utbölingar som mig eftersom sådana som jag egentligen inte hör hemma i den här staden och är ett lätt offer för baltisk rå fuktighet som tränger in under och in i allt. Lyssnar man alldeles så lite så lär man sig något varje dag tänker jag när jag slinker ner för trappen ner mot den skramlande tunnelbanan. Hemåt alltså.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Soldatgravarna

Dom ligger där allesammans i skogsgläntan där vi vandrar i det vi kallar “vår” skog. Soldaterna i soldatgravarna. De är många just här. Återtåget från väster gick precis den här vägen den där vintern. Under natten, när man nådde de Hälsingska skogarna och säkerheten, var det bister kallt. Skadade och rådbråkade som man var efter det stora slaget blev det kylan som blev droppen som ledde de drabbade in genom dödens oupplysta dörr för många av soldaterna. De klarade sig hit men inte längre. Dog den första natten och den andra natten när de grunda gravarna grävdes i den djupfrysta jorden för de som dött dagarna innan.

Man blev kvar här i en vecka. Man hög ned träd. Eldade den frusna jorden för att kunna gräva ner liken efter befäl, de som fick plats i landets historieböcker, och de meniga som var glömda så fort de ströks ur rullorna.

Tio män och två hästar fanns kvar till slut. De, trashankar i dåliga kläder, gav sig av mot kusten. Utmärglade och svaga. Utan mat. Utan hopp. Endast två av dem nådde fram till Söderhamn och garnisonen. En kapten Ryttensköld och den menige kocken Krona från Katrineholm.

Efter sina upplevelse skapades ett livslångt band mellan dessa två män. De svor också på att resa tillbaks och ordna riktiga gravar till de soldater som en gång varit deras kamrater. Och det är dom vi vandrar omkring bland idag. Tjugotvå stensatta gravar blev det till slut. Ett hårt arbete var det att frakta hit stenbumlingarna som skulle bli de tappra soldaternas sista vila. En lokal försupen präst läste över männen när myggen och knotten något år senare bet och sög som om dom ville ha allt blod som fanns att få i en människas kropp. Träkors sattes upp med de dödas namn och militära grad. En minnestavla sattes upp i ena änden av gravfältet. Där berättades om modet hos tjugotvå män som aldrig kom hem igen.

Nu finns inget minnesmärke mer än de stensatta gravarna kvar här nu. Nästan ingen vet att här dog tjugotvå tappra män som stred för någon annans föreställning om ett Sverige som var större starkare och och omöjligt att besegra. Tills en natt då man inte längre var det. Här i en skog utanför Los nära Hälsingeleden tog stormaktstiden slut. Tjugotvå stensatta gravar är det enda vittnet till detta slut.

Categories
Noveller

God

En sol som går ner. Mörker som lägger sig över en kulle ute i skogen nära ingenstans. Termometrar som kryper nedåt. Vargar som försiktigt kikar fram i skogsbrynet med gula lysande ögon. Yla vågar de inte. Hur gärna de nu skulle vilja. De är för nära människorna. Doften av de avskyvärda fyller luften. Människorna är farliga. Så de vänder in mot skogen och tryggheten igen. Ansluter till flocken. Travar iväg uppåt och uppåt, upp mot berget. Försvinner bakom bergskrönet. Hungriga. Måste fälla ett byte. Om de skall bli mätta. Älgdoft också i luften. Den får vargmunnar att vattnas. Natten är fortfarande ung. Allt kan hända.

Categories
Noveller

Ögonen

Jag ser det i ögonen. Det finns ingen kärlek kvar i dom där gröna ögonen. Dom är döda när dom ser på mig. Öppna men beslöjade. Utan liv. Glittret som jag förälskade mig i en gång i tiden har lämnat ett par ögon som en gång bara såg mig. Nu glittrar de bara när de ser på andra. Jag har sett det när vi rör oss förbi personer eller hus. När vi möter personer jag inte känner, men som är kända för den med de gröna ögonen. Då ser jag hur de där ögonen liksom lever upp igen. Får kraft och energi från goda tankar långt där inne i ett huvud. De tankar som jag inte längre är delaktig i. Det är där och då en grå dimma sveper in över mig. Det som är mitt egentliga jag bosätter sig i min kropp och kurar ihop sig i ett hörn. Vill stanna. Vara, nej är, den som går efter egna vägar. Det är så det grå ihopkurade i hörnet kallar sig. Dit, dit också jag alltid återvänder. Förr eller senare. Men alltid dit går min väg. Lika säkert är det som en morgon har en sol som går upp bakom ett berg i fjärran just på denna plats där jag står.

Så jag packar väskan. Behöver bara det nödvändigaste. Den blir knappt kvartsfull. Mitt liv handlar inte om saker. Bara om möten. De goda mötena. Och nej, jag tror inte på att hålla kvar vid det döda, det som inte längre lever. Föränderligheten är det enda sanna. Man måste bryta upp innan det är dags att hugga av och amputera. Innan lemmar svartnar och ruttnar i kval och illaluktande söt sörja som vill ta men inte ge. Innan tankar lär sig hata. Innan liv förspills och blir till sandkorn i en snöstorm där de såklart inte hör hemma. Lika lite som snön hör hemma i en sandstorm. Var sak på sin plats. Det gäller mig också. Jag vet ju det när jag stänger dörren och går. Min rätta plats är utanför den där dörren. Inte innanför. Det finns ingen tvekan.

Sen går jag. Tar den första stig jag hittar som synes lång och väl upptrampad av fötter som gått här redan innan mig. Försvinner iväg, bort, lika hastigt som en sommar lämnar jag den plats jag funnits på under en lycklig tid. Jag säger inte adjö. Inget. Går bara. Hit återvänder jag aldrig igen. Aldrig mer igen.

Snart är jag åter bara den varma vinden som blev till ett regnväder. Och ju längre jag går efter den stig jag bestämt mig att vandra efter, desto lättare blir jag i mitt sinne och i den själ jag aldrig fick. Innan stigen nått ett slut vet jag att jag är en del av lufthavens alla moln och strömmar. Kanske har jag inte ens funnits då. Kanske fanns jag inte alls. Kanske inbillade sig de gröna ögonens bärare allt det där vi båda trodde fanns. Den tanken orkar jag inte ens bära. Nu går jag.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Poesi & Dikter Swedish

Bergen

Det är höst i Hälsingland. Bergen sjunger för oss som bor här. Gör man sig så ren man kan i sitt hjärta och kan hålla igen tanke och prat så hör man sången. Orkar man inte det bjuds man enbart på tystnaden. Inget dåligt andra val såklart. Mycket finns att finna i tystnaden för den som orkar söka.

Men bergens sång. Det är inga ytliga toner som rullar ut över skogarna. Här handlar det om berättelser om liv sedan urminnes tider. Om dom som levt här i generationer före oss. Om tiden före människan. Om bergens vålsamma födelse. Om hur de, liksom allt annat, också sakta färdas mot sin död. Sitt förfall. Erosionens makt. Entropin. Lagen och jämvikt. De handlar om den första trollsländan som flög ut över Hälsinglands sjöar och fann världen vacker. Om älgen som dricker nere vid ån där på kvällen och vill finnas, vill leva, just där. Om bävern som förbereder sig för vintern och fäller årets sista asp till förråd för att kunna överleva långa kalla vintermånader.

Man blir självklart hänförd över den där sången när man ensam står där och lyssnar strax branten ovanför sjön, den man älskar och har band till. Uråldrig upphöjd berggrund sjunger med ett självförtroende som bara den som är rik på guld och andra ädla mineraler kan sjunga. För såklart är vi alla fattiglappar om man jämför med bergens skatter.

Det är lätt att tro på troll, älvor och annat som de som tror sig vara visa hävdar inte finns här i skogen. Speciellt när skymningen faller och fantasin får fritt spelrum. Men idag när de blivit som tivoliattraktioner och spektakel och skådespel i böcker och film så visar sig såklart inte de som bara kan anas i oljuset så ofta längre. Blyga och skygga som de är. Men bergen sjunger om dom också såklart. Deras existens och deras oliv hör till den här världen lika mycket som de levandes liv och öden. Men det är sorgliga partier i sången det här såklart. Att inte bli trodd på. Att sägas, påstås, inte finnas. Det sänker vem som helst ner i depressionens mörker. Och oljuset breder ut sig där förr fanns ljus.

Så jag står där och lyssnar. Timmarna går, men tid, vad är tid i detta. En minut är lika lång som ett år. Just här om man vill. Det är bara deklarationer och andra tvång som skall in på årlig basis som hindrar en från att låta tiden fritt flöda i så lösa koppel också i sin egen verklighet. Man måste hålla igen lite. Bergen behöver såklart inte det. De kan låta tiden gå, eller stanna eller flöda iväg fritt i årsringar och årslagers tillväxtmönster. Mot framtiden, tillbaks till forntiden eller uppåt, ut ur tiden.

Det är vackert. Sorgligt. Glatt. Och jag ler. Värden gläds. Stubben framför mig vill bjuda upp till dans, men jag avböjer. Inte är jag en dansare. Blyfotade människa är jag. Dansens lätthet är min lott i nästa liv. Då när jag skall bli en fjäril som dansar ut en sommar. Jodå, nog skall jag leta upp stubben då alltid. Bjuda upp till dans. Jag lovar det här och nu. Sicken fantastisk dans det kommer bli här på berget ovanför älsklingssjön. Bergen skrockar åt min plan. Stubben ler.

Så drar vinden in och vill vara med. Virvlande drar den fram över över sjön och över bergen som fingrar i ett solo på en distad hårdrocksgitarr. Det är dags för mig att gå hem. Vinden är en skrävlare. En som inte har mycket till övers för mitt älskade Hälsingland. En jag inte drar helt jämnt med. Vinden drar fram överallt. Hinner aldrig fästa sig vid något eller någon. Orolig. Rastlös. Opålitlig. Alltid sökande efter något den själv vet att den aldrig kommer att finna.

Men sjung för mig Hälsingland nu när jag går hemåt. Den vackraste sången vill jag höra. Den som alltid gör mig glad.

Categories
Mer eller mindre kända gubbar i Hälsingland. Noveller

Stor-Sveas-Bertil

Ännu ett porträtt i serien Mer eller mindre kända gubbar i Hälsingland.

Han hette väl Stor-Sveas-Bertil om jag minns rätt och var en rätt säregen person som hela sitt liv bodde i Freluga strax utanför Bollnäs. Eller “hette” är väl inte korrekt såklart. Döpt var han till Bartolomeus Maximus Karlsson. Men det fanns ingen endaste en som kunde förstå varför någon ville ha ett sådant namn, så redan i folkskolan fick han heta Bertil istället. Det var ju så med folket utanför de stora städerna på den här tiden. Man skulle inte vara annorlunda och var man det ändå så ändrade de mer jordnära – de stod nämligen stadigt på jorden – omedelbart på det. Tog ned och gjorde om. Ja, egentligen är det väl ingen skillnad på den punkten idag heller i de flesta glest befolkade byarna runt om i landet. Man skall inte tror att man är någon. Nejdå, man skall inte ens tro att man är älskad av någon. I alla fall inte mer än någon annan. Det mesta är likgiltighet och man skall veta sin plats. Framförallt skall man inte försöka ändra på något utan att någon annan, helst uppifrån – manar en att göra en förändring. Lyfter. Fast helst inte då heller såklart. I alla fall inte om man ville ha sina gamla vänner kvar. För misstänksamhet och avund väntade den som försökte.

Men det var Stor-Sveas grabb vi skulle prata om. Bertil. Han som alltså blev känd som Stor-Sveas Bertil. Fast prefixet Stor-Sveas kom senare, många år efter folkskola och katekes. Först efter att det stod klart att han aldrig skulle lyckades lämna det lilla hemmanet med en ko, en häst, några höns, lite åker och lite skog, där Stor-Svea kämpat på som änka ända sedan maken omkom i en olycka när Bertil fortfarande låg vid bröstet. Nej han blev kvar hemma Bertil, skötte den lilla gården tillsammans med sin mor, gjorde det fast han var bäst i klassen på både matematik, teckning och slöjd i skolan och både skolläraren, prästen och godisfabrikör Stolpe gjorde vad han kunde för att Stor-Sveas pojk skulle börja på läroverket och beträda den ädla banan som ingenjörsyrket hade att erbjuda och som de som med goda resultat bemästrade den mystiska Pythagoras sats förväntades beträda för att förkovra sig också i de ännu mer intrikata ekvationer som den matematiska vetenskapen kan servera i en mängd som aldrig tycks ha ett slut.

Tro nu inte att en endaste en i Stor-Sveas-Bertils närhet, ja och allra minst Bertil själv, såg en framtid som Civilingenjör eller något annat som krävde studier långt borta i många långa år. Så högt gick det såklart inte att sikta. Nej inte ens drömma. Ingen hade någonsin nått sådana svindlande höjder i den lilla byn. Men 25-öres ingenjör var ett hederligt yrke och ett väl avvägt mål för en hemmansägarson. Utbildning fanns i närmaste stad. Sannerligen också det ett rejält kliv uppåt. Ja gav rätt att bära vitmössa, inneha ingenjörsring och att bli kallad herr Ingenjören på arbetet man mangrant fick direkt efter examen. Inga attribut som gick av för hackor något av dem således. Lite som cape, krona och spira för ett skrå som industrialiseringen hade satt på uppgång och framgång i det Svenska folkhemmets utveckling ot soliaritet och välstånd.

Ja man kan ju nu undra varför jag håller mig kvar vid något som Stor-Sveas-Bertil aldrig blev. Jag menar, det är ju solklart i det här läget att han förblev hemma. Det är väl egentligen mycket mer intressant varför han förblev hemma. Men problemet i den saken är att ingen vet. Det bara blev så. Slotter. Hö som skall torka. Hö som skall in i ladorna. Säd som skall till kvarnen. Mjöl som skall hämtas från kvarnen. Sen skulle åkrar plöjas framåt hösten. Ja och på vintern skulle den lilla skogen skötas om. Och när den var omskött behövde någon annans skog skötas om för att man skulle få in lite kontanter. Veckor alltså i en koja ensam långt ute i skogen med bara gammelhästen som sällskap. Hem bara på helger. Helger när det fanns mycket eftersatt att ordna med på gården. Ja sen kom våren. Ved skulle sågas. Åkrar skulle sås. Ja och så började ett nytt varv i årshjulet.

Sådär gick alltså åren för Stor-Sveas Bertil. När kriget bröt ut ryckte Bertil in och gjorde sin plikt. Kom hem och fortsatte som vanligt. En vinter när han kom hem från skogen fann han huset oeldat och kallt. Det måste ha stått så några dagar och ouppkliven i sängen hittade han sin mor stel och död. Det är såklart få döda som kliver upp. Så det hela var inte särskilt förvånande. Praktisk till sin natur som Bertil var så matade han katten, gjorde eld i spisen, gick ut och matade och sen mjölkade den mjölkstinna kon, matade grisarna, la ut säd till hönsen och plockade in de bruna äggen i en fodrad korg. Först efter det gick han till grannen, lånade telefonen och ringde doktorn. Men eftersom Stor-Svea var död var det ju inte mycket doktorn kunde göra. Han fick ringa till begravningsbyrån istället.

Kyrklig begravning blev det såklart. Så var seden i tiden och i byn. En kall vinter gjorde det svårt att gräva graven men ved fanns obegränsat i mängd här ute i skogslänen och efter att ha eldat några dagar på gravplatsen fick dödgrävaren till en grop som var nog djup och nog stor för Stor-Sveas kvarlevor. Ja och en pilsner för besväret. Stor-Sveas Bertil och några grannar var den enda som var med på begravningen. Många vackra ord sas om Stor-Svea som det ju är brukligt när man är död och det är för sent för att vackra ord skall komma till någon riktigt nytta. Ja åtminstone för dem de berör. Men bättre vackra ord än elakheter såklart. Stor-Svea hade aldrig gjort någon något ont. Kämpat på utan att klaga som människorna gjorde här i byn. Nu hamnade hon på en fin plats under en björk där hennes bortgångne man redan låg. Bertil ordnade inskription i stenen av dödsdatum och kors att stå där i evinnerliga tider eller så länge kyrkogårdförvaltningen ville.

Det var nya tider nu. Stor-Sveas Bertil var ensam och trött på det lågavlönade slitet i skogen. Han visste att karamellfabriken sökte folk så han frågade och fick jobb som vaktmästare där. Grisen slaktade han till julen det året. Hästen, hans bäste vän, fick gå i hagen tills han självdog av slag under ett kraftigt åskväder några år senare. Kon fick grannen och han arrenderade också de två åkerplättarna som bete. Hönsen hade Bertil kvar som sällskap. Lite ägg och någon att prata med i utbyte mot lite rester var en utmärkt affär. Då som nu.

Sen gick åren. Stor-Sveas Bertil han vara många år på karamellfabriken. Men en dag var det guldklocka och adjö. Den dag som kommer omvänt proportionerligt mot hur man trivs. Ingen ville väl direkt bli av med honom, för Stor-Sveas Bertil var nog den bäste vaktmästare som fabriken någonsin haft. Noggrann, pålitlig och flitig. Men chefen och fackföreningsrepresentanten, som båda själva längtade efter den där dagen om sisådär tolv, tretton år när de själva skulle gå i pension, den som den ene skulle tillbringa i Spanien och den andre i Alfta, båda hade sommarhus, tyckte att Stort-Sveas Bertil förtjänade den här gotiden i sitt liv. Att Bertil gärna arbetat kvar var det ingen som tog reda på. Ja och Stor-Sveas Bertil var inte den som bråkade. Han tog guldklockan, kristallvasen, blommorna, plockade ur sitt skåp och sa hej och adjö och kom aldrig igen tillbaks till karamellfabriken.

Vad som hände under de år som följde vet väl egentligen ingen. Stor-Sveas Bertil sågs aldrig på de sociala tillställningar som anordnades och vänner det hade han inga. Han var hemma helt enkelt. Visst sågs han på affären ibland. Korv, en pilsner, Svens limpa. Ja och då och då sågs han på systemet också. Ut kom han med en kvarting renat som väl räkte ett halvår ungefär. Någon drinkare och äventyrare det var han alltså inte det var alla överens om. Att han ville hållas för sig själv – det hade han ju gjort hela sitt liv – det fick man väl respektera. Ja och så fick Bertil framleva sina år.

Troligt är väl att Stor-Sveas Bertil aldrig ens reste utanför landets gränser. Ja, hade det inte varit för rekryten hade han nog inte ens lämnat Freluga. Men det verkade som han trivdes med det där livet. Barnen som sålde majblommor fick alltid något sålt hos Stor-Sveas Bertil, likaså de som sålde jultidningar. Lite godis fick man sig också alltid tillstoppad om man nu var ett barn och inte allt för uppnosig. Men så många andra var väl inte och hälsade på Bertil. Visst hejades och pratades det väder i affären men mer sas det som brukligt var inte. De som ville fick sköta sitt på den här tiden. Störde de inte så var det ingen som undrade vad och varför eller varför.

Eftersom inte någon av oss lever för evigt och klockan tickar på så tog livet slut en dag också för Stor-Sveas Bertil. En dag när han cyklat ner till affären för att handla ramlade han ihop när det var hans tur kassan. Den ljuslockiga Kristina som hade kassatjänst just den dagen ropade på chefen Arne som ringde efter ambulansen. Kristina som var en ovanligt snäll människa, ja snällare än de flesta, hon visste att några ord till en ensam människa från en kassörska verkligen kunde göra verklig skillnad för en ensam människa, följde med i ambulansen. Hon visste ju att Bertil inte hade någon. Så hon satt och höll Stor-Sveas Bertil i handen hela vägen till sjukhus. Hörde hur han fick svårare och svårare att få luft och när Bertils hand blev slapp och när han rosslande andades ut en sista gång visste hon att allt var slut. Stor-Sveas Bertil hade lämnat den värld vi känner.

Jaha tänker du. Vad var det med det nu då. Sådär är ju alla liv. Man lever, sliter till och från, sen dör man. För de flesta av oss är det inte mer än så. Man tycker såklart själv att man gjort det bra. Bättre än dom flesta. Men det är liksom ingen som berättar ens livshistoria för den skull. Inga nyhetsprogram som berättar för Svenska folket att man dött. Vad var det nu som var så märkvärdigt med Stor-Sveas Bertil?

Ingenting. Egentligen. Det är väl det enda svar man kan ge. Eller…

En kusin som var närmast arvtagare skulle städa ur efter Stor-Sveas Bertil. Gården skulle säljas. Kusinen bodde i södra Sverige och hade inget behov av en till egendom. Mycket pengar handlade det inte om heller. Hus fanns det många i Hälsingland. Invånare fanns det färre. Ja och ännu färre som verkligen ville bo i landskapet men satt fast med ett hus och därför inte kunde flytta till närmaste storstad. Folk visste inte bättre på den tiden nämligen. Men någon krona skulle väl kusinen ändå få in. En semester i ett soligt land för honom och hans fru borde slanten väl ändå kunna räcka till. En varsin sådan där färgad drink med paraply också. Det var det som var drivkraften hur som helst. Annars hade det nog blivit en tänd tändsticka och en snabb resa hem igen.

Att städa ur efter en gammal gubbe som Stor-Sveas Bertil nu han bli är ju mest gamla kläder och uringula kalsonger såklart. Sådant man kan kasta på elden omedelbart. Några möbler fanns det väl som gick att använda. Men det mesta var från Stor-Sveas tid och inte alls så praktiska och nya och fina som de som numera gick att inhandla på IKEA. Det mesta av bohaget bars alltså ut till en kase och eldades upp.

Ett hus med alla de där vanliga sakerna. Rent och snyggt. Inget speciellt utom i ett av rummen som Stor-Sveas Bertil använt som kontor där det fanns mängder av rutat papper. Det fanns hyllor fulla av dem. Varenda pappersark innehöll matematiska uträkningar. Stor-Sveas Bertils kusin som var en enkel man visste inget om alla de där siffrorna och formlerna. De kunde lika gärna vara skrift på något hemligt språk. Men han var inte den som var helt tappad bakom en vagn av valfri storlek vår käre kusin. Det skall han ha all heder för. Han anade ändå att de här papperen kanske kunde ha ett värde för någon. Alltså tillkallades byns skollärare som hummande och ojande tittade igenom pappren men inte förstod mycket mer av innehållet han heller. Hur som helst kom man överens om att skolläraren skulle ta hand om papperen. Det var bäst så. Kusinen ville hem. Så så blev det.

Skolläraren ägnade flera månader åt att gå igenom högarna. En del saker kunde han härleda till bevis för avancerade matematiska problem som Euler och Gauss och andra arbetat med. Men annat förstod han inte alls. Men bevis var det. För något. Ett dokument förstod han beskrev de fyra grundkrafterna och avslutades med en underlig ekvation. Nog hade han hört något om att förenandet av växelverkan var en av drömmarna inom fysiken. Den heliga gralen rent utav. Jo visst var det väl så. Han borde ringa någon som fick titta närmare på all det här. Tänk om något av alla papper innehöll något av värde?

Ja och så gjorde vår käre skollärare. Men när professorerna och docenterna och de andra han kontaktade i den akademiska världen fick höra historien om Stor-Sveas Bertil så skrattade de bara och hade inte tid att ta sig en titt på pappren. “Inte kunde väl…” och sådant där ni vet. Det här var viktiga farbröder. Jo, för det var nästan bara farbröder. Ja och en kvinna. Men hon hade inte tid hon heller. Hon hade viktigare saker att göra än att titta igenom en massa skräp som en gammal obildad gubbe lämnat efter sig. Alltså precis som alla de andra.

Så till slut gav skolläraren upp. Insåg att det var meningslöst. Man är galen om man stångar huvudet mot en vägg för länge. Eller blir. Ja och papper med ekvationer på gick ju att tända i spisen med de också. För det var så det blev. Ja utom den där bunten om växelverkan då. Den fick jag i min hand en dag. Som ett minne av Stor-Sveas Bertil. Bartolomeus Maximus Karlsson, kanske den störste Hälsingen någonsin om världen bara fått veta. Fast nu fick den ju inte det. För jag har aldrig visat de där papperen för någon endaste en.

Categories
Noveller

Han från sjön

Han säger “Du vet väl att i Hälsingland så går vägarna rakt över bergen istället för runt dem som på andra ställen i landet”, sen muttrade han “… det är den där jävla vrångheten som finns i människorna här, att aldrig någonsin ge sig…”

Sen drog han iväg på sin mullrande antika svarta motorcykel. Höjde handen, gasade på fullt som han alltid gjorde och åkte iväg på de där vägarna över Hälsingebergen som var hans och sen sågs vi aldrig igen.

Ibland tänker jag på den där dan. En sjuttioårig man som hälsar på med sin motorcykel. En människa som alla såg som konstig. En ensling. Ja han höll sig för sig själv. Men en som dök upp här en dag med en whisky-pava i näven och ville prata.

Fast prata… han var mer en lyssnare. Ville höra från mig hur landet låg. Fast det egentligen var det han som satt inne med alla svaren. Han som var den vise. Som delade med sig av sin kunskap när vi satt där. Som inte behövde så många ord för att kunna göra det.

Själv har jag alltid svamlat och pratat på med de många ordens språk när jag blivit nervös och osäker. Så var det första gången vi träffades också. Sen, senare, kunde vi sitta tysta länge utan att säga några onödiga utfyllnadsord. Ta till orden bara när de krävdes för att komma vidare i vårt sökande efter det som förenade oss.

Näst sista gången vi träffades vände han på kaffemuggen efter att han tömt den i sitt nära nog tandlösa gap, gjort det med en överdrivet hastig rörelse. Jag hade på morgonen lagt på den vita finduken – ärvd efter morsan – eftersom jag kände på mig att han skulle komma – och nu spred sig en ring av uppsuget Löfberg lila kring muggens kanter när duken sög upp det kvarvarande dropparna.

“Vänd på din du också” sa han

Men jag är inte alls en kaffedrickare på hans nivå. En feg sippare är jag. Mina muggar räcker en stund. De måste svalna för att min munhåla skall klara av det där heta bittra livselixiret som man gått och gjort sig beroende av.

Han lyfter på sin mugg i samma ögonblick som jag vänder på min. Det har bildats en kaffefläck i form av en corona där på duken.

“Jag har inte så många dagar kvar – ser du…” säger han och pekar på en figur som bildats snett uppe till höger på coronan. Jag ser såklart inte. För mig finns det bara en figur. Kanske ser den ut som en fladdermus eller möjligen som ett multnat asplöv. Jag kan inte bestämma mig. Han pekar på ett annat ställe. “Här dog min dotter, bara två år var hon. Jag höll henne i mina händer när hon passerade gränsen. Hon tog hela mitt hjärta med sig när hon gick…”

Om det har jag inte hört ett ord om tidigare och jag blir såklart full av frågor. Vill veta mer, men istället pekar han på en annat ställe och säger “Här dog min fru. Hon orkade inte längre efter att vår dotter gått bort. Tappade livslusten fast vi älskade varandra mer än vad som egentligen är möjligt. Hon tog luften som fanns kvar i mina lungor med sig när hon gick… Efter det fanns liksom inga fler ord med en verklig mening som kunde sägas…”

Han ser upp på mig. Jag kan se den bottenlösa sorgen i hans ögon. Den som alltid finns där men som nu är förstärkt. Sen berättar han om mitt liv utifrån min kaffefläcksring. Berättar om de tre kärlekarna. Om drömmen som slog in. Varnar för krocken med en älg som en dag nästan kommer att ta mitt liv. Mer blir inte sagt. Då som nu far han iväg utan onödiga ord. Då som nu med gasen i botten och ett muller bortåt bergen.

Det är såklart först långt senare. När älgen, den totaldemolerade bilen och jag ligger där i diket efter krocken som jag förstår att han verkligen såg något där i den där ringen av kvarblivet kaffe. Men då har han såklart redan åkt sin väg. Åkt iväg på sin motorcykel den där sista gången. Aldrig återvänt.

En lastbil levererar hans antika svarta motorcykel till mig en dag. Han som kör bilen vet inget mer än att den skall levereras till mig. Det är en femton år sedan nu. Jag har motorcykeln stående ute i garaget fortfarande. En oregistrerad antik svart skönhet. Jag brukar putsa upp den en gång om året. Starta den och låta den gå på tomgång en stund. Men ännu har ja inte provkört den fast i år tror jag att jag skall ta den ut på en tur över de där Hälsingska kurviga vägarna som går rakt över bergen bara för att de som drog dem där inte iddes färdas runt alla de där höjderna. Skitsamma att den är oregistrerad. Det var den aldrig heller då när min besökare mullrade in på gårdsplanen.

.