If the world’s population was reduced to exactly 100 people, 51 would be female, 49 male, 50% of the money would be held by 6 people.
En av livets stora gåtor är att det finns människor som tycker att det där är rätt fast de inte tillhör “de sex“.
Tycker jag då…
Det är måndag på min kulle. Förhoppningsvis är det måndag på alla andra kullar också. Ja i dalgångarna med såklart. Annars vet jag ju inte…
Löjligt trött när jag kliver upp i ottan. Men upp kommer jag. Nu har jag suttit en stund och kodat, försöker hitta den där riktiga inspirationen, den som lyfter en, tror att jag känner den som ett litet pirr i vänster lilltå, men får alltså jobba på det där. Att få pirret att ta sig från tå till hårfäste liksom. Får man till det så skall väl det här bli en hyfsad dag det också. Om inte får man försöka överleva ändå. Man har ju varit med förr.
Fast helgen. Är lika slö som man brukar vara en helt normal nyårshelg. Ni vet, det finns mat kvar så det räcker till trettondagen, godis likaså, whisky, det är bara att åka med. Ungefär så var helgen. Fast utan mat, whisky, godis etc. Somnade tre gånger i soffan. En gång på förmiddagen, en gång efter lunch, och en timme mellan fem och sex på kvällskröken. Somnade lika bra sen i sängen också efter att det var dags att lägga sig och sova på riktigt.
Inte rimligt såklart. Så kan man ju inte leva. Men om inte den totala slöheten nu har drabbat mig så kan det “vara något i kroppen“. Man får avvakta och hoppas på (för)bättring.
Idag tänker jag hur som helst försöka hålla mig vaken och spelbar. Om det lyckas eller inte vet ingen just nu när dettas skrivs. Helt pigg känner jag mig definitivt inte. Men känner ett visst hopp om att det projektet (att hålla mig vaken resten av dagen) ändå skall lyckas.
Katten tycker däremot inte att det finns någon anledning till att hålla sig vaken. Hon vaknade en stund och åt lite mat i morse när sådan serverades, sen somnade hon igen. Kattliv. Man kan inte döma, vem vet vad hon har “jobbat” med i natt.
Men måndag alltså, det finns en hel obruten vecka föröver. Normalt den bästa känslan av dem alla. Känns lite som “jag bryr mig inte” idag. Ovant. Man skulle kunna tro att det behövs kaffe.
Bil saknas forfarande. Besök hos fysioterapeut och tandläkare i veckan får skjutas fram. Inget som påverkar så mycket. Inget det är någon överhängande brådska med. En vecka hit eller dit. Lugnt liv när man är pensionär. Fast bil. Lite fastspänd i tvångströja känner man sig utan. En buss på morgonen och en buss på kvällen är det som står till buds när man är utan. Måste man göra något i människobyn innebär det mycket väntan. Så längtar ändå efter kärran och friheten det gör jag.
Nu skall jag byta på tvättmaskinen. Funderar ofta på vem som är slav under vem när jag gör det. Fast nog har automationen gett oss frihet såklart. Man kan ligga på soffan betydligt längre nu än man kunde förr…
Slutbadat, definitivt slutbadat!
Lysande utsikter av Charles Dickens
Charles Dickens lever mellan 1812 och 1870, det jag läser är skrivet och publicerat 1860/61, helt fantastiskt berättat såklart, det är ändå Dickens, man förväntar sig icke annat, men att texten lever som den gör, att den griper tag som den gör, ja det måste till en mästare för att klara av det. Hur kan en berättelse annars leva, och fortfarande kännas ung och fräsch, 166 år efter att den skrevs!?
Gillar mycket. Texten är hårt komprimerad, sida efter sida, inte mycket luft finnes till återhämtning, man får läsa på. Men någon kamp blir det aldrig. Historien håller, från sida ett till sista punkt. Ljuvlig läsning.
Det mesta av världens internettrafik färdas inte genom luften, utan längs kablar på havsbotten. Nu varnar kinesiska forskare för att billiga
Source: Militärforskarna varnar: Hotet mot internet växer – Dagens PS
Det var såklart skrämmande först. Alla fördomar man hade om ett sjukhus för alla som hade ont i själen satt hårt fast i huvudet. Men pluggande man på universitet och var arbetarbarn var man såklart tvungen att försörja sig också under sommaren när man inte fick studielån utbetalat. Ledigt, semesterresor ut i världen och vila, sådant var bara till för dem med rika föräldrar. Studielånet var slut redan under maj, man hade ätit spagetti med ketchup ett tag redan när man var inne i juni. Hyror och annat behövde också betalas så man behövde verkligen de där pengarna som ett jobb, vilket som helst, kunde ge.
Så jag sökte, fick, och en måndag tog jag bussen ut till det stora dystra sjukhusområdet. Egentligen låg det väl rätt vackert till. Lummet och fint. Men byggnaderna, utslängda i lummigheten, utstrålade alla en slags dysterhet, ungefär på samma sätt som den känsla man får på en kyrkogård, den som kan vara fridfull och skrämmande på samma gång.
Första veckorna en introduktionskurs. Lära sig saker. Tystnadsplikt. Viktigt. Annan information som var viktig för någon som skulle in i den här världen. De flesta av oss var väl studenter, kanske någon enstaka kom från andra sysslor. Någon hoppade av. De flesta tog sigi igenom.
Första sommaren, 1981, rullande schema på en öppen avdelning. Om man väntat sig dårar, folk som trodde att de var Napoleon, människor som galopperade genom salarna som hästar, så togs de där valföreställningarna ur en den första dan. Det var ingen skillnad mellan människorna som fanns här och den man själv var. Efter första förmiddagen hade man insett det. Det fanns många svåra levnadsöden som tog tag i en som en nacksving. Människor som fortsatt levde sina liv i stora svårigheter trotts att det utsatts för verkliga trauman. Ibland inbillade. Men verkliga för den som upplevt dem såklart. De modigaste människorna jag mött i mitt liv träffade jag här. Ja älskade verkligen att jobba där. Det lilla jag gjorde var att hålla en hand, lyssna och langa fram mat till frukost, middag och kvällsmat. Kände ändå att jag gjorde nytta där ibland bara genom att finnas och att vara den jag var.
Andra året, 1982, behövdes ingen introduktionskurs. Jag gillade nätter och sa ja till att jobba natt i en pool, alltså olika sysslor efter behov. Det blev mest långvård. Sal efter sal med sängliggande, tio, femton i varje rum, som skulle vändas på och bytas på under nätterna. Däremellan vila, lite mat. Det här var helvetets förgård, såklart inte för mig, inte heller för andra som jobbade där, utan för de som låg i de där sängarna och väntade på en död som kom alldeles för långsamt. Värdigt liv existerade inte här. Tack och lov tror jag att långvård är avskaffad idag. Hem tidigt på morgonen. Uppsalas alla kaniner. Hur många får det plats i en stad egentligen. Rävar som levde på de där kaninerna.
Tredje året, 1983, låst avdelning, alla som fanns där var dömda för olika allvarliga brott. Mördare, sadister och pyromaner. Och visst var man orolig ibland, mest när man låste upp knivlådan, knivarna som var fastsatta med korta kedjor, man lät en dömd mördare skära upp kvällsmatens limpskivor. Visst kunde man känna oro ibland när man var två på natten och någon patient greps av en ångest som inte hade några gränser. Men på det hela taget, här fanns bara vanliga människor. Man spelade schack med en mordbrännare. Man pratade livet och väder med en mördare. Alla rubriker om monster man läst till trotts, så lär man sig att också “monstren” bara är helt vanliga människor. Inte alls möjliga att skilja från andra människor som lever sina liv självklart accepterade i den vanliga världen om man tar bort skylten som beskriver deras brott från deras halsar.
Året efter 1984 började jag programmera. Och programmerat har jag gjort sedan dess. Men de där somrarna fick jag nog den nyttigaste lärdomen jag fått i mitt liv. Ja och kanske kan jag ångra lite nu såhär i slutet av mitt liv att jag inte istället valde en väg där man fick jobba med människor.