En o-cool gubbe

Liv lever man. Men lugnt. Börjar dan med bröd från det lokala bageriet. Ett stenkast bort faktiskt. Bättre än man hade det i Uppsala, Täby osv. Helglyx. Medvetet begränsat för att det inte skall bli vardag. Det skall vara helglyx. Men 200 spänn som förr måste planeras in noga är väl knappast ett problem som spontanitet nu i dag. Man hoppas att man aldrig vänjer sig med det. Att man uppskattar det som bara är fortfarande till dess fulla potential. Lycka.

Skulle väl kunnat göra musik idag. Men vila. Lite annat. Lugn. Behöver. Unnar sig. Snart är det vecka igen. Men helger har blivit mer värdefulla. Det fanns en tid när helgen var ett tvunget avbrott i något annat och där jag längtades tillbaks till det. Ja jobbade helger också. Men nu. Behöver vilan. Behöver avbrottet. Kan uppskatta det. Från arbetsnarkoman till mer nykter dito.

Sherry är det som bjuds här just nu. Kanske lite vin till maten. Whisky är också öronmärkt som lyx. Man skall längta.

Buskar och träd i trädgården börjar få blad. Man ser vad som överlever vintern. Finns glädje och sorg i det. Men bor man såhär får man vara beredd på att allt inte klarar sig. Men Eken, Oxeln, Flädern, Krikonen. Särmland alltsammans. Lever. Vill leva med oss. Tack.

Nu vila. Lite vila på vila. Men det kan man väl unna sig. Varför inte? Finns bok att läsa. Kaffe att dricka. En smörgås att äta. Det går ingen nöd på oss.

Man vill tacka livet…

En hel dag i eget. Mer begär jag inte. Och här är man. Njuter av att göra eget. Bara eget. Men trött då istället. Trotts halvsjusovande. Men allt kan man ju inte få. Man kämpar hela vägen fram till soffan. Den som är grön och från IKEA.

Ligger där nära svanstippen på Hälsingetoppen såklart. Nästan sist bland de minst populära. Nollorna. Alltså noll är det minsta man kan ha i Spotifies popularitetsindex. Ja och det har man alltså. Att resultatet sedan viktas på antal följare känns rättvist och bra tycker jag. Men i mitt fall då som varken har vänner eller folk som älskar mig så hamnar man såklart långt där också. Ja och jo. Det handlar om (dålig) musik också. Men bra musik lyssnar man på. Den första siffran ger en bra indikation på vad som lyssnas på. Den andra siffran (följare) handlar mer om hur populär man är. Då kan det räcka med en stor släkt. Jag skulle alltså inte bli lucia om jag ställt upp. Tur att jag aldrig ställde upp. Liksom.

Men i toppen på några listor (oavsett område) har jag aldrig legat. Ja inte i mitten eller den första kvarten heller. Ett helt liv så och man lär sig att stå ut med detta faktum utan att börja grina och deppa för den skull.

Ja Hälsingetoppen i sig är vl inte den populäraste listan i världen den heller. En följd av ovanstående då såklart. Sand blir allt jag rör vid.

Men bortser man från brist på framgång i livet så är allt annat helt perfekt. Så det finns inget att deppa för. Har väl egentligen aldrig funnits. Om det nu beror på galenskapen elle rinte det har jag ingen aning om. Hur skall den drabbade veta det.

Men här sitter jag alltså i min stol och flinar ändå. Har den där gokänslan i kroppen varje morgon när jag trampar ner till kontoret. Det kan inte bli annat med de där känslorna när man med galningens vetskap och säkerhet känner i allt att man gör det man skall göra. Vem, om inte man själv, skulle annars avgöra den sakern. Tätt väg eller fel väg. Man får känna efter. Eller låta andra bestämma vilka vägar man skall gå och gå deras väg.

Tro jag skall ta en lite tupplur. Pensionärer får det.

God helg på er allesammans. Löv, sol och koltrastsång. Uppåt värre.

Saker man måste stå ut med som kattägare…

Städning och bokföring på samma dag. För många ett besök i helvetet. Kanske inte det roligaste jag vet heller. Men normaldag. Överlevnadsbart. Har varit med om värre dagar. Mycket värre. Vissa saker är det bara att göra. Gärna hålla käften medans man gör dom också.

Det är något lustigt med bokföring. Något slags ordningssinne man inte visste man har triggas igång av den. Nu speciellt så in i hellskotta såklart eftersom jag byter bokföringsprogram till moderna grejer. ALLT är annorlunda. Det som förr tog två timmar tar nu alltså två dagar. Men man får inte ge sig. Väl inlärt går saker kanske fortare. Man hoppas det. På hoppet lever mänskligheten.

Annars är livet gott här. Vaknar vid fem. Gammelgubbevaknar. Men dennna morgon somnar jag om igen och dår gör ju inte det något att ägonen åker upp vid okristlig tid.

Korthårig som fan. Bad om “inte så kort“. Undrar lite hur det hade blivit om jag inte bett om “inte så kort“. Men ingen förstod ju vad jag sa i alla fall såklart. Men hår växer ut. Har i alla fall gjort det hittils. Det man har kvar. Inte så viktigt. Jag ingen påfågel. Ingen har blivit attraherad av mig de senaste fyrtio åren. Det lär inte börja nu.

Allt drar sig ner mot noll. Till och med bloggen. Den har annars tickat på stadigt under alla år. Man är liksom på väg ut ur tiden känns det som. Bortglömd är bara förnamnet. Men om man nu är en som har haft som högsta önskan i livet att bli lämnad i fred så skall man såklart inte klaga. Här och nu är man nära nirvana i det avseendet. Lever man blir det bättre ändå skulle jag tro. Jag blir väl en sådan där man hittar i en stol mumifierad efter sex månader. Död sedan länge. Hoppas bara attd et sista jag gör är att få igenom en ren kompilering. Skämmigt om det är några errors så där i slutet. Man vill sluta på topp.

Har inte riktigt hämtat mig efter sågklingeincidenten igår. “Grejer som man använde på 40-talet“. Ja jävlar. Man borde ha blivit ryss.

Skit samma. Jag var väl bäst på 70-talet jag med. Troligen. Eller också är det nu. Alltid bäst i ögonblicket. Jo så är det såklart. Vill man tro i alla fall. Åtminstone sikta på det. Alltid göra så bra ifrån sig som man kan.

Men nu telefon i fickan. Öronsnäckor in. Musik och dammsugare på…