
Allt är lugnt på kullen. Ljusdal tur och retur är inga problem. Kommer hem med fågelfrö och bröd. Äter upp brödet till lunch, eller i alla fall en fjärdedel, spar fågelfröna till imorgon. Tar tid att fylla automaten. Har inte. Behöver sitta på kontoret. Det får prioritet över fylld fågelmatare. Barmark, så det borde finnas gott om mat till småfåglar ändå.
Det är gott att leva. Finns inte mycket att klaga på här på kullen. Har jag verkligen förtjänat den känslan? Ja det har jag tamefan.
Imorgon vaccination alltså. Är inte stickrädd. I grundskolan brukade man skrämmas med de där “tjocka sprutorna“, samma sak när man ryckte in i lumpen, men de har aldrig varit ett problem, troligen inte för någon inte ens för dem som försökte skrämmas med dem.
Någon annan skrämmer med Elpriset rusar i söder – över 9 400 procent högre än i norr Jodå, det går alltid att hitta sådana tider. Det är bara att avvakta och leta. Men tittar man på månadsmedel och lokala temperaturer så jämnar de där siffrorna ut sig ganska ordentligt överförda till uppvärmning. Men på politiker verkar alltid sådana där skräckrubriker fungera. Att det är våra norrländska skogar som är fyllda med snurrande vindkraftverk, våra uppdämda älvar som har vattenkraften, det bryr sig inte en kotte om söder om Gävles infart.
Klagade jag nu? Ja det gjorde jag nog. Det var som fan…
Brukar bli musikmakarsugen så fort jag upplever en konsert. Men suget uppstår inte efter den senaste konserten. Har lite material att jobba med och då brukar suget vara som att ha en dammsugare i röven. Men lugnt nu alltså, flödet går åt andra hållet, fiser mest några stilla stinkare som mest. Och det kan ju visserligen vara rock’n roll, men utgivningsbar musik tenderar det aldrig att bli av detta.
Efter att sprutan är avklarad imorgon hoppas jag på en hel dag i kodandets tecken. Om man till den tid som gives under torsdagen adderar en fredag så finns det möjligheter att få till ett och annat. Det kräver då såklart tysta telefoner och ännu tystare ringklocka vid dörren. Nu brukar inte dessa vara ett stort problem. “Trettio vänner blev tre…” skaldar Winnerbäck. Ja något ditåt hände väl här också. Fast tre skulle ha varit en överdrift. Mer nära noll. Fast började nog på tio någonstans också så det är ändå logiskt.
Känner människor gör man ju också. Rätt många. De man säger “hej” till. Kompenserar för det andra. Lite. Inte mycket. Nope.
Visa dagar frågar man sig om det är värt det. Är det det? Att offra allt, nåja mycket för en fix ide. Nej troligen inte. Men de dagar man frågar sig det där, är ofta också de blå dagarna. Under blå dagar är kreativiteten som störst. Alltså kodar man som en gud de dagarna. Blir glad. Blir rosa och gul i sinnet. Min älsklingsfärg är nämligen gult. Fast nu är man alltså rätt deppig i sinnet konstant. Alltså är man blå nästa dag igen och så snurrar det där runt. Rätt vad det är har det gått tjugosex år. Och man fattar ingenting. Fortsätter bara. Inbillar sig att man kan nå “klart“.
Men något måste man ju göra under ett liv. En del tar tabletter för att orka leva. Andra dricker. De riktigt hårt drabbade springer maraton eller bygger superkroppar. Sådana som jag kodar. Visst, lite synd om oss allesammans är det ju. Men mest synd om är det om dem som går om kring och tror att de är något till och med efter tjugo år fyllda. De har stor besvikelse att hämta senare i livet. Ända sättet som står till buds är att ge upp tidigt i livet. Men vandra på ändå för att man kan och måste.
Fast innan tjugo bör man å andra sidan tycka att man är bäst i världen. För vem blir man annars efter?
Jag är fortfarande trött efter helgens äventyr. Tänker därför ge upp alldeles strax och släcka ner ljusen här på kontoret och söka upp den goda sängen där uppe. Den där som man skulle sova som på moln i alltså. Kröp till korset i helgen och inhandlade en hårdare bäddmadrass. Molnkänslan avtog markant och man kunde (faktiskt) sova istället i den. Kändes inte ens som man höll på att ramla av det där “ljuvliga molnet“. Den känslan infann sig nämligen tidigare så fort man närmade sig en långsida. Då gällde det att snabbt kravla sig in mot mitten igen. Den som kravlat runt på ett moln vet hur jävla lätt det är att kravla runt där. Det blev mest rörelser a’la mask. Man tröttnar på sådant. Kräver lite värdighet även liggandes. Hoppfullt nu alltså.
Den enda frågan som kvarstår nu är om man skall ta sig en macka innan man lägger sig… det var nämligen ett förbannat gott bröd jag köpte idag…




