En o-cool gubbe

Det regnar ymnigt. Man bör alltså som gammal gubbe ge sig ut och ställa sig i regnet, vända ansiktet upp mot himlarna, öppna munnen, och dricka. Stå där och få i sig det himmeln bjuder på tills man är helt genomblöt. Då först, gå in igen, byta kläder, plocka fram en god bok, ta en kopp choklad, sjunka ner i soffan, leva pensionärsliv med inslag av galenskap.

Fast å andra sidan. Regnväder, i alla fall ihållande, är detsamma som programmerarväder. Det är sådana dagar det händer. Om det nu händer saker i min ålder. Men hoppet finns där. Det blir kontoret alltså efter en kort tur ut i blötan.

Kontoret är kallt. Inte jävligt kallt. Men kallt. Letar upp det billiga elementen som varit hjälpvärme under några år. Tamefan att det fungerar. Verkar som om termostaten har packat ihop. Men här på kontoret finns det grejer. En kupevärmare, den är föregångaren till det där billiga elementet. Har levererat 2kW nära min kontorsstol i många år. Alltid brummande som en god gammal vän. Men obrummande idag. Död. Startar inte ens. Nåja åkarbrasor…

Men måndag. Veckans bästa dag. HURRA!

Förra veckan en kanonvecka. Fantastiskt att man har de där dagarna som jag upplevt under den veckan fast man är en gammal gubbe. Man tackar för sådant. Det har aldrig varit pengar jag varit ute efter, det har alltid varit de där ögonblicken. Från dag ett faktiskt.

Helgen har gått i tapetseringens tecken. K och jag. Jag gillar att vi gör sådant där tillsammans. VI. Jag gillar också den där känslan av skapande som leder till ett “klart“. Det ser jag sällan i allt annat jag gör. “Klart” är alltid så abstrakt i utvecklingsprojekt. Men tapetserar du. Målar du. River något. Man blir klar till slut liksom. Tydligt och klart. Ja och innan man är klar så är man inte det. Skönt och enkelt att ta till sig och förstå.

Fast helgerna säger tjoff när man håller på. Nu gör det ju inte mig så mycket. Jag gillar måndagar mer än andra dagar. Men K har sin arbetsvecka. Det blir såklart tyngre än att låtsasjobba som jag gör.

Nu återstår att lägga ett nytt golv och spika golvlister. Sen stämplar vi “klart” på det där rummet och börjar med nästa. Enkelt.

Får en sådan där bra idé idag. En kanonidé. VSCP relaterad såklart. Jag är enkelspårig på det viset. Nu skall det för ärlighetens skull först konstateras att det där händer allt som oftast. Idé. En dag letande, testande, provande. Sen faller det oftast på pengar. Nästan aldrig på möjligt genomförande. Ännu oftare hamnar den i ett diffunderande tillstånd. Man hittar den tio år senare urvattnad och undrar varför man inte gjorde något av det där.

Nåja, det är aldrig särskilt märkvärdiga saker. Jag är bara en vanlig människa. Numera är också risken för återupptäckt av egna gamla projekt av mig själv om tio år också minimerad. Då är man död eller dement. Sandkonst mest idag alltså. MEN… De här dagarna… När jag får läsa manualer. Räkna på komponentpriser. Testa om det fungerar. Tänka lådor. Kundgrupp. Möjligt utpris. Ja allt det där. Tack gode gud för dessa dagar. De är verkligen mitt livs guldögonblick.

Hade jag vänner så skulle man kunna tänka sig att man ringer runt och berättar om den där fantastiska iden. En del brukar i alla fall återkommande ringa mig och berätta om dylikt i euforiska ordalag. Så många gånger har det hänt att jag själv har insett att för andra är ens egna kanonidéer ungefär lika intressanta som om man skulle börja prata sjukdomar. Så jag håller tyst. Helt övertygad att mina bekanta inte är ett dugg intresserade.

Det fanns nog tider när det uppstod frustration över att aldrig kunna gå i mål med saker. Men man vänjer sig. Känner sig inte ens bitter. Bara jävligt upplyft att fortfarande ha de där dagarna. Guldögonblicken.