En o-cool gubbe

Fredag hela veckan. Så har sommaren varit. Känslan. Men idag faktisk fredag. Men ingen skillnad då alltså. Fantastisktkänsla.

Här på kullen grejar man på. Murning av stos imorgon. Way over my head så att säga. Men försöker man inte så lär man sig inte. Lite äntligen över det där. Jag brukar inte skjuta upp det där otäcka utan ta det först, eftersom sådant där ligger och lurar i huvudet också när man inte tar tag i det. Tar energi som man behöver till annat. Kanske fegar jag ur i sista sekund ändå…

Farsans födelsedag idag. Ligger kvar där i almanackan. Kan inte få mig till att ta bort posten. Så hör du mig farsan någonstans där ute i universum så grattis. Fast jag tvivlar på att du har tid att lyssna åt viskningar över alla gränser från jordhållet såklart. Du hade också alltid haft dina projekt som slukade upp hela dig. Arv och stolthet och lite förnyelse är det man är. Ibland inget alls av det där eller bara en, eller två.

Listorna med att göra är hur långa som helst. Det är de alltid. Alla husägare vet väl det. Man får se lite dåligt ibland. Har man glasögon är det enkelt. Man tar bara av dom. Alla listor blir oläsliga. Man kan vila. Men stor del av tiden trivs jag med det där fixandet. Det är gott att göra annat ibland och få pricka av och säga “klart“. Som låtsasjobbare finns där ingen ände på det som skall fixas. Ja och jo och visst, jag skulle lätt kunna hålla tjugo man sysselsatta på heltid. Ja och tjugo man kommer väl ofta med egna idéer så man blir 60/120/200… bara för att klara av den där ursprungliga.

Kretskorten ligger här bredvid mig och väntar. Problemet är att jag har annat som måste göras innan jag kan kasta mig över dom. Tråkigt och det som måste göras först alltså. Men sen… Längtar. Processen där är ungefär densamma i både ansats och glädje som att skriva en låt. Skillnaden är efterarbetet. Låtarna blir de de blir. Kod och hårdvara har mer krav på sig och behöver långt efterarbete som ofta inte ens tar slut. Där finns +10000 timmar och bra mycket mer investerat.

På söndag börjar det igen alltså. Men jag tänker inte ropa hurra i år faktiskt. Skulle kunnat vara ledig en vecka till med lätthet. Till och med två. De som känner mig vet att det inte hör till det vanliga när det kommer från mig. Men nästa år. Nya tag. Jag är säkert lika slut då som innan semestern i år och varje år före det. Åtminstone tills mitt huvud faller ned med en hård duns mot tangentbordet en sista gång.

Nu när hösten kommer så börjar storstaden dra i mig igen. En helg i Stockholm skulle bota det där. Men dylika excesser befinner sig en bit bort från min position här på kullen. Nästa år. Kanske. Eller året efter det. Ja eller aldrig. Klarar mig med alla alternativen.

Hälsingland är den av mina låtar som folk lyssnar på lik förbannat. Antagligen är det Charlies fel annars skulle väl ingen vetat om att den fanns. Inget verk jag är direkt stolt över måste jag erkänna. Fast finns det någon av låtarna som jag är stolt över? Nåja de är allesammans mina barn. Så någon slags faderskärlek finns det väl där ändå. Man får helt enkelt stå för det man gör. Men hur det än är, inget överträffar glädjen i själva processen att göra den “där skiten“. Visst, fanns det gamla musikernätverket, så hade man ringt en trummis, en basist, en gitarrist osv och försökt fått till “bra“. Men nu är det bara jag. Det får räcka alltså. Som oftast måste man nöja sig med det.

Barfota gäller fortfarande såklart. Minst en månad till innan en strumpa åker på. Samma sak gäller sovandet med öppna fönster. Kostnadsfria ljuvligheter. Man får unna sig. Slösa. På det där.

Man får aldrig glömma att det normala är en värld där man inte finns. Ett liv är bara en blinkning i tidens väv.

Samma dag som jag flyttade från Edsbyn försvann det. Så i augusti 1977. Någon dag där var det som bortblåst. Det sociala nätverket. Det där man kontaktar när man behöver hjälp med något. En bil som står stilla någonstans. Som används när man behöver veta “vem som…” Det där som fungerar omvänt också när någon annan i nätverket behöver hjälp med något.

Så när macken inte fungera i Los och man inte har en full reservdunk hemma så står man där. Vad gör man nu liksom?

Jodå man trevar lite. Man försöker lite. Till slut blir det B som blir min räddning. En ren chansning. Han har en dunk stående på sin skoter som jag får vittja på tillräckligt många liter för att ta mig till närmaste fungerande pump. Så iväg mot fungerande infrastruktur kommer vi. Kan fylla tank och tömma konton. Se människorna.

Det är den månatliga resan till Bollnäs som företas alltså. Månadshandling. Inköp av det mesta som behövs för en månad framåt. Idag förutom ett “ton mat“, två glasrutor, en spade, färg, drevgarn och lite annat. Noggrant budgeterat och planerat. Väldigt lite spontanitet fortfarande. Det får komma sen. Längre fram.

Men sushi också. En utsvävning. Man kan få en förträfflig vegetarisk variant där i Bollnäs. Tolv bitar. K är principfast asiat och väljer vatten. Jag som vingligt balanserar på socialismens och kapitalismens smala knivsegg hyllar den senare med en kall cola. Gott såklart. Man kan sitta ute i sommaren. Beskåda mänskligheten. Ett av de stora nöjena i mitt liv. Alla dessa människor. Alla är en bok. Alla är en film. De flestas dag kan bli det där till och med. Och det mest svårförståeliga att alla tänker “jag” där inne i huvudet. Beskådar det som finns omkring dem precis som jag gör när jag sitter där och väntar på min mat. Det är underligt och fascinerande. Sätter fart på fantasin och ger mig längtan efter att skriva. Så många historier det finns att berätta. Så lite tid.

Så jag njuter lika mycket av att beskåda mänskligheten som av att äta den “jävligt goda” sushin. Följet med mannen som sätter sig vid borden bredvid oss och som klagande gnäller över bristen på snabbhet hos personalen och sen förvånat utbrister “men det här såg ju ätbart ut” när maten kommer in. Ja honom kräks jag nästan på. Vill gå fram hälla slutskvätten av kapitalistdryck i huvudet på honom. En översittare. En Fåntrat. Han är säkert moderat också. Allt är dåligt utom hans egna gärningar och de bruna arselen han gärna, och med god aptit, slickar rena för att ta sig uppåt på hierarkiernas branta trappor. Fast egentligen är det väl bara synd om honom såklart. Kan man bli lycklig med en sådan utgångspunkt i sitt betraktande av en omvärld? Knappast!

Men en människa som irriterar och hundra som fascinerar är väl en helt OK utdelning ändå. Nöjaktigt. Maten placerar sig där den skall och vi lämnar stadskärnan lagom mätta, nöjda och belåtna.

Hemma igen återlämnar jag lånad bensin till B och tackar och bugar som sig bör. Tur ännu en gång. Borde väl bygga på de där sociala nätverket. Men hur gör man det när man (låtsas)jobbar nästan jämt. Det hade väl hjälpt om man kört skoter, fiskat, jagat och åtminstone haft en hembrännare i källaren såklart. Åtminstone om man ägt traktor. Fast det där tar jag tillbaks. Stockholmsperspektiv på landsbygdsbefolkning. Det perspektivet är lika oöverensstämmande med verkligheten som det som vissa ger uttryck för när perspektivet är landsbygd mot storstad.

Man får klara sig själv. Fast ensam är INTE stark. Har aldrig varit.

Jag får ihop ännu en till låt. 0-100. Alltså det finns inte en ide heller när jag sätter mig där i “studion“. Några timmer senare så finns det en låt. Var kommer de ifrån? Vem berättar vad som skall finnas i de där låtarna? Vem styr? För inte är det då jag. Det är ett som är säkert. Ängeln i rummet?

Underligt är det.

På söndag startar mitt nya år. Ett (låtsas(arbets))år jag ser fram emot med stora förhoppningar. Nope, jag förväntar mig inga framgångar. Ingen rikedom. Inga applåder. Jag har passerat det där. Tagit mig vidare. Min gärning i “nu” räcker. Jag kan äntligen helt och fullt njuta av att befinna mig i den. Bra han/hon/det/gud kan sätta käppar i hjul nu med sitt lite taskiga sinne för humor. Sjukdom eller död här och nu skulle komma mycket olämpligt. Men över det där styr man inte. Man kan bara önska. Några goda år är allt jag vill ha. Får jag det så är allt bra. Får jag det inte så skall det väl gå vägen ändå. Som det gör.

Men man får leva dagarna som de kommer. Himlen som kan falla ner över våra huvuden. Det kan hända vem som helst, var som helst och när som helst. Men för den skull behöver man ju inte gå och oroa sig för det hela tiden.

Det som sker det sker.
När det sker.
Just nu är allt bra.
Det är där man stilla kan vara.

Typ!

Regnvädersdag idag. Soffa + bok + jag. Unna sig det. Varför inte?

Oj. Idag är det varmt. Och skönt. Om man håller sig i skuggan. Vilken sommar liksom. Tiden för regn måste man räkna i timmar istället för i dagar. Jodå. Och ända där borta i slutet på maj får man börja räkna. Fantastiskt! En sommar som man minns dom från som barn.

Återstår i princip en veckas ledighet. Sen skall hjulen dras igång igen. För min del på söndagskväll. K på tisdag. Otäckt avslappnad i hjärnan känner man sig ju. Man får börja försiktigt. Leta upp några differentialekvationer… nej stopp där. Numera är de definitivt utanför min värld. Behövdes en dags återblick för att ta sig dit igen. Det blir nog knappande. Finns några mail (3386) att hantera. Tar en dag. Eller två.

Loos Pride avslutades igår. Fick ingen förfrågan om att göra någon Loos Pride låt (såklart) men släpper två låtar ändå. Visserligen har de inte med Loos Pride att göra men den ena “Olika Är Bäst” har väl en viss anknytning (osökt) ändå. Låten bär dessutom på ett solo som definitivt blir en musikklassiker förstår ni. Det bästa jag åstadkommit. Borde väl lagt en smiley där men förutsätter att mina läsare är intelligenta nog att addera en själv. Den andra låten, “Brunskjortor” är hetsigare. “Otaktigare” som sig bör. Dyker väl upp på en streamingplattform nära dig endera dan.

Annars är det all time low på Spotify igen. Sådant man får leva med. Dock inte här på bloggen av någon underlig anledning. Det där påverkar såklart inte min lust på något endaste litet sätt. Befriad.

Nu skall jag ta mig ann tanterna här inne på kontoret. De skulle egentligen planterats om i våras men det han jag såklart inte med. Så det får bli dag istället. Ni anar säkert vilket tjatter det blir hör på kullen idag alltså. En del skall klippas kort. En del skall permanentas. Andra vill bara vara som de är. Men ny jord får de alla. Då ler de.

Naturligtvis sker även denna aktivitet utomhus.

I skuggan.

Jodå!

Liksom

Jag har ett gäng skribenter jag följer och gillar. Du kan hitta dem alla här nedanför i bloggen. En är HighInHighValley skriven av Magnus Trogen med ursprung i de här trakterna. En ordens självklare mästare.

Tar igen mig. Kan inte annat. Dag 2. Skönt. Men hinner med en nattsession. I “studion“. I den värld jag älskar allra mest. Det är något konstigt med musiken. Där försvinner jag helt in i en annan värld. Det finns inga krav. Inga förväntningar. Bara lust att skapa. Jo, jo, jag hör. “Resultatet blir därefter också“. Men det skiter jag i. Det sämsta resultatet man kan åstadkomma är att göra ingenting. Alltid. Inom varje område.

Lyfts alltså av det där. Blir nog en fortsättning. En annan kväll. Eller en regnig dag. Man griper tag i de tillfällen som uppenbarar sig.

Sen är det den lilla mixern såklart. Vi är inte riktigt vänner. Men också med det är det som det är. Överlevnadsbart.

Men idag mest sittning på stol ute i trädgården. Kaffe. Några av den gamla damens körsbär nedsvalda med välbehag. Prat och funderingar. Gott liv såklart.

Imorgon blir det inte mycket mer. Men pridekonsert. LOOS PRIDE: Musik i regnbågens färger. Tal av Barbro Westerholm. Grillning efter det. Troligen. Vila före. Semesterliv.

100 dagar kvar i morgon. Det är väl värt att fira med en tårta?