Tillbaka

Fredagen. Jodå, jag hittar tillbaka till inspirationen redan på torsdagen. Alltså är fredagen inget problem i det hänseendet. Öser på. En hjärna som kokar och som har längtat mycket efter att få just koka.

C på hälsocentralen ger mig klartecken för en vecka sim levande till. Vad mer kan man begära? Ja kanske att slippa alla tabletter, de som nästan alltid fastnar i halsen när man tar dom. Inte vill ned i därför avsedd mage. Men man kämpar på. Matar på. Nu har jag varit på tung antibiotika i fem månader. Tabletter och intravenöst. En månad till. Sen… ja vem vet. Man hoppas slippa skiten.

Skiter väl du i, säger du. Såklart. Du har min fulla förståelse i det såklart. Alla har nog med sitt. Såklart.

Jag hoppas alla överlevde gårdagens fullmåne. Här uppe på vår kulle ylades det något FRUKTANSVÄRT. Men med alla dörrar och fönster låsta och noggrant reglade under spöktimmen och några timmar därefter så gick allt tack och lov riktigt bra. Alla är överlevare här i huset. Ja som det verkar på ytan i alla fall. Ibland är folk helt döda trots att de ser helt levandes ut på ytan.

Men klösmärken finns det gott om på ytterdörren. Någon nattlig varelse vill tydligen komma in…

Leker med blåtand idag. Riktigt roligt. Har mycket att lära där. Just det är det bästa jag vet. Såklart.

Tar en sefie på morgonen. Ser trött ut. En gammal och trött ocool gubbe på en kulle en vanlig fredag i livet. Jodå, det går att leva med det också.

Men nu… fixa lite käk, kolla Rapport, leta en eller två filmer, sen grön IKEA… fåtölj. Svårt att sova i fåtöljer…

Fullmåne

Den som känner att vargen där inne oroligt röra på sig får ge sig ut i natten och yla för full hals på det högsta berget. Gäller såklart också alla ensamvargar. Ylar man på ett berg svarar vargar på ett annat. Fullmånenattens lag. Helt säker kan man inte vara på att ett av de där svarsropet inte kommer från en varulv. En som hör dig och kanske, om natten är lång nog, tar dig. Japp, tar dig! Så var försiktig. Men chansen finns ju såklart att du också själv är den där varulven. Då är det bäst att bara lyssna där i natten. Vänta till en människa av kött och blod ger sig hän i ylandet där i fullmånens ljus. Då, sätta av mot ylandet. Nosa och sniffa dig fram. Sugen på blod. Sugen på att döda. Varulvars enda tillfredsställelse.

Fast för alla gråvargars skull låt dig inte luras. Innan din längtan efter att mörda, döda och förgöra tar över ditt sinne, måste du se ner på dina fötter. Är de håriga? Ja då är du en varulv. Fult beklädda som hos en hund eller en katt skall de vara. Då kan du ge dig hän. Isåfall ge dig iväg bara. Du har frikort. Om inte. Se upp, Då är du bara en vanlig människa. En bland andra människor och behöver nog snarare hjälp av läkare och starka mediciner mer än fullmånens drift att ge dig hän i dödandet. Ring 1177 och be om hjälp direkt när du kommer hem. Gå hem NU.

Själv tänker jag gå och lägga mig. Hälsinglands skogbeklädda berg är alldeles för farliga för en fegis som mig en fullmånenatt som denna.

Avslaget

Det är en sådan där dag när allt är avslaget, urvattnat, segt. Jag söker desperat inspiration i sådant som är roligt, brukar vara roligt, men går desperat vidare till det som är måsten, och därifrån vidare till ingenting-göra, men ingenstans finns det där flytet, flödet, det härliga, att hämta. Jag är bara trött. Trött. TRÖTT. JÄTTE-trött.

Så det får bli ett blogginlägg. JO. Det här.

En stor påse lösgodis kan fungera en sådan här gång. Och eftersom jag numera har synnerligen svårt att avläsa siffrorna på vågen och kan plocka ihop någon egen slumpvis vald kombination runt 100 plus efter vilja, så hade det väl inte gjort mycket om jag handlat upp mig på en sådan och moffat i mig den. Men har bestämt mig för att träna karaktären. Det får vara tills på lördag. Godisdagen. Som för andra barn. Moffa i mig då istället. Förbi kräksjukepunkten som alltid när man köper en påse lösgodis. Varför går det inte att sluta äta i tid? Måste man äta tills det gör ont? Japp, tydligen. Sockernarkoman. Antagligen.

Japp livet känns alltså i stort sett som innehållet i en Coca Cola flaska som stått i ett söderfönster i solen utan kork i en vecka, Avslaget. Fast det är ingen fara. Åtminstone tror jag det. Det brukar ge sig. Alltid hittills fraktiskt. Bemödar mig med att tro att den trenden håller i sig. Hoppas därför på andra oavslagna dagar framöver som är härligare än den här.

Testar några s.k. trådlösa sensorer. Den ena gör slut på batteriet på ett halvt dygn, den andra lever i ett dygn. Man blir inte imponerad. Båda är referenskonstruktioner från stora elektroniktillverkare. Det finns saker att lösa innan…

Får ganska ofta kort och annat från olika företag runt om i världen. Tanken är väl att de vill se publik kod för grejerna. JA det är ju så nästan all public domain firmware fungerar. Man har grejer som man vill skall fungera med något annat och så skriver man kod för det och delar med sig av den till världen. För mig lämpligt såklart att använda för referensimplementationer av VSCP eftersom hårdvara är dyrt. Den senaste lådan kom från ett Koreansk företag. Det spelar ingen roll vilka de är. Men döm om min förvåning när jag skulle betala ungefär 400 kronor i moms och tull. Överklagade det såklart. Det är ju helt absurt eftersom det här verkligen handlar om ett nollsummespel. Dessutom vinner väl samhället i stort på att koden framställs. Men tullverket svarar att också en gåva har ett kommersiellt värde och skall alltså beskattas. Får tacka nej i fortsättningen när någon vill skicka grejer. Har inte råd att ta emot fler kort. Vem vinner på det!? Bara korkat är det. Knappast vinst för samhället.

Egentligen skulle vi väl packa bilen K och jag och resa iväg bort helt utan andra mål än att det är skoj att resa så. Nu. Eller imorgon. Men det går såklart inte. Inte många fixar det. Att bara dra iväg för att man känner för det. Som Miriam Bryant som drar till Berlin på vägen hem från efterfesten bara för att man kommer på det just då i taxin på väg hem. Säger till taxichauffören: “Ta Arlanda istället…” Utan att mellanlanda hemma. Man skall vara rockstjärna för sådant. Synd att man aldrig blev det. Eller tur. Troligen tur. Likförbannat hade den friheten varit förbannat nice att ha. Antar att man som pensionär kan komma bra nära. I alla fall om man orkar och är frisk. Nära nu…

Fast hälsocentral imorgon igen. CRP. Som att ödmjukt fråga om man får vara med en vecka till.

Jag har drömt väldigt mycket den sista tiden. Jag antar att man gör det annars också men nu har jag kommit ihåg drömmarna. Absurda är de allesammans. Varför drömmer man så konstigt? Som om världen som den ser ut en helt vanlig torsdag inte vore konstig nog.

Fast nu skall lag fortsätta att söka efter den där inspirationen. Möjligen har jag glömt den under någon matta eller i källaren. Man får leta. Livet går vidare under tiden.