Kaffe. Jag försöker hålla mig från det på morgonen. Därför att om jag gör det så blir lunchkoppen så mycket godare. Men ibland går det såklart inte. Som idag. Det behövs kaffe för att få igång de inre maskinerierna. Har man inte åtminstone lite ont i magen lever man liksom inte.

Så jag sitter här och smuttar. Jag är väl egentligen lika dålig på att dricka kaffe som att dricka öl. Det går långsamt. Det skall njutas. Men det är som det är. Jag har ingen anledning att ändra på det.

Ute ligger det där gråa vädret som om det var ständigt närvarande skulle vilja få mig att ge upp allt och avsluta. Det är deprimerande. Stockholmsväder. Samma fukt som hänger i luften hela november och under en del av december också i södra Sverige. Här uppe slipper vi det där såklart när kylan och snön vältrar sig in. Japp, föredrar faktiskt kylan. Det här gråvädret lyfter inga själar upp mot himlen.

Fast bra låtsasjobbarväder är det naturligtvis. Ja och eftersom det är själva essensen i livet så vem är jag att klaga? Nä, just det.

Mina ben och knän börjar sakta återgå till normal funktion igen efter antibiotikakurer. Piggheten och suget är också tillbaka. Axeln den är väl ungefär som före operationen. Jag lyfter fortfarande högern med min vänster mellan mus och tangentbord. Japp som förr. Men än finns det hopp. Skall börja fysioterapi snart. Där finns det en skopa mer rörlighet och styrka att hämta hoppas jag.

Men nu skall jag dyka ner i mina klara vatten. Många vackra, färggranna fiskar finns det där och alldeles lagom tempererat är det. Ingen dum värld att befinna sig i alltså. Jag flyter omkring där en dag utan problem som vilken surfare som helst. Japp, det är nu du skall känna avund.,

Ha en bra dag proletärer!

Jag står där halvnaken i fönstret och spannar efter tomtar i oljuset där genom ett fönster inatt runt halv tre. Japp, skall man ändå upp och lätta sig kan man lika gärna passa på att spana ut mot skogen. Det är där dom finns. K’s farmor såg dem i blåbärsriset, ofta, så varför skall då inte jag också kunna få se en eller två eller ett helt gäng på väg till någon fest. Därför spanar jag. Ännu så länge har de undgått mig dock. Men jag är säker på att en dag, ja då står det en liten tomte där ute. Sen vet jag äntligen med säkerhet om tomtarnas luva är röd eller grå. En fråga jag grubblat länge på. En av de stora frågorna.

Det måste såklart vara fullmåne eller eller åtminstone nästan. Oljus. Annars ser man inget. Men i oljuset under denna natt, det som ännu inte fått vinterns blåaktiga ton, det där som skapar en magiskt glittrande värld i vinterriket, syns alltså inga tomtar. Det är bara jag och natten som finns där. Till och med fladdermössen har lämnat arenan och de där sista nattfjärilarna som klistrar sig på fönstren under den första frosten är också borta.

Fast man syns såklart. Kanske av ett lodjur som sitter där en bit upp på berget och njuter av en natt med lagom ljus att jaga i. Fast på katters vis föraktar det mig såklart. Min osmidighet. Min mage. Min pluffsighet. Det ger mig bara en blick innan det tyst smyger iväg längre upp på berget.

Eller kanske älgen också ser mig. Den som gömmer sig för alla älgjägare som vallfärdar ut i skogen för älgjakten som börjar den här veckan. Jag nickar rmot den. Där den kanske står utan att synas. Lugnar den. “Här kan du stanna” skickar jag telepatiskt. Här kommer inga jägare in. Jag tror det fungerar. Det känns så.

Jag tar mig några bondkakor ur burken som står där och inbjuder till det. Jodå, man får också vid den här tiden. Man skall ju orka sova några timmar till. Står där sen och slötittar en stund till medans bondkakor tuggas sönder och sväljs. Vi går mot gryning. Men än regerar oljuset. Jag vandrar mot den knöliga sängen.

Livet är gott – eftersom man lever.

Falsklarm inser man där i förvirringens töcken, Det är ju vintersolstånd och sommarsolstånd som är båtvändartider. Tillbakavänt nu. Tur.

Den 22/12 klockan 05:19 står vi där och vänder. Seglar mot ljuset igen.

09:50 måndag, 23 september var det höstdagjämning. Men var de någon som vände båten. Nope, nope och nope. Åtgärdad nu. Det är som sagt ett jävla år det här. Nu seglar vi åt rätt håll igen i alla fall.

Son med flickvän på väg mot Stockholm och spelning.

Själv har jag aldrig undrat varifrån den där magen jag går och bär på kommer ifrån. Nu behöver inte ni andra undra längre heller.

K har sin lediga dag idag. Ja och jag, jag njuter frukterna av det. Även om jag “offrade” mig och tog “de brända”. Någon ordning får det ändå vara även på det här torpet.

Lärde mig ett nytt kommando på Linux igår. Det är som att hitta diamanter i en hög av älgskit det där ibland. De finns där. Nästan allt gör de verkligen det. De problem man sitter med har oftast plågat någon annan innan man själv sitter med det. Någon som gjort en ansträngning och löst det för alltid. Men svåra är de att hitta de där småprogrammen.

cut använder jag ganska ofta i script. Ett annat höjdarutility. Men igår alltså ett nytt. tr. Borde skrivas i 72 points såklart. Två anspråkslösa tecken öppnar upp en värld av enkelhet. Ja, tamefan om inte tr kommer att bli mitt älsklingskommando framöver. Den nyfikne kan frälsas här liksom jag gjorde igår.

m4 är en helt annan sak. Ibland måste jag ge mig in i den världen. Det knottrar sig på kroppen och kalla kärar far fram sicksackande över ryggraden. Man håller andan och skriver kod försiktigt som om det var sprängladdningar inblandade. Men förvåningen när det till slut fungerar som man vill gör att det rusar glädjeendorfiner genom kroppen som hos vilken anna knarkare som helst.

Det finns en underlig glädje i att automatisera processer med script. Man dras liksom in i det där med lätthet. Sitter där i några timmar. Känner enorm tillfredsställelse när det fungerar. Måste trigga något primärt hos människan.

Trött som en åsna som vandrar uppför dagens sista uppförsbacke. Ja eller lika trött som ett cykelställ morgonen efter en jobbig lördagsnatt. JÄTTE-trött alltså. Men H E L V E T E om det skall hindra mig. Kaffe. Lars Winnerbäck (Japp fortfarande). Lite jävlaranamma. Så går vi frammåt. Nåja, låtsajobbar vidare. Inte så märkvärdigt egentligen alltså. Men ändå. Liksom.

Idag har jag inte kopplat med en enda människa tror jag. Vissa dagar är sådana. Man finns liksom inte. De man pratar med pratar egentligen inte till en utan till någon annan. Säger man något hör de inte eller är inte intresserade. Automatiska dörröppnare släpper nästan inte in en i varuhuset. Kassörskan är upptagen med sitt skitliv. Jag gillar människor. Människor intresserar mig. Därför är sådana här dagar skit såklart. I alla fall på det viset. Ensam är INTE stark.

Tamefan, måste nog köra igång Metallica. Ingen förblir trött när de kör igång. I N G E N.

När jag kör mot Hudiksvall idag. Jättetrött då med. Kommer jag på hur man skulle kunna utöka tcp/ip och websocket interfacet dynamiskt med drivare liksom de som finns nu. Det hade inte varit ett problem såklart om man vore hundratjugo stycken som programmerade. Ja eller tio. Nu är det bara jag. Ja och jag håller på att minimera, inte addera, funktionalitet. Antecknar alltså och kör vidare. Jag älskar min hjärna i alla fall för att den hela tiden vill plocka dit nya grejer. Var vi två i synk med tiden hade vi säkert varit en vinnande kombination. Nu är vi inte det. Får nöja oss med att tycka det är roligt att hålla på. Liksom.

Notera kortmeningarna. De lever.

Men nu så. Lite låtsasjobb till måste det bli. Nu med lite musikkrut i lokalerna känns det som alla system i huvud och kropp hoppar igång. Man får alltså koda för freden. Så får det bli.