Categories
Betraktelser & Berättelse

Imorgon

Jag plockar fram en ljusslinga. Vi brukar bara ha en nu för tiden. Lagad några gånger såklart. Det mesta hänger med på övertid här. Inget att gråta över. Men nu idag, den fungerar utan ytterligare fixande. “Grattis” säger jag till mig själv. Skall passa på att sätta upp den innan det blir kallare. Annars står man nästan alltid dår på kvällen första advent när kalla vindar sticker knivar rakt igenom en och slingor är det sista man vill hålla på med. Tänkte alltså att nu har man några dagar på sig. I dagsljus och plusgrader. Sen kan man väl göra en ansträngning och tända den då den där dan när det är dags för det.

Nej jag får inte ha den blinkande i år heller. Nedröstad. För kitchigt. Håller väl med. Egentligen. Men är lite barnslig. Eller mycket barnslig. Ärlighet varar längst. Gillar blinkande ljus och färger alldeles för mycket för att egentligen inte åtminstone vara hedersmedborgare i Las Vegas.

Imorgon en månad kvar till jul. Som det ser ut blir det den konstigaste julen i mannaminne. Men vi klarar nog det. Julen är ändå bara ett påhitt. Det finns fler dagar på året då man kan umgås, äta och utföra löjliga ritualer. De som får vara friska och överlever det här har väl ändå fått en julklapp som heter duga.

Förresten har jag för mig att jag får blinka lite med ljusslingan en liten stund på självaste julafton. Måste höra mig för med familjerådet om det gäller i år också. Hoppas. Det är de små glädjeämnena som får mig att le.

Första året vi bodde här så veckopendlade jag till Stockholm. Då var den här tiden fantastisk. När man svängt av vid Tönnebro så kom alla de där ljusen i det svarta. Och innan man var framme i Bollnäs så var man fullständigt all-in på julstämning. När man fortsatte västerut förbi Edsbyn ökade dessutom alltid snömängden och det gjorde ju den inte den där känslan mindre bubblande. Mycket slingor och ljusstakar var det då också hemma.

Men sen har det avtagit. Barn har blivit ganska stora. Man uppskattar annat. Det är en helt annan sak med små barn och jul. Länge sedan nu. När vi hade höns brukade vi koka en full kastrull med spagetti till hönorna på julafton. Det blev ett fasligt liv och spring och kackel i hönshuset när de fick så stora mängder “mask” sig serverade. En glädje för givare också. Som det alltid är.

Tomtegröt har det varit många år också såklart. Utsatt på julaftonskvällen. Nej jag tänker inte tjata om Tomtens Dagbok i år. Men tomtegröt blir det kanske. Man bör hålla sig väl med småtomtarna i tider som dessa.

Jag kände en slags magi i luften under alla år under julen. Kanske var det folks förväntningar och längtan som man kände. Det hade väldigt lite med Jesus att göra. Att gå ut på julnatten kändes mycket speciellt. Vi gjorde det ofta. Men sen så försvann den där magin någonstans. Poff bara. Och jag har sökt den sedan dess. Nu är julen mest som vilken helg som helst. Kul mest bara för att vi samlas i familjen och umgås. Magin är däremot som bortblåst. Synd. Lämnade en stor tomhet efter sig. Jag har för mig att jag sjunger om den där magin i låten Ett brev.

Jag känner magin varje jul,
trots att religionen och Jesus
är mig fjärran.
Jag har känt den i
Stockholm och New York
och jag tror att känslan
är densamma
i hela världen.

osv

Ja, ja, jag tjatar. Skrev en jullåt under många år. Der där var en. I år blir det ingen. Men vem vet, kanske tar upp det där nästa år igen. Om man finns.

Men jul snart alltså. Efter det kommer semlorna. En himmelsk tid. Där finns magin kvar med stor tydlighet. Det är bara lyfta av locket på en färsk semla och fara iväg till den magiska världen av njutning. Härliga tider.

Nu skall jag sova. Eller läsa. Ja fylla pellets.

Categories
Musik

STIM och de stora pengarna

Jag ler lite för mig själv. 1.41:- Ja jävlar! 🙂

Categories
Visdomsord

Utvecklare och entreprenörer

An entrepreneur is someone who will jump off a cliff and assemble an airplane on the way down.” ? Reid Hoffman

A developer is someone who will jump off a cliff and tweak their editor config on the way down.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Thanksgiving

white wooden door with a wreath
Photo by Gabby K on Pexels.com

Kamrater i en annan del av världen längtar efter Thanksgiving. Nyss Indien med sin Diwali. Jag tar åt mig dom båda två. Inte det religiösa dock. Jag må tro på ett universum som är en intelligens i sig, han/hon/det/gud/jämvikten, men allt annat skiter jag fullständigt i. Varje uns av det där har bara fört med sig elände för människorna. Allt finns och existerar. Följer några enkla lagar. Sen är det inte mer med det. Men gott så. Åtminstone för undertecknad.

Fast det är något speciellt med Thanksgiving. Det är nästa en del av en. Man har sett så förbaskat många Amerikanska filmer där det varit Thanksgiving så att man nästan tror att man firat det där massor av gånger fast det egentligen är firat noll gånger här på hemmaplan. Det är som en gul New York taxi. Man vet allt om den. Känner till hur det är att sitta i den. Hur den doftar. Men åtminstone jag har aldrig färdats i en. Ännu. Eller Amerikanska villakvarter. Det känns liksom hemma med den där betonggångbanan som går framför husen. Men jag har aldrig gått på en. Ändå uppväxt med den.

Så det är nästan så att man firar Tanksgiving.

Diwali visste jag inte ens existerade för så lite som tio år sedan. Men open source är vänskap också över gränserna och man får också sådan info till sig. Lär sig gilla. Vill fira. Men annars vet man ju inte jättemycket om Indien såklart. Kunskapen baseras mest på ett gäng fördomar. Man får jobba på det där. Varje dag och varje minut.

Men på torsdag så får man väl alltså sända en god tanke åt Amerikanerna. De gör så gott som de kan och nog ser det nästan ut som om de är mitt inne i en stadskupp just för tillfället. Jag känner bra människor där borta. Önskar dem bara gott såklart. Gillade dessutom systemet och möjligheterna som fanns där tills jag själv gick där några kvällar efter gatorna i San Francisco och såg alla som inte fick ta del av den Amerikanska drömmen. Minns speciellt den unga kvinnan med ett litet barn tätt tryckt intill sig i ett gathörn. Redo för att sova en natt ute efter gatorna. Sverige, det som vi iof är på väg bort ifrån, är så mycket bättre med sin balansakt på knivseggen mellan socialism och kapitalism. Jämvikten igen.

Men vi firar inte Thanks giving. Inte Black Friday heller. Det där sista blir man oerhört trött på. Inboxen för mail svämmar över i dessa tider och det lär inte ta slut det där flödet igen förrän någon vecka efter jul. Eller riktigt slut tar väl spamfloden väl aldrig.

Man är hur som helst glad att man inte föddes som kalkon.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lugn bara lugn

ocean water wave photo
Photo by Emiliano Arano on Pexels.com

Solen, nä den ser man inget av vid den här tiden. Månen däremot. Lite halv sådär. Hänger till synes stilla precis här över kullen, men swichar väl iväg genom universum den med som allt annat som befinner sig i fritt fall kan man tänka. Man blir trött bara av att tänka på de där hastigheterna. “Att allt måste gå så fort” tänker gubben i sitt hus här på kullen. Suckar sen sådär gubbtrött som bara gubbar kan.

Googlar man, och det gör man ju när frågetecken uppenbarar sig, så ser man att vi rör oss kring solen med 107200 kilometer i timmen. Det är till och med snabbare än vår Renaults toppfart. Sen rör sig solsystemet runt galaxen i 800000 kilometer i timmen. Ja och vår kära galax brassar på i 470000 kilometer i timmen i förhållande till Andromedagalaxen. Hopen, vår galaxhop, gasar på ännu mer. Sådär fortsätter det. Ändå sitter man här och tycker att man sitter still. Att det nästan är på gränsen till tråkigt. När man egentligen borde hålla i sig utav bara fan.

Det blir inte mycket gjort här. Nåja, får iväg en release idag. Men förmiddag på grön IKEA soffa. I princip hela dagen på lördagen tillbringas också just där. Det vilas. Läses några sidor. Ses en och annan meter film. Mycket mer än så blir det inte. Bra nog tänker man. Inga dåliga samveten här inte. Man vilar när det behövs och när det går.

Så-det-så.

Första advent om en vecka. Man behöver alltså inhandla en Blossa årsglögg. En eftergift åt traditionerna. Helt klart så. Man behöver några ledstänger att hålla sig fast vid för att inte ramla kull.

Gillar den här hastigheten som året färdas fram i. Såklart gör jag det. Dagar går. Jag vill att dom gör det. Ett tag till. Sen kan tiden få bromsa. Eftersom dagarna som går också räknar ner varje människas liv. I min ålder får man vara rädd om de återstående dagarna. Men alltså kör på nu. Nytt år vill jag se. Vasaloppstart. Sen så.

Men man skall vara försiktig med sina önskningar. Har man otur så uppfylls dom som bekant.

Jag råkar ha en alldeles förträfflig tidpunkt nu då det är mycket lämpligt att avsluta den här låtsasarbetseftermiddagen och låtsasarbetskvällen. Så därför gör jag det. Nöjd med en helg i slöhetens tecken. Ja det är jag. Karantän på köpet liksom. Bara Hulk (fylla pellets) och bok och drömmar återstår. Inte dåligt alls.

Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Releaselåtsasjobb

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik

När jag går förbi

Ute, fast inne ändå, i det jag fortfarande kallar “studion”, hänger dom. Gitarrerna. Ostämda. Oanvända. Lämnade. Ensamma. Ledsna. Rummet är kallställt. Här är det inte ombonat. Här hamnar allt som inte används.

Jag ser dom varje kväll när jag går och lägger mig. Det där suget i magen suger alltid till innan jag som vanligt tvingar mig att titta bort. Varje kväll, samma sak, innan sänggående. Det finns ett liv där också. Det jag gav bort. Jag valde bort det där att bli den där gamle långhårige gubben som fortfarande går kvar där i byn som “rockstjärna” – som en rest från en annan tid – fast han bara var det en eller två eller kanske fem gånger på skoldanser som ingen längre minns. Jag är tacksam för det valet. Till och med att det inte ledde in på mer framgångsrika vägar. Jag var inte skapad för det där. Hade gått under. Åkt hela vägen ner i mitt eget helvete. Eller är det där jag är?

Fast glädjen. Den jag känner när jag lyfte ner en av de där instrumenten och spelar. Jag borde unna mig den oftare. Ta mig tid. Jag älskar ju det där. Det är fortfarande en del i mig fast jag inte har en publik.

Men jag rörde inga instrument under många år. Inte ens nära. Men det fanns tillfällen av musikupplevelser då också. En konferans. Han som är hög chef i Ljusdal nu plockade upp en gitarr. Han och jag sjöng en Beatleslåt. Ett sådant där magiskt ögonblick när man blir ett med låten. Till en början sjunger alla andra med också. Men jag hör i fjärran, helt inne i min bubbla, hur de tystnar efter ett tag. “Chefen” tar tag i andrastämman och vi kör på. Och så tar låten slut och det blir helt knäpptyst. I en evighet tycks det. Sen börjar alla tjoa och applådera. Jag går därifrån. Jag fylls av en stor sorg att jag vill gråta. Men vem har längre några tårar kvar?

Eller konserter. Där bandet är bra och publiken är med. Allt i mig säger att jag skulle ha varit där på scen. Jag ser ut över publiken lika mycket som mot scen. Ja det är såklart löjligt. Oerhört löjligt. Men jag kan inte hjälpa det och kanske känner alla sådär. Jag vet inte. Hur skulle jag kunna veta det?

Man har några sådana där ögonblick bevarade i minnet. När man befinner sig i en musikalisk samklang med något högre utanför sig själv. I något som det finns en total lycka och harmoni i och något som är högre och större än man själv är. I “det där” som när man ramlar ut ur det längtar tillbaks till med hela sitt hjärta och hela sin själ med en saknad som gör ont. Men som man såklart vet att man inte kan tvinga fram som en simpel beställning när man själv så önskar. Det som han/hon/det/gud/jämvikten serverar sparsamt och bara när universums stjärnor står absolut rätt i sina positioner. Det man måste lära sig att mildra den smärtan av som uppstår efter att ha befunnit sig där, utan att på en och samma gång förgöra sig själv. Balansgången. Den slaka linan i den starka vinden över det avgrundsdjupa stupet.

Innan jag flyttade från Edsbyn och började plugga så började jag bygga en studio i vår sommarstuga. Det var väl ett sätt att ta sig över den där övergången från rockstjärnedrömmar till annat. Den blev aldrig klar innan jag drog iväg och lämnade allt med en tanke i mitt huvud om att utbilda mig till studiotekniker. Vem kunde drömma om något större då?

För några år sedan byggde jag upp den där drömda studion här. Men fann till min förvåning att inget av det där var det jag sökte. Det blev helt enkelt för tekniskt. Visst. Det var roligt med alla knappar och rattar. Det såg till och med häftigt ut. Men det var teknik till 99%, bara en ynka procent musik, och det är i den där musikskaparprocessen min kärlek finns. Den som fungerar på precis samma sätt som nu när jag skriver de här orden eller när jag kodar ett program. Det som tillhör det här som jag måste göra. Som jag gör BARA för att jag måste. Som egentligen är ett och samma. Ett. Jag.

Jag har egentligen aldrig brytt mig om ifall någon gillat det jag åstadkommit. Det har funnits många gånger i mitt liv där jag kunde valt den väg som andra älskade, den enkla, eller den svårare, den som jag älskade, och där jag alltid valt den som betytt något för mig. Det har inte ens varit svåra val. Men sen såklart sett de som valt den där andra vägen dra förbi, älskade, prisade och i applåders dån, med pengar på fickan, och såklart frågat sig om man valde rätt. Avundsjuk till och med när det varit lågvatten i livet.

Jo jag måste nog greppa en av de där gitarrerna igen. Jag har väl egentligen inget val. Precis som jag skriver den här texten för att skriva, ja det älskar jag och kan inte låta bli, av samma anledning så kommer jag att koda några rader imorgon. Men musiken är också det en livsavgörande del av mitt liv. Tillsammans är det där delarna som gör mig till en hel människa. Hur patetisk den människan nu må vara i sitt ensamma torn på en kulle ute i ingenstans.

Categories
Swedish

Hur svårt kan det vara?

Använder en stor del av dagen att få qemu-static-arm att fungera. Hur svårt kan det vara egentligen? Men det är det. Varje ny version. Varje installation sitter jag med den där och försöker få till korskompileringarna. Grejen , eller målet i det här fallet är att kunna skapa Raspberry Pi paket på min Ubuntu burk. Ja nu fungerar det. Ett tag. Till nästa bortkastade dag. Japp, så känns det. Varje gång.

Klockan har passerat 17. Inte bra. För lite dag kvar av låtsasarbetsveckan. Men är det fredag så är det. Halv sju blir det avslut. Oavsett var i tankekedjorna man nu råkar befinna sig just då. Har jag tur hinner jag i alla fall få ut ett paket. Fast nu hänger det på håret. Avslut är annars skönt.

Fast bra dag idag. Lite har det faktiskt också blivit gjort. Python modul och unit tester för lib. Nu för tiden innebär varje ändring eller tillägg en hel kedja av operationer. Man kommer snabbt bort från det man egentligen skulle göra och får samla all kraft man kan så att man kan ta upp den ursprungliga koden igen när man fått till alla delar. Finns charm i det där också. Såklart.

Men en helt OK vecka i livet. Mer spännande än såhär blir det inte. Jag har såklart inte träffat många andra levande människor. Det är också som vanligt. Kan tycka det är synd. Jag gillar att både lyssna och prata. Vill förstå och fatta det som är värt att förstå och fatta. Eller det som man tror är det. Inte alltid samma sak.

Tänker fortfarande på Backa-Jan varje dag. Ändå kände jag honom nästan inte alls. Men det är det där goda och osjälviska som fastnade. Jag har nog aldrig mött en sådan människa. Det brukar alltid finnas någon baktanke när någon rör sig i min närhet och är vänlig. Men aldrig med Backa-Jan. Han gillade bara det jag skrev. Mer var det inte med det. Därifrån blev vi vänner. Sen går han och dör. Skit är vad det är.

Utan honom blir det såklart ingen Whisky heller. Dock en och anna Vicks blå ändå. Ja och såklart mängder av semlor till våren. Men jag kommer aldrig att igen kunna äta en semla utan att tänka på den där Järvsö-gubben och hans leveranser. En gång försökte han få Wilmars här i byn att baka semlor off-season (jag tror det var på sommaren) för att överraska mig. Men det ställde dom inte upp på. Ordning och reda skall det vara här. Men han var väl van annat i Järvsö. Där det är möjligt. Har för mig det blev en pava whisky och fem påsar Vics blå istället. Ja ni fattar hur han var den gode mannen.

Idag snurrar de professionella anemometrarna igång igen också. Isen smälte väl. Men lite komiskt att det var just dom som inte klarade årets första snöstorm. Men det var också en kraftig nerisning. Fick nästan spränga loss bilen idag när jag skulle iväg och handla. Men Renault. Man gasar lite. Den svarar. Tar sig loss. Alltid.

Nåja…

Osäkert om jag kan hålla mig vaken idag på grön IKEA-soffa. Det behövs antagligen lite stödsömn för att klara en film och någon serie. En kvart brukar räcka. Sen är jag med igen. Igår fick jag faktiskt sova en stund här i låtsaskontorsstolen. Bara att fälla ner den så långt det går och stänga ögonen. En kvart eller något ditåt då också. Klarade mig resten av dan och kvällen på det sen. Förr kallade jag det där meditation. Ja och det inleddes väl ofta så också. Men ganska ofta somnade jag. Men åkte iväg på kvällspassen efter. Längre sådana då. Här i samma lokaler nu som då. Fast vi bodde inte i det här huset då. Hyrde ut.

I Ugglarp står grönkålen och väntar för den som behöver. Vi gjorde en resa 2012 som startade i Tanumshede och gick till Norrköping. Hela tiden åkte vi så nära kusten man bara kunde. Småvägarna. Det fanns inga bestämda mål, inga tidplaner, ingenting. Bara det där att vi skulle hålla oss till kusten. Ugglarp var en plats vi kom till. Eller snarare råkade komma till. Vi behövde någonstans att sova. Där fanns en stuga att hyra. En pizzeria att äta en pizza på. En vacker strand med sanddyner att äta frukost vid dan efter innan resan fortsatte. En skön vecka. Vill göra om den men efter småvägar i Europa. Mycket tid. En bil man kan lita på. Inga mål. Bara uppdämd upptäckarlusta. Ja sen samma sak i USA kanske… Kust till kust.

Al Pitcher har en del att säga om grönkål förresten. Al är den ende som fått mig att skratta på en föreställning så att jag haft magknip i bilen sen på vägen hem. Otroligt skojig man när man ser honom live.

Men nu skall jag nog fylla några säckar pellets i Hulkens hungriga mage och sedan ge mig. På bilden fyllningen i natt någon gång efter tolv innan sänggående. Man kan det där nu. Numera tvåhandsfattning dessutom. Många år har det varit mer eller mindre enarmsfattning.

30000 pumpor finns för den som har det behovet. Kanske kan de kombineras med grönkålen till en fin sallad.

Men som sagt. Veckan är slut här. Det är dags att ge sig. Om orken finns skall det målas och tapetseras lite imorgon. Finns den inte, orken alltså, får det bli soffan. Nog skall det ordna sig ändå alltid.

Trevlig helg!

Categories
Musik

Kodarmusik

Höj… ja seså… lite till. Kör!

Categories
Alternative Energy

Inte dåligt