Känner du till Hälsingeartister som finns på Spotify, släng iväg ett mail till akhe@grodansparadis.com
Disclamer: Det här är ingen tävling. Det finns ingen första eller sista plats. Bara Hälsingemusik ordnad efter hur mycket den spelas på Spotify. Enkelt eller hur?
Kom på att ha roligt om dagarna förkortar livet lika mycket som att få en dödlig sjukdom. Om man tittar på tiden alltså. I båda fallen närmar man sig döden med mer fart än annars. Vill man leva länge bör man alltså hålla sig frisk och ha så tråkigt som möjligt.
…och man bör alltså definitivt undvika att ha roligt när man lider av en dödlig sjukdom…
Mina veckor nu alltså. Schoooooop… säger det på måndag och så är det fredag. Nåja skall väl inte överdriva. Torsdag. Torsdag hela veckan. En andningspaus där. Städardag. Whatever. Man kan skita i det. Prioritera bort.
Faran med den där farten är att livet som levande upplevs som förkortat. Alltså lite som att man fått en terminerade sjukdom. Lite så som att har man kul och är på så är det ungefär detsamma som att ha fått en dödlig sjukdom. Dödligt. Svaret är som vanligt nu. Det är “nu” som räknas.
Våren rasar på även här. För en vecka sedan så tittade jag ut över ägorna och tänkte att det här blir kvar till midsommar. Nu har en stor del smält bort och farit iväg mot haven. Jag firar det hela med lite Sex Pistols på hög volym.
Sista pelletsfakturorna skall betalas den här månaden. Sen frihet under nästan ett halvår. Det handlar om mycket pengar. Ger mycket frihet. Eller “mycket“. Skitsummor för varenda en med räntebidrag på miljonvillan. Men en galette i Järvsö skall det väl räcka till.
Det jag gillar mest med vår nuvarande situation är friheten från skulder. I varje givet ögonblick kan man skala ner och ingen kan säga ett skit om det. Vill vi så kan vi bo i ett enda rum och värma med en kamin med ved från skog som växer nära. Vatten går att fixa. Ett torrdass går att bygga. Mat kan odlas. Friheten.
Nu skall jag nyttja min frihet till att göra det jag vill just idag. Japp. Koda lite…
Trotts förkylning som tog hårt och som ännu inte har släppt helt så har det varit mycket bra veckor jobbmässigt. När man sitter och gör saker där man ser att det finns ett slut så är det alltid lättare att piska på motivationen. Morötterna finns där hela tiden. Imorgon, eller i övermorgon är det här fixat. Man känner det som en bubblande kraft inom sig. Som för, liksom knuffar, framåt.
Fast små tuggor är de ju såklart varenda en av de där delprojekten. En tugga i taget alltså för att kunna äta upp elefanten, den som representerar det stora och färdigställda projektet.
Fast lyckligast är jag nog när jag håller på såhär. Det är här jag hör hemma liksom. Resten spelar ingen roll. Priser. Ovationer. Pengar. Nej, åtminstone inte i det här. Det existerar bara eufori över att skapa. Ja, helt i linje med musiken också faktiskt. Dagar i studion. Samma känsla. Samma tuggor. Samma löjliga lycka.
Fick jag önska så skulle det i så fall vara en eller två andra runt omkring mig som var positiva till det som kommer fram under alla de nedlagda timmarna. Tystnaden och tomheten är annars liksom en säck man bär med sig på vänster axel. Den är tung som fan. Hör man något från någon så är det för att man vill ha något. Mer gratis ditåt. Fast kanske är alla liv sådana. Åtminstone gäller det mitt. Men kan leva med det. Fast det har funnits tillfällen när jag funderat länge på frågan om jag kan det. En älgskalle i handen och en ocool gubbe med en bekymrad min som tittar ner på den är den målbild jag vill frammana.
Fast vill man något väldigt mycket så måste man försaka annat. Det har jag vetat hela livet. I mitt fall är det solitära, priset för att kunna göra det jag gör. Ger timmar att använda efter att den solitära flaggan överlämnats till gudarna som en hög mynt till en krämare. Båda kan inte hållas i handen.
Nu sitter jag här på kontoret, lite försenad, med tekoppen bredvid mig, och skall fortsätta om en liten stund. En wizard för att uppdatera firmware på lokala eller fjärrenheter står på schemat. Gjorde det meta av ramverket i går på kvällen och skall göra de inre delarna idag. Återigen är det här saker som jag gjort förr och skriver om, så egentligen skulle det inte kännas lika roligt som det är. Men har utnyttjat arkitekturen till max denna gång och fått till kod som blir skönt modulär. Kan användas i bibliotek och annat också senare om man så vill.
CAN, Socketcan, CANAL, tcp/ip, MQTT, websockets, UDP, Multicast är de kommunikationskanaler som erbjuds. Eftersom CANAL är generellt så finns det såklart inga begränsningar för kommunikationsvägarna man vill ha. För de fyra första så fungerar allt som det skall nu. Det går att scanna enheter, uppdatera konfiguration och diagnostisera. Återstår gör alltså koden för att uppdatera firmware. Men på gång alltså.
Men om nu ingen vill ha det här?
Tanken man väl inte skall tänka. Vem vill ha ett enhetligt sätt att konfigurera, styra, diagnostisera etc enheter, svarta lådor, som är fritt och gratis och en massa annat bra? Ingen troligen. Det trodde jag en gång. Var övertygad faktiskt. Men för mig numera handlar det bara om att bevisa att det går. Det är och blir mitt mål och mitt livsverk. Som för de flesta andra i samma situation, ja det räcker med att vara levande, så bryr sig såklart ingen annan om det. Och det finns inget sorgligt i det såklart, som man först kan tro. Det enda som betyder något är hur mycket jag själv bryr mig. Vettu! Vad man gör betyder något inte det man säger att man skall göra.
