Hälsingetoppen. Ja, här är den igen. Jag tror inte att jag behöver säga mer.
Ät musik! Sov musik! Lev musik. Stöd de lokala artisterna.
Spellistan finns som vanligt här. Spelas lämpligen upp scramled/slumpvis för att få den bästa upplevelsen.
Nya hjältar
Noll och inget nytt. Tänka sig hur det kan vara.
Jodå. Tamefan har jag nästan inte tagit mig igenom den här dagen också. Någon timme till så… åtminstone en, ja så att man kan kalla det ett dagsverke.
Men i morse. Misströstan. All den där tvekan rasar över en och tar en i besittning. Är det någon ide? Någon ide att hålla på med någonting över huvud taget? Finns man ens? Nämn en anledning att man skall “jobba” vidare? Det krävs tre hallonmazariner för att komma till en punkt när man tycker att man kan hålla på ändå. Lite kaffe på det och man skiter i alla tvivel på sig själv i ren och skär koffeinförgiftning. Dra åt helvet liksom och den där som sitter där på högeraxeln och rapar ur sig sanningar man inte vill höra kryper ner på golvet och försvinner in i ett hål där han hör hemma. Ja där han kan stanna för evig om jag får bestämma.
Nu såhär vid tio är väl inte självförtoendet på topp. Men programmeringen fungerar i alla fall. Däri finns min flykt. Fungerar inte det så går det alltid att ta till “studion“. Längre ner har jag aldrig kommit i mina depressioner. Nästa steg är väl skogspromenader antar jag. Eller sängen efter det. Men som sagt, där har jag aldrig varit.
Ännu!
Till och med lillkatten vänder ryggen mot mig idag. Det är inte ofta det händer.
Men det känns lite bättre nu alltså.
Mitt problem genom hela livet har varit att jag aldrig fått folk med mig. Har jag gått åt höger så har alla andra gått åt vänster. Ja och är man sen jävligt envis – och det är jag – så vänder man inte och följer efter de andra utan fortsätter åt sitt håll. Jävligt dumt jag vet. Blir ensamt att vandra efter egna vägar. Men man lär sig att leva med den man är. En del personer tycker folk om, andra tycks inte om. Gissa till vilken kategori jag hör?
Efter fyrtio ungefär är sådant där något uthärdligt. Efter sextio är det nästan som om alla blir osynliga. Ingen lyssnar på någon som är över sextio i alla fall om man nu inte är känd kriminolog och vet bästa om allt och är favorittomte och favoritgranne och rikast i hela världen och lika skrytig som Mr Trump.
Men som sagt en timme till så. Imorgon skall jag hämta bilen på serviceverkstaden. Antagligen är den vanliga hybrisen tillbaks också framåt eftermiddagen. Annars får man väl köpa fler hallonmazariner och kurera sig med kolhydrater.
Det är en sådan där morgon när bara en hallonmazarin hjälper.
Ljusdal ToR idag. Bil ner. Buss hem. Bil på service imorgon. Dyra grejer. Vill man optimera väntetid får man lämna dan före och hämta dan efter själva servicedagen. Så är det att bo på landet. Men inget större problem. Inte ens ett problem om man nu skall (och kan) fundera skarpare över det där.
Fast sådana här dagar bli lite bortkastade i alla fall. Innan man skall åka är det liksom ingen ide att dyka ner i för krävande uppgifter och sen är man ändå borta ett gäng timmar, ja och när man kommer hem så är man trött. Slutresultatet är en bortkstad dag. Nåja, har i alla fall räddat kvällen som har varit rätt OK förutom lite mankemang med Hulken som också är lite trött idag. Men med Hulkar får man prata vänligt i dessa tider och påminna att vintersolståndet inte är långt borta nu och efter det – swiiiiiiiish – så får Hulkar vila en hel sommar. Ja tills det är dags igen.
Fast här på kullen har väl vintern varit rätt OK hittils ändå. Ingen superkyla. Inga mängder med snö. Möjligen rätt mycket blåst. Men det är väl som det är under Europeisk orkansäsong.
Fundera allvarligt på att gå och lägga mig alltså. Natten har varit svårsoven. Två långa pass av vaknhet när tankarna vill röra på sig och inte sova. Nu gjorde väl inte det där något den här natten. Nu när dagen var som den var. Men det liksom sätter sig i huvudet det där också. Löjligt. Man är en svag rackare numera.
Så varför inte vandra uipp för trapporna och hugga tag i boken. Jo! Go-natt!
I svackan mellan standardbokinköp och julboksinköpen får man hålla till godo med en bok inköpt på Erikshjälpen för en femma. Ja, man kommer såklart inte därifrån utan att ha en bunt med sig. Gammalt är ju nytt om man inte läst redan såklart.
Håkan Nesser är en av mina favoritförfattare dessutom. Blir sällan besviken på hans verk även om det också händer ibland. Här har vi dessutom gamle sympatiske kommissarie Van Veeteren igen och igenkänningen är såklart stor.
Lite mord och blod på lagom avstånd från sig själv piggar ju dessutom upp en gammal gubbe som sitter där på sin kulle med ett liv utan att så mycket annat händer än att korven bränner fast i stekpannan och att en och annan bugg plockas bort från andra buggar som ännu inte hittats och blivit dödade och bortförda ur kod på det mest brutala sätt. Sökande efter dem liknar mycket detektivernas arbete. Men så mycket blod är det inte i vardagen här på kullen, allra helst då när man dessutom är vegetarian sedan många år tillbaks.
Jodå lite dated är boken. Så känns det. Men kommissarie Van Veeteren’s funderingar gillar jag. Inte så mycket prat från hans sida med gud i den här boken . Annars brukar det också vara mycket läsvärt. Jodå, för de där diskussionerna själv. Känner igen mig. Ja och det är lite löjligt eftersom jag inte tror på en personlig gud. Men man kan ju inte bara prata med katterna. Och “den ende guden” har aldrig svarat varken kommissarie Van Veeteren eller mig ännu. Gissar att om hen gjorde det skulle vi sluta prata med gudomen omedelbart båda två och återgå helt till den innre monolog man har med sig själv.
Hittar du boken för en femma, köp, och läs.
Andra böcker som jag läst finns här.
Hälsingetoppen. Ja det är som det är. Varje vecka kommer den ut på fredag. Ja och fredag är det idag. Håll till godo.
Ät musik! Sov musik! Lev musik. Stöd de lokala artisterna.
Spellistan finns som vanligt här. Spelas lämpligen upp scramled/slumpvis för att få den bästa upplevelsen.
Nya hjältar
Inte en enda funnen denna vecka trotts att det söks i varenda buske av undetecknad och “mina” utsända. Men de finns där. Jag vet det. Söker vidare. Borde det inte komma nytt tänker man…