En o-cool gubbe

Tiden liksom rycker till och knycklar ihop sig lite. Jag, en ocool gubbe på en kulle, tittar förvånat på. Men det är OK såklart. Jag har varit med om lite av varje vid det här laget. Tål dylikt utan att bli mer än aningen lite förvånad alltså.

En helg har gått. En ny vecka är i vardandes. I alla fall är det så för oss som räknar veckorna efter Anglosaxiskt mönster. Det där med vilken dag veckan börjar på. Vilken den slutar på. Förr, om den började eller slutade med en vilodag. Här alltså start på söndag. Vilodag fredag kväll och lördag. Ja, sovmorgon söndag får väl räknas med. Men sen så. Jo. Åtminstone låtsasarbetsvecka.

Snö dundrar ner från taken på gammal skola. Det gula huset på kullen rister. Liksom skuttar uppåt när det släpper och far iväg. Kraftfulla brak när den slår i backen. Tur tycker man att garaget fick bli oanvänt i år också. Annars är det nu man skall skotta en där tunga blöta packade snön som faller framför portarna. Nu kan man lugnt avvakta och låta våren göra det jobbet. Det är ingen brådska. Gott att jag inte hann med de där snöskydden där alltså.

Men det är gott. Livet. Dagar passerar. Tvåndrafemtiotre till frihet. Fast de som levs nu är en gåva de med. De blir ingen större gåva dagarna där borta. Att leva nu är det viktigaste. Annars nåt man aldrig fram. Eller har alltid redan sprungit förbi. Båda rätt dumma att ägna sig åt.

Men sova bör man också. Som nu. Varför inte liksom.

Det är nästan otäckt. Jag har befunnit mig i en intensiv kreativ bubbla hela veckan. Nära trans. Knappar på. Men härligt också såklart. Det händer saker. Fast sen måste man ju ur den där bubblan ibland. Ge sig ut i den riktiga världen. Blir lite irriterad (nästan) när verkligheten tränger sig på. Där inuti är det som en dröm. Men man måste anpassa sig till det riktiga också. Men man stökar över de där besöken i det verkliga. Kryper snart in i Åkes värld igen. Trollar bort sin själ en stund.

Fast viktigt tror jag det är att kunna skilja på en här låtsasvärlden och den riktiga. Man får inte fastna där inne. Farligt. Än så länge tror jag att jag klarar den balansgången. Mycket därför att jag bor här närmare de verkliga värdena. I en storstad kan man lätt förledas att tro att den skapade världen är den viktiga och verkliga. Nope, det är den inte. Serrö. Där, i det, finns det farligaste vägvalet.

Som en del i det jag jobbar med portar jag bitar till Windows och ser till min fasa att ett av de bibliotek jag förlitar mig på inte alls jobbar snällt på Windows plattformen. Trotts att det valts just för att det skulle göra det. Men omskrivningar alltså. En vecka extra. Eller två. Men man suckar inte ens. Gör.

Efter det här skulle jag vilja resa iväg någonstans. Långt bort. Där det finns ett nära hav, vågor och vindar som kan ruffsa om en trött gammal mans hår. Men så blir det såklart inte. Men istället kommer den Svenska sommaren och tar tag i den trötte, lyfter upp och bär iväg ut på skönheterna som den har att bjuda på. Inte dåligt det heller.

Semlan från igår lyfter själen också denna dag. Kanske blir det ingen mer i år. Men en är bra nog. Girig har jag aldrig varit. Mycket annat kan dock sägas om mig.

Men fredag. En hel låtsasarbetsdag framför sig har man. Lycka. Tvåhundrafemtiofem dagar kvar. Lycka det också. Speciellt när vi pratar sextio dagar av det kämpigt, resten rutschkana. Livet är alltså inte så dåligt. Inte ens om man funderar över hur det blev och hur det är.

Men ännu återstår alltså några timmar innan grön IKEA soffa skall svälja mig i sin famn för vila och återhämtning. Jag somnar antagligen omedelbart jag sätter ner rumpan där. Men först skall jag alltså förändra världen. Lite till. Ni vet, även små kugghjul….

Årets första semla intryckt. K får nämligen två stycken idag av en av sina besökare. Jag har alltså ren tur när jag också får en. Oförtjänt såklart, men ändå. När har jag förresten någonsin förtjänat en av de semlor som letat sig in i min mun?

Ja och gott såklart. Det godaste. Som vanligt tänker jag på Janne (Backa-Ja) som försett mig med den första under många år nu. Ja hela konsumtionen. Saknar den gode mannen så att det gör ont. Men tar en tugga åt honom också såklart. Han finns här omkring oss. Som en av de fria.

Nu återstår bara längtan efter nästa…

Onsdagar är väl skapliga dagar det med. Inte lika bra såklart som måndagar, de med en hel vecka låtsasvecka liggande där orörd framför sig. Men onsdagar har ändå tillräckligt många dagar kvar för att… ja just det förändra världen.

Det där “förändra världen” retar säkert mer än en. Vem tror han att han är egentligen? Men hur kan man gå ut i livet och världen med ett annat förhållningssätt? Jag bara frågar. Ja och så retar såklart sådana där uttalanden säkert mer än en då såklart. Det sista kanske jag gillar allra mest ändå. Men visst. Här skall världen förändras. Ända fram tills den dag min kropp (ja och synd, liksom) skjutsas in i den ugnen och eldas upp. Tills dess är ålder ingen begränsning, bara siffror. Så känns det.

En fantastisk låtsasarbetsvecka annars här på alla sätt. Den andra i rad nu. Mer begärt jag faktiskt inte. Men livet levererar alltid lite mer också. Tänk så mycket bra som kommit ens väg genom livet. Tänk så mycket små bagateller man klagat över där emellan. Men jämvikten kräver såklart båda. Där finns min religion. Inga präster, inga kyrkor, ingen gud. Bara ett universum och dess lagar. Fysik och matematik som verktyg att förstå dom. Eller om man vill då såklart. Han/hon/det/gud – det som för mig är just den där jämvikten, eller allt som finns.

En tekopp med billigast möjliga te står framför mig. Jag sitter på en dator som jag hittat på återvinningen. Plånboken är rätt tom. Det som finns där räcker definitivt inte till en bulle. Det finns mycket sådant där som man kan räkna upp som “de andra” har bättre. Fast behöver man mer? Väldigt sällan om man tänker efter. Så varför inte vandra förnöjsamhetens väg. Sitta där och tycka det är OK. Som jag nu när jag tänder mitt ljus. Den sista stumpen kvar efter julen.

Nu skall jag låtsasjobba. Det finns alltid mer att göra. Ett kall . Min väg. Värdelöst för dig. Men för mig handlar det alltså om att förändra världen med varje kodrad och lödning. Det du!

Ibland får man nöja sig med att en låtsasarbetsdag blir ett dagsverke. Eller…?

Vissa dagar är bättre än andra. Det här är en sådan dag. En ypperlig dag. Man kan nästan säga att K och jag borde fira medelst klackarnas dans i taket. Japp så bra äro dagen. För detta trodde jag inte ens på i mina vildaste fantasier… Ja och mina fantasier är ändå rätt vilda. De som känner mig vet det. Härifrån och till midnatt tänker jag bara sitta och flina. Så-det-så.