En o-cool gubbe

Ingen himmel har fallit ner över i mitt huvud. Fast man nästan kan förvänta sig det när sommaren breder ut sig med full kraft såhär i maj. Men inte ens småfragment av himmel synes till när jag sitter där ute i trädgårdsmöblerna och hoppas på koltrastsång.

Klipper gräsmatta. Jo. Det växer som fan. Gräsmattan också såklart. I år finnes gräsklippare som fungerar. Det har väl inte hänt på sisådär plus tjugo år. De första veckorna har alltid varit service för att få igång det gamla skrället. Men icke så i år alltså. Tryck på startknapp tre ggr och den burrar igång som vilken V8 som helst. Jo elstart blev en lyx som vi unnat oss. Man tänker axelprotes och bevarande av sådan. Hittills har erfarenheten varit god och axel relativt välmående.

Före gräsklippare är det vedkapning. Vedkapen som farsan gjorde åt oss. Fast den har stått i några år. Först grävde elbolaget av kabeln ut till garaget och sen har inte haft råd med ny klinga till den förrän i fjol. Mycket sitter löst så där blir det mer tid på att skruva än på att kapa. Allt vibrerar nämligen lite väl mycket. En hoppande vedkap vill inge stå vid. Dessutom snurrar den baklänges när jag startar den men det är ju ändå rätt enkelt avhjälpt. Skifta kablar bara. Trefas är ett under i sig. Men när den väl snurrar som den skall är det ett under att kapa. Ny klinga är man inte bortskämd med. Har kört med bortkastade klingor från Träförädlingen i många år. De har gnagt snarare än att såga sig igenom virket.

Till sommaren skall den där skräpvedhögen som har legat där och torkat och torkat och torkat i många år hur som helst vara uppsågad och staplad. Sådan där ved som är bra att ha om något händer. Att ha en vedspis för alla eventualiteter är en stor lyx och en trygghet.

Tycker jag.

Inget spår kan numera hittas av vinter här på kullen. Det är omöjligt nästan att tänka sig vinter faktiskt när man sitter och tar in allt det gröna. Ändå var det vitt allt här ute så sent som förra onsdagen. Men det går inte att koppla de där två årstiderna med varandra riktigt. På sommaren kan jag omöjligt föreställa mig vitt, vitt, vitt och kala träd och på vintern går grönt, grönt, grönt och fågelsång inte att ta in. Det är som två världar det där. Ja och jag älskar den här gröna världen mest. Fast antagligen för att den vita (som också kan vara förgörande vacker) finns där. Det jag däremot verkligen inte gillar här uppe är att själva skiftet går så snabbt. Det är nästan aldrig någon vår. Vinter sträcker ut sig och segar och är vinter och vinter och vinter och vinter… och så PANG slungas man genom en ljudvall och så är det sommar och man står där och ser sig omkring aningen förvånad i en grön värld. Det räcker egentligen att man tar sig ner till Edsbyn, Orsa, Ljusdal för att det skall bli mycket mer vår. Och i Mälardalen och Sörmland är den där tiden en fantastisk tid där man hinner med att ta in upplevelsen av en värld som vaknar. Som början på en kärlekshistoria.

Finns det en plast där det är tjugo grader och sol året om? Borde man inte bo där?

Liksom.

Ny vecka föröver. Jag har inget emot nya veckor. Tar tacksamt emot all tid som gives. Jag har aldrig i hela mitt liv haft problem med att fylla tiden med saker att göra. Det har alltid funnits brist på tid i mitt liv. Åtminstone så länge jag minns. Kanske var det annat före det där “minnas“. Numera finns ingen att fråga om sådant längre. Men man får vara glad åt den där kärleken till livet. Att det alltid finns mer att göra. Och att det finns en stor glädje för det mesta att få göra det där. Visst. Självförgörande också såklart. Kanske är det ändå skönast att kunna sitta där och känna sig nöjd. Jag vet då så såklart inte. Fast faktiskt har också jag blivit bättre på det där genom åren. Fått ett större lugn i själen. Åtminstone lite bättre.

Några körsbärsblommor har slagit ut på den gamla damen där ute. Var och en ett underverk. Den gamla damen är såklart märkt av ålder numera. Det hör till med att vara just “den gamla damen“. Men om inget konstigt händer kommer hon att bjuda på solvarma söta körsbär denna sommar också. Det är jag tämligen säker på. Mängden bär varierar såklart. Den har dessutom avtagit något med åren. Så är det varje år. Ja och framförallt skall de där bären delas mellan oss och tjattertanter, skator och andra fåglar. Men ett eller annat bär når min mun också. Hittills utan undantag. Och när jag står där med bäret i mun, spottar ut kärnan ut i trädgårdens gräs, smakar och sväljer, då önskar jag icke mer.

Som gammal flottist funderar man såklart på att ställa upp. Men åt vilken sida ligger babord nu egentligen?