En o-cool gubbe

Alltså, det som verkar vara en bra ide för en vecka sedan är det inte alltid senare. Det är sådär rätt ofta, läs alltid. Men som vilken annan gammal gubbe som helst så skriver jag insändare, en helt meningslös sysselsättning f.ö, sen skickar jag in dem till lokaltidningen, ja sen går det några dagar när man funderar på att kontakta redaktionen och dra tillbaks alltsammans. Hindras bara av hur pinsamt själva den kontakten skulle utlöpa. Sen finns det där i tryck en dag och då ångrar man sig oerhört och smärtsamt att man skickade in sina tankar. Att man aldrig kan hålla käften, liksom.

Men i den tid vi lever i så minns ingen något om den här insändaren ens ikväll och än mindre imorgon. Alltså spelar det föga roll båda skrivandet och våndan.

Däri får man finna tröst och håller högerhanden hårt knuten i fickan.

ps Ånger över inskickad text innebär däremot inte att jag inte står för mina ord. Det gör jag alltid. ds

Så, tisdag redan. Mäh, liksom. Skulle egentligen redan vara ute och i full gång med att bära in ved men sitter här inne med tekopp. Jodå, skall gå ut, men inte riktigt ännu. Snart.

Het morgon. Åtminstone inom mig. Klimakteriesvallningar hos den kvinnliga sidan i mig kanske. Eller bara vanlig Svensk förkylning. Stoppar i mig en Alvedon innan jag tar tag i det som skall tas tag i. De där vita små undren har burit mig många dagar när det annars inte skulle ha gått att vandra vägen framåt utan avbrott. Ett medicinskt mirakel är de, hela burken. Men de lindrar bara symptomen som så många andra mediciner. Man skall ha det klart för sig. Medicinindustrin är otroliga på att angripa symptom men rätt dåliga på att angripa själva orsakerna. Mycket återstår att göra där.

Men är man medveten om att man bara bedövar inte botar så fungerar de där som tillfällig lösning. Då och då. Inte som generallösning. Aldrig det.

Men pigg annars. Det är nästan skrämmande hur skönt det är att ha kommit ut ur den senaste tidens sjukdomsojande värld. Vad har man att klaga på nu liksom?

Min plan för dagen är som vanligt ingen plan alls. Låtsasarbete för att hålla själen på rätt kurs, javisst. Men annars inget stort och mäktigt och märkvärdigt. Man är ju nu ändå en smådjävul i ocool gubbförklädnad. Ja om ens det. Mest tomte om man tänker efter. Alla dagar utom på julafton då. För att inte vara till nytta.

Min plan är en noll plan alltså. Ungefär som Konsums chefer eller kooperationens chefer jobbar, jobbar jag med. Vi borde visserligen hålla oss undan och låta bra saker fortsätta få vara bra saker men nu kan vi inte det. Det är väl så vi kommer att bli ihågkomna om ens det. Som män och kvinnor utan plan som inte fick något alls att hända.

Nåja.

Jag börjar faktiskt pigga på mig. Bli den där vanliga surgubben. Det måste vara teinet. Ja och Alvedontabletten den rara. Gifter gör människan till vad människan är. Eller nått.

Skall ta några slurkar te till och sen gå ut i regnet. Få in en pall till. En pall ved om dagen inburen och staplad stärker kroppen. Träningsprogram med Åke Hedman. Kom och köp. 19.75:- per månad. Swisha till 123 018 67 83 innan jag ändrar mig.

Ha en bra dag vänner.

Bär in ved. Klonk, klonk, klonk. Torra vedpinnar som läggs på andra vedpinnar. Ett speciellt ljud. Man borde sampla. Göra en hit. Bli rik.

Fast kanske inte ändå.

En bra början på en måndag det där såklart. Motion kallas det visst. Nyttigt skall det vara. Alltså borde folk på landet, de som eldar med ved, rör sig i skogen, ja, håller på, leva längre och vara friskare än stadsbor. Fast så är det alltså inte. Vill man dö tidigt skall man bo på landsbygden.

Brygger kaffe när jag kommer in igen. Det smakar skit. För starkt för en svag ynkling som mig. Men han på höger axel säger “drick, och håll käft”, så det är vad jag gör.

VSCP’erar lampan ner till källaren igår. Den första tanken var att göra en trådlös lösning. Lämpligt liksom. Men som vanligt hamnar man i de där saknar en spänning konflikterna. I mitt fall en fem volt’s signal då. Jodå, man kan hämta den från en SonOff men det är långt ifrån en bra lösning. Spänningsomvandlingen på den ligger klart på gränsen. Ja eller dra fram en tåt med 5V dit då alltså. Skulle jag göra det så kunde jag ju lika gärna välja VSCP över tråd. Slipper en del problem.

Nu blir det bara en tändning och släckning av den där lampa där. Men skall dit med en rörelsesensor, en dörrsenor och när jag får råd ett ellås med en rfid enhet till dörren. Så när den där kabeln väl är det blir det där ingen konst att fixa sen.

Förut har det suttit en lampa med ljussensor där vid ingången. Men den klarar inte de nya LED lamporna. De drar för lite ström och flimrar frenetiskt i avstängt läge. Man kan lägga en resistiv last för att fixa det där men själva vitsen med en energisparande lampa går bort också med en sådan lösning. Har samma problem i trapphuset och eftersom det börjar bli svårt att få tag på gamla lampor så är det dags att göra något där med. Men jag har förberett för det. Tanken är att få till någon smart lösning som tänder lampor när de behövs. Så fungerar det iof nu också men irriterande när man får släckta ögonblick innan PIR sensorer upptäcker en. Dörrsensorer borde fixa den saken. Larmlösning kommer på köpet.

Låtsasjobb.

Men nu behöver mitt huvud lite blå musik. Med den kan jag fara in i min låtsasvärld. Där är jag lycklig.

Om inget annat fungerar kan man köra på. Otänka. Låta tid flyta på. Ta en punkt, en annan där, flytta bort från listan. Känna tillfredsställelse i att punkten försvinner. En stund i alla fall,. Lägger till en till strax efter. Eller två, tre, fyra. Det finns alltid fler, en till, mer, på de där listorna. De som har rubriken “att göra”. Men att ta bort en är alltid lika med tillfredsställelse. Man får ta till vara på de ögonblicken. Hänga sig fast vid dem som om det var en frälsare.

Det är så min dag går. En söndag i september. Ingenting är märkvärdigt med varken dagen eller mitt liv. Det bara snurrar på.

Egentligen har jag nog alltid tyckt att jag varit lite märkvärdig. Varit lite mallig sådär. Kanske fortfarande är det. Det har väl aldrig funnits någon egentlig anledning. Har varit det ändå. Men livet har då ändå gett mig några snytingar. Trampat på min stolthet som om jag var vilken “jävla indian” som helst. Jo, jag föredrog nog indianerna framför cowboysarna. Då för längesedan när sådant var viktigt. Den där stoltheten, eller om det nu är malligheten, har väl aldrig hjälpt. Finns liksom ingen mening med att gå och bära på sådant. Ändå, den har funnits där. Jag ber om ursäkt om den irriterat och gjort mig otrevlig.

Fast medans vi håller på kan vi väl dra upp den där avundsjukan också. Jodå. Har alltid varit förbaskat avundsjuk. På alla. Lite mindre nu men inte är jag helt befriad från den där skitiga egenskapen hos en människa. Bäst att be om ursäkt för den också alltså.

Göra avbön. Bikta sig inför världens domare. Fast utan tanke att bättra sig. Är det fortfarande avbön då? Knappast. Bikt? Nope. Åt helvete med hela skiten alltså.

Det värsta är ändå att jag kan inte riktigt komma på någon bra sida jag besitter just nu. Men något borde det väl ändå vara. Om man letar ordentligt. Hoppas man. Men – om den finns där – undgår den alltså mig just nu.

Sitter på låtsaskontoret. Fördriver tid. Benämner det låtsasjobb i brist på bättre. Det betyder ändå ingenting såklart. Inte på annat sätt än att det hindrar mig från att fundera och tänka för mycket. Otänkeriet , den ständiga medicinen för att orka leva liv.

Jan-Åke är däremot en bättre sorts människa. Väl värd stipendiet. Ja alla som finns faktiskt. Ni vet en sådan där god man som bara gör. Finns där. Aldrig irriterar en annan människa. En sådan som samhällen inte klarare sig utan. Hade jag blott fem (skrev faktiskt tio först men fattad ju att det är att ta i) procent av hans förmågor hade jag varit en nöjd ocool gubbe. Nu når jag inte ens upp dit. Men “grattis Karlsson” kan jag i alla fall få ur mig. Och innerligt stå bakom. Ingen lär väl tro mig nu, men känner mig faktiskt inte ens avundsjuk på herr Karlsson. Det säger iof mer om hur bra som människa han är, säger inte mycket om mig. Ett sällsynt undantag bara.

Men oskriven vecka föröver. I den finns min glädje. Jag dyker in i något och sen går det helt av sig själv och ibland och i bästa fall också framåt istället för bakåt. Men skall släpa in levererad ved också. En pall idag fixad. Borde innebära att jag kan få in de resterande tre tills på onsdag. Det där är såklart inte heller en bedrift. Inget man vinner priser på. Nope, inte ens stipendier. Hur skulle det se ut förresten? Men tillfredsställelse finns i det där också. Att samla inför vintern. Förbereda sig.

Fast jag kan såklart lika bra kasta mig in i det där redan nu. Varför vänta liksom. Otänka kan man göra jämnt. Ja utom de gånger det uppstår en tanke värd att tänka då såklart.

Korpen är det enda som hörs. Nej fel. Älven också. Voxnan som brusar lite mer just här, hörs den också i fjärran. Neråt, längre nedanför berget än där jag står, pågår dess ständiga resa mot havet. Annars tystnad. Inte ens vind hörs i trädkronorna. Här är jag hemma. Lugnet fyller hela mitt sinne.

Man väljer att åka hit ut, långt ut, bort, en förmiddag, en lördag, istället för att häcka i soffan. Val som man gör. Som man inte ångrar. Här kan man samla kraft och energi för det som kommer. Bara här är man helt och hållet sig själv.

Men man är inte ensam. Det är inte bara korpen och jag som är ute i skogen. En älg som drar iväg genom ungskogen. Jägaren vid sitt pass som drömmer om att just den älg jag nyss skrämde iväg skall skall springa förbi just hens pass. Björnspår. Skogsfågel. Ständigt tvekande. Höger eller vänster, fly, Fast åt vilket håll? Och skall man verkligen fly? Är det verkligen dags? Men hur? Tills det inte går längre. Tills de flyr. Men vackra. Både i sin virrighet och i sitt sätt. Ordet tjäder, har något mäktigt över sig. Hanfåglarna, svarta och vita och stolta kan hålla en kulle lika bra som vilket militärt kompani som helst. Orädda är bara förnamnet. Urminnestidens kraft i fjäderskrud.

Voxnan är tryggheten. Här kan man röra sig. Tappar man bort sig är det bara att gå mot Voxnan. Den är hemma för mig i allt. Jag är född och uppvuxen nära den älven. Som en extra mor är den för mig. Fick jag som jag ville skulle den bära min aska ut till havet sedan också när jag en dag är död.

Hem återvänder man med mer energi än man hade när man åkte ut. Bensinlampan lyser. Resan går på ett hår. Som så ofta. Fast vet säkert gör man inte. Min bensinmätare är inte att lita på. Det kan finnas hur många litrar som helst kvar i den där tanken. Eller också inga alls plus en och annan liter vatten. Bäst att inte veta. Använda sig av och hoppas på marginalerna.

Jag delar såklart med mig av lite av Voxnans kraft för er som fortfarande häckar i soffan

https://photos.app.goo.gl/E22Q26UVavkVQGwG8

Här hemma nu avbetande av de där listorna. Men med batteriet laddat där inne i hjärna och kropp där mänskliga batterier härbärgerar tar jag mig an verkligheten igen med lätthet. Om det nu är det här, hemma, som tillhör verkligheten eller om det är turen ut i skogen, där, korpen, Voxnan, älgen och allt annat som är det verkliga. Fast skit samma. Man lever. Det räcker. Åtminstone för mig. En (rätt) gammal gubbe i osynligheten.

Jodå, visst somnade jag på soffan. Klarade nästan inledningen av vädret i Rapport. En timmes fantastisk sömn. Nu får man äntligen sova. Japp, på riktigt.

Får iväg en release. Håller egentligen på med annat. Tänkte väl att det här skulle gå på en timme eller två. Men så hittar man det ena. Och så hittar man det andra. Sen krånglar det lite där. Och krånglar lite här. Ja och sen har en hel dag bara försvunnit iväg och man inser att man inte kommer hinna ett dugg av det där man hade tänkt sig att göra.

Lite frustrerande såklart. Men att få iväg en release är väl som att föda barn. Alla kvinnor protesterar ju såklart nu upprört ståendende och mig jagandes. Men likväl, ut pluppar något som liknar ett barn (japp älskat, lite kladdigt) och man slänger ut det där utpluppade ut i världen där det skall klara sig själv. Förskoleålder och skolålder är alfa och beta här. En oro följer med allt det där. Svett och möda också. Oftast inte smärta. Men det smärtar ändå ibland. Så födsel. Man hoppas på det bästa. Slå mig inte för liknelsen. Jag vill bara förklara hur det känns.

Fast nu för tiden händer inte så mycket när jag gör releaser. Det blir som vilken annan dag som helst. För några år sedan kunde man i alla fall vänta sig en mängd frågor. Inte det heller nu. Det är ganska lika det där att släppa en ny låt alltså. Men det är väl sådär att bli gammal. Man finns egentligen inte. Och de gånger man försöker visa att man finns med de minsta små medel (som med en låt eller en release), påminns man brutalt om att, nope det gör man inte.

Men det är OK. Jag blir bara lite bitter…

Nädå. Jag älskar det här. Det skulle inte gå att hålla på om jag inte gjorde det.

Liksom.

Fast nu är det snart rast och vila då. Fredagar äro heliga här i huset. Inte så att de innefattar en massa religiöst trams. Nej. Gröna IKEA soffa, lite god mat och sen en film kanske. Om jag alltså inte somnar av ren utmattning innan jag hinner sätta mig in i den då. Det är nog ändå det vanligaste fredagsscenariet. Jag somnandes. Åtminstone en stund. Piggar på mig oftast. Till slut. Så att jag orkar gå och lägga mig.

Fast en bra vecka här. Jag borde ha tagit långa skogspromenader också. Men så blev det inte. Skall försöka bättra mig på den punkten under nästa vecka. Att vilja bättra sig är halva förbättringen. Jodå.

Man får minnas Anna Lind idag såklart. Mycket hade nog varit annorlunda om hon fått jobba vidare. Vackra ord som solidaritet har Socialdemokraterna glömt betydelsen av sen dess. Det vill jag tor att Anna inte hade låtit ske. Solidaritet, ja ett av de vackraste orden, men ett ord som måste följas av handling inte blåsas ut som en syre fattig utandning. Men istället för att klaga skall man såklart engagera sig politiskt. Men jag skulle avlida i den världen. Avstår alltså. Och ja, jag kan hata åsikter, men inte människor.

Ha nu en bra helg du som läser det här. Det förtjänar du just därför.