Jag sitter i bilen i en parkeringsficka i centrala Edsbyn och väntar. Det är “sista april” eller “Valborg” som de mer borgliga säger. Mycket trafik. Mycket folk ute. Bilarna varav många amerikanare far fram och tillbaka. Mullrar sådär bensinslukarljuvligt. De första tjugotvå åren av mitt liv fanns jag här. Kanske under de viktigaste åren. De som formar en. Men nu när jag tittar ut genom bilrutan känner jag ingenting. Absolut ingenting. Det finns inget som ens liknar “hemma” här. Måna personer jag känner till namn. Javisst. Men “känner“. Nope inte längre om man nu gjorde det då ens en gång.
Den där känslan har diffunderat iväg under åren. Först när man inte längre har kontakt med de gamla kompisarna, sen när föräldrar är döda, ännu mer när de släktingar man har kontakt med på mer än “vi ses på nästa begravning” är borta. En tid så åker man igenom Edsbyn när man är på väg åt något annat ställe som ligger efter vägen. Men också det är över nu. Kvar är bara minnen och två gravar som skall skötas om ibland.
Efter snart fyrtio år i Los skulle man kunna tänkas sig att man satt ner rötterna här istället. Men det har aldrig skett. Jag är lika mycket främling här idag om den dag jag först kom hit.
Rotlös alltså. Finns något sorgligt över det. Men också en frihet. Man kan dra iväg närsomhelst och vara lika hemma på det stället som man är här. Fast visst. Kullen. Huset. Gillar. Det är “hemma“. Men Los? Jag vet inte.
Däcket har i alla fall anlänt. Sattes på fälgar igår på Bollnäs Bilverkstad. Nu när jag skall sätta på dom på bilen idag så är rotatinsriktningen fel på två däck. Suckar…
Det går bra nu!
