En o-cool gubbe

Soffan i helgen. Bok. Hosta. Snorande. Det tar visst aldrig slut. Men nu på kontoret. Med hjälp av Fru Alvedon. Det känns OK. Japp. Tro jag skall klara ett pass. Behöver bara förpassa en soptunna full med snytpapper ut till soptunnan ute tills den stora gröna för kontorstrevnadens skull.

Att ropa “i’m back” för högt är det kanske för tidigt att göra. Så jag låter det där utropet stanna inom mig och tar vid där jag slutade i fredags. Inget får en att glömma krämpor som att krypa in i projekt. Hittills har det alltid fungerat. Nåja, som riktigt sjuk blir det inget. Det är det här småfebriga som man klarar att glömma och dölja. Men inser såklart att det där döljande och glömmandet också innebär att man bränner ljuset i båda ändarna.

Kanske är det såhär det skall hålla på nu som varande gammal man. Man pallar inte med som förr. Suck. Förhoppningsvis räcker ändå vrångheten en bit. Har alltid litat till vrångheten. En egenskap som man dessutom verkar få mer utav i stigande ålder.

Nio grader varmt ute. Ser generellt positivt ut resten av månaden. Förhoppningsvis är den här den där vändningen man har väntat på och längtat efter. En tjock koltrast hoppade i alla fall omkring i tallen i fredags. Bergfinkar med. Tydliga vårtecken och löften om bättre tider.

Nu skall jag debugga en drivare. Ett av de goda glädjeämnena i mitt liv. Hoppla gubbe!