Alltså fredag. Visst är väl det en bra dag. Det enda dåliga med den är att arbetsveckan tar slut. Men för övrigt. Förväntan. Lång helg föröver. Hur kan man INTE gilla det. Ny vecka nästa vecka ju. Man kör igång då igen och rätt vad det är så står man där och det är fredag ännu en gång. Fredagar är ju verkligen ingen bristvara i ett liv så det är konstigt egentligen att man gillar dem så mycket.
Snöskyfflarna stå fortfarande kvar där ute. Utifall. Men det skall blåsa hårt imorgon. Borde alltså plocka in dem i garaget. Skall försöka åstadkomma det idag. Annars kan jag inte somna in lika lugnt och stilla på den gröna IKEA-soffan som jag brukar om lördagsmornarna när det är dags imorgon. När det gäller att slöa är jag bra på att planera och ordna för att slöandet (det sköna) skall gå i lås.
Sitter och ritar en adapter i KiCad. Jag menar, kan livet vara roligare? Nope troligen inte! Tänk, TÄNK, om man fick koncentrera sig på idéerna bara. Där, och bara där, är det man skall göra helt perfekt. Renheten hos en ide är omöjlig att nå hela vägen fram till. Man måste lära sig att leva med det. Eller gå under.
Egentligen skulle jag behöva stadsliv. Puls. Oväsen. Övergångsställen. Avgaser. Skrammel. Folk. Ännu mer folk. Måste planera för det. MÅSTE. Det handlar om jämvikt det där. Det behövs lite i båda vågskålarna.
Eller varför inte vågor och hav!? Nog behöver man det också. Ja inte heller där kan man få nog. Jag har aldrig fattat att havet kan ha den dragningskraft det har på mig. En landkrabba hela vägen från lilltån upp till hjässan – det är jag det. Men den där havslängtan som drar i en går aldrig att bortse ifrån. Måste tillfredsställas då och då. Om man skall orka leva.
Men det finns såklart mycket som man längtar efter och älskar som man inte kan få. Och kanske är det där – i accepterande av det – som den goda känslan av längtan har sitt ursprung. Inte “vill ha“. Nej längtan.
Grått är inte så långt från vitt. Så, så jävla ledsen kan man nu inte vara över det gråa. Liv för de flesta av oss.
Dödandet. Svårt. Har varit vegetarian sedan 1978. Snart femtio år för tusan. Men dödandet har det alltid handlat om för mig. Att minimera. Så jag brukar försöka undvika att trampa på småkryp när jag vandrar efter en stig. Räddar en insekt som ligger i vattnet. Släpper ut en fluga som fastnat inne. Men så i helgen. Vi har en av balkongdörrarna öppen. Den går mot söder. Vårystra flugor värmer sig såklart på söderväggarna. Dan efter har vi hur många flugor som helst inne. Något måste göras. Börjar med fredliga medel. Puffar ut den enda efter den andra. Men inget hjälper. Flugor överallt. Flugor som kopulerar. Surr. Tidning och slå. Ja måste man så måste man. Flugfälla. Ja nu är det är flugorna eller vi. Det får bli en sådan också. Brutala grejer. Säkert plågsamma. Men slutar i samma slutsats som alltid. Man är aldrig långt ifrån dödandet fast man försöker. Känner mig som en förlorare såklart varje gång. Men det är återigen det där att “perfekt“, dit når man aldrig. Men ibland når man en bit på vägen dit. Ja, och man får nöja sig med det.
Lastbilen från Gävle. Den hittar hit idag igen. Nu har man liksom blivit kompis med dem som kör den, ja, då så har man passerat en gräns. Det är DHL. Just idag kör de för IKEA. Samma glada grabbar. Vi har setts rätt många gånger förut. Japp, kompisar i princip alltså. Inser av denna insikt att vi måste hejda oss. Speciellt om man tänker på att vi fraktar hem en del i egen bil med jämna mellanrum också .
Kanske.
Just det här DHL-gänget gillar jag. De bär alla de tunga grejerna upp för trapporna i ett huj och undertecknad blir inte ens svettig. Hur kan man INTE gilla sådant. HURRA! Liksom.
Annars är jag INTE speciellt förtjust i DHL. När jag väntar kretskort och annat från Kina så tar det en dag till Paris från Kina, en till dag till Stockholm och sen en dag till Gävle. Ja och sista biten kan ta tre veckor. Det är något konstigt på gång där i Gävle. Just därför undviker jag DHL om jag kan. Övriga speditionsföretag har inte samma problem. Levererar som om man bodde i människobyn.
Men att vänta på någon/något stör mig. Har svårt att koncentrera mig. Men lurar hjärnan idag med lite underhållslödning och annat underhåll på kontoret. Det fungerar finfint. Borde kanske ha greppat dammsugaren också. Eftersatt där. Men tänker att ingen ser. Fungerar inte hur länge som helst den metoden.
Summan av dagen är ändå att nu på kvällen är jag trötter. Inget ovanligt iof. Försöker med lite Metallica. Det brukar fungera. Finns hårdare saker att ta till om deras musik inte hjälper. Man är redan långt nere i musikträsket och känner till alla trick. Finns inga tolvstegsprogram som tar en därifrån.
Kvällen ägnar jag åt att testa en gammal drivare för en lika gammal CAN adapter. Man får frågor ibland om gamla synder. Bör ha en testuppsättning redo som man kan plocka fram så att man kan test direkt. Men det blir dyrt såklart och MÅNGA testuppsättningar blir det om man skall spara något för allt man gjort. Som vanligt gäller då att man får investera i tid istället. Tid är ju det den fattige har mest av. Fast känns som även den är på upphällning här. Ja och vad blir man då?
Fast det är som det är. Man svär lite. Gör om lite. Får saker att fungera till slut. Är liksom inte så mycket att orda om. Sandkonst alltsammans. Andra får fronta det här bandet.
Leker lite med en av mina Windows datorer idag. Har två faktiskt. Studiodatorn. Finns inget val där. Inspelningsprogramvaran kräver Windows. Sen har jag en för utveckling och test på Windows plattformen här bredvid mig.
Upptäckte idag när jag bytte ut en switch att det inte gick att pinga till den maskinen. Jobbigt när man vill felsöka. Men OJ!!! vad borta man är på Windows plattformen idag. Tog timmar att få till. Är ju så hjälpsamt Windows numera att man kör vilse i första bästa korsning (läs val). Man behöver plöja sig igenom tjuioåtta menyer innan man kommer till pudelns kärna. Fast idag alltså då, med väntan på lastbil, så gjorde inte det där speciellt mycket. Var rent utav lite trivsamt att hålla på.
