En o-cool gubbe

I hope this email finds you well. I am delighted to introduce myself as Mackenzie Scott Tuttle, an American novelist and philanthropist. You may know me as the former wife of Jeff Bezos, the founder of Amazon. It is my strong belief that we should give back to society while we are capable, and I am dedicated to the philosophy of "giving while living."

I am excited to share with you that I have decided to provide a substantial donation of $7,500,000.00 USD (Seven Million Five Hundred Thousand United States Dollars) to randomly selected individuals around the globe. Your email address has been chosen during an online search as one of the fortunate recipients of this donation.

I kindly request you to confirm the validity of your email address by reaching out to me at your earliest convenience.

Click the link to know more about me:
https://en.wikipedia.org/wiki/MacKenzie_Scott

Your prompt response will be greatly appreciated.

I look forward to hearing from you soon.
Sincerely,
Ms. Mackenzie Scott

Frågan är bara vad man skall göra med alla pengarna…

Tränar på båtvändning tills det är dags på fredag natt. Det gäller liksom att få till den rätta snitsen. Det skall vändas med elegans nämligen. Ja och det skall göras med en säker känsla för åt vilket håll som norr ligger. Förberedelser och åter förberedelser alltså. För att träningsvärken inte skall bli för svår så har jag gått från att vända på en tom tändsticksask till en full tändsticksask och nu till en häftapparat. Imorgon skall jag försöka med en gammal bok om fysik som innehåller att par tunga ekvationer. Klarar jag det, ja då är jag möjligen redo.

Midsommar hörni…

När det är så där helt OK liksom. Varför skall man klaga då? Nej det går ju inte, så jag låter bli.

Moster Ruth från Bollnäs brukade säga att den här låten handlade om mig. Och javisst, nog kund det ha varit så. Det mesta stämmer om livet där och då. Fast sen blev det såklart något annat. “Men han gav upp alltihopa för att…” så har det väl alltid varit. Mitt liv. Nytt. 100%

Fast med bra låtar, bra filmer och bra böcker är det ju så att man kan placera sig själv i dem som huvudperson. Så jag gissar att jag inte är ensam om att bli satt som huvudperson i någon av de där kategorierna.

Numera är det annars den här som gäller. Stämmer på pricken. Tycker jag. Man tror sig förstå.

Annars, Lalla Hansson spelades flitigt i en vit Volvo Amazon med fartränder när den for fram över alla vägar i länet och i grannlänen under sjuttiotalet. Jag behöver bara höra en av de där låtarna för att förflytta mig till den där bilens röda galonklädsel och de människor som satt i den där bilen.

Det är så enkelt att framkalla bilder av förr numera, projicerad med kristallklar tydlighet på en projektorskärm inuti huvudet. Det finns massor av triggers runtomkring en som triggar minnesfragment som med brådska skall fram. Behöver tänkas på. Ändå är jag inte så mycket för det där gamla. Det som var bra då behöver liksom inte vara bra idag, ja och är ofta inte det heller. Så man skall helst lämna allt sådant där orört. Rör man upp det dammiga förstör man lätt det bra med minnen. Återträffar utgår alltså. En har jag varit på. Det tog alldeles för kort tid där tills alla fanns på samma platser som de ha sist vi såg. Att det gått tjugofem år och omvälvande förändringar inuti de flesta var underordnat. Men för många var tydligen grundskoletiden den bästa i livet. Jag har inga dåliga minnen därifrån heller. Men nog fan är min bästa tid nu. Definitivt så.

Men minnen kan vara såhär också. Söta och gula. Då är det svårt att inte låta sig omfamnas av dem. Men man måste.