Alltså fredag. Visst är väl det en bra dag. Det enda dåliga med den är att arbetsveckan tar slut. Men för övrigt. Förväntan. Lång helg föröver. Hur kan man INTE gilla det. Ny vecka nästa vecka ju. Man kör igång då igen och rätt vad det är så står man där och det är fredag ännu en gång. Fredagar är ju verkligen ingen bristvara i ett liv så det är konstigt egentligen att man gillar dem så mycket.
Snöskyfflarna stå fortfarande kvar där ute. Utifall. Men det skall blåsa hårt imorgon. Borde alltså plocka in dem i garaget. Skall försöka åstadkomma det idag. Annars kan jag inte somna in lika lugnt och stilla på den gröna IKEA-soffan som jag brukar om lördagsmornarna när det är dags imorgon. När det gäller att slöa är jag bra på att planera och ordna för att slöandet (det sköna) skall gå i lås.
Sitter och ritar en adapter i KiCad. Jag menar, kan livet vara roligare? Nope troligen inte! Tänk, TÄNK, om man fick koncentrera sig på idéerna bara. Där, och bara där, är det man skall göra helt perfekt. Renheten hos en ide är omöjlig att nå hela vägen fram till. Man måste lära sig att leva med det. Eller gå under.
Egentligen skulle jag behöva stadsliv. Puls. Oväsen. Övergångsställen. Avgaser. Skrammel. Folk. Ännu mer folk. Måste planera för det. MÅSTE. Det handlar om jämvikt det där. Det behövs lite i båda vågskålarna.
Eller varför inte vågor och hav!? Nog behöver man det också. Ja inte heller där kan man få nog. Jag har aldrig fattat att havet kan ha den dragningskraft det har på mig. En landkrabba hela vägen från lilltån upp till hjässan – det är jag det. Men den där havslängtan som drar i en går aldrig att bortse ifrån. Måste tillfredsställas då och då. Om man skall orka leva.
Men det finns såklart mycket som man längtar efter och älskar som man inte kan få. Och kanske är det där – i accepterande av det – som den goda känslan av längtan har sitt ursprung. Inte “vill ha“. Nej längtan.
Grått är inte så långt från vitt. Så, så jävla ledsen kan man nu inte vara över det gråa. Liv för de flesta av oss.
Dödandet. Svårt. Har varit vegetarian sedan 1978. Snart femtio år för tusan. Men dödandet har det alltid handlat om för mig. Att minimera. Så jag brukar försöka undvika att trampa på småkryp när jag vandrar efter en stig. Räddar en insekt som ligger i vattnet. Släpper ut en fluga som fastnat inne. Men så i helgen. Vi har en av balkongdörrarna öppen. Den går mot söder. Vårystra flugor värmer sig såklart på söderväggarna. Dan efter har vi hur många flugor som helst inne. Något måste göras. Börjar med fredliga medel. Puffar ut den enda efter den andra. Men inget hjälper. Flugor överallt. Flugor som kopulerar. Surr. Tidning och slå. Ja måste man så måste man. Flugfälla. Ja nu är det är flugorna eller vi. Det får bli en sådan också. Brutala grejer. Säkert plågsamma. Men slutar i samma slutsats som alltid. Man är aldrig långt ifrån dödandet fast man försöker. Känner mig som en förlorare såklart varje gång. Men det är återigen det där att “perfekt“, dit når man aldrig. Men ibland når man en bit på vägen dit. Ja, och man får nöja sig med det.
Trevlig helg!