Day: 8 April 2026

Det är så många spöken som börjar dyka upp i ens sinne nu här i min ålder. Det finns så många människor som man har interagerat med under sitt liv och nu här i denna tid kommer de allt oftare på besök .

De flesta lever, så egentligen är de väl inga riktiga spöken per definition. Bara ett fåtal har vandrat vidare och skulle kunna klassificeras som riktiga, om man nu ser det från det hållet. Fast här, upplevelsen, när de kommer vandrande in i ens huvud, är densamma. Alla är levande där. Minnen. En del som minnen som smärtar, andra som får en att le. Men alla, varenda en av de där spökena, har någon känsla att förmedla.

Man vill stänga av ibland. Därför att det gör ont. Andra gånger längtar man tillbaks, ja lika mycket som man verkligen inte gör det när andra, de mörkklädda, uppenbarar sig.

De vandrar in i huvudet och de vandrar ut ur huvudet. Det är absolut ingenting man kan göra åt. Åtminstone vet jag inte var kranen som släpper på eller stänger av sitter.

Känslan är att det kommer att bli värre. Om man lever kvar. Att fler och fler dyker upp. Att deras gestalter blir tydligare och tydligare. Blir nästan verklighet, eller rent utav absolut verkliga, en dag.

Det finns gånger när man känner att man skulle söka upp något av de där spökena. Sätta sig ner och dela minnen spöken emellan. Fast de gånger man gjort det… ja, man blir mest besviken. Spökena är bäst och mest intressanta när de håller sig borta från verkligheten och stannar där inuti huvudet. Verklighetens starka ljus är nog dödligt eller i alla fall mycket skadligt för minnenas hemsökta. De tål inte ljus helt enkelt. Bör stanna i skymningslandet.

Kanske är man själv ett spöke förresten. I någon annans huvud. Hemska tanke. Man kan bara hoppas att man i så fall efterlämnar en bra känsla när man vandrar gengångarens vandring genom någons hjärnvindlingar. Fast jag vet inte. En sådan som jag. Min typ är mest som en vindpust. Fanns en liten stund innan vi jagar vidare. Vem minns en sådan luftrörelse när andra vindar blåser hårt och ihållande.

Man får acceptera, leva med, låta gastarna ha sitt, försöka se till sig själv mitt i allt det där. Njuta av det goda, Lära sig av det onda. Vad annat kan en åldrande person som kanske finns på riktigt göra?

Jag pratar en stund om själva existensen med orkidén som står där och är vacker på den grå skänken. Man tror ju att vi är så olika. Hon, som är en tio på den där “vill ha” skalan, och jag som är en etta – skönheten och odjuret – finner att vi har mycket gemensamt ändå. Man tror ju – i alla fall gör jag det – att en av de vackra nöjer sig med att vara just det. Att stå där och bara finnas och bli beundrad för sin skönhet dgarna i enda. För oss vanliga ter det sig som nog. Men min vän säger att det där bryr hon sig inte om. Det enda hon vill är att stå där på skänken och fundera över det krökta rummet. Mestadels är det matematiken hon är intresserad av. Att hitta han/hon/det/gud i den där matematiken som är gudarnas universella språk.

Jaha liksom. Fast egentligen är jag inte ett dugg förvånad. Varför inte. Jag antar att till och med stenarna ligger där och funderar över olika saker. Det har jag alltid gjort. Har väl haft mer än en bra diskussion någon gång med en gråsten också över åren.

Den vackra undrar lite om mig. Varför jag finns. Är det verkligen någon mening med en människas liv. Och jag berättar om sandkonsten jag håller på med. Att jag finner njutning i den. Att det liksom räcker. Och hon säger att hon förstår. För allt är ju sandkonst. Allt finns en kort tid. Finns inte under väldigt lång tid. Ja rent av i oändligheten. Och egentligen kan man väl då se det som det inte ens alls funnits. Det finns något avslöjande alltså i att hålla på med sandkonsten. En lärdom och en förståelse att hämta.

Nåja, min vän orkidén där på den grå skänken fortsätter med sitt. Jag diskar upp det som behöver diskas upp och går sedan ner till mitt. När jag öppnar dörren till kontoret pirrar det till i magen igen. Här hör jag hemma. Hur många av storfräsarna tänker så? mumlar jag för mig själv och ler.