Month: March 2026

Det är tisdag, men känns som måndag. Vi får se om det blir onsdag imorgon. Men i så fall infaller den första april och är inget att lita på. Kan gå som det vill med den här veckan. Slut lär den hur som helst ta nästan innan den börjat. Har inget förtroende eller hopp alls för sådan här kortveckor.

Men gott att leva är det. Konstigt hur den känslan följer en. Alla dessa dagar som gått fram till idag. Ja och känslan består. Förundras över det. Skitfläkten har ju snurrat under bra många av de där dagarna som gott ändå.

En sparvhök (tror jag) ropar här utanför. Är man en av fåglarna vid fågelbordet är väl inte det det bästa ljudet att höra en tisdagsmorgon. Men jag gissar att det bara är kåtheten. En hane som söker en hona. En hona som svarar om man anstränger sig. Sparvhöksungar… Som det är.

Lillkatten släpar in sork efter sork. Lämningarna ligger överallt. ÄCKLIGT. För att riktigt mojsa till det så spyr hon upp ungefär hälften av de där. Långa korvar med halvsmälta sorklik. MAn äter som katt helst på en nytvättad matta. Ja de är bra att spy på också. Om det nu inte finns en fåtöljdyna i närheten. Gullungen liksom…

Jag antar att de enda som gillar det där är de som tillverkar flaskor med rengöringsmedel. Ja och katterna själva såklart. Själv är jag alltså inte helt förtjust. Men man härdas.

Dagens uppgift är att koda vidare. Är i fasen där mycket är gjort och man är rätt trött på själva uppgiften men där det fortfarande återstår en mängd andra saker. Det är som att vandra i fjällen. Man kommer upp på en topp, glad, för att ser med all tydlighet att det är nedför och lättvandrat ner till dalgången, men man ser också nästa topp och vet att man måste över den också innan man når övernattningsstugan.

Har lite nätverk att bygga om på kontoret också. När det går lite trögt med programmeringen kan sådant arbete göra susen. Flyktbeteende kanske. Feghet. Just nu står båda jobben halvgjorda. Tusen meter kabel på golvet. Kod som fungerar men som saknar den sista funktionaliteten.

Tror det blir kodande idag ändå. Ta tjuren vid hornen och kötta på. Om jag nu inte skall fara iväg och köpa en ost…

Vi åker uppåt, norrut, mot Sundsvall på lördagen. Egentligen är det sonen, den yngste, som skall ha en fåtölj till sin synthörna. Vi tänker att vi lika gärna kan hämta hem de där garderoberna och byrån som vi skall ha till det “nya” sovrummet. Så vi far iväg.

IKEA alltså. Man vandrar mil. Åtminstone känns det så. Men sonen hittar sin stol, som dessutom är nedsatt i pris. Vi hittar våra garderober. Ut i finvädret. Man känner att nu har man sett människor så att man klarar sig en vecka.

Renaut Megane sväljer en jävla massa mer än vad man tror. Det vet jag sedan tidigare. Och också den här gången sväljer den alltså två garderober, en byrå modell större, en fåtölj och en del annat. Inga problem. Takräcket jag monterade behöver inte ens användas.

Sonen röstar på hamburgare och en sådan får det bli. Går ju alltid ner. Att det är löningshelg märks verkligen här. Personalen måste ha haft en jobbig dag. Så slitsamt var det dock inte att tugga i sig en vegetarisk burgare med tillhörande pommes.

Men….

Vi skall ha blommor också. Påsk. En av de där lyxerna i tillvaron som vi unnar oss nu för tiden. Så de sista utrymmena i bilen fylls med blommor. Jag lovar, det hade inte gått att få in ens en chokladkaka efter att allt är packat.

Sen hemåt. Lämpar av son och fåtölj i Ljusdal. Far vidare mot Los. Bär in det som skall bäras in. Faller sen i koma i soffan. Den koman har sen varat till ungefär nu eller nyss. Sen eftermiddag på söndagen alltså. IKEA turerna är inte att leka med i min ålder.

Veckan föröver haltar. Vi skall månadshandla. Det skall fixas lite annat. På sin höjd två och en halv effektiv arbetsdag bjuder den på. Men det där får man svälja. Påsk. Eller lorthelg som mormor kallade helgen. Alla på jordbruket drog in så mycket skit den här tiden. Det var inte lätt att hålla rent. Jag kan instämma i det där. Med emfas.

Fast det är såklart lite skönt med helg också. Några dagar extra borta från datorn. Jodå, jag kan njuta av det.

Nu skall jag organisera ner lite grejer i några nyinköpta lådor som jag hittade på IKEA. Många lådor finns det här redan men det verkar som om det alltid behövs några till. En Australisk vän såg en bild med röran i mitt kontor och tryckte på om behovet av lådor. Ja och lite bättre har det ju blivit. Problemet nu är väl oftare att hitta rätt låda. Så blir det om man blandar saker i olika lådor. Lösningen på det är alltså att köpa fler lådor så att man inte behöver blanda projekt. Ja så det blir ännu svårare att hitta rätt låda. Drömmen är att man skall kunna ta ner en låda för ett projekt man behöver återvända till och i den ligger alla grejer man behöver. Bara köra igång och koda. Vägen dit verkar dock vara oändligt lång. Jag har vandrat den i trettio år och mer tror jag. Är långt ifrån framme.

Men nu är det alltså sent om sider dags att börja jobba. Gokänslan kurrar till i magen. Det är här och i det här jag vill vara.

Herr Trogen den yngre skickar mig en kopia på en artikel om en forskare. Vi har många fantastiska forskare i Sverige och det här är en av dem. Men en helt annan sak än hans fantastiska gärning stannar kvar i mig från artikeln

Under den tidiga forskarkarriären skriver den här mannen en akademiskt papper som han jobbar hårt med. Under ett sommarlov hjälper en annan person till. När det är dags att publicera så skall, enligt god akademisk sed, båda namnen stå på uppsatsen. I den här världen är ordningen viktig, däri finns meritpoäng. Men handledaren tycker att man skall singla slant om vem som skall stå först, något som får den här personen att helt tappa tron på den akademiska världen eftersom det såklart är så uppenbart orättvist.

Nu vinner han den där slantsinglingen. Ingen skada skedd alltså kan man tycka. Men den här mannen tappar alltså ändå tron på en framtid som forskare.

På vägen hem träffar han en professor som jobbar på Karolinska Institutet, han berättar det här för honom, och han övertygar mannen att fortsätta och att komma över till hans institution.

Ja resten är historia alltså, en lysande karriär tar fart.

Men just det där med att ha människor omkring sig som säger rätt saker vid rätt tillfälle är onekligen av störta vikt. Det bevisar väl den här historien som så många andra. Att känna rätt människor kan ta en långt. Alla känner såklart inte en professor som kan ta en under sina vingar. Men ibland kan några ord från en förälder eller från en vän göra samma nytta, ja några ord från en fullständig främling vid rätt tillfälle kan få en att se ljuset.

Slutsats: Rimligen bör vi alla alltså bemöda oss om att uppmuntra andra varje gång vi får en chans att göra det.