Fredag, man börjar närma sig slutet. Tror det är pizza idag. Hemgjord. Gott.
Två bitar får man i sig numera. Förr kunde man lätt ätit en hel plåt. Om man fått och inte behövt dela med andra. Men också jag ut/av-vecklas. Glupsk är jag fortfarande. Men inte lika glupsk som förr. Skönt ord förresten. Smaka på “glupsk” liksom.
Men efter två bitar och en intensiv vecka mellan tangentbord och skärm så slår den stora tröttheten till så fort som man slår sig ner i grön IKEA-soffa. Poof säger det bara sen går all luft ur en. När det var “På spåret” kunde man luta sig tillbaks medans K tittade och samlade poäng. Ibland kunde jag bidra från min horisontella position, men oftast snarkade jag in en timme där så att man kunde använda åtminstone två timmar sen till någon skaplig film.
Nu när inget på spåret rullar, då får man leta upp någon serie. Eller film. Tvinga sig att titta i två timmar med avtagande medvetandegrad. Vid tio är man helt färdig. Ber på sina bara knän om att få gå och lägga sig. Ja det slutar oftast så. Förfall.
Förr, ja då var det andra tider. Vid tio var man som piggast.
Fast det där gäller mest fredagar. Bättre andra dagar turligt nog. När jag sätter mig framför projekten så kommer nästan alltid också energin. Ibland är det helt magiskt. Fats jag vet också att den där energin får ljuset att brinna i båda ändarna. Kräver återbetalning i form av återhämtning till slut. Fredag kväll och lördag förmiddag har alltid varit payback-time.
Har ni förresten kollat in Hundarna på SVT. Riktigt bra faktiskt. Eller vadå “faktiskt“? Bra!
Nästa vecka ter sig vara rätt omärkt. Inga större saker som pockar på uppmärksamhet. Alltså kan jag ge mig hän. Dyka ner i det jag vill dyka ner i. Sådana veckor är som små presenter. Ja och man tackar för var och en av dem som kommer i ens väg.
Tänk att man inte burit en enda säck pellets i år. Att saker fungerat ändå. Ännu mer att känna tacksamhet över.
Eid idag. Festligt värre. Men frågan är om man får fira när man inte ägnat sig åt själva fastan. Troligen inte. Åtminstone inte med gott samvete. Men uppskattar tankesättet där.
Nåja, man är inte så religiöst lagd. Troligen är det bra. Känner ändå det. Känner vördnad för existensen. Om alltet nu är Gud så blir man väl religiös på något sätt ändå. Kan bara konstatera att jag inte vet. Respekterar liv. Känner förundran över allt som existerar. Behöver ingen att hålla i hand. Åtminstone inte idag. Återkommer säkert någon dag framöver. När fan blir gammal blir hen religiös. Jag har hört folk ropa på gud som jag aldrig trodde skulle göra det. Insikten skänker ödmjukhet.
Nu skall jag gå upp och kolla pizzaläget…
