Hade det varit ett vanligt år där Backa-Jan fanns med oss så skulle han ha varit hit några gånger med sina semellådor vid det här laget. Alltid hummande och glatt kommenterande över lästa blogginlägg. Saknad, nope inte för semlorna i första hand, utan för sin person. En man som ville göra andra glada och som aldrig krävde något igen. Så enkelt som det kan vara. Glad att jag fick lära känna denna gode gubbe. Jag tror att han fortfarande ligger kvar på min bloggmaillista. Men kanske har han annat för sig numera.
Photo by Action Construction Equipment Ltd. – ACE on Pexels.com
En VSCP snubbe i Polen släpper ett projekt. Jag applåderar såklart. Det är roligt när andra använde tid på det man själv funderat ut. De måste tydligen tänka att det är värt att lägga ner den där tiden. De flesta gör såklart inte det. Lägger inte tid på något som ligger utanför de självklara ramarna stämplade med stora företagsnamn. Men några i alla fall. Tillräckligt för mig.
Applåderar gör jag dels för att jag vet hur tråkigt det är att mötas av tystnad när man släpper ett nytt projekt. Det där att inte få en enda reaktion är riktigt dödande för kreativiteten. Som musiker kan man jämföra med en publik som pratar med varandra under ett uppträdande och applåderar mekaniskt när låten är slut. Kreativitetsdöd. Detta då trotts att i normalfallet får man bara höra om saker som INTE fungerar när man skickar ut något i världen. Men har man varit med ett tag så vet att man att uppskatta också sådant. Det är nämligen däri utvecklingen mot en bra produkt ligger. Får man ingen feedback, ja då finns det inget alls att bygga vidare på. De där negativa kommentarerna är egentligen som små presenter från användarna som man skall ta väl han om. Tystnaden… ja den kan man ju bara fylla med sina egna tankar. Ja och ni vet hur det är med dem. Man har ofta fel, saknar erfarenhet, vet för lite.
Jodå, jag har applåderat många VSCP projekt. De flesta uppstår och sen händer inget mer. Den absoluta majoriteten är projekt där någon löser samma problem som jag redan löst. Sådant är såklart synd. En patch, en kommentar på befintliga grejer gör att saker går snabbare fram. Nu blir det flera som sitter och uppfinner hjulet på nytt och på nytt och på nytt… Men folk måste såklart få göra det just de tycker är skoj. Håller de i mer än tre månader och utvecklar vidare så gläds då jag och kurrar som en katt.
Själv håller jag fortfarande på att implementera websockets protokollen vscp-ws1 och vscp-ws2 på den nya enheten. Tar lite tid eftersom jag samtidigt gör allmänna bibliotek för det hela. Problemet för mig i allt. Jag kan inte bara lösa problemet som ligger under luppen utan måste helst också skapa förutsättningar för andra att lösa sina problem baserad på den aktuella teknologin som används. Men det blir nog bra vad det lider. Helst säker på det.
När jag skjutsar ner K till jobbet nu på morgonen är det sol och en härlig början på en vårdag. När jag skall åka hemåt viskar bilen “vi drar” till mig, “Vi drar iväg långt, långt bort och upptäcker nya saker, träffar nya människor, ser världen som en fri människa i en fri fransk bil“. Fast jag åker hem såklart. Sätter mig på kontorsstolen. Fäller ner persiennerna. Kör igång. En annan dag kanske…
