Day: 26 March 2026

Förra året var våra elräkningar totalt på på 1895 kronor. Rörligt avtal. I den kostnaden ingår kontoret som puttrar på med ungefär 1kW i timmen. Ja och sen var det kanske någon kall dag där ett extraelement åkte på här på kontoret för att hjärnan inte skulle stanna av helt. Men sen vanlig hushållsel.

I år räknar vi med att få punga ut med strax över 3000 kronor. för den här månaden på el

Man tror liksom inte att det är sant. Förra året så eldade vi alltså pellets för att värma huset och göra varmvatten. I år går allt det där på el. Månadsmedel ser ut att hamna på strax under 20 öre mot 11 öre då förra året.

Man undrar återigen varför man inte gjorde den här investeringen tidigare.

Efter en sådan där helkoncentrerad dag är jag trött, mycket trött, efter att vi ätit kvällsmat och bänkat oss framför Rapport. Ni vet sådär gå-och-lägga-sig-nu-på-en-gång-trött som man blir ibland. Det där när man inte har ett uns energi kvar.

Men K har beställt lite påskgodis och det får man provsmaka lite av så humöret, dopat med rätt mycket socker, är i alla fall på en bra nivå.

Men när Rapport är slut och de lokala nyheterna (hänt i Gävle och närområdet borde det heta) har spelat sin sluttrudelutt är det alltså dagas att gå ner till kontoret och jobba igen. Allt i mig säger “JAG VILL INTE!!!” Till och med lilltån är trött och jämrar sig.

Men med den där dårens vilja som finns någonstans inom mig så reser jag mig ändå och vandrar ner för trapporna efter att ha sagt hej då till en lika trött K. Tunga steg. Tung öppning av kontorsdörren. Får göra två försök med det Kinesiska kodlåset innan jag släpps in. Ja sen dimper jag ner i kontorsstolen. Loggar in med mina sista krafter. Undrar vad man gör här…

Men det är då det händer…

Energin är tillbaka. Shoooooouuup säger det och sen sitter jag där och kodar igen. Har aldrig fattat hur det där går till. Har ju varit med om det förr. Efter skoldagar som lärare när man kom hem. Fixar planeringen för morgondagen. Rättar kanske några prov. Äter något. Sen kodar på “projektet” tills ögonen inte längre vill hålla sig öppna. Efter långa resor ute på arbete.

Ja det har hållit på sådär i ett helt liv. Projekten har såklart varierat. Men de sista tjugofem åren har det varit VSCP.

Säkert går det att hitta någon diagnos för det där. Konstigt är det såklart. Men frågan är om den diagnosen gjorde bättre för dem som stannar i soffan. För som jag ser det är just det där min superkraft. Att aldrig ge upp. Orka en mil till. Åtminstone en egenskap hos mig själv som jag är nöjd och stolt över. Att förminska den med en simpel diagnos är som att spotta på den. Särskilt när “normal” och “normalt” är det största hittepået som någon någonsin kommit fram till. Trams.

Idag är det en ny dag. Lite seg här på morgonen. Kodmiljön har uppdaterats under natten. Står där redo och blinkar på skärm ett. Skärm två har tagit mig igenom nattens mail och nyhetssiterna. Lite hårdvara under utveckling värmer en del av bordsytan till höger. Tre clementiner och ett päron har fått en plats nära till vänster. Förstärkaren är på. Jag är redo.