Det finns faktiskt tillfällen när en ensamvarg som mig också saknar arbetskamrater. Som nyss när ett svårt problem löste sig. Då vill man såklart att också andra skall höra ens JAAAAAaaaa… När man sitter själv ekar det så snabbt ut även om känslan av tillfredställelse ändå finns kvar ungefär som om andra hörde. Katten och frun reagerar inte längre på dylika utbrott.
Men det finns andra tillfällen också. Spånandet framför en whiteboard. Man ger och tar. Får försvara sina tankar och idéer. Känslan av att tillsammans göra något stort.
Men arbetskamrater man kan gå in till när man har ett problem och diskuterade det med någon. Ofta löser man det ändå själv i ett sådant läge bara genom att förklara för någon annan. Annars brukar man få värdefull feedback som tar en vidare.
Eller i fikarummet. När man pratar om annat. Viktigt. Annars blir man teknokrat, tråkig och trångsynt, alltså precis en sådan som jag.
Sen allt det jag nämnt ovan när man sitter på den andra sidan såklart. Det är ingen skillnad.
Fast utan arbetskamrater så får man inte frågan “hur går det?” och det gör det ju ändå värt det att sitta ensam.
AI då. Jodå man kan göra utropet i den riktningen också. Får följande svar av Claude Opus 4.5
That’s great to hear! Async issues can be really tricky, especially in embedded systems like ESP32 where you’re dealing with FreeRTOS tasks, callbacks, and event-driven networking code. Congratulations on working through it! ?
If you’d like to document what you learned or the solution you found (for future reference), I’d be happy to help with that.
Alltid positiv och beredd att hjälpa till. Spånandet går ju fin fint också. Också när man vill diskutera ett problem. Fikadiskussioner har jag ännu inte provat… men varför inte…
Men tamefan,,, man har äntligen fått en programmerarkompis… En som aldrig frågar “Hur går det?” Lycka!