Men en ny röd ännu ospelad vän hängande på väggen i studion så tar jag nu semester. Ett gäng releaser har åkt iväg, japp, trotts, att man (vis av erfarenhet) absolut inte borde skicka ut releaser innan man gå på semester, men skit samma den här gången. De problem som kommer med varenda släpp, buggar och mycket otåliga människor, ja allt det där får vänta tills jag är tillbaks. Skulle möjligen kunna tänka mig ett undantag om någons liv hänger på det. Att inte hjälpa till är egentligen mot min natur. Men inte i år. Jag har redan hjälpt andra så mycket i mitt liv att jag inte behöver röra på mig en minut till. Ge är i och för sig fint. Men de som bara tar är jävligt många. Båda sidorna av open source det där. En vacker. En ful. Skönhet och girighet. Yin/Yang. Livet.
Nu är det min tid. Ja i alla fall i fem veckor. Tänker bara såsa omkring faktiskt. Japp, precis som en loj pensionär. Mitt sanna jag.
I år har jag en anteckning som heter “trådar att ta tag i efter semester“. Lärde mig det i fjol då jag när jag kom tillbaks var som ett levande frågetecken. Är nog bäst att jag skriver upp några lösenord någonstans också. Man börjar ju bli vimsig.
Men i år skall jag i alla fall hålla koll på mailen. Rensa allt det där som bara fyller inboxen. Tog alldeles för lång tid att ta sig igenom alla som låg och ruvade där i fjol.
Så nu vänner, vill jag bara önska er som läser den här bloggen en riktigt skön sommar. Lev den som om det var den sista ni har. Kanske kommer det något inlägg här på bloggen, kanske inte. Sådant vet man inte innan man postat dem.
“Beda” tittar in. Tamefan om jag inte känner igen honom också fast han åldrats lika mycket som jag har. Det är inte så ofta jag känner igen -40 års bekantskaper när jag träffar dem IRL. Men vissa bevarar något och har det där kvar trotts tilltagande rynkighet.
Men som vanligt är det på sommaren som det händer. Gamla lärare som jobbat här på skolan, elever som har gått här, kamrater från förr, de poppar in, ofta på väg till någon annan plats. Los är sällan slutmålet. Men minnen pockar på och man stannar en stund och pratar lite. Kul tycker vi.
“Beda” är Skåning numera. Men Edsbymålet kommer fram när vi sitter och pratar. Det går aldrig att undvika. Jag brukar hamna där i tungotalandet jag också så fort man träffar några vänner från förr.
Annars försöker jag jobba mig fram till att förtjäna lite semester. Känns lite segt nu men ser ändå lovande ut. Händer inget alldeles uppåt väggarna så borde jag bli “klar” imorgon. Men “klar” mener jag då såklart, tillräckligt “klar” för att kunna lämna ifrån mig grejer utan att skämmas allt för mycket.
Imorgon skall den nya gitarren levereras. En underlig känsla. Köpa gitarr i min ålder liksom. Men vafan alla andra leker ju så varför skulle inte jag leka. Titta bara på alla farbröder i cabbar som befolkar våra vägar. Ja och då skall man inte börja titta under hjälmarna på alla motorcyklister.
Skäms inte ett dugg. Känner folk som har tjugo stycken. Var och en tio gånger eller några gånger till dyrare än den jag köpt. Skillnaden mellan dem och mig är också såklart att de kan spela. Den lilla petitessen är ofta med och bråkar.
Men sommar är det. En dag kvar av juni. Mycket sommar kvar. Man måste passa på att njuta. Fast krisstämningen hänger som ett mögligt skynke över alla vackra dagar idag. Det är alltid kris. Regn. Blåst. Värmeböljor. Nope, inte klimatförnekare. Men vet skillnad på medelvärden och toppar. Några grader plus eller minus i topparna spelar mindre roll. Det är medelvärdet som är “the killer“. Men människorna verkar älska undergången. Vad handlar det där om egentligen?
Tur att vi har Facebook och Bonde söker fru. Annars skulle folk… ja vadå… bajsa på sig eller reagera. Ja inte vet jag.
På kontoret igen. Lite som det skall vara känns det som. Fast är här på övertid. Semester skulle ha börjat i fredags. Nu ser det ut som om det blir några dagar till vid skrivbordet. Bara de snabba och alerta får ta ut sin semester i tid. Jag då som aldrig tillhört den skaran får jobba på lite till.
Klipper gräs större delen av dagen idag. Eller mer korrekt är väl att jag gör det under eftermiddagen. Men den går åt. Det finns en hel del gräsmatta här på kullen och gräset har växt till sig.
Varje gång jag går där så upplever jag mig som en mördare. Fattar inte riktigt det där med att köpa dyra blommor på plantskola och sen köra ner andra – lika vackra – med gräsklipparen. Jag är och blir aldrig en bra gud heller. Att bestämma vem som skall få leva och vem som skall dö är inget som bör falla på min lott. Skulle inte bli långvarig på jobbet som han/hon/det/gud. Måste vara kämpigt så in i helvete.
Men klipper gör jag. Stänger av de sensibla delarna hjärnan och kör. Försöker gira för en fjäril där och en humla där och en skalbagge på ett annat ställe. Ja paddor har vi också. Turligt nog har jag ännu inte lyckas ha ihjäl någon av dem ännu. Förresten brukar inte paddor sjunga? Tydligen inte här. Har i alla fall inte hört någon nattlig kvääääääk konsert ännu. Men kanske hålls de till annorstädes när de koncerterar.
Nu sitter jag alltså här. Gräsmattan är i OK skick. Räcker väl en vecka som bäst innan det är dags att starta den vrålande maskinen igen. Jag har det standardiserade dåliga samvetet som kommer med en gräsklippning. Svettigt var det också. Fast det svettiga gick i alla fall ordna med en andra dusch. Samvetet behöver några timmars tankar och bearbetning och en natts sömn innan det lugnar ner sig. Går icke att duscha av sig.
Har i alla fall finfin musik i högtalarna
Återkommer med jämna mellanrum i mina högtalare. Såklart.
Gräsklippning är annars som handdiskning, det finns tid att tänka på annat. Fast inga revolutionerande tankar ramlar genom skallen idag. Men en tanke värd att dela med sig av poppar upp ändå. Priser ni vet. De brukar delas ut till dem som förtjänar dem. Och i de flesta fall gör ju mottagarna det också. Bra med uppmuntran såklart. Inget att bli upprörd över även om man är en sådan där som jag och de flesta andra som inte når upp ens till nomineringarna. En (stor) fara däremot när man kommer upp i min ålder är att man kan få tröstpriser. Ni vet för lång och trogen tjänst inom branschen. Ja någon tycker synd om en och hosta ur sig på ett möte att “…borde inte x få ett pris, hen har ju aldrig fått något. Hen är ju y år nu och kommer dö snart…“. Ja ni har sett det där på olika branschgalor. Men vafan, vem vill vara mottagare av ett tröstpris. Hellre är man utan. Ja så att man åtminstone kan få vara lite bitter där på ålderdomshemmet. Åtminstone bitterheten borde man väl få behålla hela vägen i i döden. Fast sen tänker jag att man borde kunna vara lugn nu. Var nog större risk för sådant där för tio år sedan. Nu existerar man knappt. Sannolikt dessutom med rätta. Jag låter alltså risken fara hela vägen vidare till någon yngre som fortfarande befinner sig i riskzonen för tröstpriser. Stackare…
Priser förresten. Diplom och check. Alla har väl minst ett. Hängde på väggen här ett tag. Men besinnande mig till slut och slängde alltsammans i soporna. Den egna storheten är väl ändå inte så viktig att man har behov att skylta med den om man nu råkat bli lite vuxen och trygg som människa.
Alla fönster öppna här på kontoret. Det doftar nyklippt gräs. Eller så luktar det blödande grässtrån och blommor om man nu vill se det så. Hmmm… Man behöver bara byta perspektiv alldeles så lite så ser man allt helt annorlunda. Gäller allt och alltid.
Men arbete återstår alltså, liksom ett antal timmar som ligger där och väntar på att fyllas med det. Så det är väl lika bra att jag gör lite nytta. Eller “nytta” förresten, vore väl förmätet av mig att slänga mig med sådan epitet. Finns det någon “nytta” med sandkonst? Måste det finnas “nytta” med det man gör? För vem skall det man gör vara till “nytta“? För att hitta svaren måste man formulera frågorna först. Svaren är dessutom egentligen inte så viktiga.
Koden “klar“, alltid något tycker gammal gubbe på kulle. Synd bara att inte dokumentationen också är “klar“. För var den det så var det semester härifrån. Men icke alltså. Man drar in luft. Sitter en stund…
Hjälpen man får av AI funktioner har blivit ovärderligt redan. Det sista jag skulle göra var att skriva en switch sats. Skapade definitionerna och skulle sätta igång, TJOFF så satt de där. Ja och precis som jag vill ha det också. Nu skall man vara ärlig och erkänna att det inte alltid är så. Ibland hallucineras det till och mer än vad man själv i sina svåraste stunder. Men väldigt ofta är funktionera till stor hjälp i arbete.
Sliten nu. Behöver verkligen ledig tid där jag kan göra annat. Klippa gräsmatta till exempel. Jävlar vad den växer där ute. Men två tre dagar till så skall det väl kunna bli lite dokumentation (som ingen läser) också.
Elton håller mig sällskap här på eftermiddagen
Känns helt OK. Går alltid att hålla Elton i handen när man vandrar på. Fast innan jag han skriva klart det kom
Det är en härlig fredag.
Gitarren har hamnat på en lastbil och är på väg mot Sverige. Studio hade en recension av en gitarr av samma märke som var dubbelt så dyr som den jag köpte och helt nöjda var de väl inte. Men som sopa och amatör är det inte så noga tänker jag. Här handlar det om en kropp som man kan ha i knät utan att det skaver. Låter sexistiskt men handlar bara om en Stratta. Tror jag blir nöjd. Blir ofta det nämligen. Blir jag inte det så får en väl hänga på väggen och skämmas bland de andra gitarrerna jag har som hänger där och gör detsamma.
När jag tänker efter så borde jag också hänga där. Men i sinom tid.
Men klockan är snart fyra. Två och en halv timme till brukar det bli en fredag. Nog borde jag väl hinna dokumentera några rader på den tiden?
