Categories
Betraktelser & Berättelse

En lödde, en inte

close up shot of a person repairing a device
Photo by Tima Miroshnichenko on Pexels.com

Löder kort. Då går strömmen. Hela vägen från Mora, Orsa, Voxna och hitåt blir det mörkt. Inte lätt att löda då. Inte lätt att placera pyttesmå komponenter på brädor heller. Det är svårt i fullt ljus. Omöjligt i mörker. Man misströstar. Lödpasta torkar. Obra på alla sätt.

Men det kopplas om av elnätsbolag. Ström kommer tillbaks. Teknikens under. Allt sker remote från något kontrollrum långt bort. Jag plockar på dom sista komponenter och stoppar in grejerna i ugnen. Håller tummarna såklart. Vill inte börja om och vill inte förstöra pengar.

Allt går bra. Strömmen håller. Fanfarer ljuder.

Försöker få igång en dispenser av lödpasta under dagen. Kräver kompressor och slang dragen från källaren till den här uppe. Det där eländiga kompressorljudet kan gott stanna där i källaren. Men det läcker och sitter fast. Tänk vad fem år kan göra med grejerna. Bara fem år. Jo, en evighet i den här världen. Men laga grejer innan man kan använda är väl lite mitt liv. Beställer reservdelar från Kina. Man får passa på före deras nationaldag. Hoppas på att det går att lösa. Måste gå att lösa. Det går att lösa.

När jag monterar komponenter tänker jag att man kanske skall skita i det där med hårdvara. Dyrt är det och besvärligt. Speciellt om man ser dåligt (som jag). Men sen när jag ser korten efter att de kommit ut ur ugnen känner jag stor glädje. Det går ju ändå. Inte kan man släppa det där. Nope. En alldeles för tillfredställande syssla. Följ det där som känns gott i magen. Nog har man lärt sig det nu allt.

Nära noll i natt men både växter ute och allt i växthuset klarade sig. Allt är dödsdömt nu såklart men man gläds så länge växterna överlever och håller kvar en liten bit av sommaren in i hösten. Hösten som jag faktisk gillar. Det är min tid verkligen. Fast kylan kan gott gå bort såklart. Fryslortar har svårt för den. Jag ordförande i den föreningen. Fryslortarnas förbund. Definitivt. Kylan vinner såklart ändå till slut. Men en vecka till på el, sen skall Hulken få hoppa igång.

Ellevio meddelar precis att felet är åtgärdat. Ingen där och ingen här har någon aning om vad som hände. Eller som Ellevio uttrycker det “Orsaken var inte möjlig att fastställa“. Jag tror på Putin och hans anhang. Ner med dom. Allt är deras fel. Gift ditåt. Tvångsintag. Världen blir en bättre plats.

Fast elens stabilitet här idag är inga större problem. När vi flyttade hit 1986 och framåt var det mer än tio strömavbrott per år. Ofta tjugo. Långa. Folk skulle transportera sig hit och undersöka vad som hänt. En timme bara där. Man reagerade knappt när det hände. Nu mer sällan. UPS tester. Nyttigt nästan.

Gammelkatten har tagit stolen vid lödbänken i besittning så jag sitter vi datorn istället. Man får anpassa sig. Winnerbäck tröstar. Fast ingen tröst behövs. Men drar med mig i det blå det gör han nästan alltid. Och det är ju där jag vill vara. Konstiga människa när man kan facebookflabba sig igenom livet istället. Lyckliga de människor som kan och vill det. Låter livet rinna förbi. Bonde söker fru och kattvideos är väl ganska samma egentligen som att vara mantainer av ett open source project. Sand i timglas. Väl genomrunnet är den bara sand bland annan sand. Allt jag rör vid blir till sand. Sahara och jag. En kärlekshistoria utan oaser.

Allt är gott!