Lite försenad efter rakning, hårtvätt och allmänt slöande äntrar jag kontorer. “Hej kontoret” undslipper mig och ler över känslan och det absurda i att säga så. De här lokalerna älskar jag som en livstidsfånge älskar sin cell. Måste få uttryck för det. Därav hälsningsfrasen. Uteblir känslan som finns där på morgonen är det dags att se sig om efter annat. Ättestupan kanske? Eller New York. Samma?
Dagen innehåller inga märkvärdigheter. Det är så de flesta dagarna i åtminstone mitt liv ser ut. Ja och det känns OK att det är så. Jodå, jag är fortfarande ute på mitt mission att förändra världen. Aldrig ge upp var det eller hur?
Så det är bara att säta sig med sin nybrygda tekopp framför skärmarna och ta sig igenom mailboxen med meddelanden från andsra tidssoner där man inte sover när vi sover. Ja och sen starta upp… nehej det behövs inte… utvecklingsmiljön är redan uppstartad. Det är bara att knappa vidare där man slutade. Men dagen kommer antagligen också innehålla lite lödning. Lödrök! Ljuvligt! Men säkert dödligt.
Så det är väl bara att köra igång. Det med en stilla förhoppning geggigt flytande i luften om att telefoner håller sig tysta.Man vill in i det där flödet. Zonen som en kamrat träffsäkert kallar den. Ett bra ställe att befinna sig på. Bra i alla fall om man tar sig ut därifrån ibland och lyssnar på fåglars sång och kysser tångdoftande hav och inser att det är utanför det där som verkligheten finns. Jodå!
Liksom.