Month: December 2020

Oftast är förhoppningarna bättre än att veta.

Jag brygger kaffe. Men på morgonen är egentligen te min grej. Det handlar om fördröjd njutning det där. Håller man sig till lunch och dricker sitt kaffe då så är det sååååå mycket godare.

Men ibland så fungerar det inte. Man behöver kaffe redan här på morgonen. Man får offra den där supergoda lunchkaffekoppen, som man såklart ändå dricker, men som alltså inte är lika god som alla andra dagar.

Får möjlighet att titta i en bok om folk som farit över till Amerika härifrån Los. Vi har två systrar i släkten som åkte över under 1880-talet. Den ene har jag koll på. Hon hamnade i svenskbygderna. Hennes släkt, ja vår släkt, har varit över hit och hälsat på. Men den andra systern, hon försvinner på den där resan. Man undrar såklart vad som hände. Blev hon kvar någon annanstans? Göteborg? Liverpool? I Atlanten?

Ja så när jag kommer över några papper om folk som emigrerat brukar jag leta efter hennes namn. Men borde väl egentligen ta mig tid och söka djupare i arkiven där. Känner på mig att det finns en bra historia som kan berättas.

Hässjabergsfolket. Farfars marker. Farsan (och morsan) köpte en stuga så nära att man nästan ser husen där uppe. Utan att veta att hans egen far föddes och växte upp just där. Cirklar sluts på märkliga sätt. Med ålder så inser man att det är så.

Fast egentligen är jag mer intresserad av framtiden än av det förflutna. Man måste passa sig noga för att inte fastna i “förr”. Det är en gyttja som gärna håller en fast. Hårt och osläppligt. Men skall man se in i framtiden måste man bygga den där grunden som man bara kan bygga med det som varit före. Gör man inte det så kan man aldrig tyda vad man ser. Man förstår helt enkelt inte. Men återigen. Man får tänka på jämvikten. Det skall vara lagom doser av både “förr” och “framtid” precis som med allt annat alltså utom bullar, kakor och godis.

Min dag har redan börjat. Såklart har den det. Kaffet smakar inte så gott som man tror det skall smaka innan man tar första sippen av det här på morgonen. Men för sent att ändra på det nu såklart. Jag hugger i med mitt. Kryper in i Åkes värld. Där är jag nog lycklig.

Tillbaks i stolen igen. Den som en stor del av mitt liv levs i. Visst, det låter rätt deprimerande det där. Men som den livstidsdömde vant sig vid sin fängelsecell så har jag vant mig vid min stol. Sitter bra här. Världen må vara någon annanstans. Låt den snurra på så sitter jag här och på sin höjd anar att det är så…

Men måste konstatera att helgen gått alldeles för fort. Jag skull behövt två dagar off till. Men får ju såklart inte det. Låtsasarbetet måste fortgå. Om det i sig är off eller on går väl att diskutera såklart. De som gör lite säger “off“, de som gör mycket säger “on“. Jag säger – mycket fegt – ingenting, så har jag inget sagt. Som vanligt tar jag den feges inte helt hedersamma utväg.

Det har städats här hela helgen. Inga långa slöhetsmaraton har företagits. Men den som gör når till slut färdigt. Där i den insikten, och väl framme där, kan man tillåta sig att njuta. Lite småstädande bara nu sen när vi närmar oss det där röda. Och det skall väl gå. Ja det tror jag.

Nästa helg skall jag tametusan sätta mig i studion och få till en låt. I alla fall efter att trappen har blivit skurad. Det får bli min julklapp till mig själv detta år. En skapligt hel dag i studion. Sicken lyx.

En del människor behöver bara säga “hö hö” så går allt deras väg och följare och beundrare ställer sig på kö. Andra behöver bara ta av sig skjortan så dånar alla världens kvinnor (och ett inte helt lätträknat antal män). Det är lätt att hata de där människorna för det där. Eller avundsjukt titta på. Sådär fungerar det i Los och i resten av världen. Faktiskt. Jag ser ner på dem som dånar. Fy fan för den typen av ytliga människor. Och så upptäcker man att är världen full av dom. Ja det händer väl det där efter tjugo någonstans. Man kan bygga en koja långt ute i skogen, fly långt bort från alltsammans för mindre. Definitivt.

Mitt uppdrag under den här veckan är att ta mig till en platå där jag lugnt och stilla kan stå under själva julledigheten utan att onödiga tankar skall fara omkring där i huvudet.Det är inte så lätt. För varje tanke i min hjärna föder alltid några till som bygger på den förra (nä jag påstår inte att de varken är originella eller intelligenta de där tankarna). Så platåerna står sällan där och väntar som sköna oaser längs klättervägarna. Man får leta sig en klippskreva som bäst. Kila fast sig så att man sitter någotsånär säkert där och sen försöka glömma att man befinner sig tvåtusen meter över marker när man släpper iväg tankarna på andra mer lättsamma spår. Har blivit bättre på det där med åren. Tror att jag mår bra av det.

Men det skall bli skönt med jul. Dagar av ledighet. Julmust. Gott att äta. Som en lång fredagskväll är det alltså. Ja, jag kommer säkert att somna i den gröna IKEA soffan några gånger också. Otroligt vore det annars, eftersom jag alltid gjort det alla år hittills. Speciellt under Kalle Anka då såklart, som i min ålder är synnerligen sövande tablåtv. Jag vet att jag inte är ensam om det heller. Man är aldrig så unik som människa som man tror.

Men här debuggas det. Och debuggandet skall fortsätta. En del av låtsasarbete och ett liv när man som jag sitter på en stol och ser världen snurra runt, runt, runt, runt, runt utan att utstöta ett enda hö, hö, hö…

Att skotta fram den gamla röda bilen efter ett snöväder är gott. Man kan låta hjärnan snurra på tomgång och gå där och skotta det vita, för dagen lite klibbiga och tunga. Ute är underskattat. Man borde lära sig det en sådan här dag om man är programmerare. Jo man visste väl. Men förtränger så gärna för några fler timmar framför den där jävla skärmen och låtsasvärlden. The Matrix.

Numera skall man hata alla som har en annan åsikt än man själv har. Facebookretoriken åker in också i finrummen. Jag har så jävla svårt för det där. För den ende som har samma åsikter som en själv är ju den man nu själv är. Lite självdistans måste man ändå ha. Så jävla perfekta är väl inte en enda av oss. De flesta av oss har väl fel då och då. Som alla andra. Om man accepterar, kan acceptera, att någon annan människa också kan tänka en tanke så borde det vara självklart att respektera det. Vi tror på det vi tror på eller kommer fram till. Det är åsikter vi skall bekämpa. Med argument försöka övertyga. Man ÄR INTE en idiot för att man driver en åsikt. Men man ÄR en IDIOT om man tror att det är så. Lätt att komma ihåg.

Jag fattar inte vilka det är som vill bli chefer eller politiker idag när klimatet har blivit Trumpiskt överallt. Hur orkar man? Det blir ju skit av allt om alla obekväma frågor aldrig plockas upp för att världen blir galen då.

Fast det är i ökande det där. Jag själv på väg ur tiden. Ser det ske och försöker hålla mig undan. Tage Danielsson hade säkert haft något bra att säga i den där frågan som fått folk att förstå. Han saknas oss därför och i mycket annat.

Ner på jorden igen och med all snö bortskottad fyller jag fågelmat och sotar. Inget som kräver varken mycket tanke eller muskler något av dem och också det rätt njutningsfullt. Nu skall jag plocka upp dammsugaren. En kompis. Julstädas. Gissel får man liksom klara av och på så sätt få bort. Inte ens där är det någon ide att använda energi till att hata.

Det är domherrarnas och entitornas vinter i år. Aldrig tidigare har jag sett så många vid fågelbordet. Det brukar vara talgoxarna som utnumrerar de andra. Alla tidigare år på kullen, men inte i år.

Visserligen är det gott om talgoxar också. Men arterna har strikta tidsluckor här vid vårt fågelbord. Olika tider som bara överträds när kylan slår till och finta maner inte är en del av överlevnadsinstinken. Utom trädkryparen och ekorren då såklart som blandar sig i och skiter i de andra. Som två busungar i gränderna. Gillar det.

Jag känner en märklig glädje i det här att mata fåglar. Man tänker gärna gammal farbror som matar änder med gammalt bröd på sin dagliga promenad. Ja och så lång ifrån sanningen är det väl inte. Men varför denna känsla av glädje?

I fortsättningen kommer jag alltid att uppskatta det osjälviska och vänskapen när jag ser en fågelmatare. Man känner inte så många som ger utan tanke om att få tillbaks. De där mest hedervärda av människor.

Jag hittar tillbaks till den där arbetslusten idag trotts den märkliga trötthet som slagit sig ner i min kropp. Toppar man den tröttheten med lite hosta och lite tungt att andas så undrar man lite. Men jag har varit förkyld mer eller mindre sedan förra vintern nu så jag tänker inte ropa och hojta på det alla andra ropar och hojtar på. Det är vinter. Det är ofta såhär. Är det annat så får man reda på det tids nog. Eller inte. Skit samma måste det såklart vara. Liv levs bäst medans man lever.

Jag somnar såklart i soffan idag. Allt annat skulle vara ett under värt att bygga katedraler kring. En timme flyger iväg. Men sen klara man två avsnitt av en the Crown och man gläds åt enkelheten i sitt eget liv. Sådan tur att man inte valde professor Isses liv eller annan akademisk karriär. Så många måsten. 98% tråkigt. 1% sådant man vill göra. 1% måsten. Nu ligger jag väl kanske på 87% sådant jag vill göra. 5% måsten. Resten tråkigt. Nog är det en helt OK fördelning för att man skall orka leva ett liv på det. Isse var som skapt för det där. Inte jag. Rätt man på rätt plats. Solklart redan då. Vi pratade ofta om det där med varandra redan då. Vad vi ville.

Fast visst drömmar också jag om priser och medaljer och de fina rummen ibland. Jodå pengar med. Såklart gör jag det. Fast det är ändå det här livet – friheten – som jag skulle köpa för pengarna. De fina rummen, vetenskapsakademierna, Rotary, de privata klubbarna skulle bara tråka ut mig. Uppnäsor ger mig dessutom eksem. De med pinnar uppkörda in i rumpan hela vägen upp till halsen vill jag bara kittla tills de faller ihop gråtande i en hög på golvet. Det sista fallet nedåt som en stor befrielse. Fast är man inte anpassningsbar så hör man såklart inte hemma någonstans. Man måste kunna den konsten.

Fast nu sova, sova, sova, så att man orkar julstäda imorgon. Ett sista ryck bara. Sen kan julen få komma. Ja och gå. Efter den skall jag bara räkna dagar.

Ibland skulle man ju vilja göra precis sådär… javisst ja… har gjort…