Categories
Betraktelser & Berättelse

I’m back

bare tree with glossy christmas toys and lights against dark sky
Photo by Elly Fairytale on Pexels.com

Tillbaks i stolen igen. Den som en stor del av mitt liv levs i. Visst, det låter rätt deprimerande det där. Men som den livstidsdömde vant sig vid sin fängelsecell så har jag vant mig vid min stol. Sitter bra här. Världen må vara någon annanstans. Låt den snurra på så sitter jag här och på sin höjd anar att det är så…

Men måste konstatera att helgen gått alldeles för fort. Jag skull behövt två dagar off till. Men får ju såklart inte det. Låtsasarbetet måste fortgå. Om det i sig är off eller on går väl att diskutera såklart. De som gör lite säger “off“, de som gör mycket säger “on“. Jag säger – mycket fegt – ingenting, så har jag inget sagt. Som vanligt tar jag den feges inte helt hedersamma utväg.

Det har städats här hela helgen. Inga långa slöhetsmaraton har företagits. Men den som gör når till slut färdigt. Där i den insikten, och väl framme där, kan man tillåta sig att njuta. Lite småstädande bara nu sen när vi närmar oss det där röda. Och det skall väl gå. Ja det tror jag.

Nästa helg skall jag tametusan sätta mig i studion och få till en låt. I alla fall efter att trappen har blivit skurad. Det får bli min julklapp till mig själv detta år. En skapligt hel dag i studion. Sicken lyx.

En del människor behöver bara säga “hö hö” så går allt deras väg och följare och beundrare ställer sig på kö. Andra behöver bara ta av sig skjortan så dånar alla världens kvinnor (och ett inte helt lätträknat antal män). Det är lätt att hata de där människorna för det där. Eller avundsjukt titta på. Sådär fungerar det i Los och i resten av världen. Faktiskt. Jag ser ner på dem som dånar. Fy fan för den typen av ytliga människor. Och så upptäcker man att är världen full av dom. Ja det händer väl det där efter tjugo någonstans. Man kan bygga en koja långt ute i skogen, fly långt bort från alltsammans för mindre. Definitivt.

Mitt uppdrag under den här veckan är att ta mig till en platå där jag lugnt och stilla kan stå under själva julledigheten utan att onödiga tankar skall fara omkring där i huvudet.Det är inte så lätt. För varje tanke i min hjärna föder alltid några till som bygger på den förra (nä jag påstår inte att de varken är originella eller intelligenta de där tankarna). Så platåerna står sällan där och väntar som sköna oaser längs klättervägarna. Man får leta sig en klippskreva som bäst. Kila fast sig så att man sitter någotsånär säkert där och sen försöka glömma att man befinner sig tvåtusen meter över marker när man släpper iväg tankarna på andra mer lättsamma spår. Har blivit bättre på det där med åren. Tror att jag mår bra av det.

Men det skall bli skönt med jul. Dagar av ledighet. Julmust. Gott att äta. Som en lång fredagskväll är det alltså. Ja, jag kommer säkert att somna i den gröna IKEA soffan några gånger också. Otroligt vore det annars, eftersom jag alltid gjort det alla år hittills. Speciellt under Kalle Anka då såklart, som i min ålder är synnerligen sövande tablåtv. Jag vet att jag inte är ensam om det heller. Man är aldrig så unik som människa som man tror.

Men här debuggas det. Och debuggandet skall fortsätta. En del av låtsasarbete och ett liv när man som jag sitter på en stol och ser världen snurra runt, runt, runt, runt, runt utan att utstöta ett enda hö, hö, hö…