Tanterna och jag tittar förundrat ut idag på förmiddagen. Ja, för er som normalt inte läser den här bloggen så kanske “tanterna” kräver en förklaring. “Tanterna” är nämligen mina pelargoner. Dom har inga individuella namn här på låtsaskontoret. Gruppnamn gäller. “Tanterna” alltså. Det är dom som håller skaplig ordning på mig. Och jag på dom.
Men där ute. Efter en månbelyst natt och en stormånemorgon i silver, så lyser hela världen upp i en skimrande överjordisk glans som är svår att beskriva. Ja, och det är då jag och tanterna tittar ut och förundras. Utom en av dem då som tittar åt andra hållet, sur som hon är för att hon inte får lika mycket gödning (kaffesump) som vanligt.
Ännu en sådan där dag alltså då man blir påmind om varför man flyttade den där vårdagen från Täby och hit. Det som är det sämsta jag gjort och det bästa jag gjort. Jämvikt.
Man undrar om pelargoner i fångenskap längtar till Sydafrika? Om de när drömmar om att bli buskstora vackra jättar i branta slutningar ner mot vilda hav fulla med hajar och valar. Man får väl undra… man får däremot inte alltid svar.
Här knappas det alltså. Inget ovanligt med det. Fågel Fenix flyger igen. Om än med lite hjälp. Men om några dagar till så, så skall den vackra fågeln till fullo resa sig ur askan av sig själv och på egna vingar flyga ut i världen och förändra den precis som dess företrädare gjorde. Eller nåja… Försökte. Men försöka räcker långt.
Småfåglarna får ingen mat här utanför fönstret i år. Det är en ovanlighet. Vi har lyckats med det i alla år. Inhandlat en säck solrosfrön varje månad och med nöd och näppe klarat det. Men har fått ge oss i år. Man vill inte avbryta som vi fick göra under våren. Inte bra. Men tomt blir det, tomt är det. Under hösten pep Talgoxarna exalterat när man visade sig på matningsplatsen. Dom minns. Nu är det bara någon enstaka kvar som hoppas. Jag står där och skäms å mänsklighetens, eller i alla fall mina egen persons, vägnar.
Man blir inte rik på låtsasjobb.
Men man får skylla sig själv.
Såklart.
335 dagar kvar…
Backa-Jan saknas mig fortfarande såklart. Blir nästan förbannad på gubben. Varför skulle han gå och dö sådär för!?
Själv tänker faktisk mata Hulken redan nu och sedan vandra upp för alla trapporna och greppa min bok där i bingen. Det har varit några dagar med alldeles för lite sömn nu. Man är gammal och märker väl av det där nu för tiden. Ogillar gammelns fientliga invasion i kropp och själ. Men man får böja sig för det oundvikliga såklart. Det där är en strid som man lika gärna kan ge upp innan den ens börjat.
Nya tag imorgon alltså.
