Veckan har startat. Julvecka måste man väl kalla den. Det finns bara innevarande dag och två dagar till att slutföra saker på. Sen… den stora vilan. Julhelg under ett mycket konstigt år. Ett år (ja säkert nästa också) som man kommer att prata om i framtiden. Minnas. Vi lever såklart alltid i historien men de här åren kommer att vara historiska landmärken framöver. Fyrar och landmärken i tidens färd framåt som det kommer huggas tag i när man vill orientera sig i ett flöde som ibland kan tyckas pågå och färdas för snabbt för att man riktigt skall kunna hinna med och förstå.
Ändå känns det mesta normalt här på min kulle. Säkert hos de flesta. Men jag har hört människor säga att de upplevde de stora krigen på det sättet också. Digniteten är densamma såklart. Vad om väntar vet vi inte. Vi kan bara hoppas på mildhet från ett virus som per definition inte är en levande varelse, men sannerligen “lever” som en sådan, som med den levandes självklarhet vill överleva och föröka sig. Tämligen likt oss människor faktiskt.
Smittan ökar här i Ljusdal. Det märks direkt på bara de man känner som nu testas positivt. Dessutom kommer det rapporter om en mer smittsam variant. Inget förvånande såklart. Virus muterar alltid . Som Spanska sjukan som kom tillbaks i en mycket värre variant i andra vågen, den som tog de unga. The survival of the fittest på virus vis. Det här är allvar. De som inte fattar det, ja och dom är tyvärr många, borde låsas in och nycklarna till de där låsen skulle slängas in närmaste sjö. Det är inga normala tider vi lever i nu. I år är det ingen standardjul. Svårare än så är det inte. Nope, borde inte vara så svårt att fatta.
Det är hur vi sköter oss som avgör hur det här går för samhället som helhet. Det där gnället på att hitta ansvariga, felfinneriet som alltid oändligt tröttsamt håller på i Sverige leder ingenstans. Bara hur vi efterlever lagda restriktioner har någon verkan. Ja och man kan göra mer om man vill också. Faktiskt. Tycker man munskydd är en bra grej i alla situationer kan man faktiskt ta på sig ett. Någon “där upp” måste inte komma med direktiv i allt. Man måste själv både tänka och ta ansvar. Det har alltid varit så för vuxna.
Jag hur de som normalt skriker högljutt om sänkt skatt nu skriker högljutt om bidrag till företag och annan kommersiellt verksamhet. Som icke geni har man svårt att förstå hur det där går ihop. Jo såklart. Vi skall mildra arbetslöshet. Givetvis. Åtminstone “givetvis” om man tror på det där med att “hjälpas åt”. Alltså det som är kärnan i socialismen. Tror man inte på det, ja och många hävdar ju det, så skall det väl innehas försäkringar för sådant här och annat elände. Var man/kvinna är själv sin bäste dräng och bygger bäst sin framtid själv. Är det inte så det brukar låta? Hela tiden? Varför är det inte så nu då? Undrar man ju.
Vi måste självklart bygga på ett samhälle där vi hjälps åt. Inte ge efter för de egoistiska strömmar som ger blå och brunskjortorna kraft och luft att andas. Det borde väl självklart bli en slutsats som dras av en sådan här tid? Eller? Skall det koncentreras på att Anders Tegnell har fel. Eller någon annan. Avgång, sen blir allt bra. Barnsligheter.
Men jul lär det såklart bli. Annorlunda javisst. Men jul. Allt måste inte vara lika. Allt ÄR INTE lika. Saker förändras hela tiden. Rätt vad det är saknas någon där vid julbordet som alltid varit med. Det har vi alla upplevt. Sköter vi oss inte nu kommer det bli fler som får uppleva det där. Ja vi är såklart redan där. Men det slutliga antalet, ja det bestämmer vi bara själva.
Så lyssna. Var försiktig. Njut ändå av en annorlunda jul under en märklig tid.