Day: 2 December 2020

Katten och jag och ett tänt ljus. Inte är det så illa. Katten sover mest. Ljuset, ja det brinner så sakta nedåt och upp. Jag, den ocoole gubben, knappar på. Kan väl inte annat. Men känner en glädje i det där tryckande på knappar. Underligt kan både ocool gubbe, katt och annan utomstående betraktare tycka. Skall det vara ett liv det där? Att hålla på sådär. Låtsasjobba. Pytsan! Oändliga dagar och timmar men ändå kommer var och en att säga att du bara sitter där och knappar. Inte gör något. Inte jobbar lika hårt som dom gör. Eftersom dom faktiskt jobbar. Det finns skillnad på låtsasjobb och riktigt jobb. Lön. Priser. Respekt. Fast du lyssnar inte. Knappar på. Känner timmarna som värker i kroppen. Försöker hålla kvar koncentrationen som vill flyktas som en vattendroppe i en het öken. Du är en idiot. Men vet om det. Kanske är det förmildrande. Kanske gör det alltihop lite värre. Eller mycket värre.

Att tro på något. När ingen annan tror. Det kostar på. Ingenmanslandets promenader ut i vildmark som aldrig sett en människa. Väl där ute. När det inte finns några landmärken att ta fast på måste du hitta tillbaks igen. Till någonmansland. Hoppas att du hittar det. För säger någon, jaha och joho och va bra. Då säger en annan det också. Den är så liten den där gränsen mellan att vara kvar i ingenmansland och någonmansland. De flesta följer bara de upptrampade stigarna. Säger att de alltid gått där också när de följer någon som gick på stigen en första gång. Följarna är så många. Såklart att de måste gå efter de stora stigarna då. Rädslan tvingar dem. Tänk om man kommer någonstans dit man inte trodde man skulle komma. Till det okända. Hur skall det gå då? Bäst att sjunka bakåt i ledet. Följa efter. De andra vet nog vägen. Den rätta vägen.

Men katten sover. Ljuset kan man släcka så jag släcker det. Allt det där man knappat fram kan man skicka iväg över Atlanten med ljusets hastighet. Bara ettor och nollor. Inte är det arbete det där inte. Jämvikt möjligen om det är lika många ettor som nollor. Fast ingenting också. En nolla tar ut en etta. Sandkonst. Budhisternas ögonblick.

Men katten vaknar. Vill ut och upp och iväg. Släpps ut. Skärmar stängs av. Kaffekoppen diskas. En robotdammsugare startas. Låtsasarbete. Kan ocool gubbe också ge sig? Kan det här kallas ett dagsverke. Eller är det kanske ett låtsasdagsverke. Ja, troligen. Eller inte. Eller oftast. Ibland.

Men Hulken skall födas. Natten är lång om man är grön och bor i en källare. En ocool gubbe kan lite medicin och en kaka. Nog får han nöja sig så. Ja verkligen. Eller näppeligen. Sen kan han gott borsta tänderna. Som varje kväll. Innan säng och bok och drömmar. Innan en ny dag kommer. En riktig dag. Men troligtvis samma lättja när det gäller riktigt arbete. Allt på låtsas. Ingenting på riktigt. Kan man leva så? Dag efter dag efter dag.

Frågan är vem som har ett svar. Ett kort. Det långa svaret orka ringen längre lyssna på. Vem har tid numera? Vem hade tid förr. Det är frågorna som leder oss vidare. Inte svaren. Stackar oss. Stackars dom. Och OJ!

Nog kan jag svamla allt om jag vill. Ja också när jag inte vill. Någon sto författare, nope, det blir jag aldrig. Men cool gubbe är inte så dumt det heller. Åtminstone om man låter bli att titta på sig själv från det 22-åriga jaget där borta. Då förtjänar man inte mer tid. Redan 42, 43, 44 tedde sig uråldrigt och nära döden från den synvinkeln. Och antagligen hade man rätt. Lika rätt som man har nu. Saker är sällan en. Det är bara en del som tror på det enkla som tro på sådant. Det och Jesus och Tomten tror det på såklart. Svärmar över det onåbara.

Men slutsvamlat nu. Tack han/hon/det/gud/jämvikten för det. Gäsp…

God natt!

Kan man känna glädje när en gammal skitlåt från augusti 1978 blir den låt som är mest spelad bland de mina. Ja det kan man. Dels för att jag hatar den där “Hälsingland” som annars ligger där i toppen. Den är verkligen ett hastverk och en skitlåt. Men kanske framförallt för att “Flyga Som en Svala” är väldigt speciell just för mig själv.

Låten gjordes nämligen den sista dagen (tillsammans med låten “Brudarna”), kvällen i repan där på Södran i Edsbyn. Dagen efter åkte jag därifrån för att plugga och byta liv. Jag höll inte i en gitarr igen på nästan trettio år. Knäppte inte på en Marshall förstärkare igen. Stod aldrig på en scen och gav allt en gång till. Men den där dan satt jag där ensam i repan och spelade in dom här två låtarna på en gammal kassettbandspelare som någon lämnat kvar där i repan. Vemodig. Men lycklig. Nervös för det som skulle komma. Men stark i mitt beslut att göra något nytt. Något annat. På väg in i min framtid.

Riktigt underligt är det att den mot alla odds blev kvar. Som om det var meningen att det skulle bli så. De där två låtarna låg på ett kasettband som av outgrundlig anledning överlevde både flyttar och hastigt påkommen utrensningsiver och magnetismens fiender. Ja, det överlevde till och med småbarns lekande och några hungriga år då ett kassettband hade ätits upp till och och med utan en potatis till om det bara gått.

Den som var jag då skrev dom där orden i låtens text. En tjugotvååring. Jag står för dom orden idag också. Det är inget märkvärdigt med dom alls. Inte med låten heller. Men orden fungerar idag också. Greta kunde kanske vara svalan. Om hon ville.

Nädå, du behöver inte lyssna. Men jag är ganska nöjd över att den där låten blev kvar idag. Det är ju sådär när man blir äldre att man tittar tillbaks i tiden mer och mer. Naturligt såklart, eftersom det mesta av ens liv självklart finns just där och det blir tydligt med stigande ålder att det är så.

Men den där dan minns jag så tydligt som om den bränts fast i mitt medvetande. Solen. En äkta sensommardag. Ensamheten. När jag gick därifrån fanns det ingen att säga hej till och ingen som sa hej. Jag tänkte nog inte så mycket på det då. Men jag var nog ganska ensam där och då i tiden. Eller kanske valde jag det själv. Som jag alltid gjort.

En skitlåt säger väl de flesta. En som ingen orkar lyssna på. En låt som hamnar överst på en topplista när den får tio lyssningar. För mig själv kommer den dock aldrig att vara “den där skitlåten”. För mig kommer den alltid vara lite magisk. En överlevare.

ps Jag jobbade som lärare under en massa år. En gång när jag kom in till lektionen satt hela klassen runt en blåtandshögtalare och lyssnade på den andra låten som jag gjorde den där dagen, “Brudarna”. De skrattade gott såklart. Jag skämdes. ds