Underbara måndag. Japp. Gråväder. Jag tittar ut vid tio och fattar inte hur det kan vara så mörkt ute så sent på dan. Men ingen sol orkar väl knuffa och stånka sig igenom dimman och gråvädret såklart. Men jag glädjer mig. Såklart gör jag det. Här inne på låtsaskontoret finns ljuset i själva skapelseprocessen.
Jovisst. Dåligt väder främjar tankeverksamheten. På samma sätt som det blåa i sinnet gör det. Åtminstone fungerar jag så. Så jag dyker ner i min låtsasvärld och stannar där. Kan inte med minsta trovärdighet i behåll påstå att jag INTE njuter.
Låtsasjobb är sådant. Eftersom det är kärlek i dess renaste form.
Annars står kampen till att låta bli den där burken med nygräddade bondkakor där uppe. Fy fan vad bondkakor är goda! Jag får nog höja upp dom till semelnivångottgottgotthöjderna. Högre når man inte på min skala. Godhetens himmel det. Blir liksom godare och godare med åren de där sakerna dessutom. Men tanken är såklart att de skall räcka till julen och gärna en bit över densamma. Så är det alltså inte varje år här i huset. Inte ens så att de räcker fram till lucia. Det får utföras räddningsoperation där åtminstone en gång medelst ett nytt bak. Men nu då är alltså ambitionen att försöka hålla sig. Nåja hjälpligt. Man skall inte plåga sig – helt klart är det min devis. På helgen borde man väl få stoppa in ett par i en längtande mage.
Jag träffar en äldre man vid återvinningsstationen idag. Okänd för mig som så många här. Vi pratar en stund. Dagens prat med riktig människa blir det. Eller jo K är väl en riktig människa hon med. Skapligt så i alla fall. Ibland… Ja och vi pratar en hel del. Men hon räknas inte i det här fallet. Inte heller de där andra som man har kontakt med medelst mail. Nope IRL kontakter alltså. En person i månaden blir det väl ungefär IRL för min del. Då upptäcker jag nästan alltid att jag nog ändå gillar människorna. Tveksam dock när jag får uppleva dem genom social medier. Hur mycket skit finns det i folk egentligen?
Man är definitivt ur i tiden numera. Blogg… herre gud så ute. Ingen läser mer än en eller två meningar. Så varför skriva mer? Helst skall man inte läsa alls. Helst skall man lyssna på ljudupptagning eller se på video. Det mest skrämmande för min del är att all ny information bara kommer på det där sättet numera. Webinar är grejen. Problemet är att det är tio om dan. Jag har inte tid men en. Behöver tänka också nämligen. Och låtsasjobba. Jo, jo och JOOOOOO, jag är säker på att ungdomarna fixar det där. Att de hämtar in saker blixtsnabbt. Kan titta på ett webinar, koda och lyssna på en podd samtidigt. Men inte jag alltså. ICKE. Fast kanske är det som det skall vara. Eller också är det inte det. För mig blir allt så förbanna ytligt. Har aldrig gillat det ytliga. Kan inte hjälpa det. Det låter såklart lite uppnäst. Men inser självklart att det är jag som är ur tiden. Inte “de andra”. På samma sätt som dansmusikfolket dikterade villkoren på 70-talet. Det var rätt då. Men med tiden. Ja… vi vet väl alla vad tiden gör med innegrejerna. Man får alltså ha tålamod om man vill få rätt i sådant där.
Slutsvammlat.
