Categories
Betraktelser & Berättelse

Sinnesro

Söndag. En ny vecka har redan börjat här. Knappar mot målet att försöka nå sinnesro över jul just för tillfället. Kört hela helgen. Det enda sättet att komma till det där rofyllda tillståndet är att knappa på så att man når någon slags platå där mest tråkigt rutinarbete återstår. Sådana platåer finns det gott om. Dom som innehåller manualskrivande, tester och sådan där i min värld. Alla sysslor har väl en hög sådant där. Författare har t.ex. sitt korrekturläsande och rättande. Når man inte fram till en sådan där platå slutar det aldrig att snurra av ideer i huvudet, det spelar ingen roll hur mycket glögg och pepparkakor man än stoppar i sig. Så här sitter jag. Full fart. Låtsasjobb. Men en del knapptryckningar i alla fall.

Men trött. Tröttheten har liksom slagit läger i mig. Gonat in sig. Blivit hyresgäst. Gissar att det handlar om mörker. Att man får dras med den där hyresgästen ett tag framöver. Trötthet kan bara med ljus fördrivas.

Fast jag har målat lite. Jag har sotat lite. Men alltså inte mycket mer denna helg. Man borde kanske skämmas. Alltså.

Eller inte.

Om man nu är sådan.

Och det är man ju.

Liksom

Fast man gör det där man måste. Det kan liksom inte hjälpas. Antagligen är det en sjukdom, en svaghet, en skada det här som säger att ja jag skall köra på. Inte ge mig. Det är väl samma sak som med den här texten också. Man skriver för att man inte kan låta bli. Jag har inga planer på att bli författare (trots det där författarporträttet jag suktar efter). Men skriva kommer jag att göra så länge jag lever. Den processen är en del av mig. Samma sak är det med knappandet också då alltså. Jag måste. Jag, jag blir nog tvingad av den där okända kraften att skriva en låt eller två eller tre eller vad det nu blir också. Det kan liksom inte hjälpas. Det finns ingen broms eller papperskorg att kasta det där i.

Jodå, jag kan själv sätta mig i en position där utanför mig själv och se det patetiska i all det här jag håller på med. Däri bör man väl räkna med musiken också. Det finns inga rikedomar och ingen berömmelse att räkna hem i något av det här jag håller på med. Men man kan vända på det där också. Kamrat professor Isse brukar påminna mig om det ibland. Vilka drömmar jag en gång närde. För vad skulle man göra om man hade de där pengarna och den där berömmelsen eller vad det nu är man suktar efter. I mitt fall är svaret solklart. Om jag kunde också i den högst imaginära situationen så skulle jag göra precis det jag gör nu. Det finns en lärdom att ta in av den insikten. Om man vill. Om man orkar.