Det är domherrarnas och entitornas vinter i år. Aldrig tidigare har jag sett så många vid fågelbordet. Det brukar vara talgoxarna som utnumrerar de andra. Alla tidigare år på kullen, men inte i år.
Visserligen är det gott om talgoxar också. Men arterna har strikta tidsluckor här vid vårt fågelbord. Olika tider som bara överträds när kylan slår till och finta maner inte är en del av överlevnadsinstinken. Utom trädkryparen och ekorren då såklart som blandar sig i och skiter i de andra. Som två busungar i gränderna. Gillar det.
Jag känner en märklig glädje i det här att mata fåglar. Man tänker gärna gammal farbror som matar änder med gammalt bröd på sin dagliga promenad. Ja och så lång ifrån sanningen är det väl inte. Men varför denna känsla av glädje?
I fortsättningen kommer jag alltid att uppskatta det osjälviska och vänskapen när jag ser en fågelmatare. Man känner inte så många som ger utan tanke om att få tillbaks. De där mest hedervärda av människor.
Jag hittar tillbaks till den där arbetslusten idag trotts den märkliga trötthet som slagit sig ner i min kropp. Toppar man den tröttheten med lite hosta och lite tungt att andas så undrar man lite. Men jag har varit förkyld mer eller mindre sedan förra vintern nu så jag tänker inte ropa och hojta på det alla andra ropar och hojtar på. Det är vinter. Det är ofta såhär. Är det annat så får man reda på det tids nog. Eller inte. Skit samma måste det såklart vara. Liv levs bäst medans man lever.
Jag somnar såklart i soffan idag. Allt annat skulle vara ett under värt att bygga katedraler kring. En timme flyger iväg. Men sen klara man två avsnitt av en the Crown och man gläds åt enkelheten i sitt eget liv. Sådan tur att man inte valde professor Isses liv eller annan akademisk karriär. Så många måsten. 98% tråkigt. 1% sådant man vill göra. 1% måsten. Nu ligger jag väl kanske på 87% sådant jag vill göra. 5% måsten. Resten tråkigt. Nog är det en helt OK fördelning för att man skall orka leva ett liv på det. Isse var som skapt för det där. Inte jag. Rätt man på rätt plats. Solklart redan då. Vi pratade ofta om det där med varandra redan då. Vad vi ville.
Fast visst drömmar också jag om priser och medaljer och de fina rummen ibland. Jodå pengar med. Såklart gör jag det. Fast det är ändå det här livet – friheten – som jag skulle köpa för pengarna. De fina rummen, vetenskapsakademierna, Rotary, de privata klubbarna skulle bara tråka ut mig. Uppnäsor ger mig dessutom eksem. De med pinnar uppkörda in i rumpan hela vägen upp till halsen vill jag bara kittla tills de faller ihop gråtande i en hög på golvet. Det sista fallet nedåt som en stor befrielse. Fast är man inte anpassningsbar så hör man såklart inte hemma någonstans. Man måste kunna den konsten.
Fast nu sova, sova, sova, så att man orkar julstäda imorgon. Ett sista ryck bara. Sen kan julen få komma. Ja och gå. Efter den skall jag bara räkna dagar.