Month: December 2020

Man hinner det man hinner sa programmeraren när han inte han det han han för att han skulle hinna hem innan han blev en hon.

Liksom.

Vaknar kvart i sex med en hiphoplåt i huvudet. En egen allså. Orden ligger där. Det går inte släppa. Det är något med kungen, och ljusdal och skolor och allt vad det är. Funder om jag skall ta upp telefonen och spela in ännu en sådan där som man har många av där. “du du du da de du da da du…“. Men lilla K sover bredvid mig. Hon ruskar tillräckligt ofta på huvudet åt mig utan ett sådant uppvaknande, så jag låter bli. Någon slags överlevnadsinstinkt finns ändå kvar hos mig där på morgonen.

Nu har jag glömt den där slingan såklart.

Nåja. Värden klara sig väl ändå.

Efter det där är det ingen ide att försöka somna om. Men jag ligger ändå där en stund. Kom i säng sent. För sent. Det är väldigt mycket “sent” just för tillfället. Julstämningsskapare. Ju mer man stressar före jul desto mer julstämning blir det då där på helgen. Kan liksom inte bli annat om man sitter där framför brasan med en whisky i näven och inte orkar annat än att sitta där helt utmattad. Nåja, ingen whisky i år. Men nästa år. Då jävlar. Då skall det kostas på.

Men man skall överleva hela vägen dit. 328 dagar. Inte säkert i dessa tider och i denna ålder. Men en dag i taget.Det är det enda som gäller.

Flyttar kod som legat i en server till drivare idag. Vill rädda nedlagt arbete på det sättet. Men som vanligt när man gör stora ändringar blir det hundratals kompilator fel och varningar. Man får plocka fram det där med metoden “en tugga i taget”. Om man nu vill kunna äta upp hela elefanten alltså . Fast egentligen fungerar inte det där såklart för en övertyga vegetarian som mig. Man skulle kanske byta ut “elefant” mot ett “morotsfält”. Eller ett annat fält. Rovor eller potatis kanske. Eller äta bilar finns det väl dom som gör också. Åtminstone gjorde. Någon slags show. Man gillar ju elefanter. Vill inte äta upp dem ens i ett bildspråk.

Hur som helst krävs det självförtroende när alla de där felen rullar fram som röda ilskna sår framför en där på skärmen. Man får börja med det första…

Efter någon timme så

och då kan man ju för en liten liten liten stund inbilla sig att man är en stjärnprogrammerare. Men det är nu låtsasjobbet börjar. Man skall debugga alltsammans också. Få det hela att fungera. Dagar oftast. Sen installationsprogram. Manual. Osv.

Man undrar ibland om man inte istället skulle ägna sig åt hiphop.

Underbara måndag. Japp. Gråväder. Jag tittar ut vid tio och fattar inte hur det kan vara så mörkt ute så sent på dan. Men ingen sol orkar väl knuffa och stånka sig igenom dimman och gråvädret såklart. Men jag glädjer mig. Såklart gör jag det. Här inne på låtsaskontoret finns ljuset i själva skapelseprocessen.

Jovisst. Dåligt väder främjar tankeverksamheten. På samma sätt som det blåa i sinnet gör det. Åtminstone fungerar jag så. Så jag dyker ner i min låtsasvärld och stannar där. Kan inte med minsta trovärdighet i behåll påstå att jag INTE njuter.

Låtsasjobb är sådant. Eftersom det är kärlek i dess renaste form.

Annars står kampen till att låta bli den där burken med nygräddade bondkakor där uppe. Fy fan vad bondkakor är goda! Jag får nog höja upp dom till semelnivångottgottgotthöjderna. Högre når man inte på min skala. Godhetens himmel det. Blir liksom godare och godare med åren de där sakerna dessutom. Men tanken är såklart att de skall räcka till julen och gärna en bit över densamma. Så är det alltså inte varje år här i huset. Inte ens så att de räcker fram till lucia. Det får utföras räddningsoperation där åtminstone en gång medelst ett nytt bak. Men nu då är alltså ambitionen att försöka hålla sig. Nåja hjälpligt. Man skall inte plåga sig – helt klart är det min devis. På helgen borde man väl få stoppa in ett par i en längtande mage.

Jag träffar en äldre man vid återvinningsstationen idag. Okänd för mig som så många här. Vi pratar en stund. Dagens prat med riktig människa blir det. Eller jo K är väl en riktig människa hon med. Skapligt så i alla fall. Ibland… Ja och vi pratar en hel del. Men hon räknas inte i det här fallet. Inte heller de där andra som man har kontakt med medelst mail. Nope IRL kontakter alltså. En person i månaden blir det väl ungefär IRL för min del. Då upptäcker jag nästan alltid att jag nog ändå gillar människorna. Tveksam dock när jag får uppleva dem genom social medier. Hur mycket skit finns det i folk egentligen?

Man är definitivt ur i tiden numera. Blogg… herre gud så ute. Ingen läser mer än en eller två meningar. Så varför skriva mer? Helst skall man inte läsa alls. Helst skall man lyssna på ljudupptagning eller se på video. Det mest skrämmande för min del är att all ny information bara kommer på det där sättet numera. Webinar är grejen. Problemet är att det är tio om dan. Jag har inte tid men en. Behöver tänka också nämligen. Och låtsasjobba. Jo, jo och JOOOOOO, jag är säker på att ungdomarna fixar det där. Att de hämtar in saker blixtsnabbt. Kan titta på ett webinar, koda och lyssna på en podd samtidigt. Men inte jag alltså. ICKE. Fast kanske är det som det skall vara. Eller också är det inte det. För mig blir allt så förbanna ytligt. Har aldrig gillat det ytliga. Kan inte hjälpa det. Det låter såklart lite uppnäst. Men inser självklart att det är jag som är ur tiden. Inte “de andra”. På samma sätt som dansmusikfolket dikterade villkoren på 70-talet. Det var rätt då. Men med tiden. Ja… vi vet väl alla vad tiden gör med innegrejerna. Man får alltså ha tålamod om man vill få rätt i sådant där.

Slutsvammlat.

Gå ut och lyssna. Det jublas där ute. Ja, lyssna där bortåt skogen. Det är träden. Ja dom jublar. Ingen mer IKEA katalog. Ett riktigt trendbrott. Eftersom alla följer IKEA gör så är det större än bara en nedlagd IKEA katalog såklart. Det är många, ja MÅNGA, nedlagda kataloger. Ja alla. Snart.

HURRA

Men vänta nu… De stackars skogsarbetarna då. Måste dom bli webdesigners nu?