Det där blå sänker sig över mig, jag känner det redan under kvällen igår. Det är det stora vemodet som rullar in, så som det så fint skaldas. Den där känslan av att var liten, ynklig, synd om, ensammast i världen, fyller mig som den lättaste av en av vinden uppburen sidenfiltar, den som saknar tyngd, men ändå skymmer ljuset.
Jag låter det där komma. Det är en gammal vän. Varje jul i hela mitt liv har det där lätta tungsinnet drabbat mig. Om det är mörkret som lockar det hit vet jag inte. Kanske. Eller också är det bara julen. Allt som högtiden för med sig, framförallt för dem som inte är så lyckligt lottade som vi är här på vår kulle.
Jag vill dra mig undan. Gå in i Åkes värld. Fast så stor skillnad blir det såklart inte nu för tiden ens om jag följer det spåret. Min telefon ringer också normalt bara om det är en telefonförsäljare. Min mailkorg fylls bara med låtsasarbetsrelaterat. Dom sociala kontakterna inskränker sig till sotaren, nu när inte ens posten längre tittar in.
Jag hade en farbror som gick in och ur depressioner. Förlamande tillstånd följda av stor eufori. Kanske är det här en del av samma sak. Fast en mildare variant. Jag känner ändå de där svängningarna över året jag med. Fast jag tror nog att alla har det där. Om de känner efter. Undrar varför. Orkar undra. Inte bara ringer in och sjukskriver sig eller stoppar in ett lyckopiller för att döva allt som känns.
Fast jag har alltid välkomnat den här blå känslan. Den kommer nämligen tillsammans med kreativiteten. Oftast är den som störst just i det här. Så jag brukar följa den där skaparlusten. Gå all in in i den världen. Då hinner man inte tänka och fundera så mycket på annat. Det är bara att knappa på eller eller gå helt in i vad man nu är inne i för spår för tillfället.
Så julen startar väl här och nu då ungefär på vår kulle. I alla fall för mig. Imorgon skall det julstädats. Säkert dan efter det också. Jultvättat har jag gjort hela veckan. Julbakandet pågår dygnet runt där uppe. Bara katterna synes opåverkade av det hela.
Men det är med lugn och tillförsikt långt bort från hopplöshet jag går in i det här. Skärmar och datorer är igång här på låtsaskontoret. Det är varmt och skönt. Ljuset brinner. Tekoppen är varm. Verktyg och magi som tar mig vidare ut i ljuset.
Kan en människa älska så mycket en gång i livet att hen aldrig mer mäktar med att älska någon på riktigt igen?
