Month: September 2022

Det blir helt enkelt inte så mycket gjort den här helgen heller. Man får planera för nästa. Hoppas på mer energi i kroppen finnes tills dess. För det finns att göra. Saker som måste göras, ordans, fixas. Innan minusgraderna. Helst

Men höstdagjämningen gjorde sitt. Det ser ut som höst ute. Ja det noterar man. Men jag gillar alltså hösten. Den är lika sorgen som jag själv. Vi vandrar hand i hand varje år. Mot solnedgången som två övervintrade men färggranna cowboys.

Nu på kontoret. Min vecka har börjat. Glädjen finns här. Lillkatten är med mig. En glädje hon också. Ja båda katterna. Hur skulle man kunna leva utan katt? Jag tänker på alla kattägare som tvingas in på institutionerna. Saknaden. Efter katten som inte får följa med. En galen värld vi lever i idag. Löpande band först. Trivsel sen. Må man falla samman för att aldrig vakna innan man hamnar där.

Drömmen om hönsen finns kvar. Kanske kan det fungera nästa år. Man hoppas. Mer man inte kan ta med sig till ålderdomshemmet. Men en stor glädje innan. Att hämta varma ägg på morgonen. Lyx och lycka. Som nu med tomater och gurkor. Eget. Symbiotiskt leveande. Som det är tänkt.

Sätter min tilltro till den kommande veckan.

Idag höstdagjämning, yes. Helt OK. Det är vintern som är problemet. Två veckor så är den första snön över oss. Om tidplanen håller. Det brukar den. Men förhoppningsvis inga större mängder. Det smälter bort. Världen blir inte helvit innan november. Men alltid då. Alltid efter. Fram till maj. Lång tid.

Fast nu höst. Lite mysigt ändå. Har ännu inte lyckats tända några ljus här på skrivbordet. Eller mitt ljus. Ett. Glömmer att ta med mig. Svårare än så är det inte. Men rätt vad det är kommer jag ihåg. Mysfaktor som stiger. Lugnet från det där ljuset. oOnstigt egentligen Elden. Den största fienden som inte skonar någon. Men där i veken, i öppna spisen, i ugnen. En vän. Går att leva med som tyglad. Löässläpt. Skräcken.

Backuper avklarade. Te upphällt. Min dag har varit igång ett tag. Nu in i spåret. Skall testa det sista på de nya korten sen försöka få fram en plan för att fixa firmware till dom. Det finns nämligen en massa annat att göra också. Jag är i allt en ensaksmänniska. Men med många projekt. Alldeles för många. Alla behöver min uppmärksamhet mellan varven. För att överleva och frodas. Jag måste alltså försöka fördela resurserna. Men fastnar nästan alltid i det jag håller på med. Har försökt med hårdvara i två dagar, mjukvata i tre. Ja och tvärt om. Men aldrig lyckats. Fast tror på det där Hur jag kommer dit vet jag dock icke alls. Men skam den som ger sig. Man får försöka och försöka och försöka.

Men pensionär såklart. Med rätt att vila.

Högern kör arbetslinjen. Hårt. Arbetar man så får man också del av välfärdskakan. Men har man låg lön över tid så kan du glömma det där. Just det är inte bara typiskt för undersköterskor. Det är också typiskt för småföretagare. De flesta tar inte ut jättepengar räknat i nedlagd tid från start till sitt företags avslut. Minimilöner. Men vad är småföretagare för det där packet? Ja och då skall vi inte talat om alla som satsat och förlorat. Vad är en insatts för landet egentligen.

Blir inbjuden att prata på en sensorkonferans. Men nope. Man skall ha råd att åka också. Har tackat nej fler gånger än man kan räkna. Ett sätt att se världen som går mig förbi.

Fast det är sannerligen inte så dumt här i “min cell” heller. Nu skall jag dyka ner i mitt. Långt ner. Åkes värld. Ingen annans.

Den härliga röran. Att verifiera att det fungerar. Det gör det aldrig direkt såklart. Gör det det ja då blir man misstänksam. Bör bli det. För enkelt innebär (alltid) att man förbisett något. Som vanligt är det av misstagen man lär sig av trotts den allmänna föreställningen om att det är tvärt om.

Men japp. Det fungerar. Vilket såklart gör min dag. Som många andra dagar. Lyckligt lottad på det viset. Men det är alltid en seger. En man får arbeta sig till. Varje gång. De serveras inte på fat. Segrarna. Fråga Gunde Svahn.

Tråkigt nog är det nu som själva arbetet börjar. Ja mjukvarudelen. Fast firmware heter det väl här. Fast såklart inte tråkigt alls. Den delen tar bara en hiskelig massa tid. Ikväll skall jag fixa några grejer till på de kort jag lött så de blir smidiga att använda när mjukvaran fixas till.

Måste nog köpa en labbrock förresten. Visst borde det se seriöst ut. Hänger man en lödkolv om halsen ser man ut som en…

Dags att åka ner på byn och hämta hem lite Järvsöpotatis. En obesprutad lyx är vad det är. En man får unna sig. I alla fall om man gillar potatis. Det gör jag.

Ett sammansatt liv.

Det jag gillar allra mest. En tanke som tar sig hela vägen fram till något man kan ta på. Lite som att få ett nytt barn.