Categories
Betraktelser & Berättelse

Zumorgen

photo of train
Photo by Matheus Bertelli on Pexels.com

Imorgon, Bollnäs, Klockan sju. Ja start härifrån halv sex alltså. Man borde lägga sig. Nu! Fast egentligen inte stor ide. Lägger jag mig tidigt vaknar jag halv ett pigg som en mört och sen är den natten körd. Så man får köra på ett tag. Trötta ut sig. Sova får man göra på Lördag. Hämta igen. Återställa.

Byta vindruta på bilen står på programmet. Helt onödigt egentligen eftersom man ser hur bra som helst genom den men besiktning snart och dom håller säkert inte med. Dom bestämmer. Hatar när andra bestämmer. Lite. Jo, iland mycket. Men nästan alltid litet. Så hatar lite alltså.

Hatar besiktning däremot. Fast bra att det finns ändå. Såklart. Så kanske inte ändå. Jobbigt mest.

Men fördriva allt från halv till hel dag i Bollnäs alltså. Göra ingenting. Ja kanske fika, shoppa, äta sushi. Men annars. Meningslöst. Vill jobba. Kan ju inte det då alltså. En hel dag förlorad till gamarna.

Fast K hänger med. Har i alla fall någon att prata med. Favoritfiket öppnar sju. Det borde ordna sig. Där kan man hänga en timme till att börja med. Tröstäta. Eventuellt. Troligen.

Biltema kan få ta en timme av livet också. Finns alltid något att titta på. Sen får man improvisera. Julförberedelser. En massa. Jul är dyrt. Fast “all in” gäller i år. Det får kosta. Ett undantag visserligen. Men det får bli själva festen. Nästa år tillbaks till normaliteten. Men överflöd ändå. Som alltid. Bara lite mer i år.

Vindruta plockar man på försäkring. Tror aldrig jag har tagit ut något på en bilförsäkring. Har aldrig haft en skada. Så kanske dags. Självrisk 1500 spänn. Överkomligt ändå. Pengar man hellre använt till annat såklart. Särskilt om man räknar med att skrota bilen till sommaren.

Muraren hör av sig och vill komma och kolla på skorsten imorgon. Så typiskt. Vi är ju aldrig borta annars. Men det där projektet har det visst gått troll i. Vi får hoppas han har vägarna hitåt någon mer gång innan sommaren då tidsfristen där är över. Man får hoppas.

Ja så är läget. Helg här alltså snart nu. Besiktning på måndag morgon så långledigt. Ångest skulle man väl kunna kalla känslorna jag har för den. Fast mer åt oro hållet är det väl ändå. Går att överleva. Tror jag. K-sprit, två flaskor, vrålköra ner, trean hela vägen, sen lite tur på det. Då kan det gå…

Liksom.

Categories
Swedish

Sådana som jag

För en enkel människa som jag så behövs inte mer än det här för att dagen skall kännas som en mycket lyckad dag. Och yepp, det är röda “error” skall vara precis så efter som det är en verifiering av just ett fel. Inte alltid “error” glädjer en nörd inte.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nu med Rejåsisk förbättring

Smakar kaffet bättre efter modifieringen så vet man att samarbete fungerar. Gör det det inte. Ja då vet man lika lite som vanligt.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Pojken med guldbyxorna

food wood bar drinks
Photo by RODNAE Productions on Pexels.com

Strålande tider. Jag får pension från fem olika ställen plus från pensionmyndigheten. Alla utbetalda på olika datum. Så den senaste månaden har känts som om man varit pojken med guldbyxorna (nåja gubben). Jag betalar en räkning. Kolla kontoställning efter en dag, som hela tiden har varit högre än innan jag betalade räkningen. Ovant liksom. Skumt. Men dom där inbetalningarna ramlar in i tysthet hur som helst.

Nu är handlar det såklart inte om några stor summor. Men lite glädjande ändå är det ju.

Fast det finns såklart utgifter också. Efter så många år levandes på marginalerna så blir det såklart massor som måste fixas. Alltså inget lyxliv på ett tag ännu. Först skall det sparas till en bättre bil. Det har vi gett oss fan på. Men en TV först kanske. Det har vi varit utan länge nog nu. Sådant där. Lyxliv. När man hunnit runt med allt sådant där kanske man kan ha råd med en resa till någon spännande plats.

Livet är alltså gott (och enkelt) här på kullen just nu. Det kan man bara tacka för.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Boom. Krasch. Bang

Komplicerat kaffebryggande numera på kontoret sedan kannan gav upp igår. Skall nog gå ett tag det här också. Bara jag får till doseringen. Synd att en ny kanna är dyrare än en ny bryggare…

Categories
Swedish

Inget turismpris för Trolska skogen i år – förlorade mot Vasaloppet – Helahälsingland

Spänningen var stor när Stora Turismpriset 2021 skulle delas ut under onsdagen, och gissningsvis var det många i Nordanstigstrakten som höll tummarna för att det skulle bli en vinnare från Hälsingland i år.

Source: Inget turismpris för Trolska skogen i år – förlorade mot Vasaloppet – Helahälsingland

Synd. Det hölls tummar i Los också.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Pepparkakor och ditt med datt

Tar en bunt pepparkakor. En “bunt” enligt min definition är det som ryms mellan tumme och pekfinger. Har man sen rätt stora händer… ja då… Fast gott. Liksom.

Papparkakor fanns alltid hemma. Så att äta dom blir lite som att öppna det där nedre skåpet och ta sig några med morsan pratande om ditt och datt i bakgrunden. Man går i barndom pensionär som man är. Här hemma hos oss är det lite av en nygamling, åtminstone i fabrikstillverkad sort och inte i form av den billigaste sort man kan få tag på. Hembakt är såklart godast. Kommer väl att finnas i skåpen vad det lider det med efter vad jag förstår.

Men egentligen skall man väl inte hålla på och tjoffa i sig nu en timme före lunch. Men det kan inte hjälpas när hungern nyss tog ett våldsamt nacksving på mig.

Proppar i mig lite lakrits också. “Mot hostan” tänker jag och behåller därmed det goda samvetet. Enkel på det viset (och på de flesta andra vis).

Jävligt trött på det här parsingkodandet nu men än är det lite kvar att göra. Får nog sitta med det hela nästa vecka också. Blir enformigt. Men det skall ju göras. Så man gör.

Fast just i det där kodandet. eller görandet. För det innefattar väl musik och skrivande också. Man måste ju fråga sig “skall man fortsätta”. För dom som får priser, eller ovationer, eller pengar är det antagligen lätt att bli motiverad. Det borde i alla fall vara det. Jämför med en artist som står på en sen med en död publik eller en publik som är med. Såklart lyfts man av positiv input.

Så man undrar såklart ibland. Skall man lägga av. Skita i det. Ägna sig åt bara roligt.

För visst finns det alla anledning egentligen. Varje person vid sina sinnes fulla bruk slutar väl om man bara möts med tystnad. Men sen inser jag att så har mitt liv varit. Säger jag något kring ett bord så verkar det som om ingen förstår. Eller hör. Det blir konstig stämning ofta minst sagt. Så man lär sig hålla käften. Försöker posta något på social medier. Noll respons. Släpper mjukvara. Noll respons. Osv. Man undrar om man ens finns till slut. Ja och där i den undran, är det någon vits?

Kanske vågar man helt enkelt inte ta konsekvenserna av den där tanken. Kanske är det bara därför jag sitter här idag efter att ha ställt mig den där frågan igår, precis som det varit så många andra dagar förut.

Det finns snubbar som kan köra bil och möjligen flabba, bara har den egenskapen, men som alla kvinnor älskar. Vi andra har fått kämpa för att ens synas. Ja och lika på de områden jag verkar på såklart. Man släpper lite skitkod och tjugotusen personer hurrar och saluterar. Eller musik. Snygg sångare eller sångerska. Maskinbearbetat döfiskmaterial. Hitlistor och turnéer och stora pengar in. Eller skriverier… Bloggkungar. Poddkungar. Falskheten. Men eftertraktat. Lukrativt.

Men sen vet man ju att det handlar mest om att följa populaär a John/Jonna alltsammans. Att alla rusar åt samma håll innebär inte att det är den rätta vägen. Vi är ändå inte mer än lämlar vi i människosläktet. Och var finns hjärtat? Det är väl själva kärnfrågan. Ja och det är alltid där avgörandet kommer. Man fortsätter göra det där där hjärtat är med hela vägen. Man skippar det andra. Nope, inte alla gör så? Jag vet. Annat är viktigare. Prestige. Pengar. Ära. Berömmelse. Men inte för mig. Åtminstone tror jag inte det. För mig är det viktigt att följa vägen som mitt hjärta, min intuition, säger är riktig. Eller helt blunt. Det är den enda vägen att kunna överleva på. Så man kör på alltså. Enkelt egentligen. Frågan ställd. Svaret funnet. Inte helt säkert att svaret är det samma nästa gång man ställer sig samma fråga.

Thanks giving imorgon. De religiösa inslagen gillar jag väl inte sådär mycket. Men “tack för maten och allt vi fått det här året“. Ja det gillar jag. Att inte ta för givet. Sen kan jag nog tycka att världen kalkoner kan få leva. Ät gräs. Sen… tycker jag också att Black Friday kan sänkas ner i en större och blötare och geggigare dypöl med alla tröstbehövande köpare stående sörjande runtomkring när dagen/veckan/månaden sakta sjunker ner där i smörjan. När helt nedsjunket kanske de höjer sina blickar upptäcker varandra och inser värdet av det som är helt gratis. Gemenskap. Kärlek. Det goda riktiga livet som består.

Back to the code.

ps Tack och lov för att vi till slut fick en kvinnlig statsminister, Det var på tiden måste väl ändå alla tycka. John och Jonna? ds

Categories
Musik

Kodarmusik

Beskriver läget rätt bra. Tröttande.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Spruta 3

a person injecting the patient
Photo by Polina Tankilevitch on Pexels.com

Spruta tre injicerad. Sen årsinfluensa ur en annan spruta. Aldrig tidigare har man väl fått så mycket sprutor. Jo kanske, som inlagd på sjukhus. Men som förmodad frisk. Inte. Fast i lumpen var det någon sprutövning som alla skrämdes för. “JÄTTESTORA sprutor” sas det. I själva verket var det helt vanliga små skitar som inte ens känns. Ingen aning vad det var man fick då. Men mer än en var det. Tror jag. Men länge sedan. Preskriberat. Glömt. Avskrivet. Mer skydd än såhär får man inte den här vägen. Resten får man sköta själv med handsprit, vett och en vilja att leva.

Pensionärer såklart. Pensionärer så långt ögat når. Kösystem saknas tydligen i pensionärernas värld. Man får gå in till “de sprutande” på känn. Tror inte jag smet före någon. Men helt säker kan man inte vara. Kanske har man skaffat sig ännu en ovän för livet här och nu idag. Det visar sig. Säkert.

Överlever man så är det dom här människorna som man skall tillbringa sin sista tid med på ålderdomshemmet. Helt OK människor såklart. Kan gå. Sannolikhet nära noll att man når dit.

Trött blev jag i alla fall av det hela. Eller jag var trött innan och blev tröttare nu. Man får hålla ut till lunchen. Kaffe efter nämligen. Nikotin fungerar som drog för den här gamla kroppen fortfarande ibland.

Sophämtningen avklarad den med. Kom ihåg. Grönt och brunt kärl. En stor händelse. Men fixad nu alltså. Mitt uppdrag att dra fram kärl och dra tillbaks kärl är väl knappast något man får nobelpris för. Men det utfördes. Sen tog jag också den där tunnan från kontoret sent igår innan jag la mig. Med snö och nordanvindar ute så var just det däremot en bedrift värd ett pris ur kunglig hand.

Nu återstår alltså bara arbetande. Ja lunch också. Lunch först. Ja man skulle kanske rent utav hämta post också. Men efter det. Då kanske man uppnår det lugn som krävs för att dyka in i sin alldeles egen värld.

Ja alltså, mer än såhär händer det inte under en dag i mitt liv. Träffa folk och uträtta ärenden. Så kanske inte underligt att man blir trött. Ovan som man är.

Pensionärstillvaro…

ps En talgoxe knackar på fönstret. Jag tittar ut och där sitter han och alla hans vänner i körsbärsträdet och ser förväntansfulla ut. Men inga frön förrän på fredag serru, försöker jag mima. Leverandsproblem. Då svär dom åt mig med sitt fulaste pi på talgoxars vis och drar vidare. Talgoxar av idag är inte lika väluppfostrade som var när de en gång var dinosaurer. Näpp. ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Bra dar

Bra dar är när Hulken lägger sig för att vila 5:24. Dåliga dagar (läs nätter) händer det 2:12. Men upp och sota, fixa och återstarta blir det. Folk skall duscha. Därebland jag. Och någon gång måste ju saker göras.