En gubbe lyckas jag mota bort. Eller snarare lägga på hold. En veckas andningspaus. Men en annan gubbe tar glupskt en timme av mitt liv. Det kan inte hjälpas. Alla dessa timmer som läggs på att lyssna på gubbars prat. Eftersom man ramlar ur koncentrationen så handlar det såklart om många fler timmar som går upp i rök till ingen nytta. Man måste vara rädd om de där timmarna man har kvar i livet är min åsikt. Tid som bara går eller snackas bort på oväsentligheter kan användas bättre. Tycker man. Vill man. Inte gubbarna. Men lite social får (eller måste) man nu ändå också (kanske) vara. Men alltså helst inte denna vecka. Egentligen inte nästa heller. Eller under resten av detta år. Men låt gå för ett par tre timmar då. Utspritt. Eller kom igen nästa år eller tre fyra år efter det. Då kanske det finns tid.
Men hittar koncentrationen idag efter en långsam start p dagen. I den, koncentrationen, växer jag. I den lever jag.
Elton är hemma i London igen. Förkyld säger han. Ja det kan han ha. Det var safari han var på. Men tydligen blev han mer upphetsad av någon svart muskulös manlig guide än över alla djuren. Kunde inte sluta prata om de där spelande musklerna. Tröttande. Så jag la på. En fet gubbe han med. Vi får prata till jul när han fått ur/av sig den värsta av den där klådan.
Imorgon planerar jag för en pensionärsspruta. Om det nu finns plast för en nybliven pensionär bland alla rullatorer och rullstolar. Gratis är gott tänker jag. Den där texten om att “vi äldre är sköra i hjärta och lungor“, ja den klarar jag inte riktigt av att ta till mig. Ännu.
För en gångs skull duger platsen där jag befinner mig på. Betyder alltså att jag är nöjd med mig själv också… kanske… Mycket av det där gnället om att längta bort handlar egentligen om att längta bort från sig själv. Men alltså inte just nu. Just nu vill jag bara vara här på kullen i det här huset. Helt nöjd med det.
Det kan vara annat ljud i skällan nästa vecka.
Jag är en ombytlig fan på det viset.
Parsningen går hur som helst framåt. Men det är mycket som skall skrivas om här så det krävs många timmar till. Fixar dessutom så att filerna kan vara både i XML och JSON format vilket ökar på ryggsäcken. Men när det där är fixat så är alla de värsta bitarna av den gamla koden fullt portad. Det har tagit några år att skriva om allt. År alltså då man fått stampa på samma plats istället för att gå framåt. Det krävs lite jävlar anamma för att klara av det också. Tro mig. Speciellt som om jag trollat port 98% av användarna under tiden. Men bättre har allt blivit. MYCKET bättre. Man kan i alla fall gå i graven med den insikten. Inte för att någon kommer att tycka det såklart. Det har ännu inte existerat en programmerare som tycker att en annan programmerares kod är bra. Körbar möjligen. Men bra, nope, det är bara den egna koden. Ett underligt släkte. Jo, man är ju en själv. Fast en ödmjukare variant i det avseendet. Jag ser mer på kod som handskrift. Folk skriver olika. För det mesta fungera de olika formerna alldeles utmärkt för mig, i alla fall om de ger en stabil och korrekt funktion. Snobbar kan syssla med kodregler och format. Ofta kan de nämligen inte koda. Något måste man ju göra istället tycks de tänka och hittar på lagar och regler och binder upp och in de fria.
Som pensionär kan man säga “Fuck off” till sådant där. Hur skönt är inte det?
Fast skall man koda så måste man koda inte skriva en massa skit här.
Lets go, alltså, utropar han hurtigt och går och lägger sig.
Nåja…
Liksom
