Categories
Betraktelser & Berättelse

Gubbar.

men playing
Photo by ?ahin Sezer Dinçer on Pexels.com

En gubbe lyckas jag mota bort. Eller snarare lägga på hold. En veckas andningspaus. Men en annan gubbe tar glupskt en timme av mitt liv. Det kan inte hjälpas. Alla dessa timmer som läggs på att lyssna på gubbars prat. Eftersom man ramlar ur koncentrationen så handlar det såklart om många fler timmar som går upp i rök till ingen nytta. Man måste vara rädd om de där timmarna man har kvar i livet är min åsikt. Tid som bara går eller snackas bort på oväsentligheter kan användas bättre. Tycker man. Vill man. Inte gubbarna. Men lite social får (eller måste) man nu ändå också (kanske) vara. Men alltså helst inte denna vecka. Egentligen inte nästa heller. Eller under resten av detta år. Men låt gå för ett par tre timmar då. Utspritt. Eller kom igen nästa år eller tre fyra år efter det. Då kanske det finns tid.

Men hittar koncentrationen idag efter en långsam start p dagen. I den, koncentrationen, växer jag. I den lever jag.

Elton är hemma i London igen. Förkyld säger han. Ja det kan han ha. Det var safari han var på. Men tydligen blev han mer upphetsad av någon svart muskulös manlig guide än över alla djuren. Kunde inte sluta prata om de där spelande musklerna. Tröttande. Så jag la på. En fet gubbe han med. Vi får prata till jul när han fått ur/av sig den värsta av den där klådan.

Imorgon planerar jag för en pensionärsspruta. Om det nu finns plast för en nybliven pensionär bland alla rullatorer och rullstolar. Gratis är gott tänker jag. Den där texten om att “vi äldre är sköra i hjärta och lungor“, ja den klarar jag inte riktigt av att ta till mig. Ännu.

För en gångs skull duger platsen där jag befinner mig på. Betyder alltså att jag är nöjd med mig själv också… kanske… Mycket av det där gnället om att längta bort handlar egentligen om att längta bort från sig själv. Men alltså inte just nu. Just nu vill jag bara vara här på kullen i det här huset. Helt nöjd med det.

Det kan vara annat ljud i skällan nästa vecka.

Jag är en ombytlig fan på det viset.

Parsningen går hur som helst framåt. Men det är mycket som skall skrivas om här så det krävs många timmar till. Fixar dessutom så att filerna kan vara både i XML och JSON format vilket ökar på ryggsäcken. Men när det där är fixat så är alla de värsta bitarna av den gamla koden fullt portad. Det har tagit några år att skriva om allt. År alltså då man fått stampa på samma plats istället för att gå framåt. Det krävs lite jävlar anamma för att klara av det också. Tro mig. Speciellt som om jag trollat port 98% av användarna under tiden. Men bättre har allt blivit. MYCKET bättre. Man kan i alla fall gå i graven med den insikten. Inte för att någon kommer att tycka det såklart. Det har ännu inte existerat en programmerare som tycker att en annan programmerares kod är bra. Körbar möjligen. Men bra, nope, det är bara den egna koden. Ett underligt släkte. Jo, man är ju en själv. Fast en ödmjukare variant i det avseendet. Jag ser mer på kod som handskrift. Folk skriver olika. För det mesta fungera de olika formerna alldeles utmärkt för mig, i alla fall om de ger en stabil och korrekt funktion. Snobbar kan syssla med kodregler och format. Ofta kan de nämligen inte koda. Något måste man ju göra istället tycks de tänka och hittar på lagar och regler och binder upp och in de fria.

Som pensionär kan man säga “Fuck off” till sådant där. Hur skönt är inte det?

Fast skall man koda så måste man koda inte skriva en massa skit här.

Lets go, alltså, utropar han hurtigt och går och lägger sig.

Nåja…

Liksom

Categories
Musik

Underbart

Som en fin whisky ungefär.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kattungekul

När husse och matte inte är hemma så får man passa på… Sådant får man ha förståelse för.

Categories
Musik

Kodarmusik

Categories
Betraktelser & Berättelse

Skidåkning

photo of person skiing on snowfield
Photo by Melvin Wahlin on Pexels.com

En villa i Järvsö går för tre mille och uppåt. Här för tio gånger mindre. Tillgång och efterfrågan såklart. Det är vacker i Järvsö. Det finns aktiviteter.

Fast erbarmligt löjligt är det också såklart. Här i Los är det också vackert. Må vara att det gnälls väldigt mycket. Men en sjysst plats är det. Vill man åka skidor så finns det backe och spår på gångavstånd. Vill man åka i större backar, med mer folk och serveringar och grejer så ligger Järvsö en timme bort. Ett stenkast. Eller Vemdalen för den skull. En och en halv timme med bil. Jo, riktiga fjäll. Mycket folk. Mat och aktiviteter. Dit på morgonen. Hem på kvällen. Eller stanna över natten om man vill.

Ja osv.

För skillnaden i pengar för sitt boende kan man förverkliga sina drömmar. Ja eller åka till Stockholm eller London varannan helg.

Leva!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Underbara måndag

Verktygslåda för en programmerare

Underbara måndag mumlar jag för mig själv när jag sitter här på morgonen. Allt hinner man med den här veckan. Allt. Ja frågan om det inte orkas med lite till också. Man har ju en hel vecka på sig. Här och nu låtsas man inte om det erfarenheten har lärt en, att man hinner bara en bråkdel av det man ville. Men OK såklart. Det är så det fungerar. Siktar man på molnen så når man trädtopparna. Gäller allt.

Biltur med K på morgonen. Jag ser levande människor. Sannolikt blir de de enda levande i människoskepnad jag ser idag. Det är är OK såklart. Men kanske en slags misär om man rullar ut det över ett helt liv och in i ålderdomen. Det är så man blir en sådan där som hittas efter ett år och har legat död lika länge. Men en värdig död är väl inte mycket att stå efter. Bättre att sikta på ett värdigt liv.

Jag känner en kille som är programmeringslärare men som helst av allt vill bli sjuksköterska. Men han kommer aldrig att bli en sjuksköterska. Därför att vägen framåt är så jäkla bekväm och skön att färdas efter. Det är jobbigt att vika av och ta en väg med uppförsbackar. Men måste man inte det. För sin egen skull. Om inte annat åtminstone flytta ikonerna på sin skärm då och då till nya platser. Så att man åtminstone förändrar sitt liv lite. Ansvaret är såklart bara ens eget när det gäller att leva livet. Men att utvecklas till en sten vill väl ingen.

Om en alldeles liten stund skall jag slå på liter musik här och dyka in i det som är min värld. Jag finner ro i den där världen där problemlösningen är det enda primära och skönheten är målet. Eftersom jag ger bort allt jag gör gratis, så finns ingen strävan efter pengar och makt. Allt det är är inte ett jobb, det är egentligen mer som om man är en munk och följer den inre röst som för en närmar han/hon/det/gud.

Men å andra sidan kan det också vara en flykt från verkligt liv. Att jobba för att slippa tänka. Att slippa den obehaglig värld. Ja och jo, är det inte det som munklivet handlar om egentligen också. Att fly världen. Arbetsnarkomaner, präster, munkar och andra dårars paradis.

Men det viktiga är ändå att inte vakna en dag i sitt liv och tänka “Att jag inte…” utan istället vakna varje dag och tacka universums alla partiklar/energi för att man får leva en dag till. Vad skall man med allt annat till om man fick det där? Är inte känslan av förnöjsamhet den högsta vinsten man kan kamma hem?

Men nu är det alltså dags. Alltså att ge sig in i den värld som skulle kunna vara riktig om den nu inte var så vansinnigt mycket på låtsas. Fast visst ja. Nu är allt på riktigt. Om “riktigt” nu ens existerar såklart.