Jag ser en film om J. D. Salinger på Netflix under Lördagen. Kan verkligen rekommendera den. Om man nu står ut med en långsam rulle. För långsam är den. K går och lägger sig efter halva.
Det mest givande är att den tar upp det jag ofta dryftar här. Varför skriva (programmera/göra musik)? Att göra det där av rätt (???) anledning. Alltså inte för pengar. Inte för att bli utgiven. Inte för att bli en kändis. Osv. Att skriva (programmera/göra musik) för att det inte finns något annat val.
Jodå ni som läser det som skrivs här har väl stött på just de där frågeställningarna tidigare. Något svar på vilken som är den rätta vägen får man kanske inte av att se filmen men man hittar åtminstone en medfånge i ett hörn i sin kalla cell. Ibland kan det räcka med att inte vara ensam.
Ny ruta på bilen. En upplevelse i sig. Sen en helg ned fixande av lite annat löst på samma bil. Besiktning imorgon. Jag är skräckslagen. Japp. Skräckslagen. Som varje besiktning skall tilläggas. Man är så förbaskat beroende av sin bil när man bor såhär. Speciellt i juletid när det finns så förbannat många måsten.
Men det går som det går som det alltid har gått. Någon råd finner man alltid till slut. Fel: Nästan alltid.
Men frusen efter utejobb alltså. Men värms upp av årets första glöggsippande. Den där årsglöggen vi köper varje år. Smak av apelsin i år. Omöjlig att inte älska. Låt oss dricka oss varma och glada. Ja, det skulle man kunna utropa. Men några centiliter får räcka.
Men somnar gör jag efter glöggintag. Hinner i alla fall läsa några rader i bok före det. Möjligen är det några kapitel. Men pensionärer får somna mitt på dan efter att ha druckit ett glas glögg. Det är helt OK. Det är så OK att det nästan är lag på det.
Nu sitter jag alltså på kontoret igen. Tänker inte bli allt för långvarig här idag. Mest gå igenom mail och förbereda för imorgon. Förhoppningen är att då, efter Ljusdalstur och besiktning, kunna dyka ner i alltsammans igen. Men mycket av allt den här veckan. Är en skräpvecka innan den ens har börjat. Man får liksom försöka ändå. Aldrig ge sig är mantrat.
Kallt har vi och kallare kommer det att bli. Allt detta har vi för våra synder skulle skriker prästerna i sina talarstolar. Vi andra, syndarna, vet att det är ömson kallt och ömson varmt. Att det jämnar ut sig. Som med plågorna. Det ordnar sig. Ibland? Ja till och med oftast. Ja kanske alltid. Med rätt perspektiv. Ja då ordnar set sig alltid. Men här och så och mitt uti det hela så blir man såklart inte hjälpt av det. Då är det bara skit. Eller bara bra. Holistiska perspektiv avlägsna.
Tillsammans. I solidaritet. Knäcker vi alla kodlås. Rädda. Osolidariska. Dör vi framför låsta dörrar.
