Spänningen var stor när Stora Turismpriset 2021 skulle delas ut under onsdagen, och gissningsvis var det många i Nordanstigstrakten som höll tummarna för att det skulle bli en vinnare från Hälsingland i år.
Source: Inget turismpris för Trolska skogen i år – förlorade mot Vasaloppet – Helahälsingland
Synd. Det hölls tummar i Los också.
Tar en bunt pepparkakor. En “bunt” enligt min definition är det som ryms mellan tumme och pekfinger. Har man sen rätt stora händer… ja då… Fast gott. Liksom.
Papparkakor fanns alltid hemma. Så att äta dom blir lite som att öppna det där nedre skåpet och ta sig några med morsan pratande om ditt och datt i bakgrunden. Man går i barndom pensionär som man är. Här hemma hos oss är det lite av en nygamling, åtminstone i fabrikstillverkad sort och inte i form av den billigaste sort man kan få tag på. Hembakt är såklart godast. Kommer väl att finnas i skåpen vad det lider det med efter vad jag förstår.
Men egentligen skall man väl inte hålla på och tjoffa i sig nu en timme före lunch. Men det kan inte hjälpas när hungern nyss tog ett våldsamt nacksving på mig.
Proppar i mig lite lakrits också. “Mot hostan” tänker jag och behåller därmed det goda samvetet. Enkel på det viset (och på de flesta andra vis).
Jävligt trött på det här parsingkodandet nu men än är det lite kvar att göra. Får nog sitta med det hela nästa vecka också. Blir enformigt. Men det skall ju göras. Så man gör.
Fast just i det där kodandet. eller görandet. För det innefattar väl musik och skrivande också. Man måste ju fråga sig “skall man fortsätta”. För dom som får priser, eller ovationer, eller pengar är det antagligen lätt att bli motiverad. Det borde i alla fall vara det. Jämför med en artist som står på en sen med en död publik eller en publik som är med. Såklart lyfts man av positiv input.
Så man undrar såklart ibland. Skall man lägga av. Skita i det. Ägna sig åt bara roligt.
För visst finns det alla anledning egentligen. Varje person vid sina sinnes fulla bruk slutar väl om man bara möts med tystnad. Men sen inser jag att så har mitt liv varit. Säger jag något kring ett bord så verkar det som om ingen förstår. Eller hör. Det blir konstig stämning ofta minst sagt. Så man lär sig hålla käften. Försöker posta något på social medier. Noll respons. Släpper mjukvara. Noll respons. Osv. Man undrar om man ens finns till slut. Ja och där i den undran, är det någon vits?
Kanske vågar man helt enkelt inte ta konsekvenserna av den där tanken. Kanske är det bara därför jag sitter här idag efter att ha ställt mig den där frågan igår, precis som det varit så många andra dagar förut.
Det finns snubbar som kan köra bil och möjligen flabba, bara har den egenskapen, men som alla kvinnor älskar. Vi andra har fått kämpa för att ens synas. Ja och lika på de områden jag verkar på såklart. Man släpper lite skitkod och tjugotusen personer hurrar och saluterar. Eller musik. Snygg sångare eller sångerska. Maskinbearbetat döfiskmaterial. Hitlistor och turnéer och stora pengar in. Eller skriverier… Bloggkungar. Poddkungar. Falskheten. Men eftertraktat. Lukrativt.
Men sen vet man ju att det handlar mest om att följa populaär a John/Jonna alltsammans. Att alla rusar åt samma håll innebär inte att det är den rätta vägen. Vi är ändå inte mer än lämlar vi i människosläktet. Och var finns hjärtat? Det är väl själva kärnfrågan. Ja och det är alltid där avgörandet kommer. Man fortsätter göra det där där hjärtat är med hela vägen. Man skippar det andra. Nope, inte alla gör så? Jag vet. Annat är viktigare. Prestige. Pengar. Ära. Berömmelse. Men inte för mig. Åtminstone tror jag inte det. För mig är det viktigt att följa vägen som mitt hjärta, min intuition, säger är riktig. Eller helt blunt. Det är den enda vägen att kunna överleva på. Så man kör på alltså. Enkelt egentligen. Frågan ställd. Svaret funnet. Inte helt säkert att svaret är det samma nästa gång man ställer sig samma fråga.
Thanks giving imorgon. De religiösa inslagen gillar jag väl inte sådär mycket. Men “tack för maten och allt vi fått det här året“. Ja det gillar jag. Att inte ta för givet. Sen kan jag nog tycka att världen kalkoner kan få leva. Ät gräs. Sen… tycker jag också att Black Friday kan sänkas ner i en större och blötare och geggigare dypöl med alla tröstbehövande köpare stående sörjande runtomkring när dagen/veckan/månaden sakta sjunker ner där i smörjan. När helt nedsjunket kanske de höjer sina blickar upptäcker varandra och inser värdet av det som är helt gratis. Gemenskap. Kärlek. Det goda riktiga livet som består.
Back to the code.
ps Tack och lov för att vi till slut fick en kvinnlig statsminister, Det var på tiden måste väl ändå alla tycka. John och Jonna? ds