Ibland är det bara socker som hjälper. Som idag. Jag hänger på låset hos den lokala affären. Handlar socker i lite olika former för en hundring. Rusar ut och tar bilen hem. Rusar in. Moffar i mig. Livet återvänder. Lite bulemiskt intas det där. Men utan kräkandet. Men det är absolut inte friskt. Fast efteråt mår jag bra och kan jobba vidare. Varje gång. Så det fungerar lik förbannat på en gubbe som jag.
Missbrukarperson. Jag. Jovisst.
Idag skall dragna kablar kontakteras. Eftersom det inte finns någon annan som gör det där så är det alltså mig den lotten faller på. Jag är usel på det. Har alltid varit. Ser för dåligt. Har för stora fingrar. Ja “usel” är ordet. Men det skall alltså göras. Så efter godisintag är det projektet.
Apropå godis, så var det gott igår också. Då rök det som fanns i burka och byttor i vårt skafferi. Meningen var annars att jag skulle bedriva ett stort mått – inte visst – av avhållsamhet när det gäller allt det där den här veckan. Men det gick alltså som det gick också denna vecka. Men skam den som ger sig. Det kommer väl fler veckor. Kanske.
Alla bloggar jag följer verkar ha somnat in. Inte händer det mycket på dom längre. Men bloggade jag innan de blev populära bland de coola så kan jag väl fortsätta blogga efter att de var populära bland de coola. Det där med läsare skiter jag i. Men det har nästan alltid varit ungefär samma fyrtio dagligen i snitt genom åren. Min blogg är självterapi. En utloppsventil. Lindring för skrivklåda. Vill någon annan läsa så gör man det på egen risk.
Nåja…
